Det blev inte som man tänkt sig. Snarare tvärtom. Sverige, en gång självutnämnd supermakt i narkotikafrågan, är i dag längre än någonsin från målet om ett samhälle fritt från narkotika. Men hur hamnade vi egentligen här?
Johan Wickléns "Vi ger oss aldrig" är inte bara det mest heltäckande dokument som skrivits om svensk narkotikapolitik och kampen mot knarket. Det är också en uppgörelse med vår nationella självbild och den lösning på narkotikaproblemet som ur internationellt perspektiv framstår som allt mer extrem.
I centrum står världens mest populära illegala drog, cannabis. Johan Wicklén tydliggör den centrala roll drogen spelat för narkotikapolitikens utveckling. Samtidigt får vi, via gängkrigets offer och förövare, följa hur cannabis blivit motorn i de blodiga kriminella konflikter som numera är vardag i Sverige.
I "Vi ger oss aldrig" möter läsaren politiker, gangsters och forskare, poliser, brukare och riskkapitalister. Det är en svindlande berättelse om ett unikt system och en drog som i Sverige betraktats som den farligaste av dem alla, en historia kantad av propaganda, politisk populism och en journalistkår som svikit sitt uppdrag.
"Vi ger oss aldrig" är nödvändig läsning för alla som vill förstå baksidan av dagens svenska samhälle – och de oväntade vägar cannabismarknaden nu tar in i framtiden.
Mycket välskriven bok som varvar den svenska narkotikapolitikens historia och skandaler med nutida berättelser från verkligheten. En skrämmande bok som väcker många tankar och känslor kring det samhälle vi lever i. Jag kan verkligen rekommendera den här boken! Våga debattera, våga utreda och våga hitta pragmatiska lösningar! Tack! 🙏
Jag hade verkligen önskat att detta var en femma. Har lyssnat på Wicklen i intervjuer och där är han riktigt bra: saklig, rolig och påläst.
Tyvärr syns inte detta i boken som ibland blir rätt rörig. Hoppas att boken ändå väcker debatt för det är ju inget snack om saken: Sveriges narkotikapolitik har väl knappast varit någon framgångssaga.
Intressant och bitvis rolig, utbildande och bra nedslag i verkligheten. Skulle velat peta lite i disposition och saknade kanske ett kapitel om typ ”myter” i början, författaren möjligtvis FÖR påläst. Men rekommenderar!
"Knark är bajs". "Den Svenska indoktrineringen har varit effektiv". Sveriges djupa förakt mot droger vilka varken politiker, journalister eller den gemenemannen kan urskilja "allvarlighetsgrad" buntas jämt samman i den enformiga debatten mot knarket. Om man inte underordnar sig den svenska synen på narkotikaproblemet eller ens diskuterar om frågan ska utredas stämplas man som någon drogliberal radikal. För Svenskar som i alla andra frågar vet bäst och följer sig egen linje även fast det oftast handlar om vetenskap mot moralisk övertygelse. Till exempel Sveriges ovilja under lång till att inte tillåta sprutbyten som räddar många liv. Andra länder måste ha fel och Nederländerna som fiende nummer ett måste till varje pris sättas i karantän. Lobbykampanjer, skräckexempel och tron på poliser som neutrala experter ger inte en nyanserad bild av frågan. Oviljan att se skillnaden mellan att avkriminalisera och legalisera. "Vi ska inte hjälpa knarkarna knarka, vi ska hjälpa knarkarna sluta knarka". Trenden vänder och allt fler länder ändrar riktning samtidigt som vetenskapen förstår mer och mer. Men men, Sverige lär nog bli ett av de sista länderna där opinionen vänder.
En otroligt bra och välarbetad bok om det svenska narkotikapolitiska misslyckandet. Wicklén skriver initierat, objektivt och sakligt om ett ämne som fram tills ganska nyligen var helt tabu att ens diskutera. Även för de som har god bakgrundskunskap erbjuder boken många nya insikter.
Wicklén skriver att målet med boken var att höja nivån på samtalet, och det lyckas verkligen boken med. Enda problemet är väl att boken till stor del kommer läsas av de redan frälsta, men jag rekommenderar verkligen alla - vare sig man är för eller emot narkotika i allmänhet och cannabis i synnerhet - att läsa boken.
This book stirred some debate and created a bit of attention when it came out earlier this year (2022). It's, as the title suggests, an investigation of the Swedish drug policy. A policy that has been all but successful. How did it start and what led us to where we are now? These questions are explored and discussed at great length, although the work is not without its problems.
First off, and not surprisingly, the main focus here is Cannabis. Nothing wrong with that per se, seeing as Cannabis is the most commonly used illegal drug out of all the ones out there in pretty much every country that has legislated against it. Which is most countries on the planet. However, I do believe the specific drug gets too much focus. One way to remedy this could be to change the title of the book, as the title now points to illegal drugs as a whole, not just Cannabis.
Another issue I had is that it doesn't really delve deep into where it all started. In the 1940s (I think) there was a guy by the name of Harry Anslinger, who said a bunch of things about "Marihuana" that are as atrocious as they are misleading. Not to mention it's a story filled to the rim with racism. The US had a leading role in pushing the agenda for what would come to be drug policies all around the world, meaning restrictive ones.
This book might be a good read for those who don't know all that much about how the Swedish model came to be when dealing with the drug question, but for someone who has read and listened to countless presentations and debates on the topic, it may come off as a bit unsatisfying. At least that was the case for me.
Boken "Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket" ger en djupgående inblick i hur Sverige fastställde sitt beslut att kriminalisera cannabis. Genom en journalistisk och kunskapsrik berättelse avslöjas politikers envishet att sprida skrämselpropaganda istället för att ompröva lagstiftningen så den kan baseras på mer evidensbaserad forskning. Författaren belyser flera olika perspektiv, från gängkriminalitet till självmedicinering och tar upp konsekvenserna av den svenska narkotikapolitiken. Under min läsning väcks känslor av både skrattretande inslag, sympati för de oskyldiga personer som straffas över att försöka bota sin sjukdom och ilska över det politiska systemets sätt att hantera drogdebatten. Trots den omfattande analysen saknas information om ursprunget till cannabisförbudet, som baserades på rasism i USA, hade en ledande roll i att påverka narkotikapolitiken globalt. Avslutningsvis framställer även boken den mest uppenbara sanningen: att Sverige är långt ifrån att ta itu med denna tabubelagda fråga. Jag rekommenderar starkt denna bok för de som vill utforska ämnet djupare.
Plus för en hel del intressant historia. Minus för upplägg och flow.
Sverige (jämfört med andra länder med mer fokus på skadebegränsande politik) vet väldigt lite om hur det faktiskt ligger till med användning och problem kring narkotika då den repressiva politiken lett till att vi saknar nödvändig statistik.
Väldigt intressant bok, skulle starkt rekommendera inte bara för folk intresserade av narkotika politikens historia men också för att förstå hur svensk kultur kan vara restriktiv och hur kulturen kan göra så att man inte tar viktiga diskussioner från olika perspektiv bara för att "det är inte så det ska vara" tänket kommer fram.
Om 100 år när man legaliserar cannabis i Sverige kommer man kunna läsa den här boken för att försöka förstå Sveriges konservativa, tunnelseendeaktiga och bisarra narkotikapolitik.
Väldigt intressant att få ta del av hur den ”svenska modellen” kom till utifrån moraliska övertygelser snarare än fakta. Hjälper därmed till att förklara varför utvecklingen sett ut som den gjort i Sverige, med flera samtida infallsvinklar som exempel. Helt klart läsvärd!
Det mest nyanserade jag tagit del i svensk narkotikapolitik. Hur många liv hade kunnat räddas om resurserna lagts på knarkkungar istället för gatulangare och köpare? Om inte människor blivi (ännu mer) marginaliserade och mist möjligheter till jobb och bostad för att politikerna gemensamt valde att kriminalisera missbruket eller bruket av droger? Om de inte kämpat emot så länge mot sprututbytesprogram och Subutex och metadonbehandling.
Och vilket samhälle hade vi haft om det varit möjligt med en mer nyanserad och verklighetsförankrad diskussion om cannabis?
Sen vad det gäller gängen så tror jag att krigen skulle fortsätta men då gälla tyngre droger.