Människan som vandringsman, som gäst på jorden är ett tema vi inte kommer undan hos Tito Colliander (1904–1989), och det gäller inte minst Korståget (1937) – romanen som är hans sjunde prosaverk efter debuten 1930. Främlingskapet har den unge Tomas fått i blodet redan under revolutionsåren 1917–18; hans Petrograd är en stad där alla fästen sviktar, där en förbittrad kamp för att överleva gör vänner till fiender på en natt.
På gatan vågar inte Tomas tala högt för att inte bli tagen för tysk, och även eljes levde en finländare farligt vid Nevan. Men när han går över finska gränsen känner han ändå saknad. Med hjärtat är denne flykting kvar i Ryssland, de många fasorna till trots, och han vet att »Han skulle bli hemlös i det land som han var uppfostrad till att betrakta som sitt eget och att älska. Han skulle aldrig kunna forma sig efter dessa förhållanden och gå upp i dem.»
Monia puhuttelevia kohtia, joihin samastuin ja jotka oli pakko kirjoittaa ylös. Mielestäni Colliander kuvaa taitavasti ihmismielen sisäistä liikehdintää. Lopussa on itselleni vielä sulateltavaa, en oikein ota selvää, mitä mieltä siitä olen. Hyvä, että tuli luettua: neljä tähteä.