varv är en diktsamling som följer ett jag i kris. Sidornas ensamma rader, lika enkla som omöjliga, skriver fram en utsatthet där jaget står emellan en mamma och en man som kanske är en pappa. Titeln innehåller ett var, som i plats och i sår, och ett arv, det man aldrig kan lämna eftersom det inte lämnar en. Det går runt; trauma och sorg kan verka cirkulärt på ett sätt där ilska och längtan är delar av samma sak. Det handlar om hur man kan älska den som gjort en ondast genom hatet, genom ilskan, genom smärtan.
Varvs uppställning med i princip bara en mening per sida påminner om Ola Juléns Orissa och Afrikas verkliga historia, men det berör inte lika djupt. Ett trauma bearbetas i de korta raderna och även om jag gillar att det hålls diffust exakt vad som hände, så blir det samtidigt för luddigt. Men jag gillar det kärnfulla, korta. Just den här diktsamlingen lämnar inte det djupaste avtrycket, men jag tror att Niko Erfani är en författare att hålla koll på i framtiden.
Väldigt bra ”bakis o hjärtat ligger på marken överkört o jag vet inte var jag ska ta vägen så jag sätter mig på bibblan för jag övernattade hos nån jag inte kunde stanna hos och jag måste ladda mobilen för annars kapar kontrollanterna mig”-läsning
Varv av Niko Erfani är en diktsamling berättad i korta meningar, som tillsammans väver ihop en historia om ett trauma i barndomen. Ett trauma som alltid stannar kvar hos berättarjaget. De korta meningarna vitnar om våld mot mamman och kanske också mot berättarjaget själv "jag (du) hon".
Det finns en sorg mellan dessa blad, en känsla av att förlora någon en älskar, eller flera. Och att ha någon i sitt liv som skadar andra.