What do you think?
Rate this book
Den underjordiska solen
Det sjunger i mitt huvud. Melodin har ännu inte lämnat mig. Fortfarande har jag kvar känslan av att vara där, minnet dröjer sig kvar i mitt skelett. Jag har börjat sörja, men är bedövad. Förstår ännu inte vad jag förlorat.
Skogen är Melas värld. Där finns de tysta tallarna och den mjuka mossan, fåglarna och alla myllrande småkryp, där finns berget som en gång slukade henne, sedan lät henne gå. Ett barn som försvann men kom tillbaka.
Som vuxen tvingas Mela tillbaka till det barndomslandskap som aldrig slutat kalla på henne. Kvar bor hennes enstöriga mamma Katja och den lugna Tatu. Personer som alltid funnits på samma plats men ändå vet så lite om världarna inom henne. Ur de gamla rummen stiger en berättelse fram om mörker och längtan. Om ett ensamt barn som oväntat får en bror hon avskyr, men långsamt tvinnas samman med.
Efter framgången med novellsamlingen Nordisk fauna är Andrea Lundgren tillbaka med en roman om att vilja gräva djupt i smuts och lera, om underjordens kaos och skönheten i det lysande mörkret.
Skogen är Melas värld. Där finns de tysta tallarna och den mjuka mossan, fåglarna och alla myllrande småkryp, där finns berget som en gång slukade henne, sedan lät henne gå. Ett barn som försvann men kom tillbaka.
Som vuxen tvingas Mela tillbaka till det barndomslandskap som aldrig slutat kalla på henne. Kvar bor hennes enstöriga mamma Katja och den lugna Tatu. Personer som alltid funnits på samma plats men ändå vet så lite om världarna inom henne. Ur de gamla rummen stiger en berättelse fram om mörker och längtan. Om ett ensamt barn som oväntat får en bror hon avskyr, men långsamt tvinnas samman med.
Efter framgången med novellsamlingen Nordisk fauna är Andrea Lundgren tillbaka med en roman om att vilja gräva djupt i smuts och lera, om underjordens kaos och skönheten i det lysande mörkret.
273 pages, Hardcover
First published August 12, 2022
10 people are currently reading
175 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 19 of 19 reviews
November 10, 2022
Det är inte du Andrea Lundgren, det är jag. Ännu en bok som gör mig besviken, jag som var stormförtjust i Nordisk fauna. Jag har sorgeår och det är november, ursäkta mig men jag är inte på humör.
Den underjordiska solen är en nattsvart, suggestiv och fragmentarisk roman om författaren Mela som återvänder hem till Norrbotten för att begrava sin bror. Platsen får henne att minnas barndomen och texten blir ett magiskt sammelsurium av nutid och dåtid. Alla mår dåligt psykiskt och är ensamma typ. Mela söker sig till helst till skog och stenar och jord. Hon tänker på det lysande mörkret (som Asle).
”Att prata äcklar mig, allt jag säger är korkat och ingenting sant. Alla små skämt jag drar, bara för att jag ogillar talakten, för att lätta upp stämningen. Smörja stunden.”
Det handlar om klass, depression, självskadebeteende, missbruk, självmord, ensamhet, utanförskap och sen är det en massa lyrik om berg som lockar. Det är feelbad helt utan humor, så tungt att jag nästan blir provocerad. Den här passar inte mig just nu. Jag låter inte Lundgren dra ner mig i underjorden. Men ibland lyckas hon skjuta iväg någon reflektion där nerifrån, som lyckas blända min bortvända blick.
”Det är så ensamt att vara själv inuti.”
Den underjordiska solen är en nattsvart, suggestiv och fragmentarisk roman om författaren Mela som återvänder hem till Norrbotten för att begrava sin bror. Platsen får henne att minnas barndomen och texten blir ett magiskt sammelsurium av nutid och dåtid. Alla mår dåligt psykiskt och är ensamma typ. Mela söker sig till helst till skog och stenar och jord. Hon tänker på det lysande mörkret (som Asle).
”Att prata äcklar mig, allt jag säger är korkat och ingenting sant. Alla små skämt jag drar, bara för att jag ogillar talakten, för att lätta upp stämningen. Smörja stunden.”
Det handlar om klass, depression, självskadebeteende, missbruk, självmord, ensamhet, utanförskap och sen är det en massa lyrik om berg som lockar. Det är feelbad helt utan humor, så tungt att jag nästan blir provocerad. Den här passar inte mig just nu. Jag låter inte Lundgren dra ner mig i underjorden. Men ibland lyckas hon skjuta iväg någon reflektion där nerifrån, som lyckas blända min bortvända blick.
”Det är så ensamt att vara själv inuti.”
August 2, 2023
Den här boken är som att lyssna på en full deprimerad person. Berättelsen blir något osammanhängande. Men det finns ändå fina bitar och jag tycker det är en bra beskrivning av psykisk ohälsa. Tyvärr känns boken för "emo" för mig. Den hade nog passat mig bättre för 20 år sedan.
October 10, 2022
alltid bäst på skogsstämning
April 20, 2024
(Ljudbok)
Inte en bok för mig. Såna här beskrivande romaner med massor av naturdetaljer brukar göra mig hänryckt, men jag upplever mest berättarrösten som omständig. Även om det är kul med en bok där ovanliga djur som brugd eller grönlandshaj namedroppas, så känns referenserna lösryckta. Som att de nämns bara för att lägga till fler varelser i Den underjordiska solens mytologi. Jag bävar inför utkasten redaktionen först behövde läsa, innan allt det som ansågt onödigt klipptes bort.
Uppskattar det mystiska, att linjerna mellan det verkliga och overkliga suddas ut. Det kan vara ett kapitel om hushållssysslor som plötsligt övergår till att kännas som ett Creepypoddenavsnitt. Men jag känner inte att all denna mystik leder någonvart. Om man genomlider alla observationer kring vad som finns i naturen kring Melas hem så kommer man åtminstone till den mer kittlande delen om hennes tid i skolan. Då får man istället njuta av beskrivningar som "skolan ligger som en snigel framför mig". Jag gillar när vardagsting kläs i naturskrud, som när Melas oro beskrivs röra sig som en mörk kaskelot under ytan. Lundgren har samlat på sig rätt associationer för att mynta några finurliga jämförelser. Men förutom guldkornen påpekar hon ofta ett fullt förståeligt fenomen och försöker av någon anledning förklara företeelsen med en metafor. Är det nödvändigt att förklara hundens mun som en sax i luften, när du nyss skrivit att djuret "klipper med käkarna"?
Är man okej med att boken knappt har någon handling och har alldeles för mycket beskrivningar, störs man kanske inte av allt detta. Jag hade behövt lite mer av det ena och lite mindre av det andra.
4/10
Inte en bok för mig. Såna här beskrivande romaner med massor av naturdetaljer brukar göra mig hänryckt, men jag upplever mest berättarrösten som omständig. Även om det är kul med en bok där ovanliga djur som brugd eller grönlandshaj namedroppas, så känns referenserna lösryckta. Som att de nämns bara för att lägga till fler varelser i Den underjordiska solens mytologi. Jag bävar inför utkasten redaktionen först behövde läsa, innan allt det som ansågt onödigt klipptes bort.
Uppskattar det mystiska, att linjerna mellan det verkliga och overkliga suddas ut. Det kan vara ett kapitel om hushållssysslor som plötsligt övergår till att kännas som ett Creepypoddenavsnitt. Men jag känner inte att all denna mystik leder någonvart. Om man genomlider alla observationer kring vad som finns i naturen kring Melas hem så kommer man åtminstone till den mer kittlande delen om hennes tid i skolan. Då får man istället njuta av beskrivningar som "skolan ligger som en snigel framför mig". Jag gillar när vardagsting kläs i naturskrud, som när Melas oro beskrivs röra sig som en mörk kaskelot under ytan. Lundgren har samlat på sig rätt associationer för att mynta några finurliga jämförelser. Men förutom guldkornen påpekar hon ofta ett fullt förståeligt fenomen och försöker av någon anledning förklara företeelsen med en metafor. Är det nödvändigt att förklara hundens mun som en sax i luften, när du nyss skrivit att djuret "klipper med käkarna"?
Är man okej med att boken knappt har någon handling och har alldeles för mycket beskrivningar, störs man kanske inte av allt detta. Jag hade behövt lite mer av det ena och lite mindre av det andra.
4/10
November 21, 2022
Jag tyckte verkligen om början och mitten av boken, men av slutet förväntade jag mig mer. Något slags upplösning, någon förändring eller kanske mer detaljer kring det yttre livet hon levde. För mig var historien som att gå helt och fullt in i en sjuk människas inre värld, vilket var spännande till en början, med sedan mest blev sorgligt och grått.
Jag ville ha mer för henne, solljus, skratt och glada dagar. Men som en beskrivning av psykisk ohälsa, ångest och en annorlunda verklighetsuppfattning var berättelsen bra, fantastiskt språk men deppig och grå. Den enda som livade upp var Sasja...
En av få böcker där jag vill veta vad författaren tänkte.
4 stjärnor från mig :)
Jag ville ha mer för henne, solljus, skratt och glada dagar. Men som en beskrivning av psykisk ohälsa, ångest och en annorlunda verklighetsuppfattning var berättelsen bra, fantastiskt språk men deppig och grå. Den enda som livade upp var Sasja...
En av få böcker där jag vill veta vad författaren tänkte.
4 stjärnor från mig :)
January 28, 2023
Den underjordiska solen är en suggestiv och mörk bok skriven med fint språk. Men för mig blir berättelsen för fragmentarisk: blandningen av nutid och dåtid och verklighet och dröm gör att jag aldrig riktigt dras in i Melas berättelse.
January 25, 2023
Välskriven men alldeles för mörk för mig.
October 19, 2022
En sådan där märklig bok där språket är amazing men där själva berättelsen liksom inte berör mig.
September 18, 2022
Älskat läsningen, från början till slut. En särskild stämning, ton, som går igenom både det mer berättande och det gestaltande, både genom perspektivet i nutid och återblickarna, minnena. Och så det sagolika spåret, det bergtagna, om hur hon försvunnit i skogen när hon var barn, hennes nattliga drömmars aktiviteter. Älskar att det flikas in som uppbrutet språk. Ser likheter med det jag själv skriver fram, på någon punkt obehagligt nära (vi har oberoende av varandra hittat på samma "nyord" tex) vilket får mig att tänka på det här med berättelsers strömningar. Samtidigt självklart en helt annan berättelse som jag skriver. Ser också andra spår, med andra berättelser, beröringspunkter kanske man kan säga, de punkter där dessa/våra berättelser skär genom varandra, möter varandra i en väv, ett mönster. Blir inspirerad. Har känt mig trollbunden under läsningen. Texten har skapat ett långsammare tempo i mig. Ingenting att blåsa genom, och inte för att det är krångligt, men för att det i den här textens värld går långsammare. Jag älskar böcker där jag känner mig hemma. Det här var en sådan bok.
March 20, 2024
De ondergrondse zon. Door: Andrea Lundgren.
De ondergrondse zon deed me wat denken aan Sjablone van Malin C. M. Rønning, ook uitgegeven door Uitgeverij Oevers. Beide boeken delen een broeierige sfeer, een onderhuidse spanning, een duisternis én een lichtheid.
Lundgren vertelt het verhaal van Mela: een eenzaam, er niet echt bijhorend, ergens onderweg in het leven getraumatiseerd meisje dat opgroeit tot een jonge vrouw die nog steeds worstelt met eenzaamheid en trauma’s en ondertussen ook met alcohol, depressie, rouw en medicatie.
Klinkt allemaal heel donker en grauw en dat is het ook. Maar toch slaagt Andrea Lundgren erin om je verder te laten lezen, wat geen evidentie is want verschillende tijdlijnen lopen door elkaar heen, soms lees je plots over iets waar je nog geen weet van hebt en wat een paar pagina’s later dan wel aan bod komt; verwarrend. Je blijft lezen omdat Mela een boeiend personage is dat onder je huid kruipt. De kracht en schoonheid van de natuur en de poëzie die het proza soms onderbreekt maken de leeservaring aangenamer.
Mela laat je niet los, ook niet als je het boek al uit hebt. Een heel indringend boek, voor de liefhebbers.
De ondergrondse zon deed me wat denken aan Sjablone van Malin C. M. Rønning, ook uitgegeven door Uitgeverij Oevers. Beide boeken delen een broeierige sfeer, een onderhuidse spanning, een duisternis én een lichtheid.
Lundgren vertelt het verhaal van Mela: een eenzaam, er niet echt bijhorend, ergens onderweg in het leven getraumatiseerd meisje dat opgroeit tot een jonge vrouw die nog steeds worstelt met eenzaamheid en trauma’s en ondertussen ook met alcohol, depressie, rouw en medicatie.
Klinkt allemaal heel donker en grauw en dat is het ook. Maar toch slaagt Andrea Lundgren erin om je verder te laten lezen, wat geen evidentie is want verschillende tijdlijnen lopen door elkaar heen, soms lees je plots over iets waar je nog geen weet van hebt en wat een paar pagina’s later dan wel aan bod komt; verwarrend. Je blijft lezen omdat Mela een boeiend personage is dat onder je huid kruipt. De kracht en schoonheid van de natuur en de poëzie die het proza soms onderbreekt maken de leeservaring aangenamer.
Mela laat je niet los, ook niet als je het boek al uit hebt. Een heel indringend boek, voor de liefhebbers.
May 24, 2023
Det här är det första jag läser av Andrea Lundgren. Det är inte det sista, tror jag, för språket i "Den underjordiska solen" är romantiskt och vackert och berusande. Naturromantiken och den förtätade stämningen som råder, den norrländska, blöta och av folktro sjudande myllan ur vilken hon skriver, är underbar att få svepa in sig i. Det känns som att vara lite salongsberusad och bortkopplad från vardagen och verkligheten en stund.
Det är väl också bokens egentliga förtjänster, tycker jag. Berättelsen i sig gav jag inte särskilt mycket för. Hela boken känns som ett slags stilstudie i fragmentariskt, drömskt berättande. Den är experimentell på sina håll, med stilgrepp som är häftiga, men jag känner mig nästan konstant förvirrad när jag läser och inte på något behagligt sätt. Jag längtar efter en nykter röst, eller i varje fall någonting som låter mig slippa Melas frånvarande sätt att se på världen. Smaken är som den är, och det jag ogillar kan någon annan älska.
"Den underjordiska solen" är ett imponerande hantverk, men den faktiska produkten var ingenting för mig.
Det är väl också bokens egentliga förtjänster, tycker jag. Berättelsen i sig gav jag inte särskilt mycket för. Hela boken känns som ett slags stilstudie i fragmentariskt, drömskt berättande. Den är experimentell på sina håll, med stilgrepp som är häftiga, men jag känner mig nästan konstant förvirrad när jag läser och inte på något behagligt sätt. Jag längtar efter en nykter röst, eller i varje fall någonting som låter mig slippa Melas frånvarande sätt att se på världen. Smaken är som den är, och det jag ogillar kan någon annan älska.
"Den underjordiska solen" är ett imponerande hantverk, men den faktiska produkten var ingenting för mig.
January 10, 2023
Jag tittade på hennes märklighet
Låta jorden vara en hand som höll en levande
För att tala om något sant måste man ljuga och luras
Hans färger var november och april
Avsnittet om språk och hur man använder sig av den. Meningslöshet. Vad betyder ens jag? . Runt 2: 57 i ljudboken . Jag, ordet jag. Objekt subjekt
Hans ögon var två svarta stenar. En näve grus.
Inte hotfullt, men granskande
Stycket om björken som ska klyvas huggas framför huset
Stycket om knän som är skålar
Jag såg mig själv i spegeln imorse. Ett slags förhörsrum
En trött vårdslöshet
De polska byggarbetarna är för slöa och de svenska för dyra
Låta jorden vara en hand som höll en levande
För att tala om något sant måste man ljuga och luras
Hans färger var november och april
Avsnittet om språk och hur man använder sig av den. Meningslöshet. Vad betyder ens jag? . Runt 2: 57 i ljudboken . Jag, ordet jag. Objekt subjekt
Hans ögon var två svarta stenar. En näve grus.
Inte hotfullt, men granskande
Stycket om björken som ska klyvas huggas framför huset
Stycket om knän som är skålar
Jag såg mig själv i spegeln imorse. Ett slags förhörsrum
En trött vårdslöshet
De polska byggarbetarna är för slöa och de svenska för dyra
November 22, 2022
Mela söker sig hemåt för att, kanske, läka.
Men det är svårt.
Hemma finns mycket minnen som är svåra att värja sig ifrån.
Och skogen talar med henne, som den alltid gjort.
Den här boken handlar om deppression och allt det svåra, outtalade.
Att vara känslig och inte kunna uttrycka det.
Men också om något som händer Mela när hon är barn. Hon försvinner - in i berget.
Och saknar det alltid.
Men det är svårt.
Hemma finns mycket minnen som är svåra att värja sig ifrån.
Och skogen talar med henne, som den alltid gjort.
Den här boken handlar om deppression och allt det svåra, outtalade.
Att vara känslig och inte kunna uttrycka det.
Men också om något som händer Mela när hon är barn. Hon försvinner - in i berget.
Och saknar det alltid.
Read
August 4, 2025En väldigt mörk berättelse på många vis. Om ett barn som slukats av berget och kommit tillbaka, om en fascination för naturen och döden. Bitvis stark och gripande, men som helhet kändes den lite för splittrad. Jag hade också svårt att helt sugas in av språket (som många andra verkar ha uppskattat), eller lyckades kanske inte läsa med rätt koncentration.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
November 21, 2022
Ljudbok- alltid + när författaren själv läser in. Gillade att den var skriven nästan som dikter ibland. Mycket bra bok
December 28, 2022
Böcker utan tydlig handling är svåra. Den här boken är nästan bara språk och känsla, men känslan är bra för mig. (Lyssnade, läste inte.)
June 1, 2023
4,5. Vansinnigt vacker.
November 6, 2023
Den är typiskt lundgrensk. Skogens mörker, ensamheten, det djuriska, det ungdomliga. Sådant man känner igen från tidigare böcker.
Displaying 1 - 19 of 19 reviews