Skillnaderna i den svenska skolan har ökat i tjugo års tid och blir allt större. Det är en utveckling som går på tvärs mot de länder vi brukar jämföra oss med. Det får stora konsekvenser, både på nationell nivå och för barnens dagliga arbete i klassrummet.
Emma Leijnse har följt två svenska skolklasser genom mellanstadiet, från fyran till sexan. I den ena klassen har eleverna lågutbildade föräldrar, i den andra är föräldrarna högutbildade. Hon har träffat barnen och lärarna i skolan och hemma och noterat skillnaderna mellan de två gruppernas liv och möjligheter att nå framgång i skolan. Vi träffar nyanlända Aisha som redan tröttnat på skjutningarna runt sin skola, och Oliver som läser så många böcker på engelska att han blir alldeles uttråkad av engelskalektionerna i skolan. De två går inte i samma klass.
Eleverna i svenska skolor delas allt mer upp utifrån deras bakgrund. Och trots att både lagen och den politiska retoriken uttrycker att skolan ska kompensera för elevernas bakgrund, så blir det allt mer så att de elever som har dåliga förutsättningar med sig hemifrån, också får gå i en sämre skola. Vad gör detta med hur eleverna ser på sig själv och på varandra? Och hur påverkas samhället i längden när vi i allt högra grad delas upp redan i skolan? Det är dessa frågor I en annan klass handlar om.
Intressant reportage om (den ökande) ojämlikheten i den svenska skolan. Tyvärr inte så mycket nytt för den som redan är insatt i skolan och denna problematik, men ändå värdefullt och intressant att få det svart på vitt (och med källor). Alla borde nog ändå läsa den.
Intressant bok som för de som har följt skoldebatten ändå inte innehåller så mycket nyheter. Jag förstår att andra kan bli bestörta av innehållet, men jag blev lite besviken över att det inte fanns mer i den. Hon samlar mycket information, men det känns inte nytt.
Bland annat förvånades jag över att författaren inte använder mer av det hon måste ha fått med sig från de många besöken i de två skolorna. Mycket av det hon skriver om dem känns "självklart", hur obehagligt och jobbigt det än är, och intervjuerna kändes lite slätstrukna. Elever i fattigare områden har inga egna rum och deras föräldrar är sämre utbildade - ja, så är det förstås. Hur eleverna ser ut och rör sig känns också lite konstigt att ta med eftersom det inte känns som att det anknyter till bokens tema. Vad spelar det för roll? Kanske var det ett mer personligt anspel författaren sökte, men för mig blir det lite "artificiellt". Kanske försöker hon skriva för en för stor målgrupp: dels personer som är insatta i skoldebatten (men som alltså nog inte ser så mycket nytt) och dels personer som inte känner till svensk skola idag - och då kanske det är lite för mycket av det tunga artilleriet för att man skall kunna/orka ta in vad hon skriver.
Hade boken möjligen varit mer intressant om den hade sålts in mindre baserat på vad hon upplever i de två klasserna (vilket som sagt känns lite magert)? Kanske.
Det känns som sagt även som att Leijnse försöker vara mer personlig i denna bok än tidigare utan att föresatsen får sökt effekt. För den som inte är så insatt i skolfrågan i Sverige kan jag rekommendera den förstås. Leijsne är mycket kunnig. En del förslag känns emellertid lite naiva. Ja, om "alla klasser hade två-tre nyanlända barn" skulle de delas ut jämnt över landet. Problemet är ju att ett ökande antal svenska städer har mer än 50 % barn med invandrarbakgrund, som många etniskt vita tyvärr inte accepterar att det finns för många av i deras barns skolor. (Och att hon tar med sådana saker har redan retat upp diverse skribenter som tycker att hon är naiv - kanske kan det spela "motståndarna" i händerna genom att de därmed kan förkasta innehållet? Jag hoppas inte det.)
Välskriven, men trots det är där några sär skrivna (sic!) ord och andra småfel (hur kan det vara så svårt att få rätt på sådant?).
Emma Leijnse nöter in sitt budskap, om och om igen. Stundtals blir det repetitivt, men de levande porträtten av barnen hon följer bryter upp så att man orkar med. Det är ingen munter läsning och den lämnar en med en tung känsla i kroppen, men fan så viktigt att den här boken finns och med enkla medel sätter obekväma sanningar svart på vitt.
Emma Leijnse är journalist med stor kunskap om skolfrågor. Hon har följt två klasser i två skilda bostadsområden under en längre tid. I boken beskriver hon det vi egentligen redan vet om hur skolgången lägger grunden för ett fungerande samhälle. Men hon gör det på ett sätt så att det biter till i magen. Detta borde vara obligatorisk läsning för alla, särskilt politiker och personer som jobbar i skolan.
5 stjärnor? Herregud. Längesen sist. Kurslitteratur som klickar.
Boken är skriven av en journalist och är alltså inte skönlitterär. Emma Leijnse besöker två olika mellanstadieklasser med helt olika förutsättningar. Ena i ett utsatt område i Malmö, den andra i Lund.
Hon diskuterar varför det blir sån skillnad. Jag tror att anledningen att den får full pott för mig är att den sätter lite saker i perspektiv. Jag har gått på den skolan i Lund hon beskriver (Kanske precis den skolan, men kommer till det). Min egna uppväxt och skolgång matchar allt: Föräldrar, lärare, attityd. Medan den skolan i Malmö beskrivs som en total motsats. Föräldrarna vill gärna hjälpa till men har ofta bristande svenska, gängkriminalitet spökar i stan och självförtroende hos eleverna är låga.
Det får en lite att tänka på hur annorlunda ens liv hade kunnat vara beroende på var och i vilken familj man föds. Jag hade nog inte läst på universitet och jag hade nog inte läst denna boken heller. Man får lite reality check på hur annorlunda saker och ting egentligen är i ett land som verkligen satsar på en jämlik skola.
Jag har kommit fram till när jag läst den boken att jag är i princip helt övertygad om att skolan i Lund är just Lerbäckskolan, som jag själv gått på. Massa grejer klickar, vissa saker är generella för lund, andra specifika Lerbäck.
Men jaja med intensivt detektivarbete har jag kommit fram till: Lerbäck har en multiplan, Lerbäck har fått en ny idrottssal matchande år som boken är skriven, det finns en scen i matsalen. Claraskolan som är ett namn för att anonymisera har en årlig tradition av dans, "Claraskoladansen" eller, ja, "Lerbäcksdansen" som man har genomlidit några gånger. Något alla uppskattar: Samlas 800 man och tvångsdansa i grupp. Den innehåller klassiker som Mambo No.5 och Achy Breaky Heart (Line Dance). Inget jag gärna gör om
Det är mest lite roligt att känna igen sig i att man verkligen gått på denna exakta skola.
Oavsett gav boken mycket intryck och perspektiv på hur annorlunda förutsättningar kan vara även om skolan satsas på för att vara jämlik.
Jag är ett fan av Emma Leijnses skrivande sedan länge. Den djupa sakkunskapen om den svenska skolan som hon besitter är helt enkelt magisk. Att hon också kan skriva med engagemang gör ju inte saken sämre. Detta är skakande läsning. Genom hela boken drabbas jag av kallsvettning och en ljungande vrede över hur ett skolsystem som var helt otroligt bra under 1980-talet steg för steg har fördärvats av dels politiker vars signalpolitik har fått förfärande konsekvenser, dels en ojämlikhet som förstärker de skillnader som finns mellan skolor med olika förutsättningar. Jag ger boken ett stort A, och de politiker som bär ansvaret för skötseln av våra skolor ett F. Jag hoppas verkligen att den här boken läses av många, och att den får konsekvenser för våra skolor. Vi, samhället och framför allt barnen som går i skolan, förtjänar bättre än att ha det som det är idag.
Intressant och nedslående inblick i skolans värld. Det är klart att de får enorma konsekvenser på sikt när likvärdigheten är så låg mellan skolor där medelklassens barn går och skolor i utsatta områden men hur frågan ska kunna lösas är fortfarande höljt i dunkel. "Vi skulle förstås kunna välja att ha det annorlunda " skriver författaren och påpekar att barn till lågutbildade motsvarar två elever i varje klass om de sprids ut jämnt. Ska vi då tömma alla skolor i utsatta områden och sprida barnen på samtliga andra skolor? Dessutom varierar det väl stort mellan kommunerna hur stor andel av barnen som har lågutbildade föräldrar? Eller ska medelklassens barn och de duktigaste lärarna skickas ut till de utsatta områdena? Av flera skäl lär det inte vara görbart.
Jag tycker överlag att boken är intressant och väcker självklart många tankar, framförallt för mig som är blivande lärare och jobbat i skola större delen av mitt yrkesliv. Jag delar en del slutsatser men långtifrån allt, men är helt enig om att det är en skev resursfördelning mellan skolorna idag. Samtidigt är skolor som välutbildade föräldrar sätter sina barn i nästan alltid välfungerande, inte bara för att det är rika ungar som går där utan även för att skolledningen och kommunen jobbat långsiktigt med en tydlig plan, samt att lärarna som jobbar på skolan fått göra det de är utbildade till - att lära ut och att utbilda barn och ungdomar.
Tror den är viktigare att läsa för någon som inte redan är väldigt inne i skolans värld och har tidigare erfarenhet av det i teori och praktik. Men väldigt läsvärd! Speciellt för de som kanske inte riktigt ser skillnaderna mer än i tidningen, framförallt överklass medelålder och upp skulle behöva läsa den.
Mycket läsvärd skildring av hur olika det kan vara. I olika skolor men också för olika individer. Bra blandning av händelser, observationer, intervjuer och fakta. Gillar när barnen får ta plats och tas på allvar.
För mig som ny inom skolan gav den en överblick över problemet med och konsekvenserna av en ojämlik skola men den hade gärna fått dyka djupare i frågan.
veldig inspirerende og bra skildring for økt forståelse og innlevelse i situasjonene!! litt repeterende til tider men bra veksling mellom teori/forskning og real-life scenarios :)