Redan inledningen av boken var stark och väckte genast läsarens intresse. Bokens titel, prologen, brevet och första kapitlet låste läsaren vid berättelsen. Titeln får så småningom sin förklaring – först i kapitel 19 (”Jag önskade att jag kunnat vända om min längtan, att mor lärt mig den kunskapen.”), sedan i kapitel 39 (”Det går inte att veta något om livet förrän man levt det och att gå förbi sin längtan är det samma som att försöka gömma sig bakom en videbuske.”) och ända fram till slutet. Först är det längtan till ett bättre liv på andra sidan Atlanten, sedan längtan tillbaka till hembygden. Här har vi en sällsynt släktkrönika, tre generationer på 180 sidor. Författarens bakgrund i poesin bidrar säkert till hennes talang att med ett lyriskt språk skriva koncentrerad prosa. Läsningen var en sann njutning. Det riktiga antalet stjärnor skulle kanske ha varit 4,5, men den här boken var så mycket bättre än Heiman, åt vilken jag gett 4 stjärnor, så jag måste avrunda uppåt.
I berättelsen ryms finstämd skildring av livets hela spektrum med mycket av starka känslor. Läsaren möter bland annat umbärandena på den österbottniska landsbygden (”Var dag har nog sin egen plåga”) och senare i Kanada, konflikter i nyfamiljer och i andra ondsinta omgivningar, tigandets kultur, hoppet om ett bättre liv, samstämmighet med naturen, liv och död. Även barnets syn på livet finner sin plats här. Vi får också känna av religionens och vidskepelsens destruktiva verkningar. Berättandet är i grunden realistiskt men fint varvat med mystik och folklore.
Det står att finna en mängd goda råd för livet i boken - våga ändra kurs i livet, lämna inte skelett i dina skåp, håll inte inne med plågsamma minnen – för att nämna de som lämnade det kraftigaste intrycket.