I Jila Mossaeds nya dikter är döden starkt närvarande. Här finns sorgen över de bortgångna som är på väg att slukas av glömskan. Men även orden hotas av död. Kampen mot språklösheten gör likväl att orden till sist får liv, likt plötsliga irrbloss. Trösten finns i minnet av modersfamnen, hos den mottagande naturen och i en pockande kärlek. Dikterna ger även röst åt en kollektiv smärta: över resta murar, avrättningar, alla tystade röster. Vredgad inväntar poeten gryningen, ljusets uppror.
Detta är den femte diktsamlingen av Jila Mossaed jag läser och hittills den absolut bästa. Svaret på frågan var man skall börja att läsa henne är nu enkel att besvara. Börja här! Att med en så avskalad och till synes enkel arsenal av ord, bilder och arketyper (månen, skogen, natten, graven, modern …) skapa poesi med sådan variation, sådant gripande djup och sådan originalitet - det är sannerligen en stor konst!
Blåser liv i döda ord. Likt de dödas städer och ditt sista namn. Brisen, vågen och att våga brista sammanfattar Mossaeds verk. Banne mig vilken diktsamling!! Genomgående tematik, som ändå blir så allmänsklig samt individuell? Otrolig ordmakare, -snidare och -spridare. Rekommenderar starkt. Obs: läses i vanlig ordning tre gånger
Jila Mossaed reflekterar över tiden och en hel del om döden i sin senaste diktsamling. Det är finstämt, stora händelser och skeenden beskrivs med små ord. En eftertänksam samling.