Jon Fosse skriver fram en värld som rör sig i tid och rum, och brottas mellan det stora och det lilla, det universella och det djupt personliga. I Prosa 1 har vi samlat både kortare och längre prosatexter som Fosse skrivit vid olika tillfällen. Han är en av Norges främsta författare i dag och har tilldelats ett flertal priser för sitt författarskap, bland annat Nordiska rådets litteraturpris och Bragepriset.
Översättaren Ragnar Strömberg skriver om Fosses texter: Hos Jon Fosse är de inre och yttre landskapen siamesiska tvillingar sammanvuxna rygg mot rygg i ett enda andetag av tid. Därinne, i ett strömmande, virvlande språkflöde som än löser upp, än koagulerar minne och ögonblick, lever människorna inackorderade hos sin dödlighet, unika och intill förväxling lika färdas vi hem till mörkret vi kommer ifrån, andetag för andetag.
Jon Olav Fosse was born in Haugesund, Norway and currently lives in Bergen. He debuted in 1983 with the novel Raudt, svart (Red, black). His first play, Og aldri skal vi skiljast, was performed and published in 1994. Jon Fosse has written novels, short stories, poetry, children's books, essays and plays. His works have been translated into more than forty languages. He is widely considered as one of the world's greatest contemporary playwrights. Fosse was made a chevalier of the Ordre national du Mérite of France in 2007. Fosse also has been ranked number 83 on the list of the Top 100 living geniuses by The Daily Telegraph.
He was awarded The Nobel Prize in Literature 2023 "for his innovative plays and prose which give voice to the unsayable".
Since 2011, Fosse has been granted the Grotten, an honorary residence owned by the Norwegian state and located on the premises of the Royal Palace in the city centre of Oslo. The Grotten is given as a permanent residence to a person specifically bestowed this honour by the King of Norway for their contributions to Norwegian arts and culture.
Vansinnigt vackert många ggr, är glad att jag läste honom men kommer nog inte bli så mer. Han befinner sig i det lilla lilla lilla, i fjällets skugga, vid fjordens fot, yada yada, å jag vill nog åt det stora, eller åtminstone det lite större. Hur han skriver om sin fru berörde mig, och hundberättelsen var trevlig. Lines hår tog aldrig slut. Far min hit och far min dit, blev yr.
”Hvad du med Ord kan nævnes i det rigeste Sprog, Det uudsigelige skal Digtet røbe dog.” - Welhaven
”För språket, som dikt, ska säga det språket inte kan säga, men som tron anar och vet. Det är också därför språket, vårt språk, det språk vi kan i hjärtat av vårt hjärta, var och är platsen där vi kan nå både vetande och tro.”
Fosses prosa är allt jag vanligtvis hatar, men hos Fosse blir det magi och jag dras med i ett känslomässigt virrvarr som håller mig gisslan och får mig att både till gråten och existentialistiskt filosoferande.
Jag ser det på far min, eller märker det på hans blick, på nåt som finns i hans ögon, att nånting håller på att hända eller har hänt med far min, men vad det är kan väl inte jag veta heller, kanske ska far min resa bort eller kanske flytta nånstans, kanske har far min en tjej som har hår som han ligger och tänker på om kvällarna, en tjej som har hår som Lines hår och så ska far min resa bort till den där tjejen med det där håret som far min ligger och tänker på om kvällarna, men det vore ju konstigt om det är så, för far min är ju min far och mor min är ju min mor och jag är ju på sätt och vis mittemellan far min och mor min och om far min tänker på en annan tjejs hår, det låter ju förresten fint, en annan tjejs hår, så är ju inte far min och mor min längre tillsammans om det som blev jag, då är jag på nåt sätt nånting som är kvar av nånting som har funnits en gång, då när far min tänkte tankar om min mors hår, om hennes hår, om det nu alls går att säga så, och om det är så att far min ska resa bort eller flytta, så behöver jag i alla fall inte säga till honom, som jag har bestämt mig för att göra, att jag inte vill gå till affären med honom mer, för då kommer vi ändå inte att gå till affären tillsammans mer, eller vi kommer ganska säkert att fortsätta gå till affären tillsammans, men inte varje dag och vi kommer att göra det nån annanstans, vi kommer att gå till affären tillsammans nån annanstans, nånstans där ingen känner mig, där vi i alla fall inte kommer att stöta på Line, inte det i alla fall, och det vore ju bra, för då skulle far min och jag bara fortsätta gå till affären tillsammans, far min kunde bara gå där och drälla i sin kavaj, far min kunde bara fortsätta vara den kuf han nu en gång för alla är och vi skulle inte stöta på Line eller nåt i den stilen när far min gick där och drällde i sin kavaj och jag gick där och drällde bredvid far min.
De två centrala längre novellerna i Prosa 1 är väldigt bra, med en malande, repetitiv prosa lite i samma anda som Bernhard eller Krasznahorkai, där varje upprepning förstärker eller försvagar eller förskjuter meningen av vad karaktärerna tänker.
Får vi en lika värdig Nobelpristagare igen om några veckor? Vi fosse, men så länge har jag roat mig med att läsa de här två volymerna med längre och kortare prosatexter som Atlas gav ut bara nåt år innan priset. De börjar i Fosses första novell och samlar sedan texter han skrivit under 30 års tid.
Den första volymen är lite tjockare och domineras av två längre noveller: "Och sen kan hunden komma" och "Lines hår". Båda är starka och särskilt den första, om en man vars hund dödas av en granne vilket mannen bestämmer sig att hämnas, är otrolig; djupt oroande men också omöjlig att sluta läsa, med mannen vindlande och delvis förvirrade malande tankar.
Nobel-projekti: Tavoitteena lukea jokaiselta Nobelin kirjallisuuspalkinnon voittajalta vähintään hänen pääteoksenaan pidetty teos (ja ehkä jotakin muutakin). Luettuani kaikki Finlandia-palkintoehdokkaat (274 teosta vuosilta 1984-2024) vähän vajaassa kahdessa vuodessa on tätä uutta hanketta tarkoitus edistää hitaammin.
11. 2023 Jon Fosse (6. Prosa 1 4+/5 (4,5/5))
Tässä taisi olla kaksi erinomaista pidempää tekstiä ja sitten useampia lyhyempiä ja tavanomaisempia.