Murhia Pohjanmaalla -uutuussarja alkaa. Tästä pohjalaisdekkaristin sarjasta käytiin poikkeuksellinen kisa Ruotsissa.
Teini-ikäinen tyttö löytyy lumipyryssä maantien laidalta pahasti kylmettyneenä. Ketään ei ole ilmoitettu kadonneeksi, eikä tyttö kykene puhumaan.
Vaasan poliisin etsivä Mija Wadö käy säännöllisesti tytön luona psykiatrisella osastolla, tuloksetta. Sitten Mija saa eteensä toisen arvoituksen, diabetestutkija David Heseliuksen murhan. Tekninen tutkinta ei löydä hulppealta huvilalta jälkeäkään.
Tapaukset vaativat Mijan koko huomion, mutta mielessä pyörivät yksityiselämän solmut. Onko hän valmis kohtaamaan syvimmät kipupisteensä?
Tiivistunnelmainen Kivipuiston tyttö aloittaa koukuttavan dekkarisarjan Mija Wadösta ja hänen pohjalaisista poliisikollegoistaan. Julkaisuoikeuksista käytiin poikkeuksellinen huutokauppa ruotsalaiskustantajien kesken.
Betyg: 4 av 5 - Boken Flickan i stenparken, av den finlandssvenska författaren Nilla Kjellsdotter, är den första boken som jag läser av henne, men definitivt inte sista, eftersom jag tyckte att den här var mycket bra. Boken är tydligen den andra delen i en planerad bokserie, och jag har inte läst den första boken, som heter I rättvisans blod, men jag hade ändå väldigt stor behållning av den här boken. Den utspelar sig i Österbotten i Finland, där även författaren bor. Jag kommer att följa bokserien, och jag kan varmt rekommendera den här boken, som var både spännande, välskriven, otäck, och oförutsägbar.
Alku oli melko lupaava. Mutta loppujen lopuksi kirjaan oli ängetty vähän liikaa kaikkea mahdollista. Päähenkilön jatkuva nuuskaaminen sai aika paljon tilaa. Tuskin luen sarjan seuraavia osia.
Den här gillade jag! Första delen i serien om polisen Mija Wadö i Österbotten och jag kommer definitivt att lyssna på fler böcker i serien. Stabil deckare med bra variation mellan polisarbete och privatliv och dessutom karaktärer jag gärna träffar igen. Att själva mordgåtan dessutom håller och inte blir långdragen (vilket jag tycker att de har en tendens att bli allt oftare) är ett annat plus. Kul när man hittar en ny författare att fortsätta läsa!
Kiinnostava uusi kotimainen dekkari. Mukaansatempaava tyyli, mutta tarina hiukan ennalta-arvattava. Lopun käänne pääsi yllättämään, siitä plussaa. Toivottavasti sarja jatkuu!
En tonårsflicka hittas intill en landsväg mitt i vintern. Hon är halvt ihjälfrusen och hennes identitet är okänd. Samtidigt får kriminalpolis Mija Wadö en mordutredning på sitt bord när en känd forskare hittas ihjälslagen i sitt hem. Hans lyxiga hem är noggrant rengjort och inga tekniska spår går att säkra. Poliserna upptäcker att mordoffret stod inför ett stort genombrott i forskningen, kan motivet finnas där?
Mija Wadö får axla ett stort ansvar, flera av hennes kollegor är bort från avdelningen. Medan Mija försöker balansera sitt privatliv med den växande arbetsbördan kommer utredningen allt närmare henne själv.
Spännande, lättläst och totalt omöjlig att lägga ifrån sig Jag plockade upp den här boken och la ner den först flera timmar senare, då var den slut. Kvar stod jag, lite tom och med en cliffhanger framför ögonen. Rakt igenom har boken ett högt tempo och vi möts av flera parallella historier, vilket ger boken en starkt driv framåt. I Flickan i stenparken belyser man barns utsatthet och om man verkligen kan lita på den som står en nära. Till en spännande historia har vi miljöbeskrivningar som är fantastiska och karaktärer med ett djup. Ser framemot att läsa mer av Nilla Kjellsdotter
Denna sträckläste jag, för det gick inte att sluta. Det här var en bok man blev tvungen att offra lite sömn för. En helt otroligt historia. Jag gillar de korta kapitlen, som på något konstigt sätt för framåt, trots att det också hackar texten. Imponerad av hur många olika historier hon lyckas väva in i denna bok. Och eftersom jag känner författaren så vet jag ju hur diabetes finns nära hennes hjärta, och det märks. Hon väver in det på så många plan, och skulle jag inte känna henne så skulle jag kunna uppleva att det ibland blir lite krystat, men nu blir det bara fint.
Denna bok suger verkligen tag i mig. Och den släpper inte taget även när den är utläst. Jag vill bara ha mer. Persongalleriet har fördjupats i denna bok och jag vill bara veta mer. Jag längtar redan till nästa bok!
Oikein mainio avaus Mija Wadö -sarjalle! Tämä oli monin tavoin hyvin 'perinteinen' skandidekkari, mutta kirjoitustyyli ja juoni olivat tavallista vetävämpiä, joten tuli hotkaistua kirja yhdessä vuorokaudessa. Taidan lukea jatko-osan suoraan tämän jälkeen, kun henkilöhahmot ovat vielä tuoreessa muistissa.
Kivipuiston tyttöä on viime aikoina mainostettu kovasti, ja siksi aloitin äänikirjan kuuntelun kiinnostuneena. Takuuvarma lukija Krista Putkonen-Örn tekee jälleen hyvää työtä! Tarina lähtee vetävästi liikkeelle ja saa mielenkiinnon heräämään. Edetessään teos ei kuitenkaan tarjoa järisyttäviä elämyksiä vaan jää perusdekkarin tasolle. Olisin kovasti toivonut voivani antaa tälle ainakin neljä tähteä! Juonellisesti kirja ei tarjoa kovin suuria yllätyksiä. Lajityypilleen uskollisena tarina on sekoitus rikoksen selvittelyä ja ihmissuhteita. Takaumat tuovat sisältöön syvyyttä: kaltoinkohdellun teinitytön mielenmaiseman kuvaus on uskottavaa ja myötätuntoa herättävää. Muutoin vastakkainasettelua on paljon, ja henkilöt ovat suorastaan rasittavan kaavamaisia: on solmussa oleva, hieman neuroottiselta vaikuttava päähenkilö, tyly pomo, perhehuolista kärsivä ystävä ja ärsyttävä kollega. (Lukijalle ei tosin oikein edes selviä, miksi tämä työkaveri niin kovasti päähenkilöä ärsyttää.) Päähenkilö Mija on lähes alusta loppuun tympeä. Lisäksi hänen nuuskankäyttöään alleviivataan rasittavuuteen asti - nuuskaaminen ei tee henkilöstä yhtään kiinnostavampaa. Vaikka kyse on aikuisista ihmisistä, Mijan rakkauselämä vaikuttaa niin teinimäiseltä, että se aiheuttaa lähes myötähäpeää. Tarinan lopussa Mijan historiaa valotetaan sen verran, että jotkin hänen persoonansa piirteet saavat selityksen. Sen verran tämä teos vakuutti, että saatan lukea jatko-osiakin. Toivon kuitenkin, että niiden myötä henkilöt kehittyvät ja saavat lukijan paremmin puolelleen.
Fredagssträckläsning! Jag läste den första boken om Mija Wadö (I rättvisans blod) med stor förtjusning och en känsla av att det här var väldigt bra... och kan bli ännu bättre framöver. Nu, efter andra boken, kan jag konstatera att oj, så rätt jag hade! Jag brukar vara rätt bra på att räkna ut intrigen i deckare utgående från ledtrådarna som författaren strör ut i texten, men den här gången trodde jag bara att jag gjorde det. Eller jag kanske ska säja att jag delvis hade rätt, delvis lät mej luras av författarens villospår. Jag uppskattade att få träffa Ronnie, Sara, Hasse och förstås Mija igen, även om jag saknade moster Beatrice, som skulle vara värd en egen bokserie nästan. Det var också intressant att få lite mer bakgrund till några av huvudpersonerna från förra boken. Miljöbeskrivningarna är så bra att jag har en film rullande i huvudet hela tiden medan jag läser - kan förstås också bero på att jag känner till platserna, Fjärdsändan, Stenparken, Karvat, Maxmo... Nu får jag bara snällt vänta på nästa bok, för sista stycket i den här blev något av en intro till nästa Mija-fall. Eller?
Spännande handling i en välbekant, lokal miljö. Väldigt snabbläst, ville inte sluta läsa! Blev lite lurad av storytel att detta var del 1 i serien om Mija men hoppas det går lika bra att läsa första boken nu efteråt iställe. Ser iallafall väldigt mycket fram emot att läsa mer av Kjellsdotter.
One day a girl is found severely underweight and undernourished in a park. She doesn’t say anything, isn’t reported missing and no one knows who she is. Three months later detective Mija is called out to solve the murder of a famous diabetic scientist. He’s killed at home with no traces of the culprit. Mija tries to unravel both cases with good help from her collegues while she struggles to manage own personal life.
This was a fantastic start to a new series! I loved the dual timelines and trying to figure out how they connected. I thought I knew how they correlated but I still didn’t get it to line up. Then towards the end I could connect the dots more, but I was still surprised by the revelations. I always love when a crime novel manage to catch me off of guard!
Mija was an interesting character to follow and after this book I’m very curious and excited to continue the series. She was incredibly strong and I admire her for all she went through. I enjoyed how much we got to see from her personal life and found it almost as fascinating as the mystery part. I’m impressed by how the author tied all the different POVs and storylines together and wrapped it all up.
The book deals with heavy topics that I haven’t read much about in crime earlier. There’s incest and a lot of sexual abuse. It makes a tragic story, but i thought it was very well done. The diabetic aspect was also interesting to read about, especially how it all played a part.
Despite the heavy subjects the writing style flowed easily and the book was fast paced. There were good cliffhangers on each chapter that kept you thinking “just one more chapter”. All in all, a brilliant start of a new nordic noir series with lovable characters.
Pyysin suosituksia nordic noir -sarjoista ja tämän sain. Olikin oikein sitä itseään! Ongelmallinen päähenkilö, hyvän ja pahan sekoittumista, sivujuonia. Luen seuraavatkin osat! Tosin vähän vähemmänkin raju rikos olisi kelvannut, mutta aihe oli kuitenkin perusteltu muillakin tarinan tasoilla eikä käytössä vain shokkiarvon vuoksi.
Det är första gången jag läser en mordhistoria lagd till trakter jag är bekant med. Det var intressant! En nästan ihjälfrusen flicka hittas i en stenpark. Inte så långt borta hittas en känd läkare ihjälslagen. Så klart förväntar vi en koppling, men hur? Ingen verkar veta vem flickan är eller sakna henne. Mija undersöker, fast hon Ege skulle ha varit på semester och har sitt att tampas med.
Underholdende og ret barsk finsk krimi om et på alle måder ubehageligt emne. Mija Wadø er den velbeskrevne kriminalbetjent og hovedperson i serien. Jeg snupper lige 2eren med det samme. Så mere følger.
Här har vi en deckare som utspelar sig i finska Österbotten, en ovanlig plats att få besöka i en svenskskriven deckare. En halvt ihjälfrusen flicka hittas i en park. Samtidigt får kriminalpolis Mija Wadö en mordutredning på sitt bord när en känd forskare hittas ihjälslagen i sitt hem. Mordoffret stod inför ett stort genombrott i forskningen – kan motivet finnas där?
Tyvärr klickade inte jag och den här boken så bra. Det kan bero på att jag inte är ett jättestort fan av deckare där man följer arbetet på en polisstation. Vanligtvis när det gäller sådana böcker brukar det vara miljön eller karaktärerna som gör att jag uppskattar boken snarare än kriminalfallet. Jag fastnade dock inte riktigt för karaktärerna här, som kändes ganska mycket som ”standardkaraktärer” i deckare. Det var dessutom en karaktär som inte hade något med mordfallet att göra som fick stort utrymme, vilket bröt flytet i den huvudsakliga handlingen.
Jag kände mig lite uttråkad mitt i boken, men på slutet hände många saker samtidigt och det var intressant att få svar på flera frågor som hängde i luften. Handlingen tog flera svängar och det var några intressanta twistar som jag gillade. Den redan ganska mörka handlingen blev bara mörkare och mörkare.
Min hårda dom till trots är jag helt säker på att den här boken kan uppskattas av deckarfans, vilket jag redan sett i flera strålande recensioner. Det var helt enkelt bara inte min kopp av te.
Stort tack till Norstedts förlag för recensionsexemplaret!
Blev lockad att läsa den här eftersom den utspelar sig i mina hemtrakter och eftersom den dessutom blev bokcirkelbok, men egentligen borde jag välja mina deckare med betydligt större omsorg. Handlingen rör sig smidigt framåt, men språket känns onödigt trevande och skissar bilder jag sett många gånger förr. Tillbakablickarna som förekommer med jämna mellanrum målar upp en otäck verklighet, men hade blivit ännu mer berörande och trovärdiga om språket hade anpassats mera till den tonåriga berättarens ålder. I slutet av boken börjar författaren öppna upp huvudpersonens bakgrund vilket förklarar en del av hennes beteende – men bakgrundshistorien som hade kunnat sprängas in på många intressanta sätt i gestaltningen av huvudpersonen avhandlas i stället i en ton som påminner om veckotidningsromaner. Lokalfärgen tilltalar mig som sagt, men att boken utspelas i mina hemtrakter gör också att enstaka fall av slarv med researchen sticker i ögonen extra mycket (till exempel vårdas inte fångar dömda till psykiatrisk vård på det sjukhus som figurerar i boken). Och nästa vår ska jag komma ihåg att lyssna extra noga i parken runt bokens sjukhus – kan man faktiskt höra tofsviporna där?
Ihan ok, mutta ehkä vähän liikaa samankaltaisuuksia toisistaan riippumattomien tapahtumasarjojen välillä ollakseen uskottava. Ihmettelin myös suomenkielisten henkilönnimien vähyyttä, vaikka suomenruotsalaisella alueella ollaankin, luulisi henkilögalleriasta löytyvän enemmän suomalaisia nimiä. Mijat, Mejat, Anyat ym kuulostavat hiukan erikoisilta, mutta ehkä vika on vain omassa stereotypioiden täyttämässä mielessäni.
Kirja oli iha hyvä. Oli mukavaa lukea sairaudesta, joka vaikuttaa omassa perheessä, sen esille tuominen oli hyvä juttu. Anna Janssonmainen, jokainen päättäkööt onko se hyvä vai huono. Miinusta annan siitä, että loppuratkaisun jälkeen kirjassa kerronta jäi junnaamaan, paikoilleen, ja siitä, kun glukoboosteria annettiin tajuttomalle, vaikkei sitä suositella.