Vad betyder det att skriva en dagbok som andra får läsa? Hur sant kan det bli? Kanske berättar just den här inte alltid vad som varit just de här dagarna, istället har den kommit att driva fram minnen av händelser som påminner om liknande situationer, nåt jag sett eller hört. Läst. Kanske väller mellan raderna fram en längtan efter det som aldrig blev? Som, vart tog bästa vännen vägen? Eller nästbästa? Varför är vänskap så svårt? Hur kom det sig att relationerna till andra blivit som de blivit? Är allt mitt eget fel? Mammas och pappas? Genernas? Är andra så intelligenta som dom verkar? Är jag så dum? Vad är egentligen lycka? Vågar man skriva om sin sexuella längtan, om vart den tog vägen? Går hela världen som vi mot sitt slut, inte bara min?
2021 dör ett par av mina viktigaste vänner. Lars Norén i januari och i oktober Lars Vilks. Hur står man ut med att förlora så mycket? Vänner, kärlekar? Samtidigt med kroppens vitalitet? Och ändå trava vidare? Lyckan att se barnen växa upp och bli självständiga. Våga lyssna till deras upplevelser från barndomen och stå ut med insikten om att du kunde gjort annorlunda?
I "Utan hänsyn", uppföljaren till "Tvära kast" från 2020, får vi följa med Marianne Lindberg De Geer under pandemin som kastat ett tungt täcke över vardagen.
Med en kompromisslös inställning till livet, karriären och konsten berättar Marianne Lindberg De Geer med humor och glädje om året som gick, i med- såväl som motgång.
Marianne Lindberg De Geer (f. 1946) är konstnär, författare, dramatiker och kulturskribent verksam i Stockholm. Hon har även varit chef för Konst & Design på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Det här är en dagbok som sträcker sig från oktober 2020, där Tvära kast slutade, och ett år framåt. Covidpandemin är fonden som texten är marinerad i. Det är tjatigt (som en pandemi är) men jag gillar samtidigt att hon förevigar hur turerna kring restriktioner går och hur covid -19 påverkar människor i stort och smått.
Jag har tyckt väldigt mycket om det jag läst tidigare av Marianne Lindberg De Geer, men nu blir jag inledningsvis skeptisk. Hon brevväxlar med Lars Norén och låter honom bli ledmotiv här. Det blir motsägelsefullt när hon samtidigt kritiserar kvinnor för att svärma för män. I och för sig är människan motsägelsefull i sin natur så det är väl alldeles naturligt. Men sen, läser jag ordet flitigt i samband med brevväxlingen, freudianskt fel, jag läser FLIRTIGT och då inser jag att det är vad som pågår här. Hon är 74 år, lyckligt gift och flirtar mer eller mindre öppet. (Ni som tänker att heterosexuella män och kvinnor kan vara vänner får ursäkta mig, jag delar inte den erfarenheten.) Heterosexualiteten skapar hinder för feministen, den här gången snubblar Lindberg. Tror hon inser detta men väljer ändå generöst att dela det med läsaren. Hon försöker inte framstå som felfri.
Varför vill man egentligen läsa någons dagbok, kan man fråga sig. Författaren tycks själv fundera över det då hon upplever att pandemin gör hennes bok stillastående och urtrist, som om hennes hjärna gått i ide. Lite trist är första halvan. Hon lyckas dock väl med att förmedla känslan av oro, ovisshet och förfrämligande som pandemin medför. Jag läser dagböcker dels för att berika min egen vardag. På så sätt får jag tillgång till författarens liv OCH mitt. Böcker ökar förståelsen för andra människor i de fall man inte alls känner igen sig, och ger i andra fall möjlighet att känna sig mindre ensam och udda. Att läsa Utan hänsyn är att få information om hur människan fungerar i stort. Trots att Lindberg haft det riktigt dåligt i livet tidigare och på många sätt nu lever ett lyxigt drömliv, klagar hon (litegrann) över brist på pengar och uteblivna priser. Människan slutar aldrig sträva! Jag har läst Ulf Lundells dagböcker vars känslostyrda stil liknar Lindbergs men hennes perspektiv intresserar mig långt mer samt att hon inte insiktslöst skyller sina sorger på omgivningen. Jag upplever texten som vore den riktad till mig. Den handlar om sådant som jag tänker på, vilket förklarar det här långa inlägget. Det jag saknar i Utan hänsyn är fördjupning och mer ingående analys kring konst, politik och historia, det har Lindberg kapacitet till tänker jag. Hon gör det lite (ex på sid 384) men jag vill ha mer. Exempel: ”Har inte läst på tillräckligt om murens tillblivelse för att argumentera om det verkligen kunde stämma att huset var från innan muren, eftersom dom kalkmålningar dom lyckats skrapa fram alla innehöll kristen historia, som Jesus med korset vid Golgatavandringen till exempel. Anyway. Jag inhandlade en vacker anteckningsbok i skinn…” Jag önskar att hon istället för att snabbt gå över till shoppingfynd hade kollat upp historiska fakta om muren och skrivit lite mer om den.
Dels är det snaskigt att läsa skvaller – lik en elittränad slalomåkare svischar hon genom kultureliten – dels är det roligt att läsa hennes åsikter om dagsaktuella händelser. Prosan är behaglig, bitvis snygg men aldrig elitistisk. Hon lyckas med sina ord skapa en värld för mig att vistas i. Jag älskar att hon tydligt agiterar från sin postmodernistiska utgångspunkt som andra-vågens-feminist, utan att för den skull vara äckligt tvärsäker. Jag håller inte med henne när hon yttrar att patriarkatet kan krossas genom att kvinnor ska härma män, exempelvis genom att låta bli att städa. Jag instämmer däremot helhjärtat i väldigt mycket annat.
”Hövlighet är som en luftkudde: må vara att ingenting finns i den, men den mildrar livets stötar.” /Schopenhauer.
Jag värdesätter hövlighet, man kan gärna hålla inne med sin personkritik. Det gör dock inte alltid Lindberg, hon månar sitt eget universum även om det leder till konflikter (utan hänsyn). Däremot menar jag att kritik och ifrågasättanden av strukturer tveklöst är av godo, och det är författaren också bra på att framföra, debattör som hon också är.
Riktigt intressant blir det när hon delar med sig av sina inre monologer – inte sällan drivna av självtvivel och ångest – om barnen, impulshandlingar att ångra, identitet, om att vara en individ i gemenskap, ärlighet, konflikter, vänskap, att prata för mycket, tvåsamhet och skrivandet. De felaktiga val man gjort kan ibland ligga kvar som stenblock på vägen. Hon skriver om misslyckanden och jobbiga minnen med en acceptans som ger mig hopp. Hon lyfter undan stenarna. Jag älskar att hon så öppenhjärtigt delar med sig av allt från onani till fotbollsreferat. Det här är en verkligt positiv bok, som opium för folket. Författaren har förmågan att fästa blicken vid det vackra i livet som sträcker sig från sommardoftande gräs till kyrktornens siluetter och däremellan kärleken till de närmaste. Detta gör hon utan att världens orättvisor negligeras.
”Eller det jag undrade häromdagen, om hur uppriktig jag egentligen är i mitt skrivande. Och. Måste jag vara det? […] Varför blev jag rädd för att inte vara jag? Lever jag i en syntetisk dröm, en matrix, där jag bara är ett överanvänt batteri som lever i en moralisk soppa skapad av det samhälle jag befunnit och befinner mig i, vi kan kalla den kulturen, och där förlorat mina egna känslor, uppfattningar och åsikter? […] Där jag under tiden glömt, tappat, förlorat, det solen gång var jag från början. Eller början, förresten? Finns nån egen början?”
Hennes dagböcker blir också den sortens informationskälla hon själv efterfrågar; vad händer när man blir gammal. Kroppens krämpor är en del av hennes liv varför dessa får bre ut sig (lagom mycket) över sidorna. Jag (hypokondriker i 40-årskris) som mentalt börjat förbereda mig för ålderdomen lusläser och lägger på minnet. Att hon är en tant med 75 års livserfarenhet gör det hon har att säga extra intressant. Det är hoppfullt att hon kan vara relationsinriktad med tät familjekontakt, utöva konst och engagera sig i samhällsfrågor – hon försakar inte det ena för det andra. Hela hennes liv är inspirerande, hon debuterade som författare vid 71 års ålder – bara en sådan sak.
”Är inte ålderdomen ett enda långt farväl till dom och det man älskar mest?”
Jag undrar dock varför hon skriver att hon inte ”har” råd med vissa saker men sen köper böcker, blommor och kläder (hon är delvis medveten om sina privilegier och sina borgerliga manér men jag tycker hon ska använda det korrekta ordet, ”tar” sig råd). Jag undrar varför hon använder argumentet att hon ”faktiskt arbetar” och därför behöver kunna sova på natten – alla är väl värda nattsömn? Sen blir jag lite upprörd när hon klankar ner på kvinnan med övervikt och fett hår och att hon använder begreppen ”fotboll” om herrfotboll och ”damfotboll” om damfotboll. Boken innehåller ganska många upprepningar tyvärr, tre gånger berättar hon på samma sätt, att Anders (son) blir väldigt sjuk när han blir sjuk. Lite långrandig är den men på det stora hela en högst läsvärd berättelse.
Kul att hon också ser att hennes man Carl Johan De Geer är lik Johan Croneman.
Second diary I read from my role model MLDG. It's more of what we got acquainted with in the first diary; the collection of daily steps by taking walks, football matches on TV, gossip about Sweden's cultural elite, the email exchange with Lars Norén.
Now I'm getting a bit tired of all the repetition and it strikes me that we have a different feminist view. She is a second generation feminist who criticizes women who dress to please men. I don't agree with this at all; everyone, regardless of whether you are a woman or a man or non-binary, can dress as they wish. Dressing provocatively (as she considers a 50s pinup style to be) is done on your own terms and there is no right or wrong way to be a woman. This also applies to what she says about transgenders who she thinks dress like "the epitome of a woman". I'm sorry but it's perfectly acceptable to dress ultra-feminine or ultra-masculine for that matter, you can (and I think should) play more with the gender roles and norms.
Well, that's the only criticism of the book, which is also titled "without consideration" because sometimes she gets rough mostly against other women. But Knausgård (and Norén) also get criticism for their fixation with Heidegger.
I really like MLDG and look forward to reading about her corona-free life in the next diary.
Lite för många upprepningar och självmotsägelser. Lite för härskartekniskt när Vicky von der Lancken blir till Vicki van der Lanken. Lite för slarvkorrat när konstruktioner som "Jag måste ha varit samlare i ett annan tid" (s. 474) tillåts gå till tryck. Lite för historierevisionistiskt och lite för jävla självgott. I övrigt är det ett evigt malande. Värst blir det när det handlar om fotboll och shopping. Det här är en bra bok.
Jag älskar själva dagboksgenren - älskar inblicken i en annan människas liv, älskar dagarna som kommer och går och formar ett liv. Och den här älskar jag lite extra mycket. Ja, det finns upprepningar och omtagningar som hade kunnat strykas. Men det finns också ett driv och en glöd som helt besegrar mig och som gör att jag flyter genom texten. När jag är klar känner jag saknad och en längtan att få hänga med Marianne om så bara över en kort fika. Vilken kvinna! Vilken förebild!