Stämningen i Johan Bargums nya noveller påminner om Chopins etyder. Det finns ett sorgmod, en saknad, ett avsked. Men det är långtifrån uppgivet – det finns också kraft, humor och en glöd som bränner till när man öppnar luckan.
Det är ofta ett barn som står i centrum. Föräldrarna är omtänksamma och kärleksfulla, de varken dricker eller slår. Men de skiljer sig, flyttar bort, lämnar. Det handlar om kvinnor som går, mammor som går. Barnet fortsätter bo med pappa, ibland med båda. Blir resultatet ett livslångt trauma? Inte alls, men nog ett minne för livet.
Som vuxen blir han lämnad av sin kvinna som har hittat en annan, kärleken har slocknat, glöden med. Också han hittar en annan, och gör han det inte fortsätter allt ändå. Vardagen finns kvar, lite torftigare, men inte meningslös.
Bargums personer hör hemma i en finlandssvensk helsingforsvärld, den är inte högborgerlig, den är inte arbetarklass. Ofta har pappan en firma, den är inte särskilt framgångsrik, ofta skuldsatt.
Frågan Bargum ställer i sina noveller är: Vad är det man minns? Minns man vad man tänkte i en viss situation? Minnet är opålitligt när det gäller detaljerna, sägs det i en novell.
Johan Bargum kävelee Helsingin katuja erilaisina alter egoinaan (?), vanhenevina miehinä, jotka tekevät pikku hiljaa tiliä elämänsä ja valintojensa kanssa. Novellien tunnelma on viipyilevä, haikeakin, ja fyysinen miljöö tuntuu antavan päähenkilöille välillä enemmän tarttumapintaa kuin oman elämän käännekohdat.
Novelleista jää mieleen tempon lisäksi myös se, kuinka sivustakatsojana omaa menneisyyttään voi eritellä. Riippumatta siitä, onko päähenkilö ollut ihmissuhteissaan jättäjä vai jätetty, jää vaikutelma siitä, että olosuhteet ovat vain (hyvää) miestä vieneet, eikä muuta ole voinut. Ehkä kyseessä on jäljellä olevien päiviensä määrää jo laskevan ihmisen selviytymiskeinosta?
Jos jotain, niin tämä pieni kokoelma vahvistaa usein toistettua käsitystä siitä, että lopulta elämässä tärkeintä kuitenkin ovat toiset, merkitykselliset ihmiset ja se, miten elämänsä suhteessa heihin on elänyt. Häilyin kahden ja kolmen tähden välillä, mutta kokoelman minut yllättäneestä ratkaisusta tuo kolmas, vaikken ratkaisusta edes samaa mieltä ole.
Det var verkligen trevligt att igen få läsa en samling till formen klassiska noveller. Trevliga berättelser med ett gott språk och den tillhörande knorren i slutet. Speciellt lyckade i detta hänseende var de två första novellerna med sitt jultema. I den första fick man länge undra över varför den heter Julafton, men fick till slut svaret – ett överraskande svar.
Novellerna är högst finlandssvenska och mycket helsingforsiska. De känns rentav klassiska i sin form och intrig. Dialogerna är ofta belevade och finurliga. Centrala teman är relationer, åldrande, död, minnen och minnets opålitlighet samt hemligheter, som slutar vara hemligheter. Väl värd en läsning.
Chopins etyder är det mest passande jag läst om Äldre män: över allt vilar ett sorgmod, en melankolisk förundran över hur meningslöst och flyktande allting är. Jag tänker på min egen barndom, på slask och lera och kyliga dagar i mars på min hemmadagvårdstants gård, på ensamhet och på att vara annorlunda. Jag är så mycket annat än vad Bargum är och ändå så lika, och det är både skrämmande och mänskligt. Jag är tacksam för läseupplevelsen även om jag inte kan ge mer än 3 stjärnor.
Novellerna berör främlingskapet mellan barn och vuxna och de separata verkligheter de lever. Det förekommer konstant en slags dragkamp mellan barndom och vuxendom, samt mellan relationer och konstellationer. Jag gillar språket som påminner om diskbänksrealism, och att storyn berättas som sporadiska minnen. Detaljrik men snabbt tempo. Men handlingarna är inte så människonära, personerna känns mest som skyltdockor, kulisser. Det handlar mest om åldrar och roller. Vad som syns, vad som tolkas, men inte vad som ÄR. Och de enskilda novellerna är egentligen intetsägande och varandra allt för lika. Jag undrar också över de få kvinnoskildringarna... kvinnorna innehar oftast roller som sviker eller som är irriterande, ibland är de starka individer men jag får känslan av att de framställs som att de då är översittande. Boken lämnar mig oberörd, knappt så jag minns innehållet efter läsningen. Inget märkvärdigt alls.