Janne Raninen har suttit i fängelse i över två decennier, i både Sverige och Finland. Han är dömd för två mord och har just avtjänat sitt straff.
I Bakom murarna har han samlat sina minnen från åren bakom galler. Allt som händer på kåken stannar verkligen inte alltid där. Med självironi och glimten i ögat skildrar Raninen sig själv och sina medfångar. Hur internerna för att fördriva tiden och tristessen utsätter varandra för brutala pranks, hur man lyckas ha sex på kåken eller hur en flickväns besök lindrar ens frihetslängtan. Raninen berättar också hur han och hans medfångar lyckades göra hembränd sprit och ha fester i fängelset. Här finns osannolika episoder som då internerna mot alla odds lyckas hitta gömställen för sina insmugglade telefoner och datorer trots vakternas ständiga övervakning. Bakom murarna ger en osminkad bild av ett liv de flesta inte ens kan föreställa sig.
JANNE RANINEN debuterade med självbiografin De kallar mig Solvallamördaren (2018). Han studerar, föreläser och har bildat en hjälporganisation för fångars barn.
Den här boken är, tycker jag, rätt tråkig. Den känns som en ytlig berättelse utan djup. Författaren vill vara öppen och ärlig men det blir mest ett frossande i snusk och missbruk. En anekdot som faktiskt lyfter det lite är om snubben som tror att han käkar anabola. Han bygger muskler, blir stor och stark. Och sedan kommer det fram att det var kalktabletter. Där ser man hur placeboeffekten faktiskt kan verka. Författaren har suttit inne länge och det känns som hans utveckling stagnerat. Det blir väl så, både för personer som börjar begå brott i ung ålder och för de som börjar missbruka. Hjärnan slutar utvecklas då den hela tiden får snabba kickar som gör att den strävar efter mer av den varan istället för att fungera normalt. Janne verkar dock ha börjat utvecklas igen under sin fängelsetid, han pluggar och försöker skaffa sig en tillvaro av det mer normala slaget. Vad nu normalt är.