Landsförrädare är Moa Berglöfs berättelse om livet inifrån Moderaterna. Hon började som kaxig nyliberal och slutade som talskrivare till Fredrik Reinfeldt. Därefter väntade ett liv utanför politiken, trodde hon. Men när partiet öppnade dörrarna mot främlingsfientliga krafter kunde hon inte längre vara tyst.
Intressant beskrivning ur ett mitt i skeendet perspektiv från kretsen närmast makten. Läste intervjun i SvD och tänkte att den boken ska jag läsa. Finns det fler vilsna själar som inte representeras i dagens politik och som verkligen saknar ”öppna era hjärtan”-perspektivet? Ja! Vi borde bilda ett parti, Moa. För debattens skull.
Görbra bok. Författaren och jag delar inte varandras ideologiska värderingar även om flyktingfrågan är ett gemensamt intresse. Om moderaterna inifrån och i vår samtid och om "att inte ta skit". Rekommenderas.
Särskilt för mig som fanns med i utkanten av valrörelsen 2006, att få en inblick i vad som hände bakom stängda dörrar under valrörelsen och efter valvinsten.
Moa Berglöf framstår som en typisk moderat som gick med under 90- och 00-talet. Föraktande för att bilda sig, att arbeta sig till något. Istället anser man sig ha rätt till säker, då man är en elit, om än självutnämnd sådan.
Intressant skildring inifrån, om än klart färgad av författarens tankar och erfarenheter. En del av de personer som nämns i boken har visst uttalat sig ganska negativt om henne i media efter publiceringen.
Berglöfs tankar om vad som händer och hur varvas med hennes egna tankar om hur hon tänkte och vad hon gjorde. Jag instämmer lite grann med någon annan recensent som menade att det verkade som att hon "bar alliansen på sina axlar" - det kanske är lite överdrivet men jag har svårt att få en "neutral" uppfattning om hur mycket inflytande hon hade. Självklart en hel del, givet den position hon hade, men i vilken utsträckning talskrivare "tänker själva och påverkar" eller huvudsakligen "transformerar och kommunicerar andras budskap vet jag inte.
Självklart var det ganska pikant att få höra att kungahuset inte hade betalat sin räkning i tid och att dess informationschef hade skruvat på sanningen i intervjuer. Verkligen? (Ja, vore det inte sant så skulle knappast Berglöf ha vågat skriva det.)
Jag tycker att Berglöfs berättelse blir lite för "oskuldsfull" när hon skriver om hur hennes barns skola hamnar i media, och hur hon blir kritiserad för att det är en helt "vit" skola medan hon ville ha "mångkultur". Självklart är inte en enskild individ ansvarig för att se till att deras barns sociala sammanhang är "politiskt representativt", och självklart behöver inte Berglöf svara på frågor om det eller ens försvara det. Ändå kan jag förstå de som (tyvärr alltför ofta på ett hatiskt, hotande sätt) lyfter det faktum att många politiker väljer att bo i etniskt homogena områden. Det hade varit intressant om Berglöf hade problematiserat det, och inte bara använt det som ett exempel på den vansinniga hotsituation hon tyvärr länge har befunnit sig i.
Välskriven (som sig bör) och lättläst såväl som snabbläst. Rekommenderas för politiskt intresserade.
Den här boken består av två delar, som visserligen hänger ihop men som ändå är i obalans i min mening.
Den första delen handlar om en förändring av moderaterna, sett utifrån Moa Berglöfs egen resa genom partiet. För många kan nog den här delen bli lite av en namedropping-kavalkad, men jag råkade befinna mig i närheten av den där kretsen utan att alls vara involverad i något politiskt arbete under ungefär samma tidsperiod, så personligen tyckte jag att den var rolig. Trots det och trots att den ger en bakgrund till bokens andra halva så tycker jag att den utgör för stor del av boken som helhet.
Den andra handlar om nättrakasserierna mot författaren. Den här delen är den intressantaste och kunde ha fått mycket mer utrymme tycker jag. Jag tror att det finns mycket mer att lära här. Att djupare analysera mekanismerna bakom de stormar som uppstod, jag tror att man ganska lätt skulle kunna hitta mönster i så kallade "nummerkonton" på twitter som ungefär samtidigt skapats och skriver snarlika kommentarer. Jag tycker också att moderaternas hantering av sina egna företrädare skulle förtjäna flera kapitel. Det är skamligt att ta samla på sig ett allt fulare anhang istället för att låta nättroll som Bali, Ubbhult och Beckman trakassera politiska meningsmotståndare och behålla sina platser i riksdagen.
Själv drömmer jag också om en annan tonalitet i politiken som helhet. Den allt mer tillspetsade polariseringen där den "vanliga" kommunikationen kommer allt närmare personangrepp blir en sorts gradvis glidning mot näthat och trakasserier där det till slut blir en bedömningsfråga varje gång istället för tydliga skiljelinjer.
En ordentligt uppgörelse med det parti Moa jobbade för i allra högsta toppen och som sedan vände varandra ryggen, är dock förvånad att det dröjde så länge. Moas stöd för M borde kanske ha bytts mot en medlemskap i C när Annie Lööf tog över? Fick många flashbacks för 90- och 00-talens Moderaterna och hur de uppfattades då och hur förvandlingen till "De nya Moderaterna" var nödvändig och hur den gick till. Ger även en bra inblick i hur Twitter förstört diskussionerna och hur detta drabbar den enskilda personen. En gnagande tanke efter att ha lyssnat klart (en av de bättre författaruppläsningarna förresten) är att man undrar hur boken skulle ha förändrats om Ulf Kristersson gått vinnande ur regeringskrisen 2021 där oheliga allianser med såväl V som SD aktivt stöttades av M. Kort sagt är detta en del i vår samtidshistoria och väl investerad tid för lyssning eller läsning.
Gammal talskrivare och spinndoktor som hon är så flyter det på bra det här. Åren innan, under och efter Reinfeldt. Det här är främst en kul insiderskröna om hur de som nu rattar (m) betedde sig för 20-25 år sen. Moa gillar: Gunnar Strömmer, Reinfeldt, Maria Abrahamsson och några till. Ogillar: Kristoffer Tamsons (vilket personligen gläder mig och bekräftar det jag redan vet, att han är en jävla sopa), Johan Forssell (usel chef) och ett gäng till jag inte minns. Frivilligt eller ofrivilligt bekräftar Berglöf också att medelmåttornas tyranni härskar i den politiska klassen: vassa armbågar, smort munläder och en flexibel moral är vägen till toppen. Kompetens och visioner dog ut nån gång runt millennieskiftet. Så på det hela taget läsvärt och en kul promenad längs minnenas allé.
Mer välskriven än många andra böcker av detta slag. Men en oinsatt läsare kan lätt få intrycket att det var Moa som bar Alliansen på sina axlar, och riktigt så var det väl inte. I kombination med intervjun i SvDs Ledarredaktionen så blir det dessutom tydligt att det är lätt att kritisera andras vägval och svårare att presentera egna alternativ.
Lättviktigt skvaller? eller rak skildring av hur det var av Moa Berglöf. Vad som förvånar mig är den bild hon ger av sig & toppolitikerna nära henne är att de saknade en hållbar, realistisk vision varthän de ville ta Sverige. Mer att detta är/var roligt tidsfördriv. Om sant mer bränsle till politiker-föraktet vi redan har nog av i Sverige
Jag hade förväntat mig någon form av självrannsakan eller polemik som motsvarade den vågade titeln, men boken kretsar mest kring mingel inom det politiska etablissemanget snarare än några djuplodade ideologiska analyser. Författarens politiska ställningstagande förklaras kort med att hon hade en lärare som var socialdemokrat.
Fedrik är något speciellt i svensk politik. En riktig landsfader. I dagens politiska klimat är han otroligt saknad. Intressant att få ta del av arbetet innifrån. Extremt bra flyt i texten. En riktig bladvändare.