What do you think?
Rate this book
Sången från underjorden
James Daytons behagliga herrgårdsliv slås i bitar när ett brev anländer till hans hem: ett brev från hans ungdomskärlek, Matilda, som kastar honom ut på ett äventyr och som kommer att föra honom halvvägs över världen – och djupt ner i underjorden.
Matilda säger sig veta vägen till den mytomspunna underjordiska staden Agartha. Tillsammans beger de sig till Tibet på jakt efter den legendariska platsen – men högt uppe bland de vindpinade bergstopparna inser de snart att de inte är de enda som söker efter staden.
Samtidigt hemsöks James i sina drömmar av en ansiktslös kvinna som lockar på honom med en ljudlös sång från underjorden. Vad är det kvinnan vill? Vad döljer sig egentligen i Agarthas hjärta?
Sången från underjorden är en äventyrsroman i samma anda som de stora klassikerna. Med värme och en omistlig kärlek till genren bjuder Sebasthian W. Thörn med läsaren på en fartfylld och spännande resa till en annan värld. Färgstarka personligheter, svindlande miljöer och ett luftskepp styrt av en halvgalen luftkapten – det blir knappast bättre än så här.
Matilda säger sig veta vägen till den mytomspunna underjordiska staden Agartha. Tillsammans beger de sig till Tibet på jakt efter den legendariska platsen – men högt uppe bland de vindpinade bergstopparna inser de snart att de inte är de enda som söker efter staden.
Samtidigt hemsöks James i sina drömmar av en ansiktslös kvinna som lockar på honom med en ljudlös sång från underjorden. Vad är det kvinnan vill? Vad döljer sig egentligen i Agarthas hjärta?
Sången från underjorden är en äventyrsroman i samma anda som de stora klassikerna. Med värme och en omistlig kärlek till genren bjuder Sebasthian W. Thörn med läsaren på en fartfylld och spännande resa till en annan värld. Färgstarka personligheter, svindlande miljöer och ett luftskepp styrt av en halvgalen luftkapten – det blir knappast bättre än så här.
527 pages, Hardcover
Published January 1, 2022
9 people are currently reading
141 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 29 of 29 reviews
May 14, 2022
Den här boken slår på precis rätt trummor för mig. En bra medryckande berättelse som får mig att känna flera känslor under bokens gång. Efter jag hade läst klart den låg jag bara och stirrade upp i taket i flera minuter för att samla mina tankar, precis som en bra bok ska göra.
Jag vill nu inte med stycket ovan säga att boken är perfekt, det är den inte. Vissa karaktärer och plot-points känns väldigt bekanta. Det kommer inte direkt som en överraskning för någon då bokens baksidetext direkt för tankarna till Jules Vernes "Till jordens medelpunkt". Jag kan dock förstå tanken då jag tror det är ett smart drag att inte dra ut allt för stort på svängarna i sin debutroman. Sebasthian lyckas ändå skapa en färsk tolkning av berättelsen, men har ändå lyckats få utrymme att tillföra en hel del nytt som inte känns lika hämtat från "Vernes-andan".
En liten detalj som jag tidigt störde mig på var att alla dialoger "sades" eller "avslutades" av någon. Vad jag menar är att även om en replik är en fråga så används ordet "sades" eller "avslutades" exklusivt. Till exempel som följande mening:
"Tänkte ni ta en promenad?" sade fröken Agnes.
För mig hade det varit mer naturligt att söka att repliken frågades. Men det är lite mer av en smaksak. Det blev dock ett mindre problem under bokens gång då jag vande mig med språket.
I slutändan sätter jag betyg efter den känsla jag får efter en bok, vilket som sagt tidigare var i mina ögon perfekt. Den är lite stundtals klyschig och språket kanske inte är helt i min smak. Men på boken får man ju ett trevligt litet sidenband som kan användas som bokmärke, så boken får 10/10.
Jag vill nu inte med stycket ovan säga att boken är perfekt, det är den inte. Vissa karaktärer och plot-points känns väldigt bekanta. Det kommer inte direkt som en överraskning för någon då bokens baksidetext direkt för tankarna till Jules Vernes "Till jordens medelpunkt". Jag kan dock förstå tanken då jag tror det är ett smart drag att inte dra ut allt för stort på svängarna i sin debutroman. Sebasthian lyckas ändå skapa en färsk tolkning av berättelsen, men har ändå lyckats få utrymme att tillföra en hel del nytt som inte känns lika hämtat från "Vernes-andan".
En liten detalj som jag tidigt störde mig på var att alla dialoger "sades" eller "avslutades" av någon. Vad jag menar är att även om en replik är en fråga så används ordet "sades" eller "avslutades" exklusivt. Till exempel som följande mening:
"Tänkte ni ta en promenad?" sade fröken Agnes.
För mig hade det varit mer naturligt att söka att repliken frågades. Men det är lite mer av en smaksak. Det blev dock ett mindre problem under bokens gång då jag vande mig med språket.
I slutändan sätter jag betyg efter den känsla jag får efter en bok, vilket som sagt tidigare var i mina ögon perfekt. Den är lite stundtals klyschig och språket kanske inte är helt i min smak. Men på boken får man ju ett trevligt litet sidenband som kan användas som bokmärke, så boken får 10/10.
May 27, 2022
Något av det bästa när man läser är känslan av "men vad kommer hända NU?" Jag blev glatt överraskad när den känslan ingav sig och det var mer än hälften av boken kvar. Och det var under just andra halvan som boken kommer till liv.
Sebasthians styrkor är att låta läsaren tillsammans med huvudpersonen James nysta i vad som faktiskt döljer sig i Agartha. Jakten på en försvunnen stad leder rakt in i jakten på människans innersta driv, där det stundvis fyllde mig med ett obehag som jag ÄLSKAR när det kommer till att rota i människors inre.
Det var dock först i upplösningen som jag började få fäste för bokens huvudkaraktär, både han och bokens andra centrala karaktärer hade behövt få fler nyanser till sina karaktärsdrag och driv. Relationen mellan James och Matilda upplevde jag som platt och samtidigt difus trots sin enkelhet. Tvisten i hur James reflekterar över den i förhållande till sig själv i slutet gav den en intressant gnista.
Det märks att det är i kultur och samhällsuppbyggnad kopplat till människans natur som bokens intresse ligger i, och lika bra som människans bakomliggande driv utforskas önskar jag att vi hade fått nå karaktärerna i sigs råa kärna.
Förväntningarna som det otroligt vackra omslaget ger besvarades och jag ser fram emot att se hur Sebasthian utvecklar sitt författarskap efter sin debutroman.
Sebasthians styrkor är att låta läsaren tillsammans med huvudpersonen James nysta i vad som faktiskt döljer sig i Agartha. Jakten på en försvunnen stad leder rakt in i jakten på människans innersta driv, där det stundvis fyllde mig med ett obehag som jag ÄLSKAR när det kommer till att rota i människors inre.
Det var dock först i upplösningen som jag började få fäste för bokens huvudkaraktär, både han och bokens andra centrala karaktärer hade behövt få fler nyanser till sina karaktärsdrag och driv. Relationen mellan James och Matilda upplevde jag som platt och samtidigt difus trots sin enkelhet. Tvisten i hur James reflekterar över den i förhållande till sig själv i slutet gav den en intressant gnista.
Det märks att det är i kultur och samhällsuppbyggnad kopplat till människans natur som bokens intresse ligger i, och lika bra som människans bakomliggande driv utforskas önskar jag att vi hade fått nå karaktärerna i sigs råa kärna.
Förväntningarna som det otroligt vackra omslaget ger besvarades och jag ser fram emot att se hur Sebasthian utvecklar sitt författarskap efter sin debutroman.
May 25, 2022
Tack för recensionsexemplaret Basse!
Wow, den här boken skulle jag kalla för en riktig bladvändare som är otroligt lätt att ta sig igenom! Historien är verkligen oförutsigbar och man vet aldrig vilka vändningar den kommer ta och därför vill man bara fortsätta läsa!
Miljöbeskrivningarna är otroligt målande och fina, man kan verkligen se framför sig de platser som James, Matilda och Robert besöker på sina äventyr. Måste dock vara ärlig med att jag kunde störa mig lite på karaktärsbeskrivningarna. Till exempel när en ny karaktär introduceras så beskrivs redan från början deras hårfärg, ögonfärg samt vilka kläder de hade på sig. Detta är såklart en smaksak men jag upplever att man som läsare själv ofta kan lista ut dessa saker på vägen och att det inte behöver komma som en "infodump" i början.
Många av karaktärerna är väldigt älskvärda och berörde mig mycket mer än vad jag från början trodde. Medans andra karaktärer inte är lika starka. Måste säga att jag verkligen uppskattade de kapitel som utspelade sig i dåtiden, tycker absolut att de hjälpte till att fördjupa James och Matilda som karaktärer och för att förstå deras motivation och handlingar senare i berättelsen. En annan liten detalj som jag uppskattade var att varje nytt kapitel alltid började på den högra sidan, det kändes väldigt stilrent och genomtänkt!
Det här är absolut en bok värd att läsa för den som är intresserad av både fantasy, äventyr och romans!
Wow, den här boken skulle jag kalla för en riktig bladvändare som är otroligt lätt att ta sig igenom! Historien är verkligen oförutsigbar och man vet aldrig vilka vändningar den kommer ta och därför vill man bara fortsätta läsa!
Miljöbeskrivningarna är otroligt målande och fina, man kan verkligen se framför sig de platser som James, Matilda och Robert besöker på sina äventyr. Måste dock vara ärlig med att jag kunde störa mig lite på karaktärsbeskrivningarna. Till exempel när en ny karaktär introduceras så beskrivs redan från början deras hårfärg, ögonfärg samt vilka kläder de hade på sig. Detta är såklart en smaksak men jag upplever att man som läsare själv ofta kan lista ut dessa saker på vägen och att det inte behöver komma som en "infodump" i början.
Många av karaktärerna är väldigt älskvärda och berörde mig mycket mer än vad jag från början trodde. Medans andra karaktärer inte är lika starka. Måste säga att jag verkligen uppskattade de kapitel som utspelade sig i dåtiden, tycker absolut att de hjälpte till att fördjupa James och Matilda som karaktärer och för att förstå deras motivation och handlingar senare i berättelsen. En annan liten detalj som jag uppskattade var att varje nytt kapitel alltid började på den högra sidan, det kändes väldigt stilrent och genomtänkt!
Det här är absolut en bok värd att läsa för den som är intresserad av både fantasy, äventyr och romans!
May 13, 2022
Vilken debut!! Wow
Har man något som helst intresse av äventyrs genren så är detta en bok man absolut borde plocka upp. Det är en fartfylld roman som fyller ens tankar med försvunna städer och äventyr bortom horisonten.
I Sången från underjorden får man följa huvudkaraktären James Dayton som blir kontaktad av sin länge sen förlorade kärlek Matilda. Hon vädjar om hjälp att fortsätta den arkeologiska expeditionen hennes pappa påbörjat innan hans död. Dayton kan inte motstå chansen att få träffa henne igen och kastats ut i ett oväntat äventyr för att hitta den mytomspunna och gömda staden Agartha. Vid sin sida har han bland annat den lojala jak-heden Lakhpa och den charmiga gårdspojken Robert. Boken tar med dig på en flygtur över atlanten, en flykt genom Indien, och en resa upp till Himalaya’s topp. Vartannat kapitel lämnar dig med fler och fler frågor som bara kan besvaras genom att fortsätta läsa. Kan staden verkligen finnas gömd uppe bland bergen på riktigt? Vad väntar bortom Agarthas portar? Vem kan man lita på? Vad händer om paradiset inte alls är vad man förväntat sig?
Now, let’s get real. Fantasy är en svår genre att ge sig in i. Jag kan till och med påstå att det är den mest dominerande genren när det kommer till böcker som ges ut idag. Vilket innebär att konkurrensen är hård. Och oavsett vad så kommer ens verk att bli jämfört med de stora klassikerna så som Sagan om ringen eller Game of Thrones.
Men jag tycker genuint att Sebasthian satte varenda punkt som jag, personligen, söker efter i en äventyrsroman. Han levererar intressanta karaktärer, så som luftballongs kaptenen Friedman, och en väl skriven omgivning som direkt fångar ens uppmärksamhet. Jag blev lika besatt av att utforska den mytomspunna staden Agartha som Matilda, James, och Robert. Jag fortsatte läsa långt efter jag lovat mig själv att det var dags att sova eftersom jag bara var tvungen att veta vad som väntade i dom snöiga bergen av Himalaya.
Om det är något som berättelsen faller lite på så är det karaktärernas djup. Även om de flesta är väldigt väl skrivna och originella så saknade jag ibland något som gjorde att dom stack ut i mängden. Något som gjorde dom mer mänskliga.
Matilda är besatt av att följa i sin fars fotsteg, Robert drömmer om äventyr och adrenalin, och James verkar för det mesta vilja göra exakt vad Matilda vill göra. Nu är detta absolut inga dåliga motiveringar till varför dom gav sig ut på en farlig expedition men jag saknade det lilla extra. Dock är detta inget som jag störde mig på mer än i förbi farten. Karaktärerna känns ändå väl-rundade och även om jag inte alltid förstod vad som känslomässigt påverkade deras val så hejade jag ändå på dom.
Jag kan glatt meddela att Sången från underjorden är lite av en friskfläkt i den svenska bok scenen. Jag har länge letat efter en svensk äventyrsbok som ger mig samma känsla som mina internationella favoriter. Då menar jag på böcker så som The final empire, Strange the dreamer, och The knife of never letting go. Spänningsfyllda fantasy romaner med intressanta karaktärer och utvecklade världar. Något som för en bort från bussresan till jobbet eller fåtöljen i vardagsrummet och istället välkomnar en till en värld utan gränser där varje ny sida utlovar något nytt att upptäcka.
Jag blev lyckligt överraskad av denna debutroman och väntar nu spänningsfyllt på att se vad Sebasthian W. Thörn kommer med härnäst.
Har man något som helst intresse av äventyrs genren så är detta en bok man absolut borde plocka upp. Det är en fartfylld roman som fyller ens tankar med försvunna städer och äventyr bortom horisonten.
I Sången från underjorden får man följa huvudkaraktären James Dayton som blir kontaktad av sin länge sen förlorade kärlek Matilda. Hon vädjar om hjälp att fortsätta den arkeologiska expeditionen hennes pappa påbörjat innan hans död. Dayton kan inte motstå chansen att få träffa henne igen och kastats ut i ett oväntat äventyr för att hitta den mytomspunna och gömda staden Agartha. Vid sin sida har han bland annat den lojala jak-heden Lakhpa och den charmiga gårdspojken Robert. Boken tar med dig på en flygtur över atlanten, en flykt genom Indien, och en resa upp till Himalaya’s topp. Vartannat kapitel lämnar dig med fler och fler frågor som bara kan besvaras genom att fortsätta läsa. Kan staden verkligen finnas gömd uppe bland bergen på riktigt? Vad väntar bortom Agarthas portar? Vem kan man lita på? Vad händer om paradiset inte alls är vad man förväntat sig?
Now, let’s get real. Fantasy är en svår genre att ge sig in i. Jag kan till och med påstå att det är den mest dominerande genren när det kommer till böcker som ges ut idag. Vilket innebär att konkurrensen är hård. Och oavsett vad så kommer ens verk att bli jämfört med de stora klassikerna så som Sagan om ringen eller Game of Thrones.
Men jag tycker genuint att Sebasthian satte varenda punkt som jag, personligen, söker efter i en äventyrsroman. Han levererar intressanta karaktärer, så som luftballongs kaptenen Friedman, och en väl skriven omgivning som direkt fångar ens uppmärksamhet. Jag blev lika besatt av att utforska den mytomspunna staden Agartha som Matilda, James, och Robert. Jag fortsatte läsa långt efter jag lovat mig själv att det var dags att sova eftersom jag bara var tvungen att veta vad som väntade i dom snöiga bergen av Himalaya.
Om det är något som berättelsen faller lite på så är det karaktärernas djup. Även om de flesta är väldigt väl skrivna och originella så saknade jag ibland något som gjorde att dom stack ut i mängden. Något som gjorde dom mer mänskliga.
Matilda är besatt av att följa i sin fars fotsteg, Robert drömmer om äventyr och adrenalin, och James verkar för det mesta vilja göra exakt vad Matilda vill göra. Nu är detta absolut inga dåliga motiveringar till varför dom gav sig ut på en farlig expedition men jag saknade det lilla extra. Dock är detta inget som jag störde mig på mer än i förbi farten. Karaktärerna känns ändå väl-rundade och även om jag inte alltid förstod vad som känslomässigt påverkade deras val så hejade jag ändå på dom.
Jag kan glatt meddela att Sången från underjorden är lite av en friskfläkt i den svenska bok scenen. Jag har länge letat efter en svensk äventyrsbok som ger mig samma känsla som mina internationella favoriter. Då menar jag på böcker så som The final empire, Strange the dreamer, och The knife of never letting go. Spänningsfyllda fantasy romaner med intressanta karaktärer och utvecklade världar. Något som för en bort från bussresan till jobbet eller fåtöljen i vardagsrummet och istället välkomnar en till en värld utan gränser där varje ny sida utlovar något nytt att upptäcka.
Jag blev lyckligt överraskad av denna debutroman och väntar nu spänningsfyllt på att se vad Sebasthian W. Thörn kommer med härnäst.
July 12, 2023
Otroligt detaljerad berättelse likt L.E. Modesitt Jr! Fascinerande handling som vänder upp och ner på synen på livet.
December 13, 2023
Dee ba bada ba pa badabidaba
Hej och Välkomna till Sauronman recenserar, och idag ska vi läsa den underbart dåliga boken: Sången från Underjorden.
För över två år sedan sade jag i en youtubekommentar att boken var på väg till det största sågverket norr om Hässleholm. Boken hamnade dock i bokyllan och samlade sågspån och damm. Jag undviker youtubeböcker som det vore digerdöden av ren princip. Daniel Greenes pissböcker räckte för att övertyga mig om att alla youtubers som kritiserar media själva är inkapabla att skapa något värt namnet. Grifter är det snällaste jag kan kalla Greene och hans larviga skitböcker.
Men jag var ändå intresserad av denna. Den har ett snyggt omslag. Jag vet även att Basse kan skriva bra manus sedan tidigare och jag har följt bokvloggarna. Så fuck it, jag ger den en chans. Låt oss börja Läsa.
Första halvan flyter på rätt bra. Vi får följa James som reser med ett luftskepp från England till Himalaya. Det är rappa scenbyten och ett stort omfång av miljöer och annat som hela tiden för storyn framåt. Karaktäerna känns dock väldigt lika, även om de egentligen har olika karaktärsdrag. Det kan låta lustigt men att ge karaktärerna mer gimmicks hade kunnat lösa detta. Ta delen där Friedman säljer vapen till några bönder. Vi får inte riktigt se transaktionen. Det känns lite bortkastat. Det hade varit ett perfekt tillfälle att ge karaktäerna lite liv. Nu känns det mest som att det lika gärna kunnat stå "De stannade och Friedman visade att han inte var så hederlig genom att sälja vapen till några bonnagossar". Om Friedman haft en go-to förolämpning, eller tuggat snus och spottat det i ansitket på de som han förhandlade med eller jag vettefan så hade hans (faktiskt välmotiverade) karaktär fått ytliga särdrag som tyvärr saknas i denna ensambel. Karaktärer är mer än bara motivation. De behöver ytliga egenheter också.
Sedan får vi en flasback genom en lite rolig övergång. Jag måste säga att tillbakablicken är en av de bästa delarna i storyn, men som det är uppbyggt verkar det nästan som om flashbacken kommer löpa parallellt med zeppelinfärden, och att vi till slut kommer komma till ett klimax på past-Matilda och James som inträffar antingen när de möts i nutid eller i slutet av boken där de skiljs åt. Men nej, det är en liten novell utspirden över 3 kapitel. Välskrivna, visst, men för att citera recensionen av festen: "Öh det var så här de träffades. Vadå, det räcker väl så? " Jag är ledesen, men nej. De påverkar inget i nutiden utom exposition mellan två karaktärer som inte träffats än. Men de har åtminstone lite kemi som barn, något som tyvärr saknas när de väl träffas. Men mer om det senare.
Hela zeppelinfärden är dessutom konfliktlös. Vi får se och lära oss mycket, men inget verkar riktigt lämna något intryck på karaktärerna, eller skaka upp dynamiken i gruppen. James kamrat Robert verkar ju som en hyvens grabb men är knappast intressant. Om han bråkade med besättningen eller i alla fall inte passade som handen i handsken hade det gjort resan mer intressant, lite spänningar under färden som hade kunnat kombinerats med att de ramlade ut ur luftskeppet för ett mini-climax på ett mini ark. Som det är nu händer inte så mycket och karaktärerna känns lite som props. Samma sak gäller delen där isen bryter och de nästan trillar ner i avgrunden. De här actiondelarna känns inklämda för att skapa spänning i annars händelselösa bitar som inte kan bäras av karaktärerna. Det hade lätt kunnat knytas in snyggare. Här är ett exempel draget ur röven:
När de ramlar ut ur luckan får James en skräck-inducerad epiphany. Han inser först nu vad fan det är han gett sig in på. Hans arm går ur led när han räddar besättningsmannen som ramlat ned. Efter de tagit sig in i luftskeppet förändras stämningen på skeppet, kanske blir James och Robert först nu accepterad in i gemenskapen, eller så blir besättningen och Friedman mer och mer frenetiska, eller så börjar James undra vad fan han håller på med - detta var ju inte alls det han föreställt sig. Något måste i alla fall hända. Sen när han träffar Matilda så glömmar han allt detta genom the power of unrequitted love, tills de kommer till isklyftan. Poängen här är att plotbeats måste ge effekter. Actionscener ska användas sparsamt men till full effekt, inte för att ge en kort adrenalindos utan verkan på story, för då har du gjort äventyrsromanens version av ett jump scare.
Men tillbaka till handlingen. Efter ett nu gansak well paced tag så träffar vi Matlida, och bland det första James säger till henne är "Jag är här nu". Jävlar, James har tagit tjettjusarlektioner från Sune. Det börjar bra. Trots det är dynamiken till en början helt okej. Den blir dock mer och mer off desto närmare Agartha vi kommer. Jag tror detta är med flit vilket typ förklaras av slutet, men det funkar inte riktigt. Mer om det senare. Robert är i princip en prop som vill hjälpa James. James har noll personlighet utom att han vill hälpa Matlida till varje pris och Matilda vill göra all för att uppfylla sin fars önskan. Detta är inte dynamiskt. De tre huvudkaraktärernas största mål bör inte vara att hjälpa någon annan. Visst, Robert vill ut i världen bla bla bla men det framkommer inte särskilt tydligt. Det finns inte heller någon som heslt konflikt mellan trion. De har alla samma mål i princip. James reagerar knappt heller på att han spenderar varenda dag att vandra genom snöstrom när han är otränad, och deras små fikastunder runt elden varje kväll mynnar aldrig ut i något.
Istället verkar de ha jävligt rolgit. Deras liv är ju egentligen sunkiga som fan. De klättar i Himalaya i rasande fart men skrattar hela tiden, och det fucking svider. Min teori är att Laphkra dödade en av sina söner och tillagade hans hjärna för de måste alla fått kuru.
Utöver att de skrattar och ler till förbannelse hela tiden så envisas även Basse att vi måste veta om att de skrattar varje gång någon säger något sarkatiskt. Ta sida 248: "'Så det räcker inte med kött och fruset bröd' sa matilda ….och började le." Detta kan skriva om på miljontals sätt, t.ex: sa Matilda med spelad upprördhet, eller vad som helst. Det konstanta skrattandet och leedent i dessa tider är störigt som fan måste jag säga.
Till slut kommer de till Agarthas ingång, och blir nästan skjutna av Alfred, men det är inte särskilt spännande, för Alfred är en sunkig antagonist. Precis som Friedman har han en tydlig motivation, men som alla andra actionscener så känns han inklämnd som ett sätt att skapa drama under resan. Helt plötsligt dyker han upp för att ge resan en tidsbegränsning. Detta blir lite dumt senare när han får en viktig roll och berikar klimaxet genom den, men hela hans roll i övriga storyn känns lösryckt. Han får knappast en introduktion sen så ser vi lite rök sen dyker han upp. Sen så blir det lite drama sen så försvinner han och våra karaktärer pustar ut helt och hållet sen BAM så blir det drama igen sen så försvinner han i 200 sidor.
Alfred och hans polare skjuter i alla fall och har sig så ett täckte snö faller ned och James och Matilda tvingas ge sig ned i Agartha och lämna kvar Robert. En fråga till Basse: Varför har karaktärerna inget val? Hade det inte varit sjukt mer intressant om James tvingades välja mellan att hjälpa Robert eller Matilda som envisas med att gå ned i Agartha? Första delen av boken hade behövt ett sorts klimax. Striden på glaciären borde vara början på detta, vilket det i och för sig är men när de väl kommer undan får de ett försprång och spenderar det med att chilla utanför porten till fienden kommer ikapp.
På glaciären hade ju Lapkha och hans söner kunnat slåss med vakterna som behandlat dem illa och någon faller ned i hålet. Sen kanske James försöker dra upp en av sönerna men hans axel har inte läkt så han tappar greppet. De lyckas med nöd och näppe hinna undan och behöver fly ned i Agartha, men lavinen tivingar dem att bestämma sig för att rädda Robert eller gå ned I agartha och de väljer Agartha. Där har vi ett val som hade made sense för Matilda, och vilket kunde skapa tvivlan hos James. Han börjar sedan långsamt klandra Matilda för att han gör allt för henne även fast de inte känner varandra i vuxen ålder och hon knappt visar några känslor tillbaka. Detta håller dock bara tills de kommer ned i Agartha och detta plötsligt tynar bort (pga att lovecraft använder sin hjärnkontroll-gramofon eller vad fan det är som sjunger i deras örön).
I alla fall. Efter hundratals sidor, en uppenbar fake out death på Robert och den ändå mest nagelbitande upplevelsen jag läst om folk som går nedför en trappa så har det äntligen blivit dags att se var vi hamna och vad som döljer sig i Agarthat. Jag måste ändå säga att trots sina brister så är det väldigt spännande. Man undrar ju vad de är som gömmer sig i djupet.......
Ice age 3. Japp. De hamnar i fucking Ice Age 3. Under isen ligger alltså en gömd värld med dinosaurier. Fuck it, dinosaurier är i alla fall coola som fan och Ice age 3 är en mycket bättre inspirationskälla än Sune.
Efter detta tar boken en helt ny riktning. Andra halvan är dystopian/lovecraftian horror. Även efter ett halvår har jag stundtals ändå tänkt tillbaka på den och det om något är ett gott tecken, även om jag inte njöt av upplevelsen medans jag läste den. Detta beror helt på andra halvan som är en fucking slog att ta sig igenom, men det är också den delen som är tematiskt intressant. Det är ett bra tema men dåligt utfört, och det beror till stor del på dramarturgin. Det finns ett klart mål, men vägen dit är väldigt svajig med karaktärer som ibland är under Agarthas våld och ibland inte. Huvudkaraktärerna är också fram och tillbaka när de är påverkade och inte.
Ta sida 337: "Något mörkt flimrade förbi i hans ögon, som om ham ville fly från platsen…" beskrivs en av karaktärerna i Agartha. Det känns inte levande. Det hintas för mycket och för tidigt att det är en dystopi i prosan och det kommer inte fram allt eftersom. Det hade varit sjukt nice om det var en dystopisk, kultig stämning som bara blir värre och värre och mer uppskruvad och vi får se Matilda förlora sig själv och bli besatt av att hitta Agartha och James förlorar Matilda och gör allt mer drastiska åtgärder för att rädda henne. Men istället så fattar man dirket att det är ett hellhole och vi spenderar hundratals sidor med att hitta Agarthas sång utan att det känns som om vi faktiskt tar steg i rätt riktning. Det finns inte mycket till dramarturgi. En annan grej med, varför är det Matilda som håller koll på hur lång tid de spenderat där nere? Borde det inte vara James medan Matilda blir helt uppslukad. Det går återigen tillbaka till det jag nämnde tidigare om att allt som James varit med om från luckan i luftskeppet till Robert (fake) död borde sått frön som gror i James undermedvetna som sedan måste vinna över Agarthas inflytande och han inser att Matilda egentligen inte älskar honom.
Detta är i princip allt som händer på hudnratals sidor i Agartha tills surprise surprise, Alfred är tillbaka för att skapa spänning igen. Han är ju fan bara en konflikt ex machina. Att han dyker upp är inte oväntat, men man undrar ju vad han ens ska göra.
Sedan händer allt på samma gång och jävlar vad snabbt det går. Agartha öppnas, alla utom James hoppar i och dör. Det är faktiskt väldigt likt sagan om ringen. James och Matilda är typ Frodo och hans tvilling där bara en av dem räddas av Sam - Robert. Alfred är väl en sunkig version av Gollum som följt efter dem hela tiden och hoppar i han själv med. När Robert räddat James hoppar han sedan i själv, följt av hela besättningen på luftskeppet. Ändå skönt att Basse insåg att alla karaktärerna var för lika och valde att bokstavligen blanda allas själar i en stor jälva massasker.
Sedan åker James hem och i bokens helt klart bästa del, epilogen, så inser James att han hela tiden varit ett tomt skal av en person som aldrig varit lycklig. Ett sannerligen mörkt slut, men otroligt minnesvärt.
Så det där var Sången från Underjorden. Det är ändå en helt okej bok. Det är nu över ett halvår sedan jag läste den, och jag har funderat på den en del, vilket är ett bra tecken. Tempot i första halvan är rätt bra och det händer en hel del. Karaktärerna lyckas dock aldrig bära storyn och actionscener slängs in för att väga upp för det, men de knyts aldrig samman på något betydande sätt så det känns lika spännande som att stöta på 5 random pokemons när man går genom en gräsmatta i pokemonspelen. Karaktärerna tvingas heller aldrig riktigt göra några val, förutom när James väljer att inte putta ned Alfred i klyftan, men det är också ett problem som vi kommer till. Andra halvan har sjukt mycket potential men är så illa paced att det bara blir tråkigt. Stämningen är fram och tillbaka och karaktärerna velar hela tiden, samtidigt som det inte finns en logisk progression för att lösa mystieriet. Slutet är väldigt mörkt och absolut den bästa biten. Det får en även att ställa tusen frågor och man tvingas sätta allt man trodde man visste i kontext.
Älskade han Matilda eller var det bara det han trodde skulle göra honom lycklig?
Är det därför som endast han överlever, eftersom han vet att det inte går att få tillbaka henne?
Använde Matilda bara honom som redskap?
Var det anledningen till deras brist på kemi?
Även om detta är väldigt intressant så skapar det också som vi ser ganska stora problem. Visst, det hintas om att Matilda inte älskar James, t.ex på sidan 252 där hon är gladare än någonsin för att de hittast Agartha, mycket gladare än när hon träffar James, och glad trots att personer precis dött en fasansfull död. Men samtidigt så saknar ju James och Matilda fortfarane kemi. Det blir inte mer intressant att läsa en dålig romans bara för att det är poängen. Eller vänta, klart som fan det blir bättre. Men problemet här är att det inte går att avgöra om det är tanken, även när man vet slutet, om det var det som var meningen. Sen undrar man ju hur mycket makt Agartha har. Puttade James till exempel inte ned Alfred i klyftan för att Agarhta sade åt honom att Alfred skulle behövas för att nå Agarthas mitt? Varför överlever ens James? Är det för att han är den enda som inser sina problem? Problemet är dock att han knappt inser att han är en deprimerad cuck for life under bokens gång, vilket återigen borde ha hintats om under Agartha-delen. Det är för otydligt om Matilda använder honom som ett redskap eller om hon bara är dålig på att visa känslor förJjames tvivlar aldrig. Han gör inga egna val eller. Det handlar inte om att det är för subtilt, det är bara en total avsaknad av en konfilkt mellan dem. James tänker ju knappt ens på att hon är kall. Hade kunnat blivit skitbra dock, men är tyvärr rätt bortkastat.
Trots alla dessa brister är jag imponerad, och kommer ge nästa bok en chans, för precis som karaktärerna i denna boken lär jag mig aldrig av mina misstag och längtan efter detta tånvsbeteende att läsa youtuber-böcker.
Boken har dock fått många fina recensioner. Gillar speciellt den som kallar Basse för en Jules Verne och ger komplimanger till den djupa romansen. Ursäkta läste du ens boken? Även om romansen hade varit välskriven så är väl ändå poängen att den INTE är djup? Vem fan skriver den här smörjan - Aha. Det är Joahn Larsson, Montefjantons polare från pyskakuten. Slår vad om att han tänkte “Fan, jag är deras vän och detta är Basses första bok. Jag kan inte var den som sågar den så jag ger den 4+ i betyg och jämför Basse med Vernes”. Det är ändå mer försvarbart än att ge Sunes jul 4 av 5 ankare.
Så ja, boken är lite bättre än medioker, men eftersom jag inte fick ett recensions-ex och var tvungen att köpa boken med egna pengar, vilket kanske går till att finansiera några minuter av Mystikhörnan säsong 4, så boken får 10/10
Hej och Välkomna till Sauronman recenserar, och idag ska vi läsa den underbart dåliga boken: Sången från Underjorden.
För över två år sedan sade jag i en youtubekommentar att boken var på väg till det största sågverket norr om Hässleholm. Boken hamnade dock i bokyllan och samlade sågspån och damm. Jag undviker youtubeböcker som det vore digerdöden av ren princip. Daniel Greenes pissböcker räckte för att övertyga mig om att alla youtubers som kritiserar media själva är inkapabla att skapa något värt namnet. Grifter är det snällaste jag kan kalla Greene och hans larviga skitböcker.
Men jag var ändå intresserad av denna. Den har ett snyggt omslag. Jag vet även att Basse kan skriva bra manus sedan tidigare och jag har följt bokvloggarna. Så fuck it, jag ger den en chans. Låt oss börja Läsa.
Första halvan flyter på rätt bra. Vi får följa James som reser med ett luftskepp från England till Himalaya. Det är rappa scenbyten och ett stort omfång av miljöer och annat som hela tiden för storyn framåt. Karaktäerna känns dock väldigt lika, även om de egentligen har olika karaktärsdrag. Det kan låta lustigt men att ge karaktärerna mer gimmicks hade kunnat lösa detta. Ta delen där Friedman säljer vapen till några bönder. Vi får inte riktigt se transaktionen. Det känns lite bortkastat. Det hade varit ett perfekt tillfälle att ge karaktäerna lite liv. Nu känns det mest som att det lika gärna kunnat stå "De stannade och Friedman visade att han inte var så hederlig genom att sälja vapen till några bonnagossar". Om Friedman haft en go-to förolämpning, eller tuggat snus och spottat det i ansitket på de som han förhandlade med eller jag vettefan så hade hans (faktiskt välmotiverade) karaktär fått ytliga särdrag som tyvärr saknas i denna ensambel. Karaktärer är mer än bara motivation. De behöver ytliga egenheter också.
Sedan får vi en flasback genom en lite rolig övergång. Jag måste säga att tillbakablicken är en av de bästa delarna i storyn, men som det är uppbyggt verkar det nästan som om flashbacken kommer löpa parallellt med zeppelinfärden, och att vi till slut kommer komma till ett klimax på past-Matilda och James som inträffar antingen när de möts i nutid eller i slutet av boken där de skiljs åt. Men nej, det är en liten novell utspirden över 3 kapitel. Välskrivna, visst, men för att citera recensionen av festen: "Öh det var så här de träffades. Vadå, det räcker väl så? " Jag är ledesen, men nej. De påverkar inget i nutiden utom exposition mellan två karaktärer som inte träffats än. Men de har åtminstone lite kemi som barn, något som tyvärr saknas när de väl träffas. Men mer om det senare.
Hela zeppelinfärden är dessutom konfliktlös. Vi får se och lära oss mycket, men inget verkar riktigt lämna något intryck på karaktärerna, eller skaka upp dynamiken i gruppen. James kamrat Robert verkar ju som en hyvens grabb men är knappast intressant. Om han bråkade med besättningen eller i alla fall inte passade som handen i handsken hade det gjort resan mer intressant, lite spänningar under färden som hade kunnat kombinerats med att de ramlade ut ur luftskeppet för ett mini-climax på ett mini ark. Som det är nu händer inte så mycket och karaktärerna känns lite som props. Samma sak gäller delen där isen bryter och de nästan trillar ner i avgrunden. De här actiondelarna känns inklämda för att skapa spänning i annars händelselösa bitar som inte kan bäras av karaktärerna. Det hade lätt kunnat knytas in snyggare. Här är ett exempel draget ur röven:
När de ramlar ut ur luckan får James en skräck-inducerad epiphany. Han inser först nu vad fan det är han gett sig in på. Hans arm går ur led när han räddar besättningsmannen som ramlat ned. Efter de tagit sig in i luftskeppet förändras stämningen på skeppet, kanske blir James och Robert först nu accepterad in i gemenskapen, eller så blir besättningen och Friedman mer och mer frenetiska, eller så börjar James undra vad fan han håller på med - detta var ju inte alls det han föreställt sig. Något måste i alla fall hända. Sen när han träffar Matilda så glömmar han allt detta genom the power of unrequitted love, tills de kommer till isklyftan. Poängen här är att plotbeats måste ge effekter. Actionscener ska användas sparsamt men till full effekt, inte för att ge en kort adrenalindos utan verkan på story, för då har du gjort äventyrsromanens version av ett jump scare.
Men tillbaka till handlingen. Efter ett nu gansak well paced tag så träffar vi Matlida, och bland det första James säger till henne är "Jag är här nu". Jävlar, James har tagit tjettjusarlektioner från Sune. Det börjar bra. Trots det är dynamiken till en början helt okej. Den blir dock mer och mer off desto närmare Agartha vi kommer. Jag tror detta är med flit vilket typ förklaras av slutet, men det funkar inte riktigt. Mer om det senare. Robert är i princip en prop som vill hjälpa James. James har noll personlighet utom att han vill hälpa Matlida till varje pris och Matilda vill göra all för att uppfylla sin fars önskan. Detta är inte dynamiskt. De tre huvudkaraktärernas största mål bör inte vara att hjälpa någon annan. Visst, Robert vill ut i världen bla bla bla men det framkommer inte särskilt tydligt. Det finns inte heller någon som heslt konflikt mellan trion. De har alla samma mål i princip. James reagerar knappt heller på att han spenderar varenda dag att vandra genom snöstrom när han är otränad, och deras små fikastunder runt elden varje kväll mynnar aldrig ut i något.
Istället verkar de ha jävligt rolgit. Deras liv är ju egentligen sunkiga som fan. De klättar i Himalaya i rasande fart men skrattar hela tiden, och det fucking svider. Min teori är att Laphkra dödade en av sina söner och tillagade hans hjärna för de måste alla fått kuru.
Utöver att de skrattar och ler till förbannelse hela tiden så envisas även Basse att vi måste veta om att de skrattar varje gång någon säger något sarkatiskt. Ta sida 248: "'Så det räcker inte med kött och fruset bröd' sa matilda ….och började le." Detta kan skriva om på miljontals sätt, t.ex: sa Matilda med spelad upprördhet, eller vad som helst. Det konstanta skrattandet och leedent i dessa tider är störigt som fan måste jag säga.
Till slut kommer de till Agarthas ingång, och blir nästan skjutna av Alfred, men det är inte särskilt spännande, för Alfred är en sunkig antagonist. Precis som Friedman har han en tydlig motivation, men som alla andra actionscener så känns han inklämnd som ett sätt att skapa drama under resan. Helt plötsligt dyker han upp för att ge resan en tidsbegränsning. Detta blir lite dumt senare när han får en viktig roll och berikar klimaxet genom den, men hela hans roll i övriga storyn känns lösryckt. Han får knappast en introduktion sen så ser vi lite rök sen dyker han upp. Sen så blir det lite drama sen så försvinner han och våra karaktärer pustar ut helt och hållet sen BAM så blir det drama igen sen så försvinner han i 200 sidor.
Alfred och hans polare skjuter i alla fall och har sig så ett täckte snö faller ned och James och Matilda tvingas ge sig ned i Agartha och lämna kvar Robert. En fråga till Basse: Varför har karaktärerna inget val? Hade det inte varit sjukt mer intressant om James tvingades välja mellan att hjälpa Robert eller Matilda som envisas med att gå ned i Agartha? Första delen av boken hade behövt ett sorts klimax. Striden på glaciären borde vara början på detta, vilket det i och för sig är men när de väl kommer undan får de ett försprång och spenderar det med att chilla utanför porten till fienden kommer ikapp.
På glaciären hade ju Lapkha och hans söner kunnat slåss med vakterna som behandlat dem illa och någon faller ned i hålet. Sen kanske James försöker dra upp en av sönerna men hans axel har inte läkt så han tappar greppet. De lyckas med nöd och näppe hinna undan och behöver fly ned i Agartha, men lavinen tivingar dem att bestämma sig för att rädda Robert eller gå ned I agartha och de väljer Agartha. Där har vi ett val som hade made sense för Matilda, och vilket kunde skapa tvivlan hos James. Han börjar sedan långsamt klandra Matilda för att han gör allt för henne även fast de inte känner varandra i vuxen ålder och hon knappt visar några känslor tillbaka. Detta håller dock bara tills de kommer ned i Agartha och detta plötsligt tynar bort (pga att lovecraft använder sin hjärnkontroll-gramofon eller vad fan det är som sjunger i deras örön).
I alla fall. Efter hundratals sidor, en uppenbar fake out death på Robert och den ändå mest nagelbitande upplevelsen jag läst om folk som går nedför en trappa så har det äntligen blivit dags att se var vi hamna och vad som döljer sig i Agarthat. Jag måste ändå säga att trots sina brister så är det väldigt spännande. Man undrar ju vad de är som gömmer sig i djupet.......
Ice age 3. Japp. De hamnar i fucking Ice Age 3. Under isen ligger alltså en gömd värld med dinosaurier. Fuck it, dinosaurier är i alla fall coola som fan och Ice age 3 är en mycket bättre inspirationskälla än Sune.
Efter detta tar boken en helt ny riktning. Andra halvan är dystopian/lovecraftian horror. Även efter ett halvår har jag stundtals ändå tänkt tillbaka på den och det om något är ett gott tecken, även om jag inte njöt av upplevelsen medans jag läste den. Detta beror helt på andra halvan som är en fucking slog att ta sig igenom, men det är också den delen som är tematiskt intressant. Det är ett bra tema men dåligt utfört, och det beror till stor del på dramarturgin. Det finns ett klart mål, men vägen dit är väldigt svajig med karaktärer som ibland är under Agarthas våld och ibland inte. Huvudkaraktärerna är också fram och tillbaka när de är påverkade och inte.
Ta sida 337: "Något mörkt flimrade förbi i hans ögon, som om ham ville fly från platsen…" beskrivs en av karaktärerna i Agartha. Det känns inte levande. Det hintas för mycket och för tidigt att det är en dystopi i prosan och det kommer inte fram allt eftersom. Det hade varit sjukt nice om det var en dystopisk, kultig stämning som bara blir värre och värre och mer uppskruvad och vi får se Matilda förlora sig själv och bli besatt av att hitta Agartha och James förlorar Matilda och gör allt mer drastiska åtgärder för att rädda henne. Men istället så fattar man dirket att det är ett hellhole och vi spenderar hundratals sidor med att hitta Agarthas sång utan att det känns som om vi faktiskt tar steg i rätt riktning. Det finns inte mycket till dramarturgi. En annan grej med, varför är det Matilda som håller koll på hur lång tid de spenderat där nere? Borde det inte vara James medan Matilda blir helt uppslukad. Det går återigen tillbaka till det jag nämnde tidigare om att allt som James varit med om från luckan i luftskeppet till Robert (fake) död borde sått frön som gror i James undermedvetna som sedan måste vinna över Agarthas inflytande och han inser att Matilda egentligen inte älskar honom.
Detta är i princip allt som händer på hudnratals sidor i Agartha tills surprise surprise, Alfred är tillbaka för att skapa spänning igen. Han är ju fan bara en konflikt ex machina. Att han dyker upp är inte oväntat, men man undrar ju vad han ens ska göra.
Sedan händer allt på samma gång och jävlar vad snabbt det går. Agartha öppnas, alla utom James hoppar i och dör. Det är faktiskt väldigt likt sagan om ringen. James och Matilda är typ Frodo och hans tvilling där bara en av dem räddas av Sam - Robert. Alfred är väl en sunkig version av Gollum som följt efter dem hela tiden och hoppar i han själv med. När Robert räddat James hoppar han sedan i själv, följt av hela besättningen på luftskeppet. Ändå skönt att Basse insåg att alla karaktärerna var för lika och valde att bokstavligen blanda allas själar i en stor jälva massasker.
Sedan åker James hem och i bokens helt klart bästa del, epilogen, så inser James att han hela tiden varit ett tomt skal av en person som aldrig varit lycklig. Ett sannerligen mörkt slut, men otroligt minnesvärt.
Så det där var Sången från Underjorden. Det är ändå en helt okej bok. Det är nu över ett halvår sedan jag läste den, och jag har funderat på den en del, vilket är ett bra tecken. Tempot i första halvan är rätt bra och det händer en hel del. Karaktärerna lyckas dock aldrig bära storyn och actionscener slängs in för att väga upp för det, men de knyts aldrig samman på något betydande sätt så det känns lika spännande som att stöta på 5 random pokemons när man går genom en gräsmatta i pokemonspelen. Karaktärerna tvingas heller aldrig riktigt göra några val, förutom när James väljer att inte putta ned Alfred i klyftan, men det är också ett problem som vi kommer till. Andra halvan har sjukt mycket potential men är så illa paced att det bara blir tråkigt. Stämningen är fram och tillbaka och karaktärerna velar hela tiden, samtidigt som det inte finns en logisk progression för att lösa mystieriet. Slutet är väldigt mörkt och absolut den bästa biten. Det får en även att ställa tusen frågor och man tvingas sätta allt man trodde man visste i kontext.
Älskade han Matilda eller var det bara det han trodde skulle göra honom lycklig?
Är det därför som endast han överlever, eftersom han vet att det inte går att få tillbaka henne?
Använde Matilda bara honom som redskap?
Var det anledningen till deras brist på kemi?
Även om detta är väldigt intressant så skapar det också som vi ser ganska stora problem. Visst, det hintas om att Matilda inte älskar James, t.ex på sidan 252 där hon är gladare än någonsin för att de hittast Agartha, mycket gladare än när hon träffar James, och glad trots att personer precis dött en fasansfull död. Men samtidigt så saknar ju James och Matilda fortfarane kemi. Det blir inte mer intressant att läsa en dålig romans bara för att det är poängen. Eller vänta, klart som fan det blir bättre. Men problemet här är att det inte går att avgöra om det är tanken, även när man vet slutet, om det var det som var meningen. Sen undrar man ju hur mycket makt Agartha har. Puttade James till exempel inte ned Alfred i klyftan för att Agarhta sade åt honom att Alfred skulle behövas för att nå Agarthas mitt? Varför överlever ens James? Är det för att han är den enda som inser sina problem? Problemet är dock att han knappt inser att han är en deprimerad cuck for life under bokens gång, vilket återigen borde ha hintats om under Agartha-delen. Det är för otydligt om Matilda använder honom som ett redskap eller om hon bara är dålig på att visa känslor förJjames tvivlar aldrig. Han gör inga egna val eller. Det handlar inte om att det är för subtilt, det är bara en total avsaknad av en konfilkt mellan dem. James tänker ju knappt ens på att hon är kall. Hade kunnat blivit skitbra dock, men är tyvärr rätt bortkastat.
Trots alla dessa brister är jag imponerad, och kommer ge nästa bok en chans, för precis som karaktärerna i denna boken lär jag mig aldrig av mina misstag och längtan efter detta tånvsbeteende att läsa youtuber-böcker.
Boken har dock fått många fina recensioner. Gillar speciellt den som kallar Basse för en Jules Verne och ger komplimanger till den djupa romansen. Ursäkta läste du ens boken? Även om romansen hade varit välskriven så är väl ändå poängen att den INTE är djup? Vem fan skriver den här smörjan - Aha. Det är Joahn Larsson, Montefjantons polare från pyskakuten. Slår vad om att han tänkte “Fan, jag är deras vän och detta är Basses första bok. Jag kan inte var den som sågar den så jag ger den 4+ i betyg och jämför Basse med Vernes”. Det är ändå mer försvarbart än att ge Sunes jul 4 av 5 ankare.
Så ja, boken är lite bättre än medioker, men eftersom jag inte fick ett recensions-ex och var tvungen att köpa boken med egna pengar, vilket kanske går till att finansiera några minuter av Mystikhörnan säsong 4, så boken får 10/10
May 19, 2023
Jag vägrar nästan tro att det här är en debutroman. Var länge sen jag blev så här påverkad av en bok. Speciellt andra halvan som påminner en om Lovecraft på ett sätt som jag älskar. Rekommenderar den starkt
June 26, 2022
Tack för recensionsexemplaret!
Boken har en spännande historia och atmosfären byggs upp bra med Sebasthians välgjorda och intressanta miljöbeskrivningar. Det som jag tyckte saknades i romanen var utvecklingen av karaktärerna, de upplevdes enligt mig som platta och utan större djup stundvis.
Stort grattis på debuten, jag är nyfiken att se vad mer Sebasthian har att ge.
Boken har en spännande historia och atmosfären byggs upp bra med Sebasthians välgjorda och intressanta miljöbeskrivningar. Det som jag tyckte saknades i romanen var utvecklingen av karaktärerna, de upplevdes enligt mig som platta och utan större djup stundvis.
Stort grattis på debuten, jag är nyfiken att se vad mer Sebasthian har att ge.
November 12, 2023
Läst med bokklubben.
Detta var mitt förslag att läsa, sen jag hörde att Basse hade skrivit en bok och också följt hans process på youtube. Han beskriver boken som en äventyrsbok, där den brittiske godsherren James Dayton ger sig ut på en lång, farofylld resa mot den försvunna underjordsstaden Agartha efter att ha fått ett brev av sin ungdomskärlek Matilda.
Jag tyckte, till skillnad från mina bokklubbskompisar, att boken var någonstans mellan helt okej och ganska bra. Men, det grundar sig mest i att jag fokuserar mest på hur väl man kommer in i och sveps med i berättelsen medan de andra inte kunde ignorera hur illa anpassade bokens sociala normer är mot hur folk betedde sig vid tidigt 1900-tal. Sen håller jag ju med dem, trots att det kanske inte var något jag själv tänkt jättemycket på när jag läste den.
Boken har också lite svårt att bestämma sig för vad den vill vara. Första delen (innan han ger sig iväg på resan) är ett ganska dåligt period-drama som till stor del kunde ha kortats bort, för väldigt lite som händer där har en inpact för det som händer sen (där det mer känns som att historien börjar). Del två är ett storslaget äventyr med luftskepp, stormar, och massa andra faror som jag genuint tyckte väldigt mycket om, här var det stundtals *väldigt* svårt att lägga ifrån sig boken. Sen, när de kommer fram till grottan ner i underjorden förändras tonen sakta mer till något som kan liknas med psykologisk skräck, och handlingen stannar av lite, precis där man vill ha mer action. Eller, som en i bokklubben föreslog, trycka mer på den här mystiska dragningen mot Agarthas hjärta och minnesluckorna och göra det mer mystiskt och läskigt. För nu föll det tyvärr lite platt. Sen hade vi som grupp också lite frågetecken kring Roberts handlande i slutet av boken när han vänder om och springer tillbaka ner till Agartha, varför gjorde han så? Han hade ju i princip bara vart där och vänt, så påverkad borde han ju inte bli? För det var ju han som fick James att släppa Matilda och gå tillbaka?
Slutligen så kändes slutet (wow, vacker meningsbyggnad där, Linnéa) lite tafatt och "jahapp, var det allt?" Jag förstår vad sensmoralen i historien var, och kan själv inte komma på något bättre i skrivande stund, men det blev verkligen lite snabbt avhugget.
PS:
Jag har en personlig vendetta mot ordet "sandpappra", vilket tyvärr är ett ord enligt svenska akademin, men jag kommer starkt hålla fast vid att slipa är det enda korrekta utrycket!
PS2:
En oxe är en kastrerad tjur, så att vara "stark som en parningslysten oxe" är ett lite konstigt uttryck.
Detta var mitt förslag att läsa, sen jag hörde att Basse hade skrivit en bok och också följt hans process på youtube. Han beskriver boken som en äventyrsbok, där den brittiske godsherren James Dayton ger sig ut på en lång, farofylld resa mot den försvunna underjordsstaden Agartha efter att ha fått ett brev av sin ungdomskärlek Matilda.
Jag tyckte, till skillnad från mina bokklubbskompisar, att boken var någonstans mellan helt okej och ganska bra. Men, det grundar sig mest i att jag fokuserar mest på hur väl man kommer in i och sveps med i berättelsen medan de andra inte kunde ignorera hur illa anpassade bokens sociala normer är mot hur folk betedde sig vid tidigt 1900-tal. Sen håller jag ju med dem, trots att det kanske inte var något jag själv tänkt jättemycket på när jag läste den.
Boken har också lite svårt att bestämma sig för vad den vill vara. Första delen (innan han ger sig iväg på resan) är ett ganska dåligt period-drama som till stor del kunde ha kortats bort, för väldigt lite som händer där har en inpact för det som händer sen (där det mer känns som att historien börjar). Del två är ett storslaget äventyr med luftskepp, stormar, och massa andra faror som jag genuint tyckte väldigt mycket om, här var det stundtals *väldigt* svårt att lägga ifrån sig boken. Sen, när de kommer fram till grottan ner i underjorden förändras tonen sakta mer till något som kan liknas med psykologisk skräck, och handlingen stannar av lite, precis där man vill ha mer action. Eller, som en i bokklubben föreslog, trycka mer på den här mystiska dragningen mot Agarthas hjärta och minnesluckorna och göra det mer mystiskt och läskigt. För nu föll det tyvärr lite platt. Sen hade vi som grupp också lite frågetecken kring Roberts handlande i slutet av boken när han vänder om och springer tillbaka ner till Agartha, varför gjorde han så? Han hade ju i princip bara vart där och vänt, så påverkad borde han ju inte bli? För det var ju han som fick James att släppa Matilda och gå tillbaka?
Slutligen så kändes slutet (wow, vacker meningsbyggnad där, Linnéa) lite tafatt och "jahapp, var det allt?" Jag förstår vad sensmoralen i historien var, och kan själv inte komma på något bättre i skrivande stund, men det blev verkligen lite snabbt avhugget.
PS:
Jag har en personlig vendetta mot ordet "sandpappra", vilket tyvärr är ett ord enligt svenska akademin, men jag kommer starkt hålla fast vid att slipa är det enda korrekta utrycket!
PS2:
En oxe är en kastrerad tjur, så att vara "stark som en parningslysten oxe" är ett lite konstigt uttryck.
This entire review has been hidden because of spoilers.
July 25, 2022
Mycket imponerande debutroman! Trevlig, fyllig prosa, spännande handling med många twists and turns som gör att man vill läsa vidare. Jag ser med intresse fram emot vad Sebastian kommer ut med framöver!
September 6, 2022
En bok som jag vid första anblick inte verkade tycka var så intressant. Baksidan och selling pointen gav mig inget större intresse. Men jag gav mig på den och blev mycket positivt överraskad. Trodde inte jag skulle avverka 600 sidor så snabbt som jag faktiskt gjorde. Denna bok blev dessutom katalysatorn som väckte mitt läsintresse som då hade gått på sparlåga dem senaste åren (med undantag från ungdomsböcker i mitt jobb som svensklärare).
Bokens handling kastar oss direkt in i livet hos den berikade James som bor på en herrgård. Men han saknar något och blir påmind om detta då han får ett brev från sin ungdomskärlek, Matilda. Hon ber om hjälp med en expedition för att hitta den försvunna staden Agartha i Himalaya. Vi kastas in i ett äventyr ombord på luftskepp i åskstormar, flykt i slumkvarter i Indien och farliga höjder bland bergen i Himalaya. Varvat med storybyggande tillbakablickar hemma i England.
Här kan man vara skeptisk till en början, men det som Sebasthian gör så pass bra är hur han bygger storyn runt James och Matilda. Jag klassar denna boken lika mycket som en bra romantisk bok som äventyrsroman. Det som jag också gillar är att språket tar bort fokusen från allt för många beskrivningar. Det blir ett helt annat flyt än vad man tyvärr annars kan haka upp sig på i andra böcker.
Eftersom jag kommer att vilja läsa om denna i framtiden så får den betyget 5/5. En frisk fläkt i den annars rätt tråkiga och deckarförgiftade svenska litteraturen. Sebasthian är en svensk Jules Verne.
Bokens handling kastar oss direkt in i livet hos den berikade James som bor på en herrgård. Men han saknar något och blir påmind om detta då han får ett brev från sin ungdomskärlek, Matilda. Hon ber om hjälp med en expedition för att hitta den försvunna staden Agartha i Himalaya. Vi kastas in i ett äventyr ombord på luftskepp i åskstormar, flykt i slumkvarter i Indien och farliga höjder bland bergen i Himalaya. Varvat med storybyggande tillbakablickar hemma i England.
Här kan man vara skeptisk till en början, men det som Sebasthian gör så pass bra är hur han bygger storyn runt James och Matilda. Jag klassar denna boken lika mycket som en bra romantisk bok som äventyrsroman. Det som jag också gillar är att språket tar bort fokusen från allt för många beskrivningar. Det blir ett helt annat flyt än vad man tyvärr annars kan haka upp sig på i andra böcker.
Eftersom jag kommer att vilja läsa om denna i framtiden så får den betyget 5/5. En frisk fläkt i den annars rätt tråkiga och deckarförgiftade svenska litteraturen. Sebasthian är en svensk Jules Verne.
September 9, 2024
Vibes > allt annat ibland
July 4, 2024
Jag tycker vanligtvis inte om att läsa men detta var en bok som till och med jag hade svårt att lägga ifrån! Jag hade höga förväntningar och blev positivt överraskad!
Utan tvekan den bästa handlingen i en bok jag någonsin läst. Med över 500 sidor tänkte jag att den skulle innehålla en del onödig filler, men blev positivt överraskad då alla 500 sidor hörde ihop med handlingen och inget kändes inklämt eller onödigt för handlingen. För att vara en ny författare är det väldigt imponerande och jag blev överraskad över hur bra handlingen var skriven och den var lätt att hänga med i. Man tappade sällan bort sig.
Jag gillade framförallt att man fick läsa om hur James och Matilda träffades tolv år tidigare. Det gjorde att man lättare förstod James och hans känslor till Matilda och jag kunde flera gånger känna med honom vilket gjorde boken mer levande. Handlingen var också väldigt ofta oförutsägbar och jag blev flera gånger överraskad av vändningar i berättelsen.
Om jag ska klaga på något så skulle det nog vara att James mardrömmar om kvinnan ofta nämndes i förbifarten och var inte en så stor del av handlingen som jag trodde efter att ha läst baksidestexten. Eftersom drömmen också har en stor påverkan på hans motivation så tycker jag att det borde förekommit mer i handlingen.
Vissa ord kunde också vara svåra för mig att förstå, men det har nog mer med mitt bristande ordförråd att göra. Inget av det skadar boken allt för mycket då jag fortfarande tycker att den är väldigt bra, men lite konstruktiv kritik skadar väl inte.
I övrigt är jag väldigt glad över att jag tog mig tiden att läsa boken och kan varmt rekommendera den till någon som vill ha något spännande att läsa. Ser fram emot nya böcker av Basse och hoppas att fler får chansen att läsa hans bok. Utan tvivel en av det bästa böckerna jag någonsin läst. Kan inte annat än att ge den fem plus!
Utan tvekan den bästa handlingen i en bok jag någonsin läst. Med över 500 sidor tänkte jag att den skulle innehålla en del onödig filler, men blev positivt överraskad då alla 500 sidor hörde ihop med handlingen och inget kändes inklämt eller onödigt för handlingen. För att vara en ny författare är det väldigt imponerande och jag blev överraskad över hur bra handlingen var skriven och den var lätt att hänga med i. Man tappade sällan bort sig.
Jag gillade framförallt att man fick läsa om hur James och Matilda träffades tolv år tidigare. Det gjorde att man lättare förstod James och hans känslor till Matilda och jag kunde flera gånger känna med honom vilket gjorde boken mer levande. Handlingen var också väldigt ofta oförutsägbar och jag blev flera gånger överraskad av vändningar i berättelsen.
Om jag ska klaga på något så skulle det nog vara att James mardrömmar om kvinnan ofta nämndes i förbifarten och var inte en så stor del av handlingen som jag trodde efter att ha läst baksidestexten. Eftersom drömmen också har en stor påverkan på hans motivation så tycker jag att det borde förekommit mer i handlingen.
Vissa ord kunde också vara svåra för mig att förstå, men det har nog mer med mitt bristande ordförråd att göra. Inget av det skadar boken allt för mycket då jag fortfarande tycker att den är väldigt bra, men lite konstruktiv kritik skadar väl inte.
I övrigt är jag väldigt glad över att jag tog mig tiden att läsa boken och kan varmt rekommendera den till någon som vill ha något spännande att läsa. Ser fram emot nya böcker av Basse och hoppas att fler får chansen att läsa hans bok. Utan tvivel en av det bästa böckerna jag någonsin läst. Kan inte annat än att ge den fem plus!
July 31, 2022
Fantastik debutroman som levde upp till allt vad som förväntades. Jag fann karaktärerna välskrivna och deras anledning till att delta i äventyret var klargjort. Agartha visade sig vara något mer än den ”klassiska försvunnen-värld världen”, med ett djup som vittnar om hängivelse hos författaren samt en gedigen genre-kunskap. Miljöbeskrivningar, karaktärsbygge och talang att kasta in läsaren i en värld fylld av äventyr och känslor är något som genomsyrar hela boken.
Om det finns något att ta upp som jag skulle vilja se annorlunda är det hur avslutet boken tar med sedan tidigare väletablerade karaktärer, då menar jag främst Friedman. Hans karaktär är välgrundad och vi får följa honom relativt länge i boken men avslutet vi får är något av ett antiklimax. Samma gäller Lakhpa med söner och andra karaktärer, dessa har en tendens att huggas av snabbt. I min mening, oavsett vilket öde som väntar förtjänar fler väletablerade karaktärer ett lika detaljerat avslut som både James och Matilda får.
Överlag en väldigt välskriven bok av en författare som ger allt, vilket leder till att boken är en riktig bladvändare och den är mycket värd att läsa. Ser fram emot framtida verk.
Om det finns något att ta upp som jag skulle vilja se annorlunda är det hur avslutet boken tar med sedan tidigare väletablerade karaktärer, då menar jag främst Friedman. Hans karaktär är välgrundad och vi får följa honom relativt länge i boken men avslutet vi får är något av ett antiklimax. Samma gäller Lakhpa med söner och andra karaktärer, dessa har en tendens att huggas av snabbt. I min mening, oavsett vilket öde som väntar förtjänar fler väletablerade karaktärer ett lika detaljerat avslut som både James och Matilda får.
Överlag en väldigt välskriven bok av en författare som ger allt, vilket leder till att boken är en riktig bladvändare och den är mycket värd att läsa. Ser fram emot framtida verk.
October 1, 2024
Först och främst, gud vilken debutbok, det var flera tillfällen jag skratta rakt ut eller satt fastklistrad för att se vad som skulle ske, jag fick liksom hålla för texten längre ner på sidan för att inte spoila mig själv.
Väldigt intresserad av att läsa kommande böcker. Keep it up!
Min favoritkaraktär var lätt Friedman, vilken king.
Skriver inte jätteofta recensioner men kände jag var tvungen till den här
Väldigt intresserad av att läsa kommande böcker. Keep it up!
Min favoritkaraktär var lätt Friedman, vilken king.
Skriver inte jätteofta recensioner men kände jag var tvungen till den här
This entire review has been hidden because of spoilers.
August 3, 2022
En spännande äventyrsroman som jag läste med stor behållning! Bästa med boken var de fina miljöbeskrivningarna och atmosfären samt att den framför allt mot slutet blir en riktig bladvändare som är svår att lägga ifrån sig. Det svagaste enligt mig är relationen mellan James och Matilda, som saknar övertygande gnista och aldrig riktigt lyfter ordentligt. Måste ändå säga att det är en stark romandebut av författaren och jag ser fram emot att läsa fler av hans böcker i framtiden!
June 21, 2024
Underbar bok !
Det tog några kapitel för att komma in i boken men när jag väl gjorde det var jag fast. Skönt språk, bra beskrivningar och en rejält kreativ och medryckande handling. Man undrar alltid vad som ska hända härnäst. Lite väl tunna karaktärer för min smak men inget som påverkar boken i det hela.
Ser fram emot Basses nästa bok !
Det tog några kapitel för att komma in i boken men när jag väl gjorde det var jag fast. Skönt språk, bra beskrivningar och en rejält kreativ och medryckande handling. Man undrar alltid vad som ska hända härnäst. Lite väl tunna karaktärer för min smak men inget som påverkar boken i det hela.
Ser fram emot Basses nästa bok !
June 30, 2024
En mycket underhållande och välskriven bok. För dig som törstar efter en bra fantasybok är det här en redig törstsläckare.
January 12, 2023
Väldigt imponerande författardebut. En fängslande äventyrsberättelse som var svår att lägga ifrån sig.
February 10, 2023
Boken hade många spännande och intressanta idéer. Det märks att författaren verkligen har gjort gjort efterforskningar om Agartha myten. Boken hade ett mörkt och tankeväckande slut. Det negativa är att boken var lite väl lång. Några delar hade kunnat kortats ner.
March 18, 2023
Sången från underjorden lyckas fånga mig på ett sätt jag inte trott. Boken var otroligt spännande och jag hade ofta svårt att lägga ifrån mig den. Sebasthian har ett sätt att måla upp bilder som fick mig att se miljöerna framför mig och känna känslorna han beskrev. En gripande kärleksberättelse och äventyrsroman.
June 3, 2025
En tankeväckande berättelse som kommer leva med mig länge.
August 26, 2022
Jag gillade verkligen boken.
Inga långa överdrivna beskrivningar om allt och inget utan flöt på bra.
Boken bollade många genrer så som skräck, romantik, drama, fantasy, mm.
Karaktärerna var roliga och hade bra dynamik.
Det enda som gör mig lite frustrerad är att boken lämnade väldigt många frågor efter sig vilket förmodligen var tanken men för mig väldigt frustrerad då jag är en person som har svårt att läsa mellan raderna.
Inga långa överdrivna beskrivningar om allt och inget utan flöt på bra.
Boken bollade många genrer så som skräck, romantik, drama, fantasy, mm.
Karaktärerna var roliga och hade bra dynamik.
Det enda som gör mig lite frustrerad är att boken lämnade väldigt många frågor efter sig vilket förmodligen var tanken men för mig väldigt frustrerad då jag är en person som har svårt att läsa mellan raderna.
August 19, 2022
Hyggligt hantverk för en debutförfattare, men denna typ av berättelser är vanligtvis inte vad jag dras till. Karaktärerna är bra skrivna med tillräckligt backstory för att det ska svida när de försvinner. Pluspoäng för det mörka slutet, ser fram emot Basses nästa bok.
This entire review has been hidden because of spoilers.
April 9, 2024
Jag är väldigt kluven till denna boken. En hel del saker med den är riktigt bra, men annat gör att den sjunker. Jag väljer att ge den ett lägre betyg för att jag tycker det är stolpe ut och att problemen är såpass stora.
Det är en bra historia i grunden. Äventyr, förlorade städer, forntida mysterier och en jakt över vem som ska finna dessa hemliga, gömda saker först. Världsbygget är bra, jag gillar hur miljöerna beskrivs, det är levande, medryckande. Jag ser allt framför mig, känner lukterna, hör ljuden. Språket är också bra; flyter på, lätt att läsa.
Jag tror att största orsaken till mina problem med den är bokens längd. Den är över 500 sidor lång och mycket av texten hade kunnat göras smidigare, rappare, kortare och helt utan att förlora något väsentligt alls. Det är mycket utfyllnad. I början skildras en fin middag på huvudpersonen James gods där massa olika människor kommer till tals om olika saker. Då tror jag som läsare att detta är västentligt senare i historien, men det är det inte. Det hade lätt kunnat strykas helt. Det finns några tillbakablickar från när James och Matilda möttes som tonåringar, de hade också kunnat kortas ner rejält.
Emellanåt tenderar det att bli överförklarande, som om författaren inte litar på att läsaren förstår hur karaktärerna tänker, reagerar och upplever saker.
Första halvan av boken är av äventyrskaraktär, den består av en lång resa från England till Himalaya. Jag gillade denna färden och jag gillade besättning och kapten på luftskeppet, de var levande och underhållande, om än ganska mycket karikatyrer. Rent krasst sett hade även denna färden kunnat kortas rejält.
Andra halvan av boken utspelar sig nästan helt och hållet i den mytiska staden Agartha. Här ändras bokens stämning från äventyr till krypande obehag. Det gillar jag mycket! Tyvärr slarvas det här smygande obehaget bort i en alltför långrandig berättelse om hur James och Matilda anpassar sig till den gömda staden. Det blir för utdraget och det som hade kunnat ge nerv och göra berättelsen till en riktig nagelbitare späs ut allt för mycket. Mycket synd!
Karaktärerna är okej. De är inte jättedjupa eller mångbottnade, men de fyller sin funktion. Det är bara synd att Matilda liksom försvinner helt för att istället bara finnas med som en skugga i bakgrunden som antingen är gråtmild eller med näsan i böcker. Båda dessa saker hade kunnat göras på ett intressant sätt, men nu blir det bara blekt.
Det finns en del andra märkligheter som jag reagerade på. I tillbakablickarna med James och Matilda nämns att chaffören har koll på dem så inget otillbörligt sker. Först trodde jag att de färdades i bil, men det var hästdragen droska. Då heter det kusk, inte chafför. Det finns fler såna detaljer som gjorde att jag tappade tilliten till hur noga research författaren har gjort. Andra märkligheter var hur otidstypiskt interagerandet mellan karaktärerna var. Många bäckar små gör att helhetsintrycket dras ner mer och mer.
Slutet var oväntat, men jag gillade det! Betydligt mörkare än vad jag trodde författaren skulle våga sig på med tanke på resten av historien. Slutet fick mig att fundera över vad som var meningen med allt detta? Och även fundera på vad det var som orsakade den där sången? Det väckte frågor och jag önskar att resten av historien hade lämnat samma känsla.
Jag tycker det är väldigt synd att det fanns så många saker som drog ner helhetsintrycket för denna boken hade kunnat vara riktigt bra. Alla byggstenar fanns där, men utförandet brast. Tyvärr.
Det är en bra historia i grunden. Äventyr, förlorade städer, forntida mysterier och en jakt över vem som ska finna dessa hemliga, gömda saker först. Världsbygget är bra, jag gillar hur miljöerna beskrivs, det är levande, medryckande. Jag ser allt framför mig, känner lukterna, hör ljuden. Språket är också bra; flyter på, lätt att läsa.
Jag tror att största orsaken till mina problem med den är bokens längd. Den är över 500 sidor lång och mycket av texten hade kunnat göras smidigare, rappare, kortare och helt utan att förlora något väsentligt alls. Det är mycket utfyllnad. I början skildras en fin middag på huvudpersonen James gods där massa olika människor kommer till tals om olika saker. Då tror jag som läsare att detta är västentligt senare i historien, men det är det inte. Det hade lätt kunnat strykas helt. Det finns några tillbakablickar från när James och Matilda möttes som tonåringar, de hade också kunnat kortas ner rejält.
Emellanåt tenderar det att bli överförklarande, som om författaren inte litar på att läsaren förstår hur karaktärerna tänker, reagerar och upplever saker.
Första halvan av boken är av äventyrskaraktär, den består av en lång resa från England till Himalaya. Jag gillade denna färden och jag gillade besättning och kapten på luftskeppet, de var levande och underhållande, om än ganska mycket karikatyrer. Rent krasst sett hade även denna färden kunnat kortas rejält.
Andra halvan av boken utspelar sig nästan helt och hållet i den mytiska staden Agartha. Här ändras bokens stämning från äventyr till krypande obehag. Det gillar jag mycket! Tyvärr slarvas det här smygande obehaget bort i en alltför långrandig berättelse om hur James och Matilda anpassar sig till den gömda staden. Det blir för utdraget och det som hade kunnat ge nerv och göra berättelsen till en riktig nagelbitare späs ut allt för mycket. Mycket synd!
Karaktärerna är okej. De är inte jättedjupa eller mångbottnade, men de fyller sin funktion. Det är bara synd att Matilda liksom försvinner helt för att istället bara finnas med som en skugga i bakgrunden som antingen är gråtmild eller med näsan i böcker. Båda dessa saker hade kunnat göras på ett intressant sätt, men nu blir det bara blekt.
Det finns en del andra märkligheter som jag reagerade på. I tillbakablickarna med James och Matilda nämns att chaffören har koll på dem så inget otillbörligt sker. Först trodde jag att de färdades i bil, men det var hästdragen droska. Då heter det kusk, inte chafför. Det finns fler såna detaljer som gjorde att jag tappade tilliten till hur noga research författaren har gjort. Andra märkligheter var hur otidstypiskt interagerandet mellan karaktärerna var. Många bäckar små gör att helhetsintrycket dras ner mer och mer.
Slutet var oväntat, men jag gillade det! Betydligt mörkare än vad jag trodde författaren skulle våga sig på med tanke på resten av historien. Slutet fick mig att fundera över vad som var meningen med allt detta? Och även fundera på vad det var som orsakade den där sången? Det väckte frågor och jag önskar att resten av historien hade lämnat samma känsla.
Jag tycker det är väldigt synd att det fanns så många saker som drog ner helhetsintrycket för denna boken hade kunnat vara riktigt bra. Alla byggstenar fanns där, men utförandet brast. Tyvärr.
January 3, 2023
Boken lyckas rätt bra fånga känslan av de gamla äventyrsböckerna från Verne, men gör inget för att åtgärda bristerna i de berättelserna, och gör inte tillräckligt nytt för att kännas meningsfull, vilket får en att undra till vad meningen är med boken.
Torra karaktärer, mer stereotyper än fullbordade karaktärer, förutsägbara och tråkiga, leder läsaren genom berättelsen som nästan direkt är lyft ifrån Vernes Resan till jordens mittpunkt, detta hade inte varit ett så stort problem, om karaktärerna hade mer djup, liknade riktiga människor mer än seriefigurerna från Vernes böcker. En ytlig och problemfri romans är det enda nya inslaget (den i Vernes bok kan knappast kallas för romans alls).
Jag får känslan att många inslag i berättelsen som inte fungerar finns där bara på grund utav att de kommer från Vernes böcker, till exempel, karaktärerna måste ut på en lång resa ut i världen innan de kan komma till den magiska världen. I Sången från underjorden manifesterar detta sig i en luftskeppsfärd som tar alldeles för många sidor för att bli klar och som är riktigt jobbig att ta sig igenom.
Thörn har ett trumfkort och det är världsbeskrivningen, vilket ifall det är det man läser för, kan göra boken läsvärd.
Torra karaktärer, mer stereotyper än fullbordade karaktärer, förutsägbara och tråkiga, leder läsaren genom berättelsen som nästan direkt är lyft ifrån Vernes Resan till jordens mittpunkt, detta hade inte varit ett så stort problem, om karaktärerna hade mer djup, liknade riktiga människor mer än seriefigurerna från Vernes böcker. En ytlig och problemfri romans är det enda nya inslaget (den i Vernes bok kan knappast kallas för romans alls).
Jag får känslan att många inslag i berättelsen som inte fungerar finns där bara på grund utav att de kommer från Vernes böcker, till exempel, karaktärerna måste ut på en lång resa ut i världen innan de kan komma till den magiska världen. I Sången från underjorden manifesterar detta sig i en luftskeppsfärd som tar alldeles för många sidor för att bli klar och som är riktigt jobbig att ta sig igenom.
Thörn har ett trumfkort och det är världsbeskrivningen, vilket ifall det är det man läser för, kan göra boken läsvärd.
April 21, 2023
Fantastisk bok, ett måste för varje Jules Verne fan. Boken är en lagom dos inspiration från andra författare, klichéer och trådar från liknande genrer och egna idéer. Ett fan av Jules Vernes verk kommer att känna igen sig med ett leende.
Definitivt inte en bok för lekmannen som är ute efter något lättläst eller bakgrundslyssnande. Medan boken har svagare kapitel med långsammare händelseutveckling så har boken en story som är mycket intressant och som den alltid återkommer till. Mysteriet får en oväntad och intressant slutpunkt.
Rekommenderar starkt att läsa/lyssna på denna och hoppas att den lägger grunden för en modern Jules Vernesk real-fantasy och framtida extraordinära resor.
Definitivt inte en bok för lekmannen som är ute efter något lättläst eller bakgrundslyssnande. Medan boken har svagare kapitel med långsammare händelseutveckling så har boken en story som är mycket intressant och som den alltid återkommer till. Mysteriet får en oväntad och intressant slutpunkt.
Rekommenderar starkt att läsa/lyssna på denna och hoppas att den lägger grunden för en modern Jules Vernesk real-fantasy och framtida extraordinära resor.
March 29, 2025
Refreshing adventure book. I enjoyed the journey but maybe not as much as I had hoped. Plenty of intriguing mysteries but the ending left me a little dissapointed and mostly sad.
Displaying 1 - 29 of 29 reviews