Liejukuninkaan tytär

by Birgitta Trotzig

Arvostelumenestys, palkintomenetys, väkevän lyyrinen romaani elämän tuhosta elämän voittoon. Kirja joka unohtumattomalla tavalla valottaa ihmisen sisintä, ihmiselämän salaisuutta.
Tässä romaanissa on monta toisensa kohtaavaa maailmaa ja tasoa. Ulkoisilta puitteiltaan Liejukuninkaan tytär on kertomus kolmen sukupolven elämästä Ruotsissa 1920-luvulta nykypäivään, vuosikymmeninä, jolloin ruotsalainen yhteiskunta teollistui ja kaupungistui. Mutta yksittäisten ihmisten kuvauksesta Trotzgin teksti laajenee ja syvenee huimaksi runoelmaksi ihmisenä olemisen kohtalosta ja arvoituksesta yleensä.
Romaanin symboliikan perustaa ovat H. C. Andersenin samanniminen satu ja kirjailijan katollinen elämännäkemys. Rakentavat voimat ja tuhoavat tunteet nousevat samasta maaperästä ja itävät samassa ihmisessä. Maailma saattaa aiheuttaa alennusta ja sietämätöntä kipua, mutta suurimmankin hädän läpäisee armon ihme. Mikään ei pysty estämään elämän voittoa.
Birgitta Trotzigin kertojaääni on maaginen, ymmärtävä, jäljittelemättömän omaperäinen ja vahva; hänen romaaninsa todellisuus samalla kertaa sekä myyttisen salaperäinen että näynomaisen selkeä ja realistinen; täynnä merkitystä.

Genres: Fiction, Swedish Literature

324 pages, Hardcover

First published January 1, 1985

About the author

Birgitta Trotzig was a Swedish writer who was elected to the Swedish Academy in 1993. She was one of Sweden's most celebrated authors, and wrote prose fiction and non-fiction, as well as prose poetry.

Reviews

[Stormen · Rating 5 out of 5]

Maken till bok har en väl sällan skådat. Hur hämtar en sig efter en sån här bok? Hur ska jag någonsin kunna skriva ordentligt. Det finns mycket att säga om Birgitta Trotzigs romaner (roligt nog har en av mina lärare skrivit en hel avhandling där han talar om ett sätt att säga saker om Trotzig, som är absolut perifert i mitt eget läsande), men det är någonting helt makalöst i hur Trotzig beskriver omvärlden. Författarskapet är fullt av ord, hon måste ha varit helt full av ord, de måste ha spänt ut huden på henne. Eller så är det bara jag och min lilla kropp som tror att kropp och ordförråd hör samman (att jag är kort beror på att jag har få ord - att jag har få ord beror på att jag är kort). Nå. Den tog lite mer än tre år att läsa, i början la jag den ifrån mig. Ofta. Men den senaste tiden har jag hela tiden känt att jag måste bli klar - att jag inte kan dra ut på det längre.

[Amelia · Rating 5 out of 5]

Vilken bok! Det var länge sedan jag blev så tagen av en bok. Språket är fantastiskt poetiskt. Sällan man ser en författare använda sig av metaforer på ett sådant sätt. Och de många nivåer som ryms inom dessa sidor är svindlande. Dessutom lyckas Trotzig skapa en stämning som är otroligt sorglig, makalös och vacker. En modern tragedi och en svidande samtidskritik. Jag nämner inget mer för det förtar upplevelsen från den ännu oinvigde läsaren. Läs den säger jag bara!

[Julia Eriksson · Rating 4 out of 5]

Pendlar mellan betyg 3,5 och 4. Poetiskt, välskrivet och starkt. Men också tungt, trampande och mörkt. Det är ingen lätt historia att ta sig an men förmodligen en som jag kommer att bära med mig länge. Nu är jag sugen på något lite ljusare.

[Mikaela · Rating 3 out of 5]

helt ok men gud vad jag verkligen inte gillar fattigsverige som setting.

[Kaplumbağa Felsefecisi · Rating 4 out of 5]

Sanırım leziz bir yolculuk kitabıyla başbaşayım.

Kitabın devrik cümlelerinin arasında kendi yazım tarzıma çok benzettiğim bir üslup buldum.

[Isabelle · Rating 5 out of 5]

!!!

[Torbjörn Nilsson · Rating 4 out of 5]

Äntligen har jag läst en bok av Birgitta Trotzig! Detta tack vare att den spelar stor roll i den av de fyra berättelserna i Ia Genbergs fantastiska bok "Detaljerna", som fängslade mig mest.
Språket är säreget och vackert. Adjektiven staplas på varann på ett sätt jag själv brukar använda för att beskriva och/eller understryka det obeskrivliga.
Det gränslösa; allt och ingenting, finns nästan ständigt närvarande. Tillvarons "minussida" får verkligen breda ut sig. Elände blir mer elände, som blir ännu mer elände.
Mörkret är kompakt, men genomlyst av stråk av salighet.
Detta speglar perfekt en väsentlig del av min inre verklighet. Den avskydde och bortstöttes värld.
Trots att jag verkligen kan uppskatta allt detta, är boken tung och trögläst. Personerna är som sagofigurer jag aldrig kommer riktigt nära, trots att berättelsen till största delen är en realistisk vardagsskildring. (Boken är inspirerad av och titeln hämtad från en av HC Andersens sagor.)
Den kan läsas som en bok om det obevekliga sociala arvet, som samhällskritik, som solidaritet med de mest utsatta, utan att det minsta skönmåla dem.
Männen är uslingar (eller mähän). Kvinnorna har resning (men är mestadels undergivna).
Jag läser den främst som en berättelse om hur vi förgäves, självdestruktivt och besatt jagar törstande genom livet, när vi fötts avskydda och utan kärleksfull anknytning. Och hur detta ovillkorligen förs vidare genom generationerna.
(Och jag blir så oerhört tacksam att jag delvis har lyckats bryta den onda cirkeln genom att upptäcka och allt bättre vårda mitt inre spädbarn.)
Det bästa med boken kommer efteråt, när den får sjunka in. När jag kan läsa vad Jonas Brun i Sydsvenskan och Nils Schwartz i Expressen skriver om Trotzig. Eller ännu mer lyssna på när Hanne Ørstavik berättar i en podd från Bergen. Så henne vill jag också läsa nu.
Och Lars Ahlin.

[Agnes · Rating 4 out of 5]

aj aj aj! min första trotzig, inte sista. otroligt språk, vindlande liksom dånande och snabbt men alltid helt och hållet knivskarpt.
MÖRKT! Arv(synden)? Den andra, det främmande.

[Eli · Rating 5 out of 5]

Åh, mörkret, mörkret och poesin i den här romanen. Tankar på bloggen, kanske om en långt tid.

[Mina Widding · Rating 4 out of 5]

Mästerligt språk, jag säger bara det. Som att läsa en lång dikt, och känslan är densamma, det är ju det under ytan, inuti människorna, som är berättelsens kärna. Ibland svårt att följa med i böljningarna, man får vara lite uppmärksam men samtidigt också njuta av de passagerna. Det är stommen. Och sen i stora drag om urkrafter i människorna, om arv om kommunikation (eller utebliven sådan) om att inte ha språk, om arbetarklass, om ofrihet, om köttets tvång, om psykisk instängdhet, om sorg. Om massor mer, behöver läsa den igen känner jag.

[Henrik Thorling · Rating 5 out of 5]

En mörk och drabbande historia berättad med ett förtätat och poetiskt språk om en mor och dotter. Har sällan läst en bok med en sådan stark konstnärlig vision som denna. Det är allvarligt och grymt, men vackert. Berättelsen vänder sig 180 grader bort från vårt bröd- och skådespelssamhälle. Detta är undertecknads första, men absolut inte sista, möte med Birgitta Trotzig.

[Christina · Rating 5 out of 5]

En av de bästa svenska romanerna jag har läst, mer som ett poetiskt epos än en roman och en berättelse som ger uttryck för människans mänsklighet mer än de flesta andra böcker. Hjärtskärande sorglig, men ändå vacker. En helt annan beskrivning av folkhemmets utveckling än vi är vana vid - brutal, grå, grym och jordnära. Strindberg, gå och lägg dig. Det här är riktig litteratur.

[Lisa Sellin · Rating 4 out of 5]

Underbar bok om man gillar elände, vilket jag egentligen inte gör. Det går riktigt dåligt för alla, men språket är väldigt vackert!

[Tora · Rating 4 out of 5]

For en bok. Poetisk språk, gammelmodig, delvis på skånsk dialekt. Boka beskriver et beinhardt liv, mennesker som på ingen måte evner å nå hverandre, og kampen for å overleve på bunnen av samfunnet.

Leste den fordi jeg ble nysgjerrig etter å ha lest Ia Genbergs Detaljerna, der den ene bipersonen i den ene av fortellingene er besatt av denne boka. Den var tung, seig, men også veldig vakker.

"- men mörkret är en hinna bakom vilken ett nytt livs avlägsna fågelröster kan anas svagt som blodomloppets sorl på de okända vägarna inne i kroppens natt.
När man lämnat den vita döda staden bakom sig och kommer ut i mörkret, utanfor de bråddjupa grundschakten, de stängda byggplatserna, de oanvända kulvertarna, de sovande cementblandarna är natten härute så djup att man kan bara ta ett steg i taget, foten söker sitt fäste och blir varje gång lika förvånad över att den finner mark – då börjar man ändå höra ett slags språngande ljud djupt inifrån mörkret, djupt nere i marken kanske. Man börjar också urskilja saker och ting i mörkret, en horisont, en väg som i alla fall är något ljusare än markerna omkring. Träd. Det andas. Det är i alla fall när allt kommer omkring förvår, en förandring är på väg.
Ja, så är det. Någon gång tar vintern alltid slut. Någon gång börjar man höra den stora tysta rörelsen inne i det stumma. Ty när solen har vänt så börjar den stiga. (Det kan hända att den en gång bara kommer att fortsätta och fortsätta och inte mer vill upphöra med att stiga)
Den kallar källorna upp ur den döda jorden. Den ropar på havet, ur vilket alla levande varelser på jorden har kommit. Den kallar på svalan som sover på sjöbotten. Den ropar på flyttfåglarna i Egypti land. Den kallar på det våta, blodet i trädstammarna, och på det våta i alla rötter. Det är nu påsk. Trädet som en gång brann och förbrändes, bar liv som det andas och ser världen med. Då genomtränger barnets rop på henne alla väggar och alla blodkärl, hela världen och allting i världen ropar."

[Jacob Tjernström · Rating 5 out of 5]

Trotzigs berättelser har väl aldrig riktigt någon konventionell struktur. Det är liv som börjar och tar slut och däremellan händer bara hemskhet efter hemskhet. Därför brukar jag tänka att hennes berättelser, särskilt de längre, skulle kunna hålla på hur länge som helst, hon skulle bara hitta på nya sätt att göra en deprimerad. Således kan de även vara mycket kortare utan att det hade gjort en särskild skillnad. Trotzig på en basnivå är fantastisk, men ibland går hon bortom det och blir Den Bästa Någonsin, och det är aldrig på grund av särskilda händelser i hennes berättelser, det är mer som om hennes berättarkonst är ett fält eller ett bakgrundssurr som får oregelbundna toppar av slumpen själv. Därför beror mängden av dessa Stunder i hennes böcker bara på hur långa de är. Det kommer alltid att bli så tillslut, så länge hon inte slutar skriva. Det jag vill mena med det här är att Dykungens dotter är väl lite länge än hennes andra skrifter och är därav också otroligt bra, kategoriskt. Den hade väl egentligen kunnat sluta 40 sidor tidigare men jag är glad att den inte gör det. Tror att hon är mer influerad av Kafka här än i andra ställen i hennes bibliografi, något hon sagt att hon allt har varit men som jag tycker sällan märks. Det finns nog fler hoppfulla stunder här, men samtidigt känns det som om det genomgående temat i boken är att Ingenting Kan Någonsin Förändras. Chanser dyker upp för något att förändras och oftast kvävs de utan att karaktärerna gör något och allt återgår till det gamla vanliga. Det är väl priset man betalar när man bor i Kristianstad.

[Henrik · Rating 4 out of 5]

Den här boken liknar ingenting annat jag har läst. Den har två lager: Det yttre lagret är en sorglig historia om en flicka från landet som föder en oäkta dotter. Eländes elände i ett gyttjigt Kristianstad. Det andra lagret av historien är dess språk. Hela boken är skriven på ett bibliskt, poetiskt, ja rentav episkt språk. Den lilla historien förvandlas till något större. Stundtals är det svårt att hänga med, ibland blir det väl högtravande, men för det mesta så sitter jag bara och gapar inför språkets och svärtans bråddjup.

[Ş. Nehir · Rating 5 out of 5]

Çamur. Çamur. Çamur.

Ormanda dolaşırken adımlarınız bir bataklığa uğruyor. Batıp duruyorsunuz kitap boyunca. Tam bir gece kitabı, bir sanrı gibi yazılmış. Biri size gördüğü kabusları anlatıyor, siz de uyuklarken dinliyorsunuz. Bir yandan üşüyorsunuz..Çok dramatik olaylardan geçmenize rağmen arabesk bir ucuzluk yok. Benim için oldukça akıcı gitti kitap. Kişiler arası diyaloglar çok az, ruhların kendisini dinliyorsunuz. Soğuk, orman, çamur, buz, deniz, tuz kokusu…Betimlemeleri o kadar ustaca ki içinize işliyor. Harika bir yaratım.

[Maria Medvedeva]

Svårt att sätta betyg på boken. Den är väldigt mörk och ingen bladvändare, utan kräver ganska mycket av läsaren. Språket är vackert och poetiskt och man känner starkt för karaktärerna trots att de flesta av dem inte ens har ett namn och vi får aldrig höra dem tala direkt till varandra. Det är en bok man kanske inte sträckläser utan lägger ifrån den ibland när det blir för mycket och kommer tillbaka till den när man är redo.

[Disa Lidbrink · Rating 5 out of 5]

Fantastisk bok. Mystisk, mörk, vacker, sorglig. Både poesi och prosa. Språket nästan bländade mig i början, sedan sögs jag in i det. Trots att den var så tung ville jag direkt läsa om den, en bok som kommer stanna med mig.

[Emelie Karlsson · Rating 3 out of 5]

Read for school. // It WAS beautifully written, but it was just so boring!!! Ugh. I adored some parts, but hated some parts.

[Hedvig Olsson · Rating 2 out of 5]

(2,5/5)

[Alicja · Rating 4 out of 5]

A very tough book. I cried loads. The language - entrancing.

[Eva · Rating 3 out of 5]

Grådaskig som dyn, fastnar i dyn, har svårt att orka grubbla över vilka metaforer och symboler som är inbäddade i all gyttja...

[Josefin Jännebring · Rating 2 out of 5]

Blev aldrig engagerad trots hemsk historia. Hade höga förväntningar eftersom CRFN hade tipsat.

[Elisabit]

DNF

[Fiktiviteter · Rating 4 out of 5]

Läs min recension på bloggen: https://www.fiktiviteter.se/2022/09/1...

[C.markus.ahotmail.com · Rating 3 out of 5]

Först tyckte jag den var väldigt bra - gjord i en realistisk ton likt "De värnlösa" (vilken jag kanske iof missförstått helt) med målande utvikningar utan någon egentlig spänningshistoria - men mot mitten av boken kom allt mer delar jag inte förstod. Vissa textstycken förstod jag inte alls, medan andra var överdrivna: i efterhand känner jag att det undergröpte den realistiska sidan, istället måste man tolka det som att boken exemplifierar teman (gissningsvis djurisk instinkt versus rationalitet). För att uppskatta boken mer skulle jag behöva läsa om den eller, allra helst, få den förklarad för mig.

[Funda Guzer · Rating 5 out of 5]

İlk okumamı 2014 tw ikinci okumamı aralık 2023 ye yaptım . Ne muhteşem bir kitap . Çok mu iddalı oldu . Ama gerçekten öyle . Kitap aşırı karamsar ama bir o kadar güçlü . Tüm zıtlıkların bir arada olduğu bu da mı bu damı dedirten bir kurgusu . Kesinlikle muhteşem . Üçüncü okumayı hak eden bir kitap . Yazarı daha çok tanımayı diğer kitapları ile de karşılaşmayı isterdim . Kim bilir . Biraz Doris Lessing tarzı gibi . Ama Brigitta çok farklı. RIP 🙏🏻

[Johanna · Rating 3 out of 5]

Jag hade väldigt svårt att komma in i den här. Språket var tätt och poetiskt. Väldigt ordrikt. Typ motsatsen till isbergsprosa? Typ Hemmingways dampiga såsyskon?
Även om jag kunde tänka att språket var speciellt och säkert objektivt bra så kände jag att jag mest studsade mot det och i slutändan läste jag vidare språket till trots, för att jag gillade berättelsen och mörkret. Lite för ansträngande för mig tyvärr. Förlåt för underbetyg.

[Joseph Sverker · Rating 3 out of 5]

Jag kan inte påstå att jag blev speciellt indragen i Dykungens dotter. Nog är det en tragedi och nog borde jag verkligen känna för modern, men det är något i Trotzigs stil eller språk, eller kanske berättande som gör att jag blir distanserad. Jag undervisar om den här boken i en kurs och det ska bli intressant att se vad mina studenter tycker om den. Kanske jag ändrar åsikt om den under tiden.