What do you think?
Rate this book
Ovanjorden
En av de sista dagarna av sommarjobbet på förskolan i Ammarnäs träffar Oskar renskötaren Eija, storasyster till ett av barnen. Det blir början på en omvälvande relation till Eija och till människorna, fjällen, vattendragen och själva luften omkring henne.
Ovanjorden är en suggestiv berättelse om samhörighet och tillit, och om hur marken kan upplevas ge vika då två människor lyckas komma varandra riktigt nära, om så bara ett ögonblick i taget.
Ovanjorden är en suggestiv berättelse om samhörighet och tillit, och om hur marken kan upplevas ge vika då två människor lyckas komma varandra riktigt nära, om så bara ett ögonblick i taget.
250 pages, Hardcover
Published May 4, 2022
15 people are currently reading
415 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 62 reviews
August 29, 2023
This is a mysterious love story, set in the Sápmi region of northern Scandinavia. The story spans at least two generations. It is something of an “on-again-off-again” love affair and relates the emotional torment of exclusion when nothing is desired more than inclusion.
June 20, 2022
En av de vackraste böckerna jag läst av en svensk författare på länge. Redan i den första scenen uppstår en ödesmättad känsla – en enkel bild av huvudpersonen Oscar som befinner sig på fjället i ett sammanhang där han inte riktigt hör hemma. I ett ögonblick drabbas han av en blixtförälskelse. Men Eija är upptagen, redan gravid med en annan. Är det försent? Oscar vet inte riktigt. Men han nöjer sig med att bara få vara en del av en större berättelse, det är okej att sova på soffan.
Berättelsen omsluts både språkligt och sceniskt av någon form av västerbottniskt svårmod. Enstaka minuter utan dialog blir långa scener medan flera år av huvudpersonernas liv avhandlas på ett par meningar. När Oscar får ett brev från Eija letar han efter en ursäkt för att kunna återvända till fjället.
Det är svårt att sätta finger på vad som är så oerhört drabbande. Men jag blev golvad.
Berättelsen omsluts både språkligt och sceniskt av någon form av västerbottniskt svårmod. Enstaka minuter utan dialog blir långa scener medan flera år av huvudpersonernas liv avhandlas på ett par meningar. När Oscar får ett brev från Eija letar han efter en ursäkt för att kunna återvända till fjället.
Det är svårt att sätta finger på vad som är så oerhört drabbande. Men jag blev golvad.
February 7, 2024
Omläsning pga författarsamtal på branschdag för litteratur i Västernorrland. Läste precis när den kom första gången, och nu har boken blivit inläst som radioföljetong. Jag tyckte mycket om inläsningen, även om jag först hörde Mickes egen röst som ett slags mentalt eko. Det släppte efter ett tag och det blev nästan som en ny bok på sätt och vis. Jag la märke till lite andra saker, även om jag minns de stora dragen och händelserna. Jag tror att jag ser deras mot-från-relation i ett lite annat ljus nu. Kanske misstror jag Oskar lite mer, att jag tänker att han misstolkar en hel del. Samtidigt, när han gör slut, han agerar åtminstone på något som inte känns rätt, han blir ju inte sedd och det är skevt. Kommunikationssvårigheter, som jag tänker kan uppstå i alla förhållanden, men dragna till sin spets i vissa hänseenden. Eija kan inte uttrycka eller heller helt förstå vad hon verkligen vill, men det är också för att hon saknar ett språk. Jag går faktiskt in i tankarna på det patriarkala språket, det hon känner kan inte uttryckas på det språket. Ibland förstår de varandra eller tror att de gör det. Och Oskar vill väl. Men han är också väldigt feg och undglidande i sin "jag har inte rätt till någonting". Finns mycket att diskutera här, fortfarande. Blir säkert fler läsningar också. Det blev ett roligt och tankeväckande författarsamtal iaf!
Första reflektionerna.
En kärlekshistoria, som handlar om omöjligheten att riktigt nå fram till varandra, så uppfattar jag det. Två människor som känner igen sig i varandra, eller känner igen människan i den andra, fastän det först är fel tidpunkt och sen inte räcker, avståndet finns där ändå. De älskar i otakt, tampas med sina egna inre längtor, vad de söker som de inte kommer fram till. Hon mer än han kanske, eftersom hon är vad han längtar efter. Det finns mycket att tycka om här. Jag kan fortfarande känna skorporna efter myggbett över hela min kropp, kanske särskilt i hårbotten. Jag känner med Eija, känner igen mig i Eija. Jag känner med Oskar, känner igen mig i Oskar. Uppskattar att det får vara en trasslig relation utan riktiga svar, fast jag önskar att de båda två haft lättare för att sätta ord på saker och ting. Men ibland går det ju inte, vi är bara människor.
Språket är stundtals snårigt, med omsorgsfullt formulerade meningar som har sin egen uppbyggnad, snarare än att följa en gängse, enkel form. Jag uppskattar att samiskan får plats utan att överförklaras, ibland vet jag inte och det är i sin ordning, en hemlighet som är förborgad så länge jag inte söker mig till språket. Gestaltningarna stundtals poetiska, andlösa. Folk är mycket trötta i boken, det fnissade jag lite åt, men det är väl så vi är, vi människor. Fryser gör jag också, det blir aldrig riktigt varmt. Det följer en trovärdig gestaltning.
Och Judit gör en återkomst, knyter ihop denna bok med debuten, det var liksom fint fast sorgligt.
Första reflektionerna.
En kärlekshistoria, som handlar om omöjligheten att riktigt nå fram till varandra, så uppfattar jag det. Två människor som känner igen sig i varandra, eller känner igen människan i den andra, fastän det först är fel tidpunkt och sen inte räcker, avståndet finns där ändå. De älskar i otakt, tampas med sina egna inre längtor, vad de söker som de inte kommer fram till. Hon mer än han kanske, eftersom hon är vad han längtar efter. Det finns mycket att tycka om här. Jag kan fortfarande känna skorporna efter myggbett över hela min kropp, kanske särskilt i hårbotten. Jag känner med Eija, känner igen mig i Eija. Jag känner med Oskar, känner igen mig i Oskar. Uppskattar att det får vara en trasslig relation utan riktiga svar, fast jag önskar att de båda två haft lättare för att sätta ord på saker och ting. Men ibland går det ju inte, vi är bara människor.
Språket är stundtals snårigt, med omsorgsfullt formulerade meningar som har sin egen uppbyggnad, snarare än att följa en gängse, enkel form. Jag uppskattar att samiskan får plats utan att överförklaras, ibland vet jag inte och det är i sin ordning, en hemlighet som är förborgad så länge jag inte söker mig till språket. Gestaltningarna stundtals poetiska, andlösa. Folk är mycket trötta i boken, det fnissade jag lite åt, men det är väl så vi är, vi människor. Fryser gör jag också, det blir aldrig riktigt varmt. Det följer en trovärdig gestaltning.
Och Judit gör en återkomst, knyter ihop denna bok med debuten, det var liksom fint fast sorgligt.
June 30, 2023
”Fjällsidorna bildar en vid famn att låta oss vara små i.”
I Mikael Berglunds värld är människan bara en liten del av det stora hela. Just så liten som hon i realiteten är men själv har svårt att komma till insikt om. Han skriver om norra Sveriges natur på ett sätt som gör att läsaren verkligen upplever hur den gröna ljungen knastrar under skorna och luften svartnar av mygg.
Det handlar om fröken Oskar från Lycksele som är ung vuxen och jobbar på förskola och den jämnåriga renskötaren Eija som när hon hämtar sin lillebror väcker känslor i Oskar som verkar som romanens dynamo. Med en personlig presensprosa, suggestioner, realism, dialekt och samiska bygger Berglund upp en lågmäld, dunkel och lockande stämning. Människor är just så tysta som en gotlänning med fördomar förväntar sig. Ofta hörs bara myggen. Författaren beskriver människors spretande hår, hud med lakansveck och ögonvrår med fårgråt. Normer och värderingar lyser med sin frånvaro. Det å ena sidan originella språket är å andra sidan lite märkligt bitvis. Prosan är i mitt tycke något ojämn.
Det är däremot inte Oskars kärlek till Eija. Åren går men dragningen till Eija består, hon väntar dock barn med en annan man. Oskar och Eija är båda diffust tecknade, de framstår nästan mer som andeväsen som svävar snabbt förbi när de behagar. Men det lilla läsaren uppfattar sätter igång medvetandets förmåga att fylla luckorna och det som står helt klart är att Oskar är en man med gott om ”feminina” egenskaper. Manligheten som jag förväntar mig ska brisera i svartsjuka, aggression, hävdelsebehov och avståndstagande från den feminina kommer aldrig. Det värsta – och roligaste – är när Oskar berättar för barnen att han kanske ska ta ett arbete i skogen, och alla börjar skratta. ”Så jävla kul var det inte”.
Men nu förstör jag alltsammans. Förlåt. Det verkligt fina som Bergström gör bra är att undvika banaliserande och omilda ord som feminin/maskulin. Dessa ord skär i människor, stympar och förstör. Att Oskar är mjuk, känslig, omhändertagande och fin med barn framförs inte med begrepp, det gestaltas på ett realistiskt sätt. Om en ung person läser Ovanjorden kanske hen inte tänker i termer av manligt/kvinnligt…? Om någon äldre tvivlar; jag kan gå i god för att det finns män som Oskar. Att läsa Ovanjorden är att fyllas med hopp om att könsrollerna numera är begravda under jord.
”Låt familjen spreta, om jag så är den minsta bäck rinner också jag till älven.”
Precis som Oskar är en främmande fågel i Ammarnäs cirklar jag på hög höjd. Jag vill komma närmare men jag lyckas aldrig landa på den tunna is som utgör gränsen mellan ovan och nedom, därför känner jag heller aldrig hotet av det som finns där under. Det sticker visst upp några benbitar vilket enligt mig är i onödan.
Inte heller får jag smaka på kaffet med kött och ost i. Oklart dock om jag vill det.
I Mikael Berglunds värld är människan bara en liten del av det stora hela. Just så liten som hon i realiteten är men själv har svårt att komma till insikt om. Han skriver om norra Sveriges natur på ett sätt som gör att läsaren verkligen upplever hur den gröna ljungen knastrar under skorna och luften svartnar av mygg.
Det handlar om fröken Oskar från Lycksele som är ung vuxen och jobbar på förskola och den jämnåriga renskötaren Eija som när hon hämtar sin lillebror väcker känslor i Oskar som verkar som romanens dynamo. Med en personlig presensprosa, suggestioner, realism, dialekt och samiska bygger Berglund upp en lågmäld, dunkel och lockande stämning. Människor är just så tysta som en gotlänning med fördomar förväntar sig. Ofta hörs bara myggen. Författaren beskriver människors spretande hår, hud med lakansveck och ögonvrår med fårgråt. Normer och värderingar lyser med sin frånvaro. Det å ena sidan originella språket är å andra sidan lite märkligt bitvis. Prosan är i mitt tycke något ojämn.
Det är däremot inte Oskars kärlek till Eija. Åren går men dragningen till Eija består, hon väntar dock barn med en annan man. Oskar och Eija är båda diffust tecknade, de framstår nästan mer som andeväsen som svävar snabbt förbi när de behagar. Men det lilla läsaren uppfattar sätter igång medvetandets förmåga att fylla luckorna och det som står helt klart är att Oskar är en man med gott om ”feminina” egenskaper. Manligheten som jag förväntar mig ska brisera i svartsjuka, aggression, hävdelsebehov och avståndstagande från den feminina kommer aldrig. Det värsta – och roligaste – är när Oskar berättar för barnen att han kanske ska ta ett arbete i skogen, och alla börjar skratta. ”Så jävla kul var det inte”.
Men nu förstör jag alltsammans. Förlåt. Det verkligt fina som Bergström gör bra är att undvika banaliserande och omilda ord som feminin/maskulin. Dessa ord skär i människor, stympar och förstör. Att Oskar är mjuk, känslig, omhändertagande och fin med barn framförs inte med begrepp, det gestaltas på ett realistiskt sätt. Om en ung person läser Ovanjorden kanske hen inte tänker i termer av manligt/kvinnligt…? Om någon äldre tvivlar; jag kan gå i god för att det finns män som Oskar. Att läsa Ovanjorden är att fyllas med hopp om att könsrollerna numera är begravda under jord.
”Låt familjen spreta, om jag så är den minsta bäck rinner också jag till älven.”
Precis som Oskar är en främmande fågel i Ammarnäs cirklar jag på hög höjd. Jag vill komma närmare men jag lyckas aldrig landa på den tunna is som utgör gränsen mellan ovan och nedom, därför känner jag heller aldrig hotet av det som finns där under. Det sticker visst upp några benbitar vilket enligt mig är i onödan.
Inte heller får jag smaka på kaffet med kött och ost i. Oklart dock om jag vill det.
September 2, 2023
En vacker bok, finstämt skriven med mycket känsla. Helt utan sentimentala uttryck, vilket jag uppskattar. En man är kär i en kvinna, hans kärlek är bokens tråd. Miljön i norra sverige, samefamljer, fjäll och vardag är mycket inbjudande. Ibland lite väl mystiska beslut som de inblandade fattade, önskade att jag bättre förstod deras bevekelsegrunder.
September 27, 2024
SÅÅÅÅ FIN!!!!!! både hur den är skriven och handlingen
November 1, 2024
Att smärta kan vara så vackert ändå
April 2, 2024
Är det synd om de ensamma männen? Kanske, men tråkigt är det att konstant bli påmind om det
June 9, 2023
Boken som vann Sveriges Radios Romanpris 2023! När jag lyssnade på lyssnarjuryns samtal om boken, innan boken vunnit priset, visste jag då direkt att denna vill jag läsa!
Ovanjorden handlar om Oskar, då 18 år gammal, som sommarjobbar som förskolefröken i Ammarnäs. Han är själv hemma från Lycksele men har samiska rötter från sin pappas sida, dock har han förlorat kontakten med den delen av sin identitet. En pojke i förskolan, Jon-Erik, är speciellt fäst vid Oskar och genom pojken träffar Oskar renskötaren Eija, Jon-Eriks storasyster, och något mycket omvälvande sker inom Oskar där och då, det är kärlek vid första ögonkast från hans sida. Men Eija är gravid med en annan man, Áilo, och Oskar vet inte hur han ska hantera situationen, eller om han alls ska det, eller kan göra det, om han ens kan eller får existera i deras värld och isåfall hur.
”Eija smyger långsamt uppför trappan, jag harklar mig för att inte skrämmas. När jag passerar henne för att gå ner råkar jag stryka armen mot henne axel.
”Vuördieh muv”.”
Temat genom hela berättelsen är längtan efter sina egna rötter, längtan hem, till en plats där man känner samhörighet men där man ändå är utanför, inte är en av ”dem”. Ovanjorden är en berättelse om utanförskap. Men inte bara om Oskars känsla av utanförskap utan även läsare får uppleva utanförskap under läsningen (de läsare som inte kan samiska), nämligen kryllar berättelsen av ord och repliker på samiska som inte har översatts eller förklarats.
”Jag inser långsamt att Eija finns kvar där uppe på förlossningen, med nybånet invid sig. Hon är tjidtjie nu, Áilo áhttjie, Jon-Erik jyödna, Greta och Per-Jonas áhkká och ájjá. Jag är ingenting.”
Mikael Berglund skriver så skickligt, lyriskt nästan, och miljöbeskrivningarna med fjällen och myggen bland annat är så realistiska att jag känner att jag inte bara har läst boken utan faktiskt sett de olika scenerna framför mig.
”Ovanjorden här är bara tunn hud över sin underjord, som skinnet på en trumma eller ytan på ett hav, varje steg ovanpå böljorna är en ynnest och en chansning.”
En otroligt fin bok som är skriven på så rikt språk. Helt klart värd priset!
Ovanjorden handlar om Oskar, då 18 år gammal, som sommarjobbar som förskolefröken i Ammarnäs. Han är själv hemma från Lycksele men har samiska rötter från sin pappas sida, dock har han förlorat kontakten med den delen av sin identitet. En pojke i förskolan, Jon-Erik, är speciellt fäst vid Oskar och genom pojken träffar Oskar renskötaren Eija, Jon-Eriks storasyster, och något mycket omvälvande sker inom Oskar där och då, det är kärlek vid första ögonkast från hans sida. Men Eija är gravid med en annan man, Áilo, och Oskar vet inte hur han ska hantera situationen, eller om han alls ska det, eller kan göra det, om han ens kan eller får existera i deras värld och isåfall hur.
”Eija smyger långsamt uppför trappan, jag harklar mig för att inte skrämmas. När jag passerar henne för att gå ner råkar jag stryka armen mot henne axel.
”Vuördieh muv”.”
Temat genom hela berättelsen är längtan efter sina egna rötter, längtan hem, till en plats där man känner samhörighet men där man ändå är utanför, inte är en av ”dem”. Ovanjorden är en berättelse om utanförskap. Men inte bara om Oskars känsla av utanförskap utan även läsare får uppleva utanförskap under läsningen (de läsare som inte kan samiska), nämligen kryllar berättelsen av ord och repliker på samiska som inte har översatts eller förklarats.
”Jag inser långsamt att Eija finns kvar där uppe på förlossningen, med nybånet invid sig. Hon är tjidtjie nu, Áilo áhttjie, Jon-Erik jyödna, Greta och Per-Jonas áhkká och ájjá. Jag är ingenting.”
Mikael Berglund skriver så skickligt, lyriskt nästan, och miljöbeskrivningarna med fjällen och myggen bland annat är så realistiska att jag känner att jag inte bara har läst boken utan faktiskt sett de olika scenerna framför mig.
”Ovanjorden här är bara tunn hud över sin underjord, som skinnet på en trumma eller ytan på ett hav, varje steg ovanpå böljorna är en ynnest och en chansning.”
En otroligt fin bok som är skriven på så rikt språk. Helt klart värd priset!
May 31, 2024
Grep väldigt starkt tag om mig. Kanske på grund av språket, eller på grund av de myggiga fjällen, eller tystnaden. Hur lyckas man säga så mycket på så kort?
October 21, 2024
Drabbande berättelse som slukade mig totalt. Eller om det var jag som slukade den. Kanske slukade vi varandra. Ville vara med den, i den, omslutas av den.
Författarens språk är förmodligen en bärande del i mitt tyckte för boken. Både skildringarna av naturen och att karaktärerna hela tiden existerar med den, i förhållande till den. Men även vokabuläret, meningsuppbyggnaderna, den poetiska symboliken som hela tiden återkommer, tex ”gummibandet som slackar”. Även samiskan som kommer in då och då utan att förklaras. Det behöver inte förklaras. Allt passar in och stärker berättelsen, gör den ännu mer trovärdig och gripande.
Hur kan det som beskrivs kännas så smärtsamt nära och ändå så långt bort? Nära mha av de intima beskrivningarna om hur Oskar ser på Eija, hur han ser varje del av hennes ansikte, hennes kropp, men också tar in hela hennes närvaro var än hon befinner sig. Långt bort för att karaktärerna håller en ofrivillig distans till varandra, så fåordiga att både de och jag får gissa vad som pågår.
Här ryms stora delar utanförskap/tillhörighet och ensamhet. Ensamhet i en kärleksrelation, som den värsta sortens ensamhet, när bådas andetag blir till ett enda eko. Här ryms tomrum och tystnad som lämnar öppet för tolkningar, för mig som läsare men även för karaktärerna. Så mycket längtan och vilja att komma nära men att inte vara förmögen. Så många gummiband som slackar allt mer, för att till slut torka, spricka och gå sönder. Känner med Eija, känner med Oscar, känner med barnen.
Frågetecknen hopar sig under läsningen, men det blir aldrig ett irritationsmoment, inte ens det ouppklarade kapitlet i mitten. Frågetecknen har bakats in och hör liksom till berättelsen, kanske rentav utgör den? Kanske är det de som föder berättelsen och som driver den framåt?
Med allt som inte förklaras är det en skildring av en lika vacker som sorglig kärlekshistoria som jag aldrig kommer förstå, men nog alltid kommer att minnas. Har nog aldrig läst om närhet på sättet som Berglund beskriver det, och det når fram. Känslan jag får när jag bjuds in till karaktärernas trevande efter varandra, som om de famlade i blindo, får mig att tänka på The neverending story och prinsessans intensiva vädjande blick när hon ber om räddning och Sebastian måste förstå att han är en del av historien för att kunna rädda henne.
Författarens språk är förmodligen en bärande del i mitt tyckte för boken. Både skildringarna av naturen och att karaktärerna hela tiden existerar med den, i förhållande till den. Men även vokabuläret, meningsuppbyggnaderna, den poetiska symboliken som hela tiden återkommer, tex ”gummibandet som slackar”. Även samiskan som kommer in då och då utan att förklaras. Det behöver inte förklaras. Allt passar in och stärker berättelsen, gör den ännu mer trovärdig och gripande.
Hur kan det som beskrivs kännas så smärtsamt nära och ändå så långt bort? Nära mha av de intima beskrivningarna om hur Oskar ser på Eija, hur han ser varje del av hennes ansikte, hennes kropp, men också tar in hela hennes närvaro var än hon befinner sig. Långt bort för att karaktärerna håller en ofrivillig distans till varandra, så fåordiga att både de och jag får gissa vad som pågår.
Här ryms stora delar utanförskap/tillhörighet och ensamhet. Ensamhet i en kärleksrelation, som den värsta sortens ensamhet, när bådas andetag blir till ett enda eko. Här ryms tomrum och tystnad som lämnar öppet för tolkningar, för mig som läsare men även för karaktärerna. Så mycket längtan och vilja att komma nära men att inte vara förmögen. Så många gummiband som slackar allt mer, för att till slut torka, spricka och gå sönder. Känner med Eija, känner med Oscar, känner med barnen.
Frågetecknen hopar sig under läsningen, men det blir aldrig ett irritationsmoment, inte ens det ouppklarade kapitlet i mitten. Frågetecknen har bakats in och hör liksom till berättelsen, kanske rentav utgör den? Kanske är det de som föder berättelsen och som driver den framåt?
Med allt som inte förklaras är det en skildring av en lika vacker som sorglig kärlekshistoria som jag aldrig kommer förstå, men nog alltid kommer att minnas. Har nog aldrig läst om närhet på sättet som Berglund beskriver det, och det når fram. Känslan jag får när jag bjuds in till karaktärernas trevande efter varandra, som om de famlade i blindo, får mig att tänka på The neverending story och prinsessans intensiva vädjande blick när hon ber om räddning och Sebastian måste förstå att han är en del av historien för att kunna rädda henne.
April 29, 2024
Skaplig men kapitlet Hålet förstod jag inte. Handlingen mellan Ammarnäs och Lycksele var intressant.
February 16, 2025
Fin historia berättad med vackert språk. Jag är glad att jag läste den här.
March 31, 2025
Något av det vackraste jag läst. Har aldrig älskat en huvudkaraktär så mycket som Oskar. Så jävla fina karaktärer och vackert skildrade miljöer.
May 22, 2024
Fin skildring av utanförskap och dess följder, hur viktig ens rötter kan vara och hur svårt det är att läka de som skurits av. Fint språk, fin kärlekshistoria precis så krånglig som kärlek kan vara, självklar och fullständigt obegriplig. Njuter av de samiska orden som glimrar till på sidorna utan översättning. Jag slår upp något och låter de andra vara. Jag är också utanför, men får ändå vara med.
August 25, 2022
Golvad av språket, miljöerna, myggbetten och kylan som ständigt var närvarande. Vackert och svårt, ögonblick som varade i sekunder och år som sprang iväg på sidorna. Många frågor kvar efter bokens slut men jag tror inte att den ville besvara några? Tror det här kommer bli en läsupplevelse jag bär med mig ett bra tag!!
August 11, 2024
Lite väl komplicerat. Och mycket mygg vad det verkar…
March 25, 2025
En trevlig bok. Jag vet inte om jag hade velat ha en översättning av de samiska orden, om tanken var att man ska känna sig som främmande, precis som huvudpersonen.
October 23, 2025
Så fin så fin så fin
April 8, 2024
Jag gillade storyn och naturbeskrivningarna, men blev inte klok på sättet författaren skrev på? Helt obegripligt
June 6, 2024
Människor som är människor, inte mer komplicerat än så
January 9, 2024
Oj, vilken start på bokåret. En bok som fängslar med ens, och som påminner om Karin Smirnoffs svit och hennes sätt att skriva med insprängda ord på bondska, eller i det här fallet samiska. Vackra naturskildringar, intressanta personligheter och komplicerade relationer. Tyvärr tappar den lite mot slutet, tycker jag, men det är ju också väldigt svårt att sluta en bra bok.
July 12, 2024
Nej, det här var visst inget för mig. Lite för märklig story och för mig svårbegriplig. Intressant med det samiska inslaget och känslan av att inte höra till även om man vill.
November 17, 2025
Jag hade svårt att sätta betyg på den här annorlunda romanen i kargt landskap i sameland. Huvudpersonen har rötter här men han har växt upp och levt söderut. Och blivit kär under ett sommarjobb i byn, men hon gifter sig med sin like i byn. Känslorna mellan dem är bokens hela fokus. Det är drömskt, fullt av magi, komplicerat, outtalat, vackert omöjligt. Hon är en vildmarkssjäl, hemlighetsfull och kommunikationen både fungerar och inte. Man får en stark känsla av att vara på en främmande plats, samiska ord översätts inte och det känns rätt (även om min nyfikenhet vill annat också). Det jag saknar är ändå att få komma närmare personerna, att karaktärerna fördjupas. Man betraktar dem liksom utifrån, och förstår aldrig huvudpersonen. Men å andra sidan dröjer berättelsen kvar i tankarna…
November 9, 2023
En bok som lämnar avtryck. Inte ett enda ord är onödigt, det norrländska möter det samiska och det bokstavligen sjunger om språket. Det är sårigt, narigt, skavigt - och alldeles underbart. Kärleken mellan människor, till naturen, till platser - allt sveper med mig i en berättelse om naken närhet och ständigt sökande efter det som inte går att fånga men alltid finns där ändå.
March 2, 2025
Fin bok! Har varken mer eller mindre att säga än så
September 29, 2025
Vackert skriven och en fin historia.
Sammanfattning:
Oscar förälskar sig i stora systern till ett barn på förskolan. De tre umgås och lillebror ser att stora systern är lyckligare än hon är med sin pojkvän, Ailo.
Eija är gravid med Ailo, men ber ändå Oscar vänta på henne. Även Ailo ser påverkan Oscar har på Eija och hennes bror och ber honom hälsa på efter att han slutat på förskolan.
När han sedan gör det brister det för Eija och hennes relation till Ailo blir allt skakigare tills den helt går i tu. När Oscar kommer tillbaks igen, efter att under många år ha levt ett annat liv utan ett kunna släppa Eija, har Eija och Ailo separerat och Eijas pappa ber Oscar att stanna hos henne.
Eija är lyckligare än tidigare i livet med Oscar, men bär fortfarande på ett tomrum som hon försöker fylla. Eijas eviga sökande gör att relationen som Oscar så länge längtat efter inte blir som han drömt. Eija är svår att nå fram till vilket får Oscar att känna sig otillräcklig, även om han är det bästa Eija haft. Eijas dotter Najmie accepterar till slut Oscar och de kommer varandra nära. De hittar varandra i utanförskapet som karlarna inom renskötselns värld försatt dom i. Samma utanförskap kan vara grunden till Eijas eviga sökande.
Eija och Oscar har en lycklig tid och ett barn blir till. Men bara ett och ett halv år efter att Nijlla föds och Eija forsätter att vandra iväg på egenhand får Oscar nog och ber henne att lämna honom. Detta krossar Eija och för att inte tyna bort helt går hon tillbaka till Ailo.
Oscar och sonen bor kvar, och föräldrarna turas om. I slutet återförenas de på fjället och både Eija och Oscar är djupt sårade av att se varandra. Oscar tro sig äntligen ha hittat det han letar efter och avslöjar att han ska flytta till orten där Eija och Ailo bor. Hon frågar om han vill komma närmare henne och han svarar att det vill han.
Vad som händer sen framgår inte, men det är komplicerade känslor och så mycket bristfällig kommunikation att det gör ont i hjärtat. Förhoppningsvis hittar de allesammans en tillvaro där de är tillfreds och kärleken mellan alla parter får finnas.
Kanske är trollungen en förfäder till Eija som gav henne känslan av att dottern hennes kom från underjorden med namnet som liknar det trollungen bar. Kanske är den hemska historien och smärtan nedärvd till Eija och anledningen till att hon inte hittar frid, inte ens med Oscar.
Sammanfattning:
Oscar förälskar sig i stora systern till ett barn på förskolan. De tre umgås och lillebror ser att stora systern är lyckligare än hon är med sin pojkvän, Ailo.
Eija är gravid med Ailo, men ber ändå Oscar vänta på henne. Även Ailo ser påverkan Oscar har på Eija och hennes bror och ber honom hälsa på efter att han slutat på förskolan.
När han sedan gör det brister det för Eija och hennes relation till Ailo blir allt skakigare tills den helt går i tu. När Oscar kommer tillbaks igen, efter att under många år ha levt ett annat liv utan ett kunna släppa Eija, har Eija och Ailo separerat och Eijas pappa ber Oscar att stanna hos henne.
Eija är lyckligare än tidigare i livet med Oscar, men bär fortfarande på ett tomrum som hon försöker fylla. Eijas eviga sökande gör att relationen som Oscar så länge längtat efter inte blir som han drömt. Eija är svår att nå fram till vilket får Oscar att känna sig otillräcklig, även om han är det bästa Eija haft. Eijas dotter Najmie accepterar till slut Oscar och de kommer varandra nära. De hittar varandra i utanförskapet som karlarna inom renskötselns värld försatt dom i. Samma utanförskap kan vara grunden till Eijas eviga sökande.
Eija och Oscar har en lycklig tid och ett barn blir till. Men bara ett och ett halv år efter att Nijlla föds och Eija forsätter att vandra iväg på egenhand får Oscar nog och ber henne att lämna honom. Detta krossar Eija och för att inte tyna bort helt går hon tillbaka till Ailo.
Oscar och sonen bor kvar, och föräldrarna turas om. I slutet återförenas de på fjället och både Eija och Oscar är djupt sårade av att se varandra. Oscar tro sig äntligen ha hittat det han letar efter och avslöjar att han ska flytta till orten där Eija och Ailo bor. Hon frågar om han vill komma närmare henne och han svarar att det vill han.
Vad som händer sen framgår inte, men det är komplicerade känslor och så mycket bristfällig kommunikation att det gör ont i hjärtat. Förhoppningsvis hittar de allesammans en tillvaro där de är tillfreds och kärleken mellan alla parter får finnas.
Kanske är trollungen en förfäder till Eija som gav henne känslan av att dottern hennes kom från underjorden med namnet som liknar det trollungen bar. Kanske är den hemska historien och smärtan nedärvd till Eija och anledningen till att hon inte hittar frid, inte ens med Oscar.
This entire review has been hidden because of spoilers.
June 7, 2024
Suggestivt och drömskt med ett språk som får det att klia av myggbett och lukta av rök, svett och renar. Eija är helt klart en speciell kvinna och Oskar är som förhäxad av henne. Språket lever, svänger, kränger och är fullt av samiska inslag, egenskapade ord och fantasifulla uttryck. Det är fängslande!
October 21, 2023
Vi vet att det är mycket mygg i Norrland
Displaying 1 - 30 of 62 reviews