Nytt år, nya möjligheter - och vår hjältinna från Dagboken jag aldrig skrev är tillbaka! Efter ett år av 50-årsfirande blandat med vallningar, mormorsångest och viss romantik har vardagen nu återgått till det normala.
Men att vara femtio plus verkar vara precis lika komplicerat som att vara fyrtionio! Speciellt när man tampas med en sambo som är fullkomligt förtjust i den där nya, snygga och unga arbetskamraten. Lägg också till en sjuk mamma, en knepig syster, akvarellkurser, misslyckade skönhetsbehandlingar och åldersnoja så är receptet komplett!
Tur att allt får plats i den där dagboken...
Dagboken jag faktiskt skrev är uppföljaren till Jessika Deverts hyllade debut Dagboken jag aldrig skrev. En rapp och rolig Bridget Jones för en mogen publik - fullpackad med igenkänning och Göteborgsmiljöer!
”Dagboken jag faktiskt skrev” av Jessica Devert är ännu en varm och underhållande roman om livet och dilemman man ställs inför som femtio plussare.
Det här är en bok som gör mig glad. Jag älskar språket och njuter av att lyssna på boken. Den är rolig, rapp, varm och lite vemodig. Klara Zimmergren gör verkligen boken rättvisa med sin uppläsning. En härlig feelgood!
Bokrecension och recensionsexemplar: Dagboken jag faktiskt skrev av Jessika Devert
Handling: Nytt år och nya möjligheter – vi får följa vår hjältinna från Dagboken jag aldrig skrev. Efter att ha fyllt 50 år; som var fylld med vallningar, mormorsångest och en visst het romantik i vardagen, har allt nu lugnat ner sig. Eller? Den lugna vardagen kommer till att rubbas fylld med olika komplicerade faktorer. Hur ska hon lyckas med allt – kan en dagbok hjälpa en i vardagen? Dagboken jag faktiskt skrev är en uppföljare till Jessika Deverts hyllade debut – Dagboken jag aldrig skrev.
Recension: Äntligen fick jag chansen att läsa uppföljaren. Jag tyckte om första boken otroligt mycket (se längre ner i flödet för recension). Jag har fortfarande stor respekt för huvudkaraktären. Hon är fortfarande rolig, vemodig och mer känslosam. Det är nog det som är mer förändrad hos henne att hon visar känslor mer. Jag älskar relationen hon har med sin dotter och hur den har växt betydligt mer nu när hon har fått sitt barnbarn. Förknippar mycket med min relation jag har med min underbara mamma. En person man kan prata om allt och skämta om vad som helst. Jag ger stort eloge till Devert hur hon tog upp relationen mellan systrarna. Ibland är det inte frid och fröjd mellan syskonen och så kan det verkligen se ut i realiteten. Jag tyckte att handlingen var ibland lite seg. Tyckte inte att det hände så mycket som det gjorde i första boken. Det jag även hade velat ha mer information om var just relationen mellan systrarna, hennes ex-man samt hennes mamma. Exempelvis lite mer bakhistoria om vad som egentligen hände mellan dessa och hur det har infekterat deras relation till att vara som den är i boken. Tänk er att läsa systerns dagbok – det hade varit intressant att läsa hennes känslor, hennes liv och hennes syn på relationen med familjen. Rekommenderar denna rappa och roliga bok!
Betyg: 4 av 5 - Jag läser ju inte så ofta dom så kallade feelgoodböckerna, utan jag är ju mer för deckare och thrillers. Men ibland kan det vara trevligt att sticka emellan med en feelgoodroman. För ungefär ett år sedan så läste jag boken Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert, och jag tyckte mycket om den. Den handlar om ett år i en helt vanlig 50-årig kvinnas liv i Göteborg. Nu har jag läst den fristående uppföljaren, som heter Dagboken jag faktiskt skrev, och jag tyckte att den var lika bra. Lättläst, berörande och underhållande. Lyssnade till stor del på boken, och den var mycket bra uppläst av Klara Zimmergren. Rekommenderas.
Älskar den helt enkelt, trots att den på sina ställen behövt lite mer redigering (exempel: En läkare som ger en patient ”luftvidgande” (?!) - är det verkligen luften som ska vidgas, eller luftrören? Samma läkare som tänker att bröllopsgästerna inte ska få kallbrand när de stått ute i kylan för länge… Ehrm… Kallbrand av kyla? Och så har vi pensionärerna med rullatorer som håller händer…).
Men, inte desto mindre älskar jag att få följa den sköna huvudpersonen, hennes inre och yttre liv med alla sköna (och vissa klart osköna) människor i det och hur hon reflekterar och förhåller sig till dem. Tillika hur hon förhåller sig till fenomen i omvärlden från sin egen horisont.
Att jag och huvudpersonen är typ exakt lika gamla (nej, i samma ålder - inte gamla!) gör säkert sitt till, hennes nostalgi är ju till viss del min också - en, jag är övertygad om att det inte är hela sanningen.
Berättelsen, jag-et och allt i den är helt enkelt fantastiskt sympatiskt och härligt att få ta del av oavsett om man är i samma ålder, tänker ungefär samma tankar eller ej.
Dessutom - tror inte man hade kunnat hitta en uppläsare som passat bättre än Klara Zimmergren.
Är dock kluven till om jag vill höra mer om just den här personen och hennes liv - är nästan lite rädd för att magin riskerar vattnas ur - mycket är ju sagt, gjort och utrett redan - samtidigt som jag så klart gärna hänger med dem alla lite till.
Varm, trovärdig och skön läsning trots att det ljusrosa skimret hade inslag av grått och även svart. Efter att ha läst tre böcker av författaren är jag övertygad om att jag vill läsa mer. Rekommenderar varmt speciellt till alla som liksom jag kan känna igen sig i det som eventuellt präglar en menopausal kvinnas liv.
3,5 i betyg Tyckte första delen var roligare men denna är inte dum och har sin charm både här och där. Den är lite mer samlad och sansad än tidigare. Värd att lyssna på då Klara Zimmergren är en fantastisk uppläsare.
Förra året läste jag Dagboken jag aldrig skrev under det årliga Göteborgsbesöket. När jag såg att en fortsättning hade kommit, redan i vintras, så bestämde jag på stående fot att Dagboken jag faktiskt skrev under årets Göteborgsbesök. Det besöket gick av stapeln i juni och boken lästes, så klart.
Något jag reflekterade över när jag läste förra boken är att den här kvinnan inte hade något namn. Och så fortsatte det. Är det inte lite märkligt att ingen har kallat den här personen vid namn, i två hela böcker? Riktigt så blev det nu inte, i slutet av den här boken så får vi äntligen veta vad kvinnan heter. Till min stora glädje.
Jag tycker att Dagboken jag faktiskt skrev på många sätt är bättre än första boken och jag funderar på om jag kanske någon gång skulle lyssna på böckerna. Det hade varit kul att höra Klara Zimmergren ge röst åt den här kvinnan.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
Jättehärlig fortsättning på förra boken - mycket igenkänning i den här också. Jag skrattar och gråter om vartannat. Härliga Göteborgsskildringar och perfekt att lyssna på.