I Hanna Rajs första roman står frågeställningen "jag undrar vad som har påverkat mig mest: att känna dig eller att förlora dig" i centrum. Berättaren Hanna har inte "gått vidare" sedan vännen Cristina dog för snart tio år sedan. Men varför är det som hände då så närvarande och vad innebär en förlust? "Cristinaboken" är en vänskapsskildring, en uppväxtskildring och ett försök att förstå en sorg som fortsätter.
Omöjligt på många sätt, att skriva om vad man känner inför en text som man förstår är så fruktansvärt naken. Det i sig är ett tecken på hur texten har berört, och jag kände tidigare då jag skrev själv, att Rajs röst levde kvar i mig så jag behövde skriva av mig det först, och det är också för mig ett tecken på kvalitet. Sen känner jag (om jag nu får lov att prata om texten i sig) att det fanns upprepningar som jag förvisso ser visar hur sorgeprocessen och ältandet fungerar, men som jag stilistiskt stör mig på utöver det. Jag fattar också grejen med små bokstäver (symboliskt, talspråkligt, ett sätt att göra texten "mindre", anspråkslösare kanske, eftersom det handlar om henne själv lika mycket som om vännen hon skriver om, kanske en slags anarki etc) men att jag likafullt tror att den effekten hade kunnat uppnås även genom att följa skrivregler. Det gör texten mindre än vad den borde få vara. Att så mycket är kvar kring textens tillblivelse är både inspirerande och liksom banalt? Fast jag också egentligen mest tycker om sånt. Jag vill också säga att jag blev väldigt sugen på grekiska bondmackor, eller hur de nu beskrevs.
”åtta år, det är för sjukt, sorgen har förändrats, blivit mindre akut, vet inte ens riktigt om jag kan urskilja känslan av att sörja dig idag, den är väl som inflätad i det som blivit jag, sorgen efter dig en del av mig, en del av mig dig, det är sorgligt, men ibland undrar jag vad som förändrat mig mest: att känna dig eller att förlora dig”
”om det fanns en kraft utanför tiden som kunde plocka oss ur den och placera oss där vi var, tänker pa dig hela mornarna, skriver om dig som om det som kommer hända inte hänt än, som om den tiden fortfarande pågår någonstans, ta mig dit, längtar efter dåtiden, ur tiden, vi kommer alltid finnas då, innan du gjorde det”
Njaaaaa. Tyckte inte alls om första halvan. Den blev bättre på slutet. Alt. blev jag mer vänligt inställd efter att ha läst att den är baserad på verkliga händelser. MKT ointresserad av att läsa en bok som är skriven i messenger-stil. Som ett öga rött fast mindre nyskapande.
En bok som lockade mig och stod på hyllan ”svårsålt” i Eksjö bokhandel (!). Blandning av prosa och poesi beskrivs saknaden efter en vän, otroligt vemodig och fin, med synligt författar-jag. Gillade mycket!
Rak, innerlig, nästan mantrande utan att bli långrandig. Om sorg, av sorg, kanske för sorg? Ett porträtt tecknat av förlusten av någon som kom att leva kvar, att evigt finnas och påminnas.
Så fin och så typ ful med. Läste hela ikväll och grät hela tiden ungefär. Tänkte bara hela tiden att det kunde varit vi i ett liv där allt gick åt helvete och då blev det för sorgligt för att ta i. Men typ också helande.