Det är våren 2016, och sedan Augustpriset för Liv till varje pris två år tidigare har Kristina Sandbergs liv handlat om att resa land och rike runt och prata om hemmafrun Maj. Hon är en av landets mest efterfrågade författare, och hon vet att hon måste ta vara på den här tiden, den här möjligheten. Fast hon börjar känna sig på bristningsgränsen. Och så är det den där smärtan, en värk som strålar från bröstet ut i armen, handen domnar. Men hon skjuter upp mammografitiden, det är ju så mycket som ska göras först, texter som ska skrivas, resan med familjen till Cornwall, och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Hon befinner sig i ett slags utmattningens frenesi, men vet att hon snart ska få vara ledig.
Så kommer ett samtal. Hennes pappa har dött. Han har hittats på golvet i sitt hus i Moliden. Och strax efter detta kommer domen: aggressiv bröstcancer, tre tumörer, en stor och två små. Livet vänds till att handla om förlust, om sorg, om kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.
Kristina Sandbergs självbiografiska skildring av denna tid är en stark, djupt gripande och inträngande text. Den blickar också tillbaka på uppväxten i 1970-talets Sundsvall. På trådarna bakåt i släkten och allt som går förlorat när hon tillsammans med sin syster måste sälja det som också varit faderns föräldrahem. Men framför allt handlar det om hur cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Där andras bemötande och tystnader drabbar, där orden inte når fram.
Kristina Sandberg blev sjuk i aggressiv bröstcancer 2016. I En ensam plats berättar hon om sina erfarenheter från tiden som sjuk och botad. I berättelsen avhandlar hon också resor hon gör med familjen, sina åtaganden som författare till den berömda trilogin om Maj och om sin pappas och sina svärföräldrars bortgång.
Som psykolog och författare tycks hon tidigare i livet fokuserat intellekt och medvetande. Sen kom döden och den var kropp. Författaren närmast proklamerar kroppens betydelse. Kanske i första hand till sig själv. Tidigt in i läsningen upplever jag det som att textens viktigaste syfte redan är uppnått, skrivandet som en del i sorgebearbetningens process. Jag tror att det här är Sandbergs viktigaste bok, för henne själv.
Sjukdomen berövade henne språket. Att leva livets värsta drama kapade kopplingen till fiktionen. Hon vill ändå skriva, därför kommer texten till som handlar om sjukdomens trauma. Om man, som jag och säkert de flesta andra, brottas med skräck för dödliga sjukdomar är det här drabbande läsning. Det går inte att värja sig. Som psykolog vet hon hur människor tänker och bryter successivt ner mina försvarstankar, en efter en. Närmare 400 sidor om cancer är åtminstone 200 sidor för många i mitt tycke.
Fast det handlar inte bara om cancern och dess följder. Det spretar åt många håll och jag är inte helt säker på vilken som är den röda tråden, kanske är det livets sorger. Vi får läsa om den alkoholiserade pappan, den oförstående svärmorn, den allt sjukare svärfadern, semesterresan som inte uppfyllde förväntningarna. Jag är mindre förtjust i öppenhjärtiga nerskrivningar av äkta människor. Jag fördrar att kunna vila i fiktionens vagga.
Det är många upprepningar. Jag förstår att det speglar hur författarens ångestdrivna tankar spinner runt och runt och runt igen. Hon delar med sig av ganska explicita beskrivningar hur den fysiska kroppen påverkas av cancerbehandling. Jag skulle aldrig i nuläget frivilligt valt att läsa en bok med praktisk information om hur cytostatika påverkar kroppen. Jag hoppades att En ensam plats skulle handla mer om den förståndsmässiga och existentiella biten. För när den gör det, tycker jag mycket om läsningen.
Titeln kommer av den olustiga belägenheten som uppstår för att Sandberg upplever sig oförstådd av omgivningen. Hon som har kunna lita till sitt språk som en bro över till andra, befinner sig nu på en ensam plats. Hon upprörs över det lösningsorienterade bemötandet, den hurtiga inställningen, den som påminner om att det finns andra som har det värre. Eller uppmaningen att tappa håret väl är en världslig sak i förhållande till död. Och som botad borde hon ju vara glad, som klarade sig. ”Man blir omtyckt av omgivningen bara om man gör sig lik den” skrev drottning Kristina och denna maxim tänker jag kan förklara avståndet som uppstår mellan den sjuke Sandberg och den förhållandevis friska omgivningen. Hon som är allvarligt sjuk påminner alla om den stundande döden och detta tacklar människor illa. Det värsta exemplet är kompisen som ger hårlösa Sandberg schampo och balsam i julklapp.
Så hur ska man göra då, för att bemöta en allvarligt sjuk person? Lyssna. Man behöver inte säga så mycket. Försöka ta fasta på känslan som personen förmedlar. Spegla.
Hon hoppar fram och tillbaka i tiden och undviker i och med det ett spänningmoment. Det tycker jag är bra. Hennes livs värsta upplevelser ska inte omvandlas till något sensationellt. Tvärtom. Det här är en bearbetning av de psykiska och fysiska påfrestningar som cancern medförde. En typ av redovisning. Kanske för andra i liknande situation att lära sig av, finna tröst i och bli förstådda av.
Tack vare Linda Skugges omdebatterade skoningslösa sågning, har jag nu lyssnat på Kristina Sandbergs En ensam plats, alldeles förträffligt inläst av Ellen Jelinek. Även boken är förträfflig; öppen, ärlig och fint berättad. Att bröstcancer kräver en så lång och svårt behandling, och uppföljning för den som blir botad, är ny kunskap för mig. Min mamma hade bröstcancer på 60- talet. Fick ta bort ett bröst och fick strålning och skador. Blev frisk från cancern. Förstår nu att detta kan ha bidragit till att trigga hennes allt nervigare och sämre mående.
Kristinas värsta ångest är naturligtvis att dö ifrån sina ännu små barn. Hon drabbas vid denna tid även av sin pappas död och mänga andra tuffa saker. Särskilt jobbigt är det att de flesta i hennes omgivning inte kan/vill/förmår förstå och bekräfta henne. I boken framstår hon som något sjåpig och gnällig. "Hon som är så framgångsrik har väl inget att klaga över".
Dessa saker; bristande bekräftelse, gnäll och sjåpighet, känner jag lätt igen hos mig själv, och det är väldigt befriande att Kristina ger luft åt dessa föraktade egenskaper. (Jag tror f ö det är detta, som får Linda Skugge att "gå i taket". Hon skriver själv förbluffande naket och sårigt om hur hon sjuk står på gravkanten och kämpar heroiskt (och åker Vasaloppet). I varje intervju hon gör, är detta huvudtemat. Hon har det värst och är bäst. Fascinerande läsning!)
Kristinas porträtt av svärmodern är nog det, som jag kommer att minnas längst, vid sidan av formuleringen "det behövande barnet". Min viktigaste insikt och strävan kretsar kring våra inre barn, men uttrycket "det behövande barnet" är nytt för mig. Så välfunnet och bra!
Så skönt att Benjamin Ingrosso lät det barnet få ännu tydligare plats i sitt fina Sommarprogram igår på midsommardagen!
2014 erhåller Kristina Sandberg Augustpriset för sin bok "Liv till varje pris" och de två kommande åren reser hon runt i landet och pratar om Maj-trilogin. Hon börjar bli utmattad, men det gäller att ta vara på den här tiden, snart är hon kanske inte efterfrågad längre. Hon missar sin mammografitid eftersom hon inte är hemma, men tänker att hon hinner göra den sen. Först har hon texter att skriva, familjen ska åka till Cornwall och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö... Så får hon ett samtal. Hennes pappa har hittats död på golvet i sitt hus i Moliden. Strax efter detta besked får hon veta att hon har aggressiv bröstcancer och livet vänds upp och ner.
Det här är förstås ganska jobbigt att läsa. Redan innan hon får beskedet om bröstcancern är det tufft att läsa om hur trött hon är, värken i kroppen, det ständigt dåliga samvetet över att hon är borta från familjen så mycket, stressen - och när cytostatikabehandlingen drar igång blir det ännu värre. Biverkningarna är hemska, men alternativet är förstås inte att tänka på. Hennes största skräck är att dö ifrån sina barn, döttrarna som då är 10 och 12 år. Att då samtidigt tvingas ta itu med allt praktiskt kring pappans död skulle ta knäcken på de flesta.
Sandberg blir väldigt personlig i den här boken. Hon berättar om pappans barndomshem i Moliden, barndomen, föräldrarnas skilsmässa, pappans alkoholism, mammans bröstcancer, depressioner. Hon pratar mellan varven om att hon ska stryka saker senare, men hon låter åtminstone vissa delar stå kvar. Hon beskriver ingående alla effekter av behandlingen, både fysiska och psykiska. Om hur hon känner att hon befinner sig på en ensam plats. Hur hon inte hittar orden för att få människor runt omkring henne att förstå vad hon går igenom. Folk kommer med uppmuntrande kommentarer, berättar om familjemedlemmar eller vänner som gått igenom samma sak, men hon finner ingen tröst i de orden, ångesten försvinner inte.
Jag lyssnade på boken och Ellen Jelinek gör en fin uppläsning.
Så skönt. Sandberg berättar så att jag själv inte behöver försöka formulera allt. Jag kan vila i att nån har gjort det, riktigt bra. Jag kan återvända till den här ensamma platsen när jag vill, om jag behöver. Och det är så skönt på något sätt att inse att vi är många på samma ensamma plats.
En ensam plats är en sådan bok som kommer att betyda olika saker för varje människa som läser den. Och antagligen inte samma som det betydde för Kristina Sandberg när hon skrev den. Man tar med sig sina erfarenheter in i läsningen och det är det som gör boken till en upplevelse. Det är en bok som man inte bara läser. Det är en bok som drabbar en. Den berörde mig starkt, gjorde mig omtumlad. Visste inte om jag ville läsa vidare. Men visste samtidigt att jag behövde läsa vidare, ville läsa vidare.
För mig så sätter Kristina Sandberg ord på så många saker som jag tänker på nästan dagligen numera. Hur finns man där för vänner i kris? Hur är man medkännande, utan att försöka lösa olösliga problem? Hur lyssnar vi utan att pådyvla varandra känslor? Det är en oerhört fin balansgång, med ett givande och tagande mellan olika människor. Jag är så less på alla dessa personer som inte bara kan lyssna, bara vara där för en vän, utan som ska jämföra, som ska lösa problem som inte går att lösa.
Under många år har jag inte kunnat läsa om personer som får cancer. Ända sedan 2011. Inte ens fiktiva berättelser. Jag kände mig rätt ensam om att inte alls tycka om John Greens bok Förr eller senare exploderar jag. Den fick mig bara att må dåligt, och jag kunde inte ta in berättelsen. Att jag 10 år senare skulle kunna läsa en biografisk bok om någon som får cancer, det hade jag aldrig kunnat tro. Trots att så mycket i En ensam plats handlar om sjukdomen och behandlingarna och själva sjukdomen så upplever jag att den handlar om så mycket mer. Och det gör att jag kan ta till mig det på ett annat sätt. Kanske också beroende på vad jag gått igenom sen 2011, jag är inte samma person som då.
Kristina Sandberg beskriver sina tankar på ett sätt som passar mig. Det stämmer med hur jag tänker helt enkelt. Ett ord som dyker upp. Ett ältande med oron i centrum, oron för barnen. Det gör att det kommer både obehagligt och befriande nära. Man är ensam, det är en ensam plats när man är i kris. Men just genom att hon sätter ord på det så går det att ta vidare. Orden i sig är en behandling av känslorna. Kristina Sandberg berättar hur hon förlorar språket när hon blir sjuk, hur hon inte längre vet hur hon ska uttrycka sig. Som författare, och beroende av att formulera sig drabbar det henne hårt.
Att vara så nära döden som hela familjen är under perioden som Kristina Sandberg beskriver det gör något med livet. Hur man ska hantera sin egen sjukdom, oron för barnen och föräldrar som går bort på samma gång utgör stora påfrestningar. En ensam plats är en oerhört personlig berättelse, och ibland kan jag tycka att det är väl utlämnande vad gäller familjen, men det är inte min sak att ha åsikter om det. Som läsare känner jag bitvis att jag får för mycket insyn i familjens liv, samtidigt som det förmodligen är en del av processen i skrivandet. Kristina Sandbergs man, Mats Kempe, har skrivit en roman om Sandy Denny, som jag tolkar som att den också innehåller en del biografiskt från den här perioden i familjens liv.
Med En ensam plats har Kristina Sandberg öppnat sig, skrivit om något tragiskt omvälvande, men samtidigt med sitt fantastiska språk tagit det hela ett steg längre. Det finns något hoppfullt i acceptansen, att låta livet vara en plats där döden är ständigt närvarande, men ändå kunna leva. Att veta att andra är på en ensam plats, och ibland så räcker det med att lyssna och säga att man är där. Närvarande.
Omdöme: Omtumlande, drabbande, starkt om en människa i kris. Betyg: 5
Kristina Sandberg skriver öppet och ärligt om sin bröstcancer, som hon fick diagnos på 2016. Det handlar mycket om det kroppsliga, men utan att det blir ”kletigt”. Samtidigt tar ju också ångesten och oron en stor plats, detta att inte ”dö från sina barn”. Vid sidan om cancern händer också annat i hennes liv. Både hennes far och svärfar dör, svärmodern beter sig oförutsägbart och föraktfullt, faderns stora hus med uthus skall gås igenom och tömmas. Det är stor igenkänning från Maj-trilogin i detta att rensa, gå igenom och städa. Boken spretar åt flera håll, men den känns genuin och sann.
"Om jag undviker att skriva blir berättelsen obegriplig. Om jag skriver lämnar jag ut. Ibland måste man kanske skriva det man vet, tror att man vet. Eller bara bära, härbärgera, skydda, förstå".
“Kan du inte lägga ditt eget åt sidan och ta på dig mina mockasiner bara en halvtimme? Sedan får du ju gå tillbaka till ditt liv”
Den här boken fick mig verkligen att tänka. Och se saker från ett helt annat perspektiv. Det var väldigt lärorikt men extremt obehagligt. Läskigt. Jag kan inte föreställa mig då hur de måste ha känts för Sandberg att leva igenom det, och inte bara som jag läsa om det.
Min mormor dog av lungcancer för tio år sen. Jag var bara ett barn när hon blev sjuk och fick, tillsammans med min lillebror och kusiner, inte veta att det var cancer hon hade förrän i slutet. Jag antar för att skydda oss från den sorg och rädsla som annars skulle ha hunnit ikapp oss. Och jag förstår varför. Det gjorde att de sista åren med vår mormor/farmor blev som "vanligt", då vi inte förstod att vi kunde förlora henne, kände vi ju enbart glädje de gånger vi träffade henne. Nu i efterhand tänker jag dock på hur stor börda det måste ha varit för mormor, att hålla sin rädsla undan från sina barnbarn och låtsas som att allt var som vanligt. Jag beundrar verkligen hennes styrka.
I och med detta visste jag inte förrän jag läste den här boken vilken verklig pina det är att ta cellgifter, strålning och “bara” det faktumet att man förlorar håret, vilken sorg det faktiskt är, och hur viktigt det är att sörja det man förlorade. Hur kroppen förlorar alla sina skydd och blir som ett hotell för andra bakterier och virus. Jag saknar ord.
Jag tycker det är sjukt hur doktorer tar det som sin chans att använda sjuka patienter för sina studier. Som Sandberg: hon blir förfrågad om hon vill vara med i en studie för att se om cancerbehandlingen är för aggressiv, mer överdriven är vad den behöver vara, att man kan bota cancern med lindrigare doser. De försöker övertyga henne om att hon kommer bli mer ompysslad och att det hon gör kan rädda liv om hon går med i studien. Men jag tycker verkligen att det är fult att förleda sjuka människor på det här sättet, jag tycker att det är manipulation; det är att utnyttja någon som sitter i en skör position. Jag undrar hur många det är som känner sig pressade till att tacka ja till dessa studier där de själva och deras sjukdom används som studiematerial? Visst, de kanske hjälper andra som kommer att falla offer för sjukdomen, men till vilket pris? De är främlingar som aldrig kommer att lägga en tanke på att du har offrat dig själv för deras välbefinnande. Än värre, forskare som får pengar och beröm för din misär. Jag tycker att det är så omoraliskt. Det viktigaste är att göra det som är rätt för sig själv och ens familj och närmaste. Jag är glad för att Sandberg beslutade sig för att tacka nej, göra det som kändes bäst för henne. Hon är dödssjuk och det enda hon ska tänka på är sig själv och sin familj. I slutändan är det bara de som betyder något.
Jag beundrar hur öppen och ärlig Sandberg var i den här memoaren. Och vissa scener och tankar, tyckte jag att hon beskrev väldigt bra. Däremot tyckte jag att boken kunde vara lite för upprepade ibland, att den hade kunnat vara lite kortare. Samtidigt kanske det är för att spegla allt som konstant snurrade runt i hennes huvud, runt och runt, tankar som pendlade fram och tillbaka. Det måste vara mycket för henne att tänka på under den här perioden.
Jag tyckte också att det var fint att läsa hur stoiskt hennes man, Mats, var under hennes sjukdoms- och återhämtningsperiod. Hur han konstant verkade finnas där för henne och sköt undan sin egen smärta och rädsla för hennes skull. Tänk själv, att den enda personen du vill prata med, söka tröst hos, är den du inte kan, den du måste visa dig stark för. Det måste vara så jobbigt.
Boken är verkligen värd att läsa och den sätter mycket i ett nytt perspektiv.
En läsbesvikelse. Till en början fick jag intrycket av att boken skulle ge mig viss insikt och kanske till och med kunskap om hur jag som utomstående kan ge stöd åt en person med cancer eller en person i kris. Men det avsnittet var alltför kort och rymdes i princip på en sida. Nej den här boken hade behövt tid på sig innan publicering för att skapa någon sorts distans till skeendet. Dessutom borde Kristina Sandberg som är en av mina absoluta favoritförfattare fått hjälp med att stryka stora delar som blev alltför privata och detaljerade för att de ska intressera. Det är tråkigt att behöva säga att jag blev uttråkad av Kristina Sandbergs smärtsamma dagboksskildring av hennes värsta år i livet men för mig är det inte intressant med nattsvart mörker. Inte ens när man som jag varit där själv. Det behövs mer än dagboksanteckningar i 10 timmar. Synd! Hon föll ner lite från den piedestal jag placerat henne på.
Jag tycker om språket och beskrivningarna av att behandlas för bröstcancer - med alla biverkningar det innebär - intresserar mig. Berättarpersonen framstår som fascinerande egocentrisk, vilket lidande någon annan än utstår är hennes alltid värre. Nästan alla, utom närmaste familjen, är oförstående, elaka. Endast författaren har moral, och uppfostran. Så ovant med en människa (kvinna?) som inte låtsas vara snäll.
Ungefär halvvägs sjunker intresset, det blir många upprepningar och mer dagbok än litteratur. Redaktören skulle ha uppmuntrat till uppstramning och strykningar. Men jag har lärt mig mycket om hur det kan vara att leva med bröstcancer, en sjukdom vi nog bagatelliserar ganska grovt stundtals numera, men hänvisning till att de flesta överlever. Men det betyder sannerligen inte att det är en enkel behandling att genomgå.
författaren till den fantastiska maj-trilogin fick en aggressiv bröstcancer mitt i livet. här bearbetar hon allt som hänt under besked, behandling m.m. det var en tuff och ensam tid förstår man. boken är oerhört välskriven. mycket detaljrik och brutalt ärlig kring alllt det kroppsliga, allt det privata. superintressant med allt som har med sjukdom att göra. olika mediciner, deras biverkingar.
här gör hon också upp med den alkoholiserade fadern och den jobbiga svärmodern. just den delen tyckte jag var onödig, att beklaga sig om sin svärmor till hela svenska folket.
jag är glad att Sandberg nu är botad och hoppas att hon hittar lusten att fortsätta med Maj. henne är vi många som saknar.
Det känns som om Kristina Sandberg behövde skriva den här boken, och att hon skrev och skrev. Om vilka möbler som stod var, vem som hade sytt vilken bordsduk, vad grannarna hette och ja, allt. Hon hittade tillbaka till skrivandet, men en redaktör glömde kanske att hjälpa henne att sålla bort det oväsentliga. Eller så är det bara en typ av skrivande som inte tilltalar mig. De avsnitten som jag gillade mest handlade just om sjukdomen, behandlingen och tankarna om liv och död, som jag inte hade haft något emot att läsa ännu fler dimensioner av.
Även jag inspirerades av Linda Skugges sågning till att läsa denna bok, och det är jag glad för. Den är så bra, så viktig, och bör läsas av alla bokcirklar för att därefter diskuteras. Hur möter vi människor som är allvarligt sjuka - hjälper vi dem eller bara oss själva med våra frågor och vårt agerande? Boken beskriver väldigt rakt och i korta kapitel hela behandlingsperioden med alla tankar, funderingar och praktiska (samt medicinska) bestyr under tiden. Väldigt naket, självutlämnande och vackert skrivet.
Jag blev sugen på att läsa denna efter att Kristina Sandberg var med i Babel och pratade om boken. När Linda Skugge sågade den totalt tyckte jag att det var en orättvis recension, men nu när jag läste den blev jag frustrerad av alla upprepningar (och meningarna som aldrig tar slut, kommatecken överanvänds). Den var drabbande på ett sätt, men jag blev till slut spyfärdig av hur duktig författaren är eller framställer sig själv konstant. Berättelsen hade kunnat skrivas på ett annat sätt, det här passar bättre som privata dagboksanteckningar.
Kristina Sandberg skriver och berättar om sin upplevelse av att bli diagnosticerad med bröstcancer, precis i efterskalvet av sin pappas plötsliga bortgång. Det är en personlig och nära berättelse om död och sjukdom och hur man förhåller sig till dessa genom relationen till familj och vänner, förändringarna och svärtan i sin kropp, arbetet och vardagslivet som plötsligt blir så omvänt, men också så viktigt att ta tillvara på.
Fin skildring av allvarlig cancersjukdom, dödsångest och livet som pågår samtidigt. Lite fundersam över det upprepade behovet att kommentera vad som beskrivs som omgivningens bristande förståelse. Det är inte så lätt att veta hur man bäst förhåller sig som omgivning till allvarligt sjuk person heller, och skiljer sig rimligen mellan olika individer. Det som skaver är kanske att jaget i boken däremot i väldigt liten utsträckning verkar reflektera över eventuella egna tillkortakommanden.
Blir berörd av det omöjliga beslutet att spara eller sälja släkthuset i Västernorrland. Fy fan. Hoardern i mig gråter. Läste första 200 sidorna i ett rus och tyckte nog då att även sjukdomen var gripande, men i andra halvan blir det repetitivt och hade ev blivit bättre med hjälp av tydligare struktur.
Mycket värt att lyssna på. Den handlar om hur bröstcancer påverkar en själv och omgivning. Om hur man önskas bli behandlad av omgivning. Den handlar också om sorg efter hennes pappas död och hennes uppväxt. Den handlar om ångest för återfall och väntan på diagnos. Jag rekommenderar den.
Det här var en läskigt berörande bok. Med klara fakta, nya livsviktiga begrepp och vänners plumpa förhållningssätt visa Kristina hur hemskt en sjukdom drabbar. Den smög sig in i vardag och drömmar och lämnade mig sorgsen, och tacksam.
Ältig och tjatig. Alltför privat. Kanske hjälpsam för någon som går igenom en liknande process, men som skönlitterär upplevelse var boken en besvikelse.
Så mycket igenkänning! Det är verkligen en ensam plats… Jag känner igen ilskan och irritationen att många kommentarer är så okänsliga och inte det jag vill höra. Jag känner mig förminskad av att få höra ”det kommer att gå bra”, ”det är lag på att du ska bli frisk” osv. Vad vet de om det??? Ingenting! Och jag tycker att jag har rätt till mina känslor att ha blivit diagnostiserad med en dödlig sjukdom. Nu befinner jag mig där Kristina var i slutet av boken. ”Frisk”, eller heter det cancerfri, eller heter det att det inte finns tecken på sjukdom? Men rädslan för återfall är mycket stor, och jag är nojig. Och så klart fortfarande trött och har ett antal ytterligare biverkningar efter behandlingen. Men förväntningarna från omgivningen är att jag ska vara glad och lycklig att vara frisk. Som väl är förstår de allra närmaste. Livet är förändrat för alltid.
Fantastisk bok! Alla möter vi någon gång (om vi vågar) människor med allvarlig sjukdom. Den här boken visar den andra sidan, hur det är där inne på den ensamma platsen. En bok jag aldrig glömmer och som gett mig värdefulla och omvälvande insikter. Dessutom skrivet med ett fantastiskt språk och stor ärlighet.