What do you think?
Rate this book
Inget är heligt
I fria samhällen får man leva med risken att bli kränkt. Önskan att skydda grupper från stötande uttryck och juridiska hinder för extremister är exempel på vår tids förbudsiver. Men den som förespråkar förbud och censur bör ha i åtanke att censuren i ett annat politiskt läge kan vändas mot en själv.
I Inget är heligt aktualiserar Sakine Madon den svenska yttrandefrihetens historia och använder samtida debatter, däribland fallet Lars Vilks, för att diskutera själva grunden för vårt öppna demokratiska samhälle. Hennes slutsats är att utan rätten att kränka kan yttrandefriheten inte existera.
I Inget är heligt aktualiserar Sakine Madon den svenska yttrandefrihetens historia och använder samtida debatter, däribland fallet Lars Vilks, för att diskutera själva grunden för vårt öppna demokratiska samhälle. Hennes slutsats är att utan rätten att kränka kan yttrandefriheten inte existera.
- GenresNonfictionPolitics
208 pages, Hardcover
First published April 1, 2022
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 13 of 13 reviews
September 1, 2023
Boken ger en bra genomgång av liberalism och yttrandefrihet i en svensk kontext. Vilket för mig var rätt så intressant då jag framför allt närmat mig ämnena ur ett mer amerikanskt perspektiv. Rör sig framförallt om flertalet exempel där författaren vill tydliggöra hur viktig yttrandefriheten varit för det fria samhället vi lever i idag.
Sedan följer en genomgång över hur dessa värden på senare tid börjat bli hotade av identitetspolitiken. Även här har författaren många exempel som hon väldigt kortfattat drar igenom med några hänvisningar till olika offentliga debatter och uttalanden. Det sker aldrig riktigt en djupare analys kring de olika exemplen hon tar upp, utan de beskrivs först och därefter kommer ett argument kring varför detta är ett hot mot demokrati och yttrandefrihet. Med andra ord, boken skriven på ett sätt som inte direkt djupdyker någonstans i någonting. Snarare beskriver den mest händelser och idéer kortfattat, ibland nästan för kortfattat. Med inslag av författaren som ibland hänvisar till sina egna krönikor/skrifter samt sina egna övertygelser och tankar. Vilket dock enligt mig inte nödvändigtvis är något direkt negativt med boken, den kanske mer ska ses som en introduktion till ämnet, som en överblick över vad som skett senaste åren och hur det uttryckt sig. Utan något större krav på en genomgående analys. Detta är trots allt en författardebut.
Med det sagt så köper jag mycket av argumenten i boken, då de är i linje med mina åsikter. Dock är det viktigt att vara lite försiktig med att blint lita på författarens argument, då frågorna hon berör kräver betydligt mer utrymme. Ett exempel är när författaren pratar om polisens ageranden i olika politiska demonstrationer (som när extremistiska grupper får demonstrationstillstånd). Där finns det förstås folk som kräver att polisen ska förbjuda detta med anledning av att det kan kränka olika grupper av människor. Författaren ställer sig starkt emot detta och menar, jag citerar, att: ”
”Den som kräver att polisen ska visa politiska hänsyn - säkerhetsbedömning är en annan fraga - i utdelandet av polistillstånd är ute på djupt vatten. Öppnar man upp för förbud kommer utrymmet att krympa åt flera håll och kanter. I en rättsstat kan man heller inte stoppa människor för vad de eventuellt kan komma att göra. Polis ska ingripa om brott begås, inte innan. Nar väldsbejakande extremister demonstrerar krävs mycket riktigt en hög polisnärvaro. Men om polisen som myndighet alltså bedömer att säkerhetsläget kan hanteras bör grönt jus ges.”
Där liksom slutar argumentation. Och ja visst är det så, visst ska man få säga vad man vill utan att dömas och inte förrän det faktiskt sker ett brott (typ att man faktiskt skadat någon eller utsatt någon för fara) bör man dömas i rätten. Mina tankar först direkt till förebyggande av brott i vidare bemärkelse, vilket enligt författarens argumentation kan tolkas som att man inte ska förebygga brott överhuvudtaget. För som jag förstår det så är det extremt lönsamt i andra sammanhang att arbeta förebyggande än att enbart försöka åtala brott efter att de skett. Visserligen kan detta enligt författaren anses vara underförstått men jag hade oavsett velat se ett förtydligande kring detta.
Men återigen, boken är vad den är, och jag tycker den var riktigt bra. Den agerar bra som en överblick, en genomgång, där det är väldigt viktigt att inte blint acceptera varje sak som sägs och inte vid första anblick nöja sig med vad som står. Ser den här boken som en liten pusselbit. Den ger bra förklaringar och även om argumenten ibland upplevs vara smala så är de inte per definition dåliga. Författaren gör ett hövligt bra jobb med att kortfattat sätta ord på sådant som inte alltid är lätt att greppa.
Rekommenderar boken som fan, sånt här är extremt viktigt att tänka på och påminnas om i ljuset av debatterna som idag pågår kring koranbränningarna. Vare sig man är för eller emot. Belyser det med ett ett citat från boken som jag tycker fångar det hela på ett kärnfullt sätt:
»Vi äro så rädda för diktaturen, att vi själva undan för undan börja införa de diktatoriska principer och avsvärja oss våra egna demokratiska principer, som vi vilja värna.«.
Sedan följer en genomgång över hur dessa värden på senare tid börjat bli hotade av identitetspolitiken. Även här har författaren många exempel som hon väldigt kortfattat drar igenom med några hänvisningar till olika offentliga debatter och uttalanden. Det sker aldrig riktigt en djupare analys kring de olika exemplen hon tar upp, utan de beskrivs först och därefter kommer ett argument kring varför detta är ett hot mot demokrati och yttrandefrihet. Med andra ord, boken skriven på ett sätt som inte direkt djupdyker någonstans i någonting. Snarare beskriver den mest händelser och idéer kortfattat, ibland nästan för kortfattat. Med inslag av författaren som ibland hänvisar till sina egna krönikor/skrifter samt sina egna övertygelser och tankar. Vilket dock enligt mig inte nödvändigtvis är något direkt negativt med boken, den kanske mer ska ses som en introduktion till ämnet, som en överblick över vad som skett senaste åren och hur det uttryckt sig. Utan något större krav på en genomgående analys. Detta är trots allt en författardebut.
Med det sagt så köper jag mycket av argumenten i boken, då de är i linje med mina åsikter. Dock är det viktigt att vara lite försiktig med att blint lita på författarens argument, då frågorna hon berör kräver betydligt mer utrymme. Ett exempel är när författaren pratar om polisens ageranden i olika politiska demonstrationer (som när extremistiska grupper får demonstrationstillstånd). Där finns det förstås folk som kräver att polisen ska förbjuda detta med anledning av att det kan kränka olika grupper av människor. Författaren ställer sig starkt emot detta och menar, jag citerar, att: ”
”Den som kräver att polisen ska visa politiska hänsyn - säkerhetsbedömning är en annan fraga - i utdelandet av polistillstånd är ute på djupt vatten. Öppnar man upp för förbud kommer utrymmet att krympa åt flera håll och kanter. I en rättsstat kan man heller inte stoppa människor för vad de eventuellt kan komma att göra. Polis ska ingripa om brott begås, inte innan. Nar väldsbejakande extremister demonstrerar krävs mycket riktigt en hög polisnärvaro. Men om polisen som myndighet alltså bedömer att säkerhetsläget kan hanteras bör grönt jus ges.”
Där liksom slutar argumentation. Och ja visst är det så, visst ska man få säga vad man vill utan att dömas och inte förrän det faktiskt sker ett brott (typ att man faktiskt skadat någon eller utsatt någon för fara) bör man dömas i rätten. Mina tankar först direkt till förebyggande av brott i vidare bemärkelse, vilket enligt författarens argumentation kan tolkas som att man inte ska förebygga brott överhuvudtaget. För som jag förstår det så är det extremt lönsamt i andra sammanhang att arbeta förebyggande än att enbart försöka åtala brott efter att de skett. Visserligen kan detta enligt författaren anses vara underförstått men jag hade oavsett velat se ett förtydligande kring detta.
Men återigen, boken är vad den är, och jag tycker den var riktigt bra. Den agerar bra som en överblick, en genomgång, där det är väldigt viktigt att inte blint acceptera varje sak som sägs och inte vid första anblick nöja sig med vad som står. Ser den här boken som en liten pusselbit. Den ger bra förklaringar och även om argumenten ibland upplevs vara smala så är de inte per definition dåliga. Författaren gör ett hövligt bra jobb med att kortfattat sätta ord på sådant som inte alltid är lätt att greppa.
Rekommenderar boken som fan, sånt här är extremt viktigt att tänka på och påminnas om i ljuset av debatterna som idag pågår kring koranbränningarna. Vare sig man är för eller emot. Belyser det med ett ett citat från boken som jag tycker fångar det hela på ett kärnfullt sätt:
»Vi äro så rädda för diktaturen, att vi själva undan för undan börja införa de diktatoriska principer och avsvärja oss våra egna demokratiska principer, som vi vilja värna.«.
August 27, 2024
Sakines bok är mer aktuell än någonsin då den allmänna opinionen idag ivrigt suktar efter fler förbud och inskränkningar mot ”fel” åsikter. Det de glömmer är att när vinden en dag vänder kommer samma lag används till nackdel för att tysta de själva då ingen definierat vad dessa ”fel” åsikter egentligen är. Det som håller i längden är yttrandefriheten som hon stolt och förtjänstfullt försvarar i denna bok.
Boken ger en bra överblick över samhällsklimatet som rått de senaste 20 åren med identitetspolitikens, cancelkulturens och åsiktskorridorens framväxt och ger rimliga argument och exempel emot dem. Vissa argument kunde hon djupdyka lite mer i och hade varit intressant om hon förde fram några fler motargument. Annars läsvärd.
Boken ger en bra överblick över samhällsklimatet som rått de senaste 20 åren med identitetspolitikens, cancelkulturens och åsiktskorridorens framväxt och ger rimliga argument och exempel emot dem. Vissa argument kunde hon djupdyka lite mer i och hade varit intressant om hon förde fram några fler motargument. Annars läsvärd.
April 10, 2023
Madons bok är en stridsskrift till yttrandefrihetens försvar. Många exempel från de senaste åren tas upp, men diskussionen saknar djup.
Det märks att Madon är ledarskribent. Stora del av boken består av diskussioner om kontroverser de senaste åren som Lars Vilks rondellhundar, bråket på Konstfack om Vita havet, förbudet för Russia Today (RT) att sända inom EU efter ryska invasionen av Ukraina, identitetspolitik, Ecce Homo, etc. De många exemplen ger en bredd till diskussionen Madon för, men inte mycket till djup. Istället för att använda de olika händelserna för att belysa yttrandefrihetsfrågan från olika perspektiv, är analysen och slutsatsen alltid densamma.
Någon ordentlig diskussion om vad yttrandefrihet innebär och hur långt den sträcker sig går författaren inte in på. Hon påpekar att få argumenterar för obegränsad yttrandefrihet, men hon är rätt oklar över hur långt den egentligen sträcker sig. Hon säger kort att utgångspunkten bör vara att det inte räcker med att något är motbjudande, skrämmande eller felaktigt för att det ska förbjudas. På andra ställen menar hon också att det inte räcker med att något är kränkande för att det ska förbjudas. Men innebär det då att vissa former av verbal mobbning på arbetsplatser och skolor mot enskilda personer ska vara tillåtet? Jag tvivlar starkt på att Madon menar det, men då hennes diskussion om vad yttrandefrihet är, är så tunn är det svårt att veta. Hon går ut i ett försvar för Pär Ström som hon anser mobbats offentligt och menar att det var fel. Hade de alltså inte rätt att uttrycka sig så? En kan ju då påpeka att hon kan hävda att människor har rätt att yttra sig som de gjorde, men att de även fast de har rätt borde låta bli det. Men det blir isåfall lite motsägelsefullt då hon tidigare i boken till synes argumenterat för att personer som kritiserat Lars Vilks konstverk på så vis inte stått upp för hans rätt till yttrandefrihet.
Diskussionen om sociala medier och nätjättarna diskuterar hon mycket ytligt på mindre än 10 sidor. Lite konstigt med tanke på den betydelse som både jag och författaren menar att de har i det offentliga samtalet idag. En annan diskussion jag saknar är om "alternativa fakta"/lögner i det offentliga samtalet. Hon tar kort upp Spotifys beslut att alla podprogram som tar upp covid-19 ska länka vidare till informationssidor om Covid-19 och följa Spotifys plattformsregler och hon tycker uppenbarligen det är problematiskt. Men den sammanblandning av det "det publika torget" och privata nätaktörer som vi idag har gör att hon gärna fått fördjupa sig lite mer även i den.
En ok bok om yttrandrefrihet. Argumenten i boken är tunna, men en bra genomgång om de yttrandefrihetsstormar som vi har och har haft de senaste decennierna. 2.5 stjärnor.
Det märks att Madon är ledarskribent. Stora del av boken består av diskussioner om kontroverser de senaste åren som Lars Vilks rondellhundar, bråket på Konstfack om Vita havet, förbudet för Russia Today (RT) att sända inom EU efter ryska invasionen av Ukraina, identitetspolitik, Ecce Homo, etc. De många exemplen ger en bredd till diskussionen Madon för, men inte mycket till djup. Istället för att använda de olika händelserna för att belysa yttrandefrihetsfrågan från olika perspektiv, är analysen och slutsatsen alltid densamma.
Någon ordentlig diskussion om vad yttrandefrihet innebär och hur långt den sträcker sig går författaren inte in på. Hon påpekar att få argumenterar för obegränsad yttrandefrihet, men hon är rätt oklar över hur långt den egentligen sträcker sig. Hon säger kort att utgångspunkten bör vara att det inte räcker med att något är motbjudande, skrämmande eller felaktigt för att det ska förbjudas. På andra ställen menar hon också att det inte räcker med att något är kränkande för att det ska förbjudas. Men innebär det då att vissa former av verbal mobbning på arbetsplatser och skolor mot enskilda personer ska vara tillåtet? Jag tvivlar starkt på att Madon menar det, men då hennes diskussion om vad yttrandefrihet är, är så tunn är det svårt att veta. Hon går ut i ett försvar för Pär Ström som hon anser mobbats offentligt och menar att det var fel. Hade de alltså inte rätt att uttrycka sig så? En kan ju då påpeka att hon kan hävda att människor har rätt att yttra sig som de gjorde, men att de även fast de har rätt borde låta bli det. Men det blir isåfall lite motsägelsefullt då hon tidigare i boken till synes argumenterat för att personer som kritiserat Lars Vilks konstverk på så vis inte stått upp för hans rätt till yttrandefrihet.
Diskussionen om sociala medier och nätjättarna diskuterar hon mycket ytligt på mindre än 10 sidor. Lite konstigt med tanke på den betydelse som både jag och författaren menar att de har i det offentliga samtalet idag. En annan diskussion jag saknar är om "alternativa fakta"/lögner i det offentliga samtalet. Hon tar kort upp Spotifys beslut att alla podprogram som tar upp covid-19 ska länka vidare till informationssidor om Covid-19 och följa Spotifys plattformsregler och hon tycker uppenbarligen det är problematiskt. Men den sammanblandning av det "det publika torget" och privata nätaktörer som vi idag har gör att hon gärna fått fördjupa sig lite mer även i den.
En ok bok om yttrandrefrihet. Argumenten i boken är tunna, men en bra genomgång om de yttrandefrihetsstormar som vi har och har haft de senaste decennierna. 2.5 stjärnor.
October 21, 2022
Boken ger en grundläggande diskussion av yttrandefrihetsfrågor som är habil men banal. Det märks väldigt väl att Sakine Madon är ledarskribent i själ och hjärta och att hon i femton år ägnat sig liv åt att uttrycka komprimerade, reaktiva ställningstaganden i korta artiklar och diverse panelsnack i media. Och hon är ingen dålig skribent. Denna bok är dock i princip som en ordinär ledarartikel som bara pågår och pågår och som aldrig gräver djupare eller kommer fram till något särskilt spännande eller givande.
Pappret fylls i stället ut av en lång, flödande kavalkad av behändiga, bättre begagnade fokuspunkter, av de gamla mer eller mindre uttjatade "snackisar" och små skandaler som Madon går igenom. Som repetition och överblick av de senaste 15 årens tröttsamma samtidsdebatt blir boken på detta vis tämligen lyckad och lättillgänglig, och just tröttsam. Det blir i någon mån ett panorama över dumhet. Somliga av de yttrandefrihetsnonchalanta utspel och uttalanden som svischar förbi är onekligen mindre genomtänkta eller till och med dumma, vilket Madon ser som sitt kall att raskt peka ut (dels i en ledarartikel för x antal år sedan, och dels nu igen i denna lilla bok). Det är alltså snabbt och svepande – i bästa (?) ledarartikelstil, som sagt – och det är inte alltid helt rättvist eller rättvisande.
I ältandet av "cancelkultur" lyfter Madon som exempel på hur "författare" "radera[s] bort" (sic!) Martin Timell, vars namn och feja försvann från en ny upplaga av "Hemmarfixarbibeln". Nu tror ju jag att man kan ta för givet att Timells gärning som "författare" redan från början bara var kosmetisk – det verkar väl uppenbart som att det där var en bokprodukt som antagligen helt skrevs och producerades av andra (Timell hade, kollar jag upp, två namngivna "medförfattare" –som angavs vara de som stod för den i bokproduktion ganska relevanta lilla detaljen "text och foto"). Om Norstedts då i en upplaga vill betala en marknadsföringspeng till kändisen Timell för att hans namn och feja ska vara med, och sedan i nästa upplaga inte alls vill det – är det ett värdigt yttrandefrihetsproblem att ta upp? Madon tycker det, och citerar utan betänkligheter Timells uppfattning att det rörde sig om "[s]talinistisk utrensning".
Ett annat gravt exempel på banaliteten och ytligheten i boken är när Madon ägnar drygt två små sidor åt "Critical Race Theory" i USA. Jag är inte närmare insatt men vet att kulturkrigandet där har gått på extremt högvarv när republikanerna pekar ut CRT som en fasansfull demon, typ, och i vissa stater har infört svepande undervisningsförbud mot CRT:s misshagliga perspektiv. Det hade varit intressant att få lite mer klarhet i detta CRT-debacle, men det är då förvånansvärt meningslöst och dumt att Madon i sin genomgång av detta nöjer sig med att okritiskt luta sig mot enbart två inhemskt svenska referenser – dels en artikel från tidningen Fokus, som ju är ett patenterat, föga sakligt högerkulturkrigarforum, och dels en uppenbart mycket grav förenkling av vad CRT står för från en citerad krönika av SvD:s Malin Ekman (s. 123–124).
Pappret fylls i stället ut av en lång, flödande kavalkad av behändiga, bättre begagnade fokuspunkter, av de gamla mer eller mindre uttjatade "snackisar" och små skandaler som Madon går igenom. Som repetition och överblick av de senaste 15 årens tröttsamma samtidsdebatt blir boken på detta vis tämligen lyckad och lättillgänglig, och just tröttsam. Det blir i någon mån ett panorama över dumhet. Somliga av de yttrandefrihetsnonchalanta utspel och uttalanden som svischar förbi är onekligen mindre genomtänkta eller till och med dumma, vilket Madon ser som sitt kall att raskt peka ut (dels i en ledarartikel för x antal år sedan, och dels nu igen i denna lilla bok). Det är alltså snabbt och svepande – i bästa (?) ledarartikelstil, som sagt – och det är inte alltid helt rättvist eller rättvisande.
I ältandet av "cancelkultur" lyfter Madon som exempel på hur "författare" "radera[s] bort" (sic!) Martin Timell, vars namn och feja försvann från en ny upplaga av "Hemmarfixarbibeln". Nu tror ju jag att man kan ta för givet att Timells gärning som "författare" redan från början bara var kosmetisk – det verkar väl uppenbart som att det där var en bokprodukt som antagligen helt skrevs och producerades av andra (Timell hade, kollar jag upp, två namngivna "medförfattare" –som angavs vara de som stod för den i bokproduktion ganska relevanta lilla detaljen "text och foto"). Om Norstedts då i en upplaga vill betala en marknadsföringspeng till kändisen Timell för att hans namn och feja ska vara med, och sedan i nästa upplaga inte alls vill det – är det ett värdigt yttrandefrihetsproblem att ta upp? Madon tycker det, och citerar utan betänkligheter Timells uppfattning att det rörde sig om "[s]talinistisk utrensning".
Ett annat gravt exempel på banaliteten och ytligheten i boken är när Madon ägnar drygt två små sidor åt "Critical Race Theory" i USA. Jag är inte närmare insatt men vet att kulturkrigandet där har gått på extremt högvarv när republikanerna pekar ut CRT som en fasansfull demon, typ, och i vissa stater har infört svepande undervisningsförbud mot CRT:s misshagliga perspektiv. Det hade varit intressant att få lite mer klarhet i detta CRT-debacle, men det är då förvånansvärt meningslöst och dumt att Madon i sin genomgång av detta nöjer sig med att okritiskt luta sig mot enbart två inhemskt svenska referenser – dels en artikel från tidningen Fokus, som ju är ett patenterat, föga sakligt högerkulturkrigarforum, och dels en uppenbart mycket grav förenkling av vad CRT står för från en citerad krönika av SvD:s Malin Ekman (s. 123–124).
February 14, 2024
Givetvis finns här självklara poänger om yttrandefriheten och ett fåtal resonemang känns välgrundade. Tonen är dock för det allra mesta förminskande och nästan förlöjligande, då särskilt i frågor som gäller islamofobi och transfobi. Jag tänker att texten hade kunnat skrivas utan denna nedlåtande ton, eftersom det får boken att verka mindre saklig och seriös.
Jag håller inte med om allt men kan oftast förstå och respektera logiken, dock tappar hon mig helt när hon yrkar för att hets mot folkgrupp-lagen är överflödig och bör tas bort.
Jag håller inte med om allt men kan oftast förstå och respektera logiken, dock tappar hon mig helt när hon yrkar för att hets mot folkgrupp-lagen är överflödig och bör tas bort.
July 23, 2024
Engagerat och välformulerat försvar för yttrandefriheten. Och ett dito angrepp på allt som luktar identitetspolitik.
July 23, 2022
En mycket välskriven bok som ligger helt rätt i tiden. Sakine Madon är skicklig på att argumentera för sin sak och det är fint att boken tillägnas Lars Vilks. Jag förstår de som tycker att titeln bör nyanseras - men den är träffsäkert vald. "Inget bör av någon hållas så pass heligt att kritik per definition räknas som kränkning" vore möjligen ett mer precist alternativ, men ett så långt boknamn säljer knappast. Rekommenderad läsning.
December 17, 2025
Detta är en bok för alla som säger sig värna yttrandefriheten. För antingen tror man på yttrandefrihet även för dem man föraktar – eller så tror man inte på den alls.
Om du inte tror på yttrandefrihet kommer boken sannolikt inte att omvända dig. Men om du anser att du gör det, finns här många insikter att hämta. I bästa fall lämnar du läsningen som en starkare och mer konsekvent försvarare av yttrandefriheten. I sämsta fall blir du provocerad – när du inser att din övertygelse kanske inte var så principfast som du tidigare trodde
Om du inte tror på yttrandefrihet kommer boken sannolikt inte att omvända dig. Men om du anser att du gör det, finns här många insikter att hämta. I bästa fall lämnar du läsningen som en starkare och mer konsekvent försvarare av yttrandefriheten. I sämsta fall blir du provocerad – när du inser att din övertygelse kanske inte var så principfast som du tidigare trodde
December 21, 2022
Fungerar väl som en sammanfattning av de senast 15 årens debatt kring yttrandefrihet och liberala idéer, i Sverige i synnerhet . Tydligt och välformulerat men saknar någon djupare analys. Inte så konstigt med tanke på bokens 129 sidor. Större områden avhandlas ytterst kort. Hade kunnat vara betydligt längre.
Read
July 23, 2023Tesen: En sann demokrat tolererar alla åsikter, även de mest obekväma.
Argumentationen: Benhård och principfast. Stundvis ganska spot-on i mitt tycke.
Problemet: Var går gränsen mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp? Författaren doppar bara tårna i den bassängen… men egentligen är väl det den stora frågan? Dessvärre den allra svåraste att besvara också…
Argumentationen: Benhård och principfast. Stundvis ganska spot-on i mitt tycke.
Problemet: Var går gränsen mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp? Författaren doppar bara tårna i den bassängen… men egentligen är väl det den stora frågan? Dessvärre den allra svåraste att besvara också…
July 29, 2022
Något kort och väl mycket citat.
April 9, 2023
Håller med
June 10, 2023
Sakine Madon: Inget är heligt, Sverige och debatten om yttrandefrihet. Liten bok, 206 sidor, inga illustrationer men en bra notsamling.
Det här är ingen tung, fullständig bok om yttrandefrihet, men väldigt givande ändå. Lättläst. Om man är ute efter att vårt demokratiska samhälle skall fungera väl, får man en del att tänka på. Yttrandefrihet kontra hets mot folkgrupp? När blir hädelse rasism?
Ska verkligen ryska propagandakanaler förbjudas som till och med EU vill? Sakine tycker inte så, och jag är, trots hur vedervärdigt den ryska militären agerar, böjd att hålla med.
Sakine varnar även för hur begränsningar skett med tillhyggen som identitetspolitik och cancelkultur. De exempel hon tar fram på hur vi i Sverige agerat i denna fråga är gör mig mycket förvånad.
Detta liksom hur tystnaden och rädslan också har brett ut sig efter islamistiska våldsdåd och hot, den lista som Sakine räknar upp är helt häpnadsväckande när det är samlat på ett ställe. Våldsbejakande islamister som samtidigt är väl medvetna om den identitetspolitiska spelplanen i Sverige, och använder det verbalt och i skrifter.
Vad händer med demokratin när vi ger upp samtalet? Det fria ordet är demokratins bästa försäkring. Sakine avslutar med 10 viktiga punkter att tänka och agera på.
En nyttig liten bok som bör läsas.
Det här är ingen tung, fullständig bok om yttrandefrihet, men väldigt givande ändå. Lättläst. Om man är ute efter att vårt demokratiska samhälle skall fungera väl, får man en del att tänka på. Yttrandefrihet kontra hets mot folkgrupp? När blir hädelse rasism?
Ska verkligen ryska propagandakanaler förbjudas som till och med EU vill? Sakine tycker inte så, och jag är, trots hur vedervärdigt den ryska militären agerar, böjd att hålla med.
Sakine varnar även för hur begränsningar skett med tillhyggen som identitetspolitik och cancelkultur. De exempel hon tar fram på hur vi i Sverige agerat i denna fråga är gör mig mycket förvånad.
Detta liksom hur tystnaden och rädslan också har brett ut sig efter islamistiska våldsdåd och hot, den lista som Sakine räknar upp är helt häpnadsväckande när det är samlat på ett ställe. Våldsbejakande islamister som samtidigt är väl medvetna om den identitetspolitiska spelplanen i Sverige, och använder det verbalt och i skrifter.
Vad händer med demokratin när vi ger upp samtalet? Det fria ordet är demokratins bästa försäkring. Sakine avslutar med 10 viktiga punkter att tänka och agera på.
En nyttig liten bok som bör läsas.
Displaying 1 - 13 of 13 reviews