När jag köpte boken tänkte jag att det skulle bli intressant att höra mer om public service och bra argument för varför det bör läggas ner samt konstruktiva förslag på lösningar därefter.
Boken är flamsig i sin ton, osammanhängande, tar bara upp massa exempel inifrån korridorerna som man redan hört eller förstått själv. Ingenting konstruktivt eller intressant.
Som sagt, gnällig och flamsig ton utan någon substans. Det räcker med att bara lyssna på författarna på diverse poddar dem är med i.
High highs and low lows; boken klargör klockrent varför myter om ”objektiv journalistik och att ”Public Service (PS) är en garant för demokrati” är just myter. Historian bakom hur det hela implementerades skildrar även grundproblemet idag med PS: mediemarknaden slås sönder, aktörer görs beroende av statsapparaturen och, slutligen, så börjar staten styra den politiska och kulturella diskursen i samhället — direkt eller indirekt. Det blir löjligt att påstå att SVT, SR och UR är helt skilda från maktens intressen. PS blir även som en cancersvulst som inte nöjer sig med det den har fått, utan börjar äta upp fria aktörer (ex. det lilla exempel av Bonnier, som satt på TV4). I vilket syfte gör man detta? Med ovillkorlig finansiering, under tvång (tekniskt sett, oavsett ideologisk hållning), ska väll PS hålla sig till sin uppgift. Men vad är denna uppgift — egentligen? För att göra det glasklart för den som blir skitnödig av sådana åsikter som återfinns i böcker som dessa: författarna menar inte i konspiratorisk anda att det sitter en ledning som aktivt verkar för en politisk hållning och emot en annan, som huvudsyfte. Det blir dock det oundvikliga resultatet när PS har systematiskt haft en kraftig snedfördelning med sympatisörer åt det ena politiska hållet. Flera exempel på uttryck tas upp i boken.
Sen är boken för flamsig och lite väl anekdotisk när det gäller som mest i vissa passager: (som läsare) ”Hur vet jag att det här stämmer?”, (Författarnas logos och ethos) ”Tro mig, jag var där”.
3+. Man bör läsa passager av den, oavsett hållning. Skatteslöseri är ett centralt demokratiproblem, vilket återfinns inom PS.
Det skulle se ut det, om jag plötsligt skulle börja recensera åsikter. Nej, flödet – mitt fina, fina intakta flöde – står över sånt.
Den här boken handlar om två dårar som i stället för att vilja se färre (vänster-)partiska journalister vill se fler (höger-)partiska journalister.
Ungefär som när andra dårar vill se ett patriarkat utbytt mot ett matriarkat; att könsmaktsordning är nåt fint det, och att nu är det minsann pöjkeras tur att schavotteras.
Den här liknelsen har du kanske inte så mycket till övers för, men du ska veta att du är i sällskap både av de först- som sistnämnda dårarna. Med detta sagt får väl mitt jobb anses vara gjort, dessutom med ett fortsatt intakt flöde.
Bra budskap och intressanta exempel som jag tyvärr till största delen kände till redan. Vi som redan vässat vår Public service-kritik har inte jättemycket att hämta här. De som älskar Public service och därför mest behöver denna bok kommer ej bemöda sig med att läsa den. Texten skulle kunna ha finslipats mer, påminner mer om blogginlägg nu, men inget jag personligen störs av så mycket.
Boken är en otroligt viktig lager i förståelsen av svensk mediemiljö, inte bara public service. Mer än så den är en nyckel till att begripa Sverige som ... koncept. Någon kanske frågar "men du kan inte bilda dig en uppfattning baserad på två personers narrativa framställning", "var är den motsatta sidans berättelse?". Jo den pumpas ut varje dag via alla public service kanaler (plus tv4), radio och de allra flesta tidningar. Demokrati handlar om mer än att varje vuxen svensk får gå till en valurna vart fjärde år och tycka till. Demokrati är att bilda opinion, att ha kunskaper om sin omvärld, att ifrågasätta och debattera fritt. Demokrati är inte en analys av Göran Grejder (som ende expertkomentator) i Aktuellt.
Bra att boken existerar. Synd att källhänvisningar saknas där de verkligen behövs. Precis som med public service kan det vara svårt att navigera i vad som är fakta och vad som är personliga åsikter i en bok som luktar facklitteratur, men som i slutändan landar i en lite tafflig C-uppsats.
Ofta lyser en bitter ton igenom, som en pubertal provokatör-ton, eller som en bitterhet att själv inte få höras. På grund av den bittra tonen blir problemet med public service förminskat. Jag lämnas med känslan av "Vad är det egentligen som är så farligt med public service (förutom att jag tvingas betala för den)?". Det är ju nämligen inte så att SVT, SR och UR har majoriteten av publiken idag och har heller inte haft det sedan fenomenet Internet fick bredare band.
Strukturen är mer som en samling med längre essäer vilket inte är en favorit-layout hos mig (föredrar vanlig kapitel-struktur) men det finns fördelar med detta; bland annat gjorde underrubrikerna det lätt att pausa läsningen vid behov (ex när bussen är framme vid din hållplats). Vissa delar var mer underhållande än andra och jag hade faktiskt några tillfällen där jag skrattade högt vilket måste anses vara ganska högt betyg för en relativt fakta-tung bok.
Summa summarum, det här är en bok många skulle dra nytta av att läsa.
Jag tror inte jag behöver uttrycka min kärlek till denna boks författare men denna bok kändes inte färdig, den var ganska osammanhängande och inte särskilt koncis. Det fanns dock ett och annat citat som fick mig att småle. Eventet i GBG var å andra sidan elit, såklart, för Jens Ganman sa att min killes skjorta var fin
Väldigt glad för att en bok har skrivits i ämnet, men känner att den når inte hela vägen fram tyvärr. Fungerar bra som ett "ögonöppnande" för den oinsatta, om den lyckas nå sådan publik. Hade gärna sett ett arbete som går in mer på djupet och analyserar public service. Men denna bok kan förhoppningsvis inspirera någon till det.
Ämnet om Public Service opartiskhet är vida diskuterat och här visas med ett stort antal exempel på bristen av den. Tyvärr är tonen lite väl hård ibland och jag tror det kan fjärma en del personer som verkligen skulle behöva läsa denna bok. Konsumerade den som ljudbok och författarna gjorde sin egen uppläsning, vilket jag uppskattade.