Kring mitten av tiotalet svängde den offentliga debatten. Flyktingvågen 2015 i kölvattnet av Syrienkriget och Sverigedemokraternas stora valframgång fick människor som tidigare stått upp för humanism och öppenhet att byta fot.
Det är svårt att förstå att politikern Hanif Bali, som idag hetsar mot muslimer i slagkraftiga tweets och raljerar över ensamkommande flyktingar, är samma person som den unge riksdagsledamot som 2011 menade att det hatiska språkbruket måste bekämpas och att vi aldrig någonsin får samarbeta med Sverigedemokraterna.
Andreas Magnusson synar mediala strukturer och samhällsförändringars inverkan på den offentliga debatten. Vi får genom konkreta exempel följa den snabba förändring som många opinionsbildare och politiker har genomgått – personer som Joakim Lamotte, Katerina Janouch och Björn Ranelid, i likhet med politiska partier och ledarredaktioner. Hur hände detta? Och kan och vill vi hitta en väg tillbaka?
Vill veta mer om exemplen, personerna som vägrat pudla, en fetare individstudie. Skitsvårt såklart, men har alltid velat veta mer om varför vissa offentliga röster väljer the dark side hellre än att bara backa. Med vissa köper jag cynismen, med andra är det svårt att svälja. Fortfarande bra tho.
Grunden för humanism är viktig oavsett politisk inriktning. Att åsiktsklimatet i Sverige har förändrats över tid är tydligt där rasistiska, kritik mot oliktänkande, politisk ”korrekthet” som gäller alla andra än en själv fritt uttrycks är verklighet idag. Sen blir själva bokens argument lite väl vänster-höger för att kännas saklig. All extremism är besvärlig oavsett inriktning. Inlägget som bokens författare gör förstärker endast ens egen övertygelse - antingen håller läsaren med eller tar avstånd. Och världen ÄR grå. Så länge vi ser det och resonerar utifrån det finns möjlighet för förändring och förbättring. Det är den svartvita världen som är farlig enligt min mening. Hur vill du leva? Vilket ansvar för din omvärld behöver du ta för att också kunna åtnjuta respekt och förmåner? Ger du mer än tar? Jag vägrar att tro på att girighet och förakt är den värld du vill möta ”gör mot andra som du själv vill bli bemött”. Humanismen lever!
Väldigt intressant och sorgligt att läsa om alla de som lämnat humanismen bakom sig och istället vänt sig till högerpopulismen. Magnusson sätter ett välformulerat finger på obehagliga strömningar i samhället, som jag önskar snart skulle vända.
En bok om hur vissa debattörer och partier högerradikaliserats de senaste åren. Andreas Magnusson försöker förstå hur personer som Hanif Bali, Joakim Lamotte och Katerina Janouch gått från att varna för Sverigedemokraterna inflytande (titeln på boken är en parafras på Hanif Balis varning från 2011 om vad ett samarbete med SD och ett allt råare språkbruk i det offentliga samtalet kunde leda till) till att gå allt längre ut på högerkanten - ibland till och med längre än SD. Magnusson skriver också om hur partierna - främst L och KD, men även Socialdemokraterna - anammat ett alltmer högerpopulistiskt tonläge.
Tyvärr är boken ganska spretig. Magnusson verkar inte kunna bestämma sig för om han vill göra en granskning, en debattbok eller en personligt hållen berättelse om Sverige. Resultatet blir därför varken hackat eller malet.
En analys av hur flera debattörer gått från ett håll till ett annat, hur sveriges debattklimat förändrats och hur partiernas grundidéer förändrats. Intressant meeeen kan inte låta bli att tänka att författaren själv ofta faller i "fällan" och raljerar och förenklar.
Mycket intressant bok. Känner igen mig särskilt i beskrivningen av hur de partier jag sympatiserat med tidigare nu tycks ha förrått sin ideologiska grund.
Högaktuell och mycket intressant läsning! Stundvis något förenklande och subjektiv, men mycket välskriven och gott om belägg med forskning och exempel.