What do you think?
Rate this book
Lärarinnans sång
Lotte Bøk underviser på Kunsthøgskolen i Oslo. Hun er glødende opptatt av Brechts dramatikk, som hun formidler med stor innlevelse til studentene på skuespillerlinja.
En dag ber avgangseleven Tage Bast om å få filme undervisningen til noen av lærerne, men også livet deres utenfor skolen. Han vil gjerne komme hjem til dem, for å finne ut om det er samsvar mellom liv og lære. Hva skjer når man opplever seg voldsomt eksponert? Når man sitter i salen og får se seg selv, med en annens nådeløse blikk?
Lærerinnens sang er en roman om å bli grundig rokket i sin selvforståelse.
En dag ber avgangseleven Tage Bast om å få filme undervisningen til noen av lærerne, men også livet deres utenfor skolen. Han vil gjerne komme hjem til dem, for å finne ut om det er samsvar mellom liv og lære. Hva skjer når man opplever seg voldsomt eksponert? Når man sitter i salen og får se seg selv, med en annens nådeløse blikk?
Lærerinnens sang er en roman om å bli grundig rokket i sin selvforståelse.
1 pages, Pocket Book
First published September 1, 2018
24 people are currently reading
766 people want to read
About the author
Vigdis Hjorth
72 books807 followersVigdis Hjorth (born 1959) is a Norwegian novelist. She grew up in Oslo, and has studied philosophy, literature and political science.
In 1983, she published her first novel, the children's book "Pelle-Ragnar i den gule gården" for which she received Norsk kulturråd's debut award. Her first book for an adult audience was "Drama med Hilde" (1987). "Om bare" from 2001 is considered her most important novel, and a roman à clef.
Hjorth has three children and lives in Asker.
In 1983, she published her first novel, the children's book "Pelle-Ragnar i den gule gården" for which she received Norsk kulturråd's debut award. Her first book for an adult audience was "Drama med Hilde" (1987). "Om bare" from 2001 is considered her most important novel, and a roman à clef.
Hjorth has three children and lives in Asker.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 126 reviews
April 17, 2024
Íme, a jóléti államok polgárainak elviselhetetlen könnyűsége. Lotte tanár egy norvég művészeti egyetemen, szép házából emberi időben elindul, iszik egy szójatejes lattét, majd tisztességes fizetésért arról beszél, amit szeret: Brecht drámáiról. (Igaz ugyan, hogy olyanoknak, akik nem igazán érdeklődnek Brecht drámái iránt, de ne legyünk telhetetlenek.) Olyan élet ez, amire a legtöbben rábólintanánk, ám Lotte valahogy kényelmetlenül érzi magát. Pedig megtesz mindent, ami emberileg lehetséges: a szójatejes latte vásárlásakor kapott visszajárót egy román koldusnak adja, a nemzetközi helyzet iránt érzett aggodalmát pedig abban éli ki, hogy rámutat a Kurázsi mama és a szír helyzet közötti párhuzamokra. De ez nem elég. Valamit még tenni kell. Szerencséje mintha bűntudattal töltené el, amit nehezen kezel – hiába, jól élni egy olyan világban, ahol a legtöbben nem élnek jól, némi cinizmust igényel. Vagy legalábbis egy egészséges farkasvakságot. Lotte azonban elveszíti ezt, látni kezdi önmagát színről-színre, amitől az összeomlás peremére sodródik.
Nagyon okos kis regény, bár nem tudok szabadulni a gondolattól, hogy kissé merev. Ami valószínűleg abból fakad, hogy központi problémája kissé művi, számomra nehezen átélhető. Ez részben betudható annak, hogy egy olyan országban élek, ahol a kapálás Lotte összes problémájára adekvát megoldásnak számít, és ez bizonyára az én kulturális beidegződéseimen is nyomot hagyott. Másfelől viszont azt érzem, Hjorth ettől függetlenül sem sok eszközt vet be, hogy megértesse velem, szerencsétlen nem-norvéggal, Lotte miért zuhan meg ennyire. Amitől nem tudom áthidalni a szakadékot aközött, ahogy én cselekednék hasonló helyzetben és aközött, ahogy ő cselekszik. Beleélési problémának hívjuk az ilyet. A kötet morálfilozófiai magját világosan körülírja, de valahogy nem rendeli hozzá az élő embert.
Nagyon okos kis regény, bár nem tudok szabadulni a gondolattól, hogy kissé merev. Ami valószínűleg abból fakad, hogy központi problémája kissé művi, számomra nehezen átélhető. Ez részben betudható annak, hogy egy olyan országban élek, ahol a kapálás Lotte összes problémájára adekvát megoldásnak számít, és ez bizonyára az én kulturális beidegződéseimen is nyomot hagyott. Másfelől viszont azt érzem, Hjorth ettől függetlenül sem sok eszközt vet be, hogy megértesse velem, szerencsétlen nem-norvéggal, Lotte miért zuhan meg ennyire. Amitől nem tudom áthidalni a szakadékot aközött, ahogy én cselekednék hasonló helyzetben és aközött, ahogy ő cselekszik. Beleélési problémának hívjuk az ilyet. A kötet morálfilozófiai magját világosan körülírja, de valahogy nem rendeli hozzá az élő embert.
May 1, 2020
Detta är en bok om någon som inte kan låta bli att skriva sina åhörare på näsan, skriven på ett sätt som ständigt skriver läsaren på näsan.
Det är en tröttsam tendens, i vår välmående omvärld - jag tänker till exempel på Karl Ove Knausgård, som också citeras i Lärarinnans sång - att kapabla författare intellektualiserar runt och runt och runt, som en katt som försöker fånga sin egen svans, därför att deras vy är för snäv. Det är som att deras blickar har två lägen: mitt eget subjekt, som gärna vill vara objekt, gärna ser sig som den självklara uttolkaren av allt, och så zoomlinsen, en sån där fet som naturfotografer har, som kastar blicken bort till Barnen i Afrika eller Flyktingarna från Syrien eller någon annan krystat och förment tacksam Andre. Jag blir så urbota uttråkad av böcker om välmående, välbärgade intellektuella som inte begriper hur de kan vara olyckliga fast de har det så bra och tror att de ska hitta lösningen i sina egna hjärnor - och vad mer, förutsätter att processen ska vara allmängiltig och givande.
Det är synd, för jag gillade den förra boken av Vigdis Hjorth jag läste, Arv och Miljö. Och jag blev rätt sugen på att se några Brecht-pjäser (han avhandlas ganska grundligt då Lärarinnan i titeln är föreläsare i dramatisk historia). Med det sagt så är jag glad att just den här läsupplevelsen är över.
Det är en tröttsam tendens, i vår välmående omvärld - jag tänker till exempel på Karl Ove Knausgård, som också citeras i Lärarinnans sång - att kapabla författare intellektualiserar runt och runt och runt, som en katt som försöker fånga sin egen svans, därför att deras vy är för snäv. Det är som att deras blickar har två lägen: mitt eget subjekt, som gärna vill vara objekt, gärna ser sig som den självklara uttolkaren av allt, och så zoomlinsen, en sån där fet som naturfotografer har, som kastar blicken bort till Barnen i Afrika eller Flyktingarna från Syrien eller någon annan krystat och förment tacksam Andre. Jag blir så urbota uttråkad av böcker om välmående, välbärgade intellektuella som inte begriper hur de kan vara olyckliga fast de har det så bra och tror att de ska hitta lösningen i sina egna hjärnor - och vad mer, förutsätter att processen ska vara allmängiltig och givande.
Det är synd, för jag gillade den förra boken av Vigdis Hjorth jag läste, Arv och Miljö. Och jag blev rätt sugen på att se några Brecht-pjäser (han avhandlas ganska grundligt då Lärarinnan i titeln är föreläsare i dramatisk historia). Med det sagt så är jag glad att just den här läsupplevelsen är över.
September 2, 2020
Jag tyckte faktiskt inte porträttet av Lotte Bøks självrannsakan var trovärdigt. Om vi nu ponerar att man filmas för en konststudents examensprojekt, och tvingas reflektera över sitt liv och hur andra ser på en, så måste man rimligtvis ha ungefär noll procent självkännedom från början för att ens hela liv och identitet ska dramatiskt omkullkastas. Visst, det är svårt att bedöma sig själv objektivt och nyanserat, givetvis, men att inte ha någon aning om hur man uppfattas vid 57 års ålder känns väldigt osannolikt och platt. Som om huvudkaraktären inte under sin levnad har identifierat en enda negativ sida hos sig själv, utan verkar närmast gå runt och tro att hon är ett helgon. Jag gillar egentligen temat med att ha en bild av sig själv som sedan utmanas genom att man tvingas se hur andra uppfattar en (och att detta utlöser en reaktion hos jaget), men tyckte som sagt inte det var väl genomfört.
Boken har absolut sina bra stunder, men den blir långrandig emellanåt och känns väldigt spretig och intetsägande.
Jag blir dock istället sugen på att läsa Brechts dramer - för mig var bokens stora behållning att läsa om när Lotte undervisar om just Brecht.
Boken har absolut sina bra stunder, men den blir långrandig emellanåt och känns väldigt spretig och intetsägande.
Jag blir dock istället sugen på att läsa Brechts dramer - för mig var bokens stora behållning att läsa om när Lotte undervisar om just Brecht.
April 2, 2020
Otroligt spännande och intressant om hur tanke förhåller sig till handling när det kommer till att leva som en ”god människa”. Om självmedvetenhet, Brecht intressanta pjäser (som jag vill läsa/se), språkets betydelse, naturen som en fristad mm.
En roman med teman som jag funderar kring väldigt mycket.
En roman med teman som jag funderar kring väldigt mycket.
August 30, 2019
Lærerindens sang bygger på et simpelt plot; 57-årige Lotte Bøk underviser i drama på Kunsthøgskolen i Oslo. Hun bor alene og trives med hverdagen som underviser. Hun underviser særligt i Bertolt Brechts klassiske værker, og hun nyder at fremføre tekster om menneske og moral.
Lotte ser sig selv som et hjælpsomt, intelligent og reflekteret menneske, og overvejer tit, hvem hun er (et godt menneske), og hvad hun er for andre.
Vi møder hende kort før, hun bliver opsøgt af en kunststuderende, som gerne vil have hendes hjælp til sit eksamensprojekt. Han vil filme en række af skolens lærere privat og professionelt for at belyse sammenhængen mellem det private og professionelle menneske. Lotte er jo et hjælpsomt menneske, så hun indvilliger i at hjælpe den studerende. Efterhånden som projektet skrider frem, ser hun i stigende grad sig selv og sine handlinger udefra. Hun iscenesætter sig selv, og mens hendes selvbevidsthed stiger, udviskes grænsen mellem et iboende selv og et konstrueret selvbillede.
Det er en lille, dyb og tankevækkende bog, som får sin læser til at reflektere over de masker, vi bærer.
Jeg uddyber lige her: https://bookmeupscotty.blogspot.com/2...
Lotte ser sig selv som et hjælpsomt, intelligent og reflekteret menneske, og overvejer tit, hvem hun er (et godt menneske), og hvad hun er for andre.
Vi møder hende kort før, hun bliver opsøgt af en kunststuderende, som gerne vil have hendes hjælp til sit eksamensprojekt. Han vil filme en række af skolens lærere privat og professionelt for at belyse sammenhængen mellem det private og professionelle menneske. Lotte er jo et hjælpsomt menneske, så hun indvilliger i at hjælpe den studerende. Efterhånden som projektet skrider frem, ser hun i stigende grad sig selv og sine handlinger udefra. Hun iscenesætter sig selv, og mens hendes selvbevidsthed stiger, udviskes grænsen mellem et iboende selv og et konstrueret selvbillede.
Det er en lille, dyb og tankevækkende bog, som får sin læser til at reflektere over de masker, vi bærer.
Jeg uddyber lige her: https://bookmeupscotty.blogspot.com/2...
April 2, 2020
Riktigt bra driv igenom hela boken!
May 17, 2021
Ez egy hardcore lélektani-filozófiai regény, ritkaság az ilyen. Nagyon beszippantott, mert nagyon olvasmányos és mert pont olyan témákról szól, amik nagyon érdekelnek: önismeret, művészet, színház.
March 1, 2020
Prawda nas wyzwoli..?
W swojej poprzedniej powieści – "Spadku" – Vigdis Hjorth zachwyciła mnie przenikliwością z jaką podeszła do psychiki głównej bohaterki. Jeżeli miałabym wskazać autora, który potrafi bez cienia fałszu opisywać to, co gnieździ się i kryje w ludzkiej głowie, z pewnością byłaby to właśnie Hjorth – za bezpardonowe opowiadanie prawdy o nas samych. Prawdy, do której nie chcielibyśmy się przyznać przed nikim.
"Song nauczycielki" z wielu względów opowiada o problemach, które dotykają wielu z nas – życia w uporządkowanej rzeczywistości, którą sami wykreowaliśmy (jedynie) w swojej głowie, a która tak naprawdę daleka jest od ideału. Czy znamy prawdę o naszym życiu? Czy znamy prawdę o nas samych? Czy chcielibyśmy tę prawdę poznać?
Okazuje się, że prawda nie zawsze wyzwala, a jeśli już, może to nie być wyzwolenie jakiego oczekujemy. Może okazać się, że nasz stabilny i uporządkowany świat runie w gruzach, a wszystko co uważaliśmy za nasze fundamenty okaże się wielką mistyfikacją. Oszukujemy, odgrywamy role nieustannie – nie tylko przed innymi, ale również przed sobą. A może przede wszystkim?
Konstrukcja głównej bohaterki jest prawdziwym mistrzostwem – ze wszystkimi jej natręctwami, alternatywnymi scenariuszami i polemikami, które prowadzi w swoich myślach. Dodatkowo splecenie jej losów z fabułą dramatów Bertolda Brechta (główna bohaterka jest specjalistką w tej dziedzinie) potwierdza tylko, że Hjorth dotyka problemów uniwersalnych (podobnie jak Brecht), które można odnieść do każdej jednostki.
Powieści Vigdis Hjorth są literacką ucztą, nie tylko pod względem stylu, czy pomysłu. To również wspaniała strawa pod względem poruszanych tematów i ich ujęcia. "Song nauczycielki" jest literaturą zaangażowaną, która nieustannie zmusza do refleksji nad najważniejszymi aspektami naszego życia, a przy okazji jest to bardzo zgrabnie napisana powieść, której kłębiące się emocje i narastające napięcie nie pozwalają odłożyć lektury na później.
W swojej poprzedniej powieści – "Spadku" – Vigdis Hjorth zachwyciła mnie przenikliwością z jaką podeszła do psychiki głównej bohaterki. Jeżeli miałabym wskazać autora, który potrafi bez cienia fałszu opisywać to, co gnieździ się i kryje w ludzkiej głowie, z pewnością byłaby to właśnie Hjorth – za bezpardonowe opowiadanie prawdy o nas samych. Prawdy, do której nie chcielibyśmy się przyznać przed nikim.
"Song nauczycielki" z wielu względów opowiada o problemach, które dotykają wielu z nas – życia w uporządkowanej rzeczywistości, którą sami wykreowaliśmy (jedynie) w swojej głowie, a która tak naprawdę daleka jest od ideału. Czy znamy prawdę o naszym życiu? Czy znamy prawdę o nas samych? Czy chcielibyśmy tę prawdę poznać?
Okazuje się, że prawda nie zawsze wyzwala, a jeśli już, może to nie być wyzwolenie jakiego oczekujemy. Może okazać się, że nasz stabilny i uporządkowany świat runie w gruzach, a wszystko co uważaliśmy za nasze fundamenty okaże się wielką mistyfikacją. Oszukujemy, odgrywamy role nieustannie – nie tylko przed innymi, ale również przed sobą. A może przede wszystkim?
Konstrukcja głównej bohaterki jest prawdziwym mistrzostwem – ze wszystkimi jej natręctwami, alternatywnymi scenariuszami i polemikami, które prowadzi w swoich myślach. Dodatkowo splecenie jej losów z fabułą dramatów Bertolda Brechta (główna bohaterka jest specjalistką w tej dziedzinie) potwierdza tylko, że Hjorth dotyka problemów uniwersalnych (podobnie jak Brecht), które można odnieść do każdej jednostki.
Powieści Vigdis Hjorth są literacką ucztą, nie tylko pod względem stylu, czy pomysłu. To również wspaniała strawa pod względem poruszanych tematów i ich ujęcia. "Song nauczycielki" jest literaturą zaangażowaną, która nieustannie zmusza do refleksji nad najważniejszymi aspektami naszego życia, a przy okazji jest to bardzo zgrabnie napisana powieść, której kłębiące się emocje i narastające napięcie nie pozwalają odłożyć lektury na później.
November 13, 2018
Denne traff meg forbausende bra. Sammenliknet boka littegranne med Janne S. Drangsholt og hennes Ingrid Winter-bøker helt i starten der - det må ha vært universitetsmiljøet (som jeg elsker å lese om, av en eller annen merkelig grunn), men Hjorth er hakket hvassere. Tredelt histori om en lærerinnes selvransakelse underveis og etter hun blir filmet av en elev på Kunstakademiet. Glad jeg hadde lest Mor Courage og litt annet av Bertholt Brecht først. Det tror jeg gav meg en del på forståelsesplanet. Hjorth'a har gjort det igjen! ..tommelopp..
June 14, 2020
Gonna read more of Vigdis books. She's an intimate and honest writer. This one stays close to some kind of thesis all the time, not loosing itself from the main characters inner changes. I loved it.
August 20, 2020
Blev så besviken eftersom arv och miljö är typ det bästa som skrivits!! Lååångt ifrån så bra var detta. Dock lite thrilleraktigt och spännande
April 25, 2020
Hur väl stämmer vår egen uppfattning av oss själva överens med hur andra ser på oss? Bland annat det kretsar den här imponerande romanen om. Den aktualiserar många frågor som jag som forskare ofta tänker på, bland annat hur en kamera påverkar de filmade objektens sätt att tala och bete sig, hur kameran bara med sin närvaro förvränger verkligheten. Språket är böljande, huvudkaraktären trovärdigt mänsklig och den annorlunda storyn drabbande. Läsvärd!
June 6, 2023
3.5/5
March 8, 2021
Jag tyckte rätt förutsägbar och trist.
October 3, 2018
Jaja. Javelda. So what?
(nekter å gi toer til Vigdis
, for det kunnavært
, burdeblitt
, og sannsynligvis er det bare meg)
(nekter å gi toer til Vigdis
, for det kunnavært
, burdeblitt
, og sannsynligvis er det bare meg)
June 29, 2020
Kändes oklar. Påminde i sina bästa stunder om Ruben Östlunds filmer, i sina sämsta stunder om tråkiga föreläsningar på konstfack.
September 27, 2020
Jag blev tyvärr lite besviken på denna roman. Jag hade höga förväntningar eftersom jag gillade Hjorths tidigare roman Arv och miljö mycket, men den här lever inte upp till den. Det var temat som väckte mitt intresse för romanen, en lärare som blir filmad och hamnar att se sig själv i spegeln. Den blev bättre mot slutet, men det fanns många bitar med huvudkaraktären Lottes intellektuella funderingar som blev jobbiga att läsa, för de var så många och långa. De passagerna fick mig att tänka lite på Dostojevskijs Anteckningar från Källarhålet. Såna romaner faller mig personligen inte riktigt i smaken, även om jag kan se/förstå/tänka mig det litterära värdet.
Språket var tidvis också en störande faktor för mig i denna roman, många långa meningar med många kommatecken. Läste en svensk översättning och det märktes att allt inte gått rätt till i översättningen. Det är synd för språket i Arv och miljö fann jag flytande, här kändes språket mera klumpigt. Det som också är lite paradoxalt i romanen är att huvudkaraktären blir kritiserad för att skriva sina studenter på näsan, läsaren blir här ganska många gånger skriven på näsan.
Språket var tidvis också en störande faktor för mig i denna roman, många långa meningar med många kommatecken. Läste en svensk översättning och det märktes att allt inte gått rätt till i översättningen. Det är synd för språket i Arv och miljö fann jag flytande, här kändes språket mera klumpigt. Det som också är lite paradoxalt i romanen är att huvudkaraktären blir kritiserad för att skriva sina studenter på näsan, läsaren blir här ganska många gånger skriven på näsan.
April 30, 2021
„Az önreflexió hiánya tehet arról, hogy az egész világ lassan a pokolra száll.” (21. o.)
Ez volt az a mondat, ami nekem az egész könyv kulcsát jelentette, és amivel egyébként is nagyon nagyon egyet tudok érteni.Tudom, milyen az, amikor valaki folyton önmagára reflektál (felmerült a kérdés bennem: ezt vajon férfiak is csinálják-e?), és Tage Bast kamerája pontosan olyan volt, mint egy tükör; egy olyan tükör, amit egy pszichológus is tartana elénk az ülések alkalmával, nem állít semmit, nem mond sem pozitívat, sem negatívat, csak kérdez. A zavarba ejtő az, hogy ezek a kérdések annyira el tudják bizonytalanítani az embert, hogy egy idő után minden önmagáról tudni vélt dolog biztonsága szertefoszlik, és marad a nagy kérdés, hogy akkor kik is vagyunk valójában? Ez rémes egy állapot, de valójában jó is, mert muszáj újrarendezni kicsit magunkat, és lesznek belőle felismerések. Szerintem Lottéval is valami ilyesmi történik. Persze van olyan, hogy ennek nem tartós a hatása, nagyon nehéz levetkőzni a berögzült tulajdonságainkat és rutinjainkat, és emiatt nekem rendben is van, hogy a könyv homályban hagyja a végét. Van még persze benne egy csomó másik téma, de engem ez ragadott meg. És kedvet csinált az Örökséghez is.
Ez volt az a mondat, ami nekem az egész könyv kulcsát jelentette, és amivel egyébként is nagyon nagyon egyet tudok érteni.Tudom, milyen az, amikor valaki folyton önmagára reflektál (felmerült a kérdés bennem: ezt vajon férfiak is csinálják-e?), és Tage Bast kamerája pontosan olyan volt, mint egy tükör; egy olyan tükör, amit egy pszichológus is tartana elénk az ülések alkalmával, nem állít semmit, nem mond sem pozitívat, sem negatívat, csak kérdez. A zavarba ejtő az, hogy ezek a kérdések annyira el tudják bizonytalanítani az embert, hogy egy idő után minden önmagáról tudni vélt dolog biztonsága szertefoszlik, és marad a nagy kérdés, hogy akkor kik is vagyunk valójában? Ez rémes egy állapot, de valójában jó is, mert muszáj újrarendezni kicsit magunkat, és lesznek belőle felismerések. Szerintem Lottéval is valami ilyesmi történik. Persze van olyan, hogy ennek nem tartós a hatása, nagyon nehéz levetkőzni a berögzült tulajdonságainkat és rutinjainkat, és emiatt nekem rendben is van, hogy a könyv homályban hagyja a végét. Van még persze benne egy csomó másik téma, de engem ez ragadott meg. És kedvet csinált az Örökséghez is.
June 17, 2020
En tydlig röd tråd genom romanen är berättelsen om människans performativitet, och hur vi påverkas av att konfronteras med en annan bild av oss själva än den vi bestämt oss för att ha. Boken är väldigt fint skriven men även frustrerande, då läsaren tvingas ta hänsyn till de olika perspektiven på huvudkaraktären, det som både gör boken så bra men också gör det till en utmaning att själv forma sig en åsikt om henne.
May 23, 2020
Vad händer om min uppfattning om mig själv skiljer sig från omgivningens? Boken är ett stundtals lyckat försök till att vrida på dess följdfrågor men tyvärr blir det ofta ett pretentiösts utlopp för en ängslig överklasskaraktär som ältar frågan hur en som har det så bra ställt kan må dåligt.
December 22, 2021
Текст для смазки колесиков внутренней рефлексии. Скандинавский, а при этом без крови и членов.
June 29, 2019
Underholdende og lettlest
August 20, 2019
Dette var helt ok. "Lærerinnens sang" ble faktisk min introduksjon til Vigdis Hjorts forfatterskap. Jeg hører fra andre som kjenner hennes bøker bedre at denne ikke var blant henne beste.
Det som var mest interessant med den var portrettet av et menneske som plutselig får se seg selv utenfra og hvis påfølgende oppvåkning for sin egen tilkortkommenhet blir temmelig brutal. Jeg synes dette elementet var skrevet på en interessant og overbevisende måte.
Men jeg klarer ikke helt å få ordentlig kontakt med hovedpersonen. Ofte oppfører hun seg på uforståelig vis, og dette skaper frustrasjon. Jeg har funnet ut at jeg slett ikke har noe imot karakterer som oppfører seg merkelig så lenge leseren får litt ordentlig innsikt i karakterens motivasjoner, om enn bare gjennom hens eget mentale resonnement. Men når ingen, eller utilstrekkelig forklaring blir gitt på hovedpersonens oppførsel, kan jeg nok merke at jeg mister interessen.
Lotte Bøk har en tendens til å få for seg ting, henge seg opp i detaljer. Et eksempel på dette er at hun ikke vil drikke med sugerør fordi hun mener dette ser barnslig ut. Disse tvangstankelignende faktene er selvsagt med på å bygge opp bildet av en karakter som sliter med å komme seg ut av sitt eget hode, og som aktivt men uvitende legger kjepper i hjulene for sin egen lykke og utvikling. Men jeg synes som sagt at man, som leser, får for dårlig kontakt med Lotte, og dette gjør at hennes til tider ganske merkelige oppførsel gjør at man blir frustrert heller enn interessert.
Boken var dog, som nevnt, helt grei. Jeg får vel kanskje prøve meg på en av de mer kritikerroste bøkene til Hjort neste gang for å gjøre en bedre vurdering av hva jeg synes om hennes stil.
Det som var mest interessant med den var portrettet av et menneske som plutselig får se seg selv utenfra og hvis påfølgende oppvåkning for sin egen tilkortkommenhet blir temmelig brutal. Jeg synes dette elementet var skrevet på en interessant og overbevisende måte.
Men jeg klarer ikke helt å få ordentlig kontakt med hovedpersonen. Ofte oppfører hun seg på uforståelig vis, og dette skaper frustrasjon. Jeg har funnet ut at jeg slett ikke har noe imot karakterer som oppfører seg merkelig så lenge leseren får litt ordentlig innsikt i karakterens motivasjoner, om enn bare gjennom hens eget mentale resonnement. Men når ingen, eller utilstrekkelig forklaring blir gitt på hovedpersonens oppførsel, kan jeg nok merke at jeg mister interessen.
Lotte Bøk har en tendens til å få for seg ting, henge seg opp i detaljer. Et eksempel på dette er at hun ikke vil drikke med sugerør fordi hun mener dette ser barnslig ut. Disse tvangstankelignende faktene er selvsagt med på å bygge opp bildet av en karakter som sliter med å komme seg ut av sitt eget hode, og som aktivt men uvitende legger kjepper i hjulene for sin egen lykke og utvikling. Men jeg synes som sagt at man, som leser, får for dårlig kontakt med Lotte, og dette gjør at hennes til tider ganske merkelige oppførsel gjør at man blir frustrert heller enn interessert.
Boken var dog, som nevnt, helt grei. Jeg får vel kanskje prøve meg på en av de mer kritikerroste bøkene til Hjort neste gang for å gjøre en bedre vurdering av hva jeg synes om hennes stil.
August 2, 2020
NRK säger ”passar dig som gillar att tänka medan du läser en roman”. Handlingen är rätt enkel- Lotte Bøk är en engagerad, medelålders lärare i dramatik vid konsthögskolan i Oslo, som bjuds in till att delta i en konststudents slutprojekt som ska bli en film om hur några lärare på skolan för sig professionellt och privat, i föreläsningssalen och after hours, om kontext och ja-
Lotte filmas, läsaren läser om hur hon filmas.
Jag har tänkt i relation till Lottes tankar de senaste dagarna, och ibland fått en deja vu-känsla när jag fortsatt läsa och stött på något som nu kopplas ihop till något jag läste redan igår. Lyckas Vigdis Hjort implantera något i läsaren från början? En av huvudlinjerna är dock kontexten, man ser det man förväntar sig se, sen ser man det igen med nya ögon. Därför roligt att läsa om den senare tänker jag!
Tage säger till Lotte: ”jag tror på det du säger, även när det är orimligt och självupptaget och politiskt, korrekt och patosfyllt och docerande och begränsande, även din tillgjorda uppriktighet tror jag på, även när du ljuger tror jag på dig. Jag tror på helheten i det du uttrycker”.
En av de bästa böckerna jag läst i år.
Lotte filmas, läsaren läser om hur hon filmas.
Jag har tänkt i relation till Lottes tankar de senaste dagarna, och ibland fått en deja vu-känsla när jag fortsatt läsa och stött på något som nu kopplas ihop till något jag läste redan igår. Lyckas Vigdis Hjort implantera något i läsaren från början? En av huvudlinjerna är dock kontexten, man ser det man förväntar sig se, sen ser man det igen med nya ögon. Därför roligt att läsa om den senare tänker jag!
Tage säger till Lotte: ”jag tror på det du säger, även när det är orimligt och självupptaget och politiskt, korrekt och patosfyllt och docerande och begränsande, även din tillgjorda uppriktighet tror jag på, även när du ljuger tror jag på dig. Jag tror på helheten i det du uttrycker”.
En av de bästa böckerna jag läst i år.
January 3, 2023
nja. älskar vigdis hjorth men köpte inte psykologiska grundpremisserna i denna; finner lottes stora känslomaskineri inför att bli filmad helt märkligt (inte otänkbart att en kan känna sig obekväm med att bli filmad under undervisning och i sitt hem utan att det betyder att en har ljugit för sig själv hela livet) och hela tages projekt lika omoraliskt som dödsförutsägbart. dissonansen medan å ena sidan vad som förefaller vara skarpsynt självkännedom och å andra sidan dramatisk kollaps blev märklig för karaktärsteckningen. fuck tage vilken tönt. ska vi gå vidare?
February 21, 2024
Drugi raz przeczytałam ta książkę, gdyż miałam ochotę na właśnie taki klimat opowiadania i nie wiem, dlaczego dałam poprzednim razem tylko 3 gwiazdki. Tym razem, być może doceniam bardziej kunszt pisarski a może sposób w jaki zobaczyłam pod raz drugi style życia i wybory Lotte.
Nie zmienia to faktu, że bardzo lubię prozę Vigdis Hjorth i doceniam jej talent. Książka ta wciąż wzbudza we mnie wiele emocji i refleksji na temat życia i ludzkich wyborów
Nie zmienia to faktu, że bardzo lubię prozę Vigdis Hjorth i doceniam jej talent. Książka ta wciąż wzbudza we mnie wiele emocji i refleksji na temat życia i ludzkich wyborów
May 31, 2020
Powieść niejednoznaczna, wodząca za nos zamknięte w niej postacie, jak i próbującego nadążyć za tumultem ich uczuć czytelnika. Do jej opisania słowa nie wystarczą. Potrzebna korkowa tablica, na której kolorowymi nitkami zaznaczy się buzujące tu zależności w kwestiach kulturowych, socjo-ekonomicznych pokoleniowych, genderowych, nie zapominając o problemach relacji homo urbanus (niekoniecznie prawidłowa odmiana) z naturą, autentyczności, przywdziewania masek także, choć nie tylko, w kontekście sztuki czy nowych mediów oraz sztuki w nowych mediach. Można by wyliczać dalej, aż zabraknie pinezek. Sporo kartek przeleci, zanim odbiorca pozna znaczenie umieszczonych na okładce butów. Szybciej natomiast poszerzy swoją wiedzę na temat sztuk Bertolta Brechta i gatunków grzybów.
Nie wydaje mi się, bym w pełni zrozumiała tę książkę – zresztą, czy naprawdę o to chodzi w czytaniu, dodatkowo nie sądzę, że nie takie były intencje autorki. Pod jej koniec poczułam się mentalnie skołowana i wdzięczna za to, że taka właśnie powstała.
Nie wydaje mi się, bym w pełni zrozumiała tę książkę – zresztą, czy naprawdę o to chodzi w czytaniu, dodatkowo nie sądzę, że nie takie były intencje autorki. Pod jej koniec poczułam się mentalnie skołowana i wdzięczna za to, że taka właśnie powstała.
April 30, 2020
Hade höga förväntningar (älskade Arv och miljö) men det här var inte någon fullträff om ni frågar mig. Intressant med en slags underliggande diskussion om moral i teori och praktik, men alldeles för mycket och för långa passager om Brechts dramer. Mutter Courage intresserade mig inte som litteraturstudent när det begav sig och jag finner dramat precis lika tröttsamt nu, vilket gör att jag sympatiserar en hel del med huvudpersonens uttråkade studenter. Missförstå mig rätt - jag ser funktionen av dramerna i relation till huvudpersonens liv och bokens större diskussion - men jag uppskattar det inte till fullo. Blir ett medelbetyg med ett litet minus efter från mig.
January 31, 2022
hmm… den här boken hade mig i ett järngrepp från första början, tills slutet och upplösningen då den tappade mig. det var som att den bara planade ut? rätt menlöst slut? boken i sig har jag upplevt så obehaglig och psykologisk att när slutet var så vardagligt och intetsägande som det var blev jag besviken i guess?
men, det går inte heller att komma ifrån att Vigdis hjorth skriver som ingen annan, det är out of this world. är ett stort fan av hur hennes språk tar sig in i en, hur jag nästan har blivit huvudkaraktären under tiden jag har läst. och handlingen i sig bygger på en cool premiss; vad händer egentligen när vi tvingas se oss själva med andras blick? vågar man det?
men, det går inte heller att komma ifrån att Vigdis hjorth skriver som ingen annan, det är out of this world. är ett stort fan av hur hennes språk tar sig in i en, hur jag nästan har blivit huvudkaraktären under tiden jag har läst. och handlingen i sig bygger på en cool premiss; vad händer egentligen när vi tvingas se oss själva med andras blick? vågar man det?
April 15, 2020
En helt OK bok for min del.. Littt treig, heldigvis tar boken en spennende vending når du tenker at den snart burde være ferdig om den fortsetter i samme «tempo»..
Men Vigdis gjør en god jobb med å skape en relaterbar figur man føler med på godt og vondt.. Vil anbefale hvis du har lyst på en litt «flat» bok!👍🏼
Men Vigdis gjør en god jobb med å skape en relaterbar figur man føler med på godt og vondt.. Vil anbefale hvis du har lyst på en litt «flat» bok!👍🏼
Displaying 1 - 30 of 126 reviews