Vitt slödder

by Carina Rydberg

Carina Rydberg debuterade år 1987 och slog igenom stort med den självutlämnande och provocerande romanen Den högsta kasten, 1997. Nu återkommer hon till den självbiografiska formen med romanen Vitt slödder som på ett brutalt ärligt sätt skildrar en barndom och en uppväxt, men också händelser från senare år. Det är bok om familj och klass, om rasism och om en katastrof så stor att den förändrar allt.

Genres: Fiction

144 pages, Hardcover

First published September 2, 2022

Reviews

[Marléne Ärlemalm Dahlin · Rating 3 out of 5]

Självaste autofiktionens drottning skriver bok! Jag slukar den förstås oavsett kvalitet.
Det är en fragmentarisk och otydlig uppväxtskildring och livsberättelse som möter mig. Rydberg väver in klassfrågor, sexism, ungdomligt sökande, psykisk ohälsa, familjekonstellationer, en resa till USA och annat.

Berättelsen är till en början oväntat lågmäld och halvvägs in tar den sig fram utan stora gester. Jag kan uppskatta den typen av småputtrig litteratur men inte av Rydberg av alla människor. Jag hade höga förhoppningar och är därmed besviken. Det hade kunnat bli så bra.

[Jennopenny]

Denna var kort och fångade mig. Dock är ämnena och orden som Rydberg använder några som får mig att rygga tillbaka. Även om hon förklarar att det var "en annan tid" och "det var så man sa då" till exempel. Det är fel, i mitt tycke, att använda n-ordet av en vit kvinna även om det fyller en poäng. Bland annat.

Det här var min första Rydberg och även om jag ser hennes litterära kvaliteter är jag inte särskilt sugen på att läsa mer av henne.

["Robert Ekberg" · Rating 4 out of 5]

"Inte sedan 1995 har jag skrivit en bok i nyktert tillstånd" (s. 125).

[lisamargar3ta · Rating 3 out of 5]

Det här är mitt andra möte med Carina Rydberg. Jag tyckte oväntat mycket om hennes självbiografiska Den högsta kasten. I Vitt slödder är det sin barn-/ungdom som hon fläker ut. Jag gillar hennes totalt ofiltrerade och smått cyniska tillbakablick.

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 3 out of 5]

Seg i starten men den blev bättre efter ungefär halva.

[Bokstavlarna · Rating 2 out of 5]

Känns som ett ofärdigt utkast snarare än en roman, full av halvtänkta tankar och halvfärdigt gestaltande. Provokationen känns slapp och oinspirerad ("men man använde ju de orden DÅ, det betyder ju inte att jag är rasist nu!!1!"), särskilt med tanke på hur provokativ Rydberg kan vara om hon bara vill.

[Hannah Baklien · Rating 1 out of 5]

144 sidor av ointressant gnäll :(

[Sara Kelemit · Rating 4 out of 5]

Otroligt bra. Älskade språket. Handlar främst om hennes uppväxt men även om senare händelser. Fotade till och med av vissa sidor för att jag älskade hennes formuleringar.

[Joseflagerkvist · Rating 2 out of 5]

Kanske väl lågt, för den var inte dålig direkt men lite hattig och jag kommer sannolikt inte komma ihåg den här.

[Anja Hildén · Rating 3 out of 5]

Det är min egen förort hon vuxit upp i, och ändå förmår jag inte tycka att detta är intressant. Det känns som om det saknas en redaktör till den här boken; det är för fladdrigt och illa korrat. Det finns så mycket i den, men det får inte komma fram. Tycker jag.

[Torbjörn Nilsson · Rating 5 out of 5]

Välskriven, bortsett från de sista tjugo sidorna, som känns spretiga.
Som helhet skarpa, bitska, osentimentala iakttagelser och reflektioner kryddade med humor. Vad mer kan jag begära!
Ett smakprov:
"De människor som älskar oss mest hatar oss också. När allt kommer omkring. Allt annat är bara pissljummen likgiltighet och själens död."
I min läsning är det också en uppfordrande och faktiskt uppmuntrande bok om läget i landet och (väst)världen. Här finns inte bara utländskt slödder. Här finns vitt slödder och inte minst rikt slödder. Det finns ett inskränkt och elakt troll i oss alla.
Hur förhåller vi oss till det?

[Nora Malm · Rating 3 out of 5]

Det är något med Carina Rydbergs krassa sätt som är underbart. Det här är ingen otrolig bok. Jag smäller inte av. Men det är en rad betraktelser av hennes liv som är väldigt väldigt mysiga att läsa om.

[Mimmi · Rating 4 out of 5]

Läsvärd och intressant även om vissa delar gärna hade kunnat strykas. Boken i sig hade dock gärna fått vara längre. De fragmentariska berättelserna ur författarens liv ville jag gärna veta mer om. Eller läsa fler av. Hon skriver på ett ställe att hon inte skriver nykter och det skulle förklara några av mina anmärkningar mot boken. Hennes åsikter om de egna föräldrarna känns för privata för mig, anklagande ton bitvis, ursäktar sig själv. Inte så nobelt. Men kanske mänskligt. Jag hade hellre läst om andra av hennes äventyr. Trots allt ville jag dock läsa mer och mer så något rätt gör hon uppenbart.

[Clara · Rating 3 out of 5]

En brutalt ärlig biografi (?) i vilken Rydberg med rakt språk och fast hand målar fram en uppväxt och ett tidigt vuxenliv förföljt av klassamhället, av rasismen och av behovet av kärlek.

[Bloggbohemen · Rating 2 out of 5]

Det finns författarnamn som gör att man förväntar sig något lite extra. I Rydbergs fall något som är välskrivet och en aning provocerande. Kanske är det formen självbiografi som gör det svårt, man har ju den uppväxt man har liksom, men det här är verkligen en besvikelse.
Jag skulle faktiskt vilja säga att det är en smula banalt. En uppväxt på sjuttio- och åttiotalet med tidig sexualitet och alldagliga barn- och tonårsupplevelser. Jag rycker mest på axlarna. En far som inte mår bra och får ett tragiskt slut och en mor som blir allt sjukare. Ja, få skriver en självbiografi om inte liknande finns med. Krydda det hela med pliktskyldigt inskjutande av statarbakgrund (åh klassperspektiv!) och en rejäl portion gnällighet så har boken som helhet beskrivits.
Språket har ett flyt, och det finns en del riktigt bra formuleringar, men det överskuggar på intet sätt att den här boken är tunn, inte bara sett till antal sidor.

[Malin · Rating 3 out of 5]

This book is a disappointment as the topics and the style is banal except after maybe ninety pages when it gets more interesting. I’ve read all her books but this is her weakest.

[Åsa Svensson · Rating 3 out of 5]

Rydberg väjer inte för några ämnen. I den här korta boken hinner hon både berätta om de kolliderade känslorna när någon man gillar visar sig vara rasist, om hur märkbar klassaspekten var även i för ett grundskolebarn på sjuttiotalet, om sin egen personliga konkurs, om psykiskt ohälsa och självmord. Stora frågor som Rydberg river runt i med sin penna, men hon lyckas inte riktigt skära så det blöder, bara rispa.

[Henrik Johansson]

Vitt slödder är Carina Rydbergs åttonde bok sedan debuten 1987 och den första på 16 år. Det är en självbiografisk skildring som tar sin början när Carina är tretton år. Två klasser har slagits ihop. En av klasserna är från de stora villorna, och den andra är från hyreshusen.

”Vi som bodde i hyreshusen kom aldrig överens med de där andra. Jag tror inte någon av oss visste riktigt varför. Det fanns en mur mellan oss och den var lika osynlig som oförstörbar. Vi hatade varandra.”

Det innebar naturligtvis inte att gemenskapen var speciellt stark bland de som kom från hyreshusen. Skiljelinjerna är många. Killarna slår tjejerna och tafsar på dem.

”Vi var rasister och turkarna och spanjorerna och italienarna var svartskallarna.”

Som utbytesstudent i USA får hon en annan blick på rasismen. Där genomsyrar rasismen samhällsbygget på ett annat sätt, det är en del av hur nationen skapades. Den unga svenska flickan blir chockad av hur den trevliga vita amerikanska familjen pratar om svarta. Scenerna från USA är bland de mest inspirerande. Hon har en tydlighet och en linje i berättande som ibland saknas i andra delar av boken.
Vid flera tillfällen skriver hon ut ett tvivel på det egna minnet. Var det verkligen så här? Jag minns inte riktigt. Det känns ärligt men lämnar mig också frågande. Varför inte fokusera på de bitar som sitter hårdast kvar?

Boken har något fragmentariskt över sig. Hon hoppar i tidslinjen, upprepar sig, går fram och tillbaka i tiden. Banala konversationer med gamla älskare lyfts fram, medan att åratals arbete försvinner avhandlas på några meningar. Det är strösslat med onödiga småord. Pladdrigt. Det är förvånansvärt medelmåttigt. Det är en bok som en debutant aldrig hade fått antagen på ett anrikt förlag. Men Rydberg är ingen debutant och boken kommer sälja i vilket fall som helst. Det är samtidigt lättläst och jag har inga problem med att läsa ut boken. Det bränner till när demensen förvandlar modern till ett monster.

Mot slutet kommer Rydberg in på sina depressioner. Hon tar Prozac och får en märklig bieffekt: koffein gör henne trött men hon blir pigg av alkohol. Inte sedan 1995 har hon skrivit en bok i nyktert tillstånd.
Det märks.
Att läsa Vitt slödder påminner om de monologer man kan få höra av någon som druckit i decennier. Tidvis roande.

Vitt slödder, Carina Rydberg, Albert Bonniers förlag, 2022

[Agnes · Rating 2 out of 5]

Skrivande kan vara terapeutiskt, men ska det bli en bok som andra läser behöver man i min mening bjuda in läsaren bortom det egna jaget, även i en självbiografi. Boken är inte öppen för läsaren, utan placerar in mig i konstellationer av Vi och Alla jag inte tycker mig tillhöra. Som att berättarjaget redan vet bättre än andra att människor är på ett visst sätt.
"Det var så det var på den tiden. Det vita slöddrets tid. Vi hatade varandra minst lika mycket som vi hatade Nykomlingarna, som på den tiden inte var särskilt många. Det gäller att ha någon att hata. Hatet är den del av människans personlighet vi helst av allt förnekar. Men alla hatar vi."
Språket är brutalt och raljerande och många formuleringar gör mig mest sorgsen. Ärligt eller vågat kan man skriva, och tempot är lätt att följa med i. Men trots beskrivande detaljer upplever jag berättarspråket rätt ointressant, platt, inget som tar sig utanför bokens pärmar. Språk kan vara till för just sitt sammanhang och sin berättelse. Men jag saknar de markeringar jag vanligtvis gör vid tänkvärda passager eller träffande formuleringar, de som gör att berättelsen tar sig vidare till andra sammanhang och inspirerar. Valde boken på måfå på biblioteket med förhoppningen att en kort och liten bok kan innehålla något långt och stort. Men läsningen gav mig inte något beständigt och helst vill jag lämna tillbaka boken så snart som möjligt.

[David Lindvall · Rating 3 out of 5]

”Inte sedan 1995 har jag skrivit en roman i nyktert tillstånd.”

”Någonting i min känslighet har gått förlorat och om man ska vara ärlig är förlusten den värsta av alla: förmågan att älska. Men det tar sin tid. Det är som när havet jämnar ut de vassa klipporna. Hela själen är ett naturfenomen och det går inte att hindra det.”

”Hennes pragmatiska sätt att betrakta det hela påminde mig om vad jag älskade mest med den här delen av världen. Man tycker inte så förbannat synd om sig själv. Man inser faktum och att man ibland tvingas se de dolda skrymslena i en människas själ och förstå att detta är något som alltid funnits där och som var tänkt att bevaras som hemligheter - men när hjärnan förtvinar stiger hemligheterna upp till ytan som döda fiskar och det finns inget att göra åt saken. De människor som älskar oss mest hatar oss också. När allt kommer omkring.”

[Astrid Råberg · Rating 3 out of 5]

Föredömligt kort - 144 sidor!
Självbiografiskt om familjen och uppväxten i Stockholmsförort.
Jag känner igen mycket av tankar och känslor i tidiga tonåren, trots skillnad i social bakgrund. Det väcker minnen!
Hur mycket vet man om sina föräldrar egentligen? Man känner till spridda skärvor av deras bakgrund, men vad har man missat?
Rydberg skriver om psykisk sårbarhet i familjen; moderns paranoia, kanske demens( min tolkning), faderns oväntade självmord, sin egen depression.
Men varför heter boken Vitt slödder?

[Roland Hassel · Rating 3 out of 5]

Rydberg springer och småslarvar sig igenom berättelsen om sitt liv, skriver på rutin kanske, har möjligtvis på vägen börjat tappa intresset för sig själv. Saknar lite stunsen och aktualiteten som finns i den lite mer lögnaktiga autofiktionen och blir ibland bara självbiografi. Men också stundtals fint om sverige, om rasism, om åldrande, det bränner fortfarande till men mindre än det gjorde tidigare.

[Frida Lindén · Rating 3 out of 5]

Kort och avslöjande om människors fördomar och det obehagliga i att en dag se igenom de vuxna. Att vi är så upptagna med att döma andra så att vi glömmer det som är samma. Mötet med ett främmande land (USA) och en annan familj skildras naket genom ungdomens ögon och tydliggör varför miljöombyte är viktigt för synen på sina egna.

[Ja, naturligtvis · Rating 3 out of 5]

Intressant stilistik… men det är mycket som skaver. Är märkligt. Obetänksamt och lite trångsynt för någon som ändå är född i 60-talets Sverige. Vill trots detta lösa ”högsta kasten”. Förhåller mig tämligen neutralt till denna.

[Mikaela · Rating 3 out of 5]

Otroligt fångande, kort, välskriven bok. Blev dock inte särskilt berörd av den och kommer inte ihåg något särskilt av den nu när jag läst ut den. Det här är första boken jag läser av författaren, men tror hon skrivit bättre.

[Irini Kallides · Rating 3 out of 5]

Min första kontakt med Rydberg var, intressant.

[Emma Widstrand · Rating 3 out of 5]

"Vad man måste inse är att det inte finns någon lycka - det gäller bara att hålla olyckan på avstånd."

[Anna Samuelsson · Rating 2 out of 5]

Betyg 2,5. Jag läste ut den snabbt men den fastnade inte. Den känns som ett utkast mer än en färdig roman.

[Alice · Rating 3 out of 5]

Skildring av relativ fattigdom hos en vit familj, jag brydde mig inte tillräckligt om någon av karaktärerna för att inte anse att texten lutar åt pretentiös.

[Andreas Karlsson · Rating 3 out of 5]

Lite väl upphackad men rak och ärlig (?)