What do you think?
Rate this book
Livbärarna
När Mirjam blir gravid tänker hon först göra som alla andra. Hon ska gå till någon av plantagerna, låta embryot planteras i en livkapsel och sedan skördas under säkra former. Det var så hon själv föddes, och det är svårt att minnas att det varit på något annat sätt.
Men så händer något. Mirjam fattar ett beslut som slungar henne ut ur systemet, bort från pojkvännen och deras trygga lägenhet och in i en helt annan värld, en födandets motståndsrörelse som vill gå tillbaka till rötterna. Till varje pris. Livbärarna är en roman om att sätta liv till världen. Det är en berättelse om en annan värld som samtidigt talar rakt in i vårt nu.
Men så händer något. Mirjam fattar ett beslut som slungar henne ut ur systemet, bort från pojkvännen och deras trygga lägenhet och in i en helt annan värld, en födandets motståndsrörelse som vill gå tillbaka till rötterna. Till varje pris. Livbärarna är en roman om att sätta liv till världen. Det är en berättelse om en annan värld som samtidigt talar rakt in i vårt nu.
- GenresFiction
287 pages, Hardcover
Published May 13, 2022
12 people are currently reading
206 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 27 of 27 reviews
July 3, 2022
Betyg: 3,5
Livbärarna handlar om ett ytterst aktuellt tema: kvinnors rätt till sina egna kroppar, men den här gången ur ett annat perspektiv. Vi befinner oss i framtiden där det anses högst onaturligt av kvinnor att bära sina barn. Istället låter man fostren utvecklas på plantager, för att minska kvinnans lidande och göra båda parter exakt lika delaktiga i processen. Men Mirjam vill bära sitt barn själv och väljer att fullfölja graviditeten på en gård långt bort från civilisationen.
Rosvall språk är rikt och riktigt. Historien växer fram i korta stycken och vi förflyttar oss mellan olika platser och tidsperioder.
Jag tycker temat är intressant men trots det tar det ganska lång tid för mig att läsa klart den här boken. Kanske blir det lite långsamt ibland. Lite väl många detaljer om känslan av att vara gravid. Kanske är det bara jag som upplever att allt runt omkring mig handlar om barn och bärandet av dem och därför känner mig trött på ämnet.
Livbärarna är välskriven med precis rätt mängd dystopi. Jag kan redan nu se hur den adapteras för att bli tv-serie.
Livbärarna handlar om ett ytterst aktuellt tema: kvinnors rätt till sina egna kroppar, men den här gången ur ett annat perspektiv. Vi befinner oss i framtiden där det anses högst onaturligt av kvinnor att bära sina barn. Istället låter man fostren utvecklas på plantager, för att minska kvinnans lidande och göra båda parter exakt lika delaktiga i processen. Men Mirjam vill bära sitt barn själv och väljer att fullfölja graviditeten på en gård långt bort från civilisationen.
Rosvall språk är rikt och riktigt. Historien växer fram i korta stycken och vi förflyttar oss mellan olika platser och tidsperioder.
Jag tycker temat är intressant men trots det tar det ganska lång tid för mig att läsa klart den här boken. Kanske blir det lite långsamt ibland. Lite väl många detaljer om känslan av att vara gravid. Kanske är det bara jag som upplever att allt runt omkring mig handlar om barn och bärandet av dem och därför känner mig trött på ämnet.
Livbärarna är välskriven med precis rätt mängd dystopi. Jag kan redan nu se hur den adapteras för att bli tv-serie.
May 30, 2022
Livbärarna handlar om Mirjam om blir gravid. Först tänker hon göra som alla andra; låta embryot planteras i en livskapsel på någon av plantagerna och sedan skördas under säkra former. Men sedan händer något som gör så att Mirjam fattar ett beslut som slungar henne ut ur systemet, bort från pojkvännen och deras trygga vardag till en annan värld. En värld där en motståndsrörelse vill tillbaka till rötterna för barnafödande.
Jag visste redan när jag har läst första sidan att det här var en ny favorit för mig. Drivet i språket, berättartekniken med de korta styckena som bara flöt samman och känslorna hos karaktärerna gjorde den oemotståndlig att lägga ifrån sig.
Rosvall har byggt upp en värld som är inte så olik den vi lever i idag, utan en värld som många nog kan se som framtiden. Där kvinnor inte behöver vara gravida, där män också kan producera bröstmjölk och där man till varje pris vill ha ett jämställt förhållande - där inte kvinnan ska kunna knyta an under hela graviditeten så att männen blir utanför. Och till en viss del så köper jag det, jag själv vill gärna ha barn men är livrädd för att vara gravid och sedan trycka ut ungen. Det är ju skitläskigt.
Men Rosvall sätter också ord på hur det inte alls kommer vara jämställt. Hur patriarkatet ändå kommer att vinna och göra barnafödandet till en grej för männen. Citat ur boken sida 48: "Eva sa att när männen väl började bry sig om sina barn ville de ha vad vi alltid haft. Och då blev våra kroppar ett hinder, inte bara något de ville ligga med utan något de inte kunde konkurrera med." Och det kändes verkligen som en käftsmäll - för känns det inte som att det är exakt så det kommer bli?
Jag älskade hur boken byggdes upp i olika tidslinjer och att vi fick följa Mirjam både innan hon blev gravid, undertiden hon var gravid och efteråt. Det var hjärtskärande, stämningsfullt, hoppfullt, fantastiskt och ibland alldeles underbart. Jag satt och fånlog vissa kapitel, medan andra kände jag tårarna tränga bakom ögonlocken. Jag gillade även att den dystopiska biten gavs en liten del i taget, så att det inte blev för mycket av världsbygget på en och samma gång. Rosvall visste exakt vad hon behövde berätta i vilken sekvens av boken för att kunna guida läsaren så att den förstod hur allting fungerade. Genialiskt.
Fantastisk fantastisk fantastisk bok!
Tack för recensionsexemplar Weyler förlag.
Jag visste redan när jag har läst första sidan att det här var en ny favorit för mig. Drivet i språket, berättartekniken med de korta styckena som bara flöt samman och känslorna hos karaktärerna gjorde den oemotståndlig att lägga ifrån sig.
Rosvall har byggt upp en värld som är inte så olik den vi lever i idag, utan en värld som många nog kan se som framtiden. Där kvinnor inte behöver vara gravida, där män också kan producera bröstmjölk och där man till varje pris vill ha ett jämställt förhållande - där inte kvinnan ska kunna knyta an under hela graviditeten så att männen blir utanför. Och till en viss del så köper jag det, jag själv vill gärna ha barn men är livrädd för att vara gravid och sedan trycka ut ungen. Det är ju skitläskigt.
Men Rosvall sätter också ord på hur det inte alls kommer vara jämställt. Hur patriarkatet ändå kommer att vinna och göra barnafödandet till en grej för männen. Citat ur boken sida 48: "Eva sa att när männen väl började bry sig om sina barn ville de ha vad vi alltid haft. Och då blev våra kroppar ett hinder, inte bara något de ville ligga med utan något de inte kunde konkurrera med." Och det kändes verkligen som en käftsmäll - för känns det inte som att det är exakt så det kommer bli?
Jag älskade hur boken byggdes upp i olika tidslinjer och att vi fick följa Mirjam både innan hon blev gravid, undertiden hon var gravid och efteråt. Det var hjärtskärande, stämningsfullt, hoppfullt, fantastiskt och ibland alldeles underbart. Jag satt och fånlog vissa kapitel, medan andra kände jag tårarna tränga bakom ögonlocken. Jag gillade även att den dystopiska biten gavs en liten del i taget, så att det inte blev för mycket av världsbygget på en och samma gång. Rosvall visste exakt vad hon behövde berätta i vilken sekvens av boken för att kunna guida läsaren så att den förstod hur allting fungerade. Genialiskt.
Fantastisk fantastisk fantastisk bok!
Tack för recensionsexemplar Weyler förlag.
October 24, 2022
Trodde detta skulle bli en dystopi-härlig bok, men handlade mest om huvudpersonens relation till sin man som inte följer med. Besviken är bara förnamnet.
November 3, 2022
En bok jag inte skulle komma över i vanliga fall, men kändes lockande att läsa nu när jag själv bär på ett liv.
Mirijam blir gravid och vill inte skiljas från sitt foster i magen. Hon vill bära och föda sitt barn. Det får hon inte - det är förbjudet. Mirjam flyr till en avlägsen gård där Jordemor tar hand om henne och barnet i magen. En plats som är hemlig och förbjuden i samhället.
Finns mycket att tolka i boken.
Rätten till beslut om sin egna kropp, bandet mellan barnet och mamman, jämlikt föräldraskap osv.
Det är en berättare om en annan värld som samtidigt talar rakt in i vårt nu.
Mirijam blir gravid och vill inte skiljas från sitt foster i magen. Hon vill bära och föda sitt barn. Det får hon inte - det är förbjudet. Mirjam flyr till en avlägsen gård där Jordemor tar hand om henne och barnet i magen. En plats som är hemlig och förbjuden i samhället.
Finns mycket att tolka i boken.
Rätten till beslut om sin egna kropp, bandet mellan barnet och mamman, jämlikt föräldraskap osv.
Det är en berättare om en annan värld som samtidigt talar rakt in i vårt nu.
October 31, 2022
Kropp/naturlighet, förnuft/vetenskap, graviditet och jämställdhet är de fyra hörn som bildar kvadraten Livbärarna.
”Vi fick såklart inte se groddarna, inte på nära håll. Men vi kunde se in i salarna där de låg och växte. Prydligt ordnade rader av genomskinliga vaggor. Med sladdar hängande från varje livkapsel. De berättade att salarna hade en temperatur på 37 grader under dagen, att samtalen som fördes i personalrummet leddes ut i högtalarsystemet för att groddarna skulle få en känsla från språk redan från start.”
Mirjam har tillsammans med sin sambo Teo blivit gravida ”på eget bevåg”. Men det visar sig att embryot växer lite dåligt och det finns en risk (1/10) att grodden inte klarar en ”plantering” – det vill säga plockas ut ur livmodern för att placeras i en livkapsel. Teo vill ta risken och plantera men Mirjam vill behålla barnet i sin kropp, det är dock inte etiskt försvarbart och Mirjam måste ta till flykten.
Möjligen tänker sig Ina Rosvall att den här dystopin skulle kunna bli verklighet en dag om man fortsätter förbigå att vi har de kroppar vi har, med vilka män varken kan bära, föda eller amma barn. När man framför den kvinnliga kroppens nativa beteende prioriterar förnuft, vetenskap, bekvämlighet, riskminimering, perfektion och jämlikhet har vi glömt att även människan är ett djur. Alla som fött barn vet det. Kroppen vet saker som inte hjärnan vet. Vi varken kan eller ska kontrollera och veta allt. I den här sci-fi-verkligheten har feminismen faktiskt gått för långt (trodde aldrig jag skulle skriva det). Fast egentligen inte, här begås ju samma fel som i delar av USA, Polen, Egypten och andra länder, och det är att negligera kvinnans rätt att bestämma själv eftersom det är hennes kropp. Det är ju bara hon som är gravid. Jämställdhet kan aldrig gå före rätten att bestämma över sin egen kropp, det är en paradox.
”Det var som om min kropp fått en röst. Kanske hade den hela tiden talat och det var först nu jag förstått att lyssna. Det var därför jag tyckte om att ha mens trots att det på ytan mest var besvärligt. Det var som en påminnelse, du har en kropp, du är en kropp, den här kroppen. Det fanns så mycket med den som jag inte förstod, inte kände till men som jag ändå var.”
Otroligt starkt ämnesval med tanke på att vi redan börjat göra industri av närhet. Vi lever i ett samhälle där valmöjligheterna är större än vad vi behärskar, där kontroll, mätbarhet och ekonomi får styra framför förundran, sinnlighet och situationskänslighet, den naturliga kroppen är på utgående och anses inte sällan fel. Till exempel är ”naturlig sminkning” en grej.
Men sen är Livbärarna inte speciellt intressant ändå. Spänningsmomentet får inte igång mig. Inte Mirjams ältande som hon riktar mot duet i magen, heller. Det finns ju faktiskt ett starkt narrativ som representerar den naturliga kvinnokroppen så artificiella livmödrar känns inte speciellt rimligt.
”Vi fick såklart inte se groddarna, inte på nära håll. Men vi kunde se in i salarna där de låg och växte. Prydligt ordnade rader av genomskinliga vaggor. Med sladdar hängande från varje livkapsel. De berättade att salarna hade en temperatur på 37 grader under dagen, att samtalen som fördes i personalrummet leddes ut i högtalarsystemet för att groddarna skulle få en känsla från språk redan från start.”
Mirjam har tillsammans med sin sambo Teo blivit gravida ”på eget bevåg”. Men det visar sig att embryot växer lite dåligt och det finns en risk (1/10) att grodden inte klarar en ”plantering” – det vill säga plockas ut ur livmodern för att placeras i en livkapsel. Teo vill ta risken och plantera men Mirjam vill behålla barnet i sin kropp, det är dock inte etiskt försvarbart och Mirjam måste ta till flykten.
Möjligen tänker sig Ina Rosvall att den här dystopin skulle kunna bli verklighet en dag om man fortsätter förbigå att vi har de kroppar vi har, med vilka män varken kan bära, föda eller amma barn. När man framför den kvinnliga kroppens nativa beteende prioriterar förnuft, vetenskap, bekvämlighet, riskminimering, perfektion och jämlikhet har vi glömt att även människan är ett djur. Alla som fött barn vet det. Kroppen vet saker som inte hjärnan vet. Vi varken kan eller ska kontrollera och veta allt. I den här sci-fi-verkligheten har feminismen faktiskt gått för långt (trodde aldrig jag skulle skriva det). Fast egentligen inte, här begås ju samma fel som i delar av USA, Polen, Egypten och andra länder, och det är att negligera kvinnans rätt att bestämma själv eftersom det är hennes kropp. Det är ju bara hon som är gravid. Jämställdhet kan aldrig gå före rätten att bestämma över sin egen kropp, det är en paradox.
”Det var som om min kropp fått en röst. Kanske hade den hela tiden talat och det var först nu jag förstått att lyssna. Det var därför jag tyckte om att ha mens trots att det på ytan mest var besvärligt. Det var som en påminnelse, du har en kropp, du är en kropp, den här kroppen. Det fanns så mycket med den som jag inte förstod, inte kände till men som jag ändå var.”
Otroligt starkt ämnesval med tanke på att vi redan börjat göra industri av närhet. Vi lever i ett samhälle där valmöjligheterna är större än vad vi behärskar, där kontroll, mätbarhet och ekonomi får styra framför förundran, sinnlighet och situationskänslighet, den naturliga kroppen är på utgående och anses inte sällan fel. Till exempel är ”naturlig sminkning” en grej.
Men sen är Livbärarna inte speciellt intressant ändå. Spänningsmomentet får inte igång mig. Inte Mirjams ältande som hon riktar mot duet i magen, heller. Det finns ju faktiskt ett starkt narrativ som representerar den naturliga kvinnokroppen så artificiella livmödrar känns inte speciellt rimligt.
June 29, 2022
Lite som Handmaid’s tale, fast tvärtom. Alla kvinnor har ett chip inplanterat som stängt av deras menscykel. När man vill skaffa barn placeras det befruktade ägget i en livskapsel, där det övervakas och kontrolleras för genetiska variationer osv. Att vara gravid och föda naturligt ses som ett omänskligt lidande både för kvinna och barn. Det är inte olagligt men väldigt stigmatiserat att föda och inga läkare vet längre något om förlossningar. Huvudpersonen vill ändå föda på egen hand, lämnar sin pojkvän som vill att de ska plantera fostret, och åker till en gård, avskuren från samhället, där det finns en jordemor och andra gravida kvinnor.
Intressant bok! Den var lite långsam i början, det var synd att inte bakgrundshistorien berättades tidigare. Under andra hälften tog den sig och blev både spännande och sorglig. En sjuk utveckling av den moderna teknikens kapacitet… samtidigt som kvinnorna på gården har noll kunskap om sina kroppar, de har liksom inte ens haft mens förrän de fick tillstånd från myndigheterna att bli gravida och nu ska de föda utan någon som helst sorts medicinsk smärtstillande… jag blir inte så sugen på något av alternativen:)
jag tycker den här är bättre än författarens första bok, Harungen.
Intressant bok! Den var lite långsam i början, det var synd att inte bakgrundshistorien berättades tidigare. Under andra hälften tog den sig och blev både spännande och sorglig. En sjuk utveckling av den moderna teknikens kapacitet… samtidigt som kvinnorna på gården har noll kunskap om sina kroppar, de har liksom inte ens haft mens förrän de fick tillstånd från myndigheterna att bli gravida och nu ska de föda utan någon som helst sorts medicinsk smärtstillande… jag blir inte så sugen på något av alternativen:)
jag tycker den här är bättre än författarens första bok, Harungen.
September 25, 2023
Zzzzznaaaark......klyschigt språk, tröttsam huvudkaraktär och förutsägbar story. Men ja, kanske intressant tema med tanke på vad som händer i världen o synen på graviditet och rätten till sin egen kropp.
July 16, 2022
Män är civilisation och kvinnor är natur är en gammal sunkig sexistisk myt som verkar för evigt dömd att upprepas. Men att en kvinna skulle skriva och ge ut en roman med detta budskap år 2022 känns ju ungefär lika fräscht som gårdagens glas med mjölk som någon glömde på diskbänken.
I romanen får vi följa Mirjam som har bestämt sig för att gå emot sin tids norm av att låta graviditeten fortgå utanför kroppen. Nej, Mirjam ska istället genomgå en intern graviditet och föda på en idyllisk bullerby-liknande gård mitt ute i ingenstans.
Rosvall har skapat en värld där den dystopiska "staden" får stå för en civilisation som är mer och mer frånkopplad från kroppen. Där inte bara födsel och graviditet är kontrollerade, utan även fertilitet och vilka som har rätt att få barn också går via myndighetskontroll. I den här världen är alltså kroppen och livets "naturliga gång" under statlig kontroll. Och i det här systemet har det uppstått en motrörelse av kvinnor som helt enkelt vill behålla sina foster och föda dem på den "naturliga vägen" när tiden har kommit.
Och det är nästan det här som är mest frustrerande - redan från sida ett blir vi matade med budskapet om att det kroppsliga är gott och naturligt (även om Rosvall försöker låtsas som att det inte är detta hon säger genom ett fåtal karaktärer som påstår att de inte alls förespråkar någon naturlighet) och att försöket att undkomma det kroppsliga i sig bara är lönlöst. Det är en tro på modern medicin som en slags patriarkal och allmänt förtryckande institution som har som mål att skydda folk från den bångstyriga kroppen, att göra människan till en intellektuell varelse snarare än en kroppslig. Och låt mig vara tydlig i att det inte finns någon som helst subtilitet i det här budskapet. Det är till och med så illa att hon på en sida skriver rakt ut att manligt förnuft förtrycker den kvinnliga naturen. Patriarkatet är alltså en grundbult i de här krafterna som försöker hindra kvinnor från att vara gravida och föda.
Romanen är alltså helt klart en del i den påstådda diskussionen eller kampen mellan de som tror på "naturlighet". Och de som är de som har blivit utsedda som fienden, som ibland kallas "posthumanister" ibland "transhumanister". Och det är väldigt tydligt vilken del av den debatten den här boken står på, och i den stora bilden måste jag fråga mig vilken fiende Ina Rosvall tror hon bekämpar? Inget av det som händer i den här romanen har någon koppling till verkligheten, möjligheten att låta ett foster växa i nio månader i en miljö utanför kroppen är något som Rosvall aldrig kommer uppleva. "Livbärarna" är en roman som låtsas ha ett radikalt budskap, men som slåss mot väderkvarnar.
Har sett att folk drar paralleller till abortdiskussionen (i den mån den ens existerar i Sverige) men det är en haltande jämförelse. Den här boken är inte en förespråkare för rätten till abort, den här boken är snarare abortmotståndare i sin tro om att livet ska göra ont och att döden och lidande bara är ännu en del av livet som man måste omfamna. Det är knappast ett budskap som är stärkande för kvinnor, som enligt den här boken ska vara lyckliga över att de får förlossningsskador eftersom de är ett tecken på den kärlek och uppoffring man har gjort för sitt barn. När en av livbärarna dör i boken behandlas det heller inte som en tragedi som hade kunnat förhindras, utan används bara för ännu en predikan om hur män använder det här systemet för att förtrycka kvinnor. Det är en bok som med ena handen matar en viss grupp av kvinnors offermentalitet samtidigt som den med andra handen slår mot de som är svagast.
Och som att det inte är illa nog att bli tvångsmatad med propaganda om hur härligt det är att ha en kropp som gör ont så är också språket fasansfullt. Klumpig prosa är blandad med bland de mest onaturliga dialog jag någonsin har läst. Och som att det inte var illa nog går allt med snigelfart, inget får lämnas åt läsarens fantasi, allt, allt, allt måste berättas om i detalj. När huvudkaraktären får sin första mens, att hennes syster inte gillar hennes pojkvän (systern är förresten en helt och hållet överflödig karaktär), när Mirjam och hennes pojkvän skaffade sin katt, allt måste redogöras för!
Det är synd att se att årets mest omtalade svenska sci-fi ska vara ett sånt här bottennapp, men jag kan inte rekommendera den här boken till någon. Inte för historien, inte för språket, inte för de hiskeligt tråkiga karaktärerna.
I romanen får vi följa Mirjam som har bestämt sig för att gå emot sin tids norm av att låta graviditeten fortgå utanför kroppen. Nej, Mirjam ska istället genomgå en intern graviditet och föda på en idyllisk bullerby-liknande gård mitt ute i ingenstans.
Rosvall har skapat en värld där den dystopiska "staden" får stå för en civilisation som är mer och mer frånkopplad från kroppen. Där inte bara födsel och graviditet är kontrollerade, utan även fertilitet och vilka som har rätt att få barn också går via myndighetskontroll. I den här världen är alltså kroppen och livets "naturliga gång" under statlig kontroll. Och i det här systemet har det uppstått en motrörelse av kvinnor som helt enkelt vill behålla sina foster och föda dem på den "naturliga vägen" när tiden har kommit.
Och det är nästan det här som är mest frustrerande - redan från sida ett blir vi matade med budskapet om att det kroppsliga är gott och naturligt (även om Rosvall försöker låtsas som att det inte är detta hon säger genom ett fåtal karaktärer som påstår att de inte alls förespråkar någon naturlighet) och att försöket att undkomma det kroppsliga i sig bara är lönlöst. Det är en tro på modern medicin som en slags patriarkal och allmänt förtryckande institution som har som mål att skydda folk från den bångstyriga kroppen, att göra människan till en intellektuell varelse snarare än en kroppslig. Och låt mig vara tydlig i att det inte finns någon som helst subtilitet i det här budskapet. Det är till och med så illa att hon på en sida skriver rakt ut att manligt förnuft förtrycker den kvinnliga naturen. Patriarkatet är alltså en grundbult i de här krafterna som försöker hindra kvinnor från att vara gravida och föda.
Romanen är alltså helt klart en del i den påstådda diskussionen eller kampen mellan de som tror på "naturlighet". Och de som är de som har blivit utsedda som fienden, som ibland kallas "posthumanister" ibland "transhumanister". Och det är väldigt tydligt vilken del av den debatten den här boken står på, och i den stora bilden måste jag fråga mig vilken fiende Ina Rosvall tror hon bekämpar? Inget av det som händer i den här romanen har någon koppling till verkligheten, möjligheten att låta ett foster växa i nio månader i en miljö utanför kroppen är något som Rosvall aldrig kommer uppleva. "Livbärarna" är en roman som låtsas ha ett radikalt budskap, men som slåss mot väderkvarnar.
Har sett att folk drar paralleller till abortdiskussionen (i den mån den ens existerar i Sverige) men det är en haltande jämförelse. Den här boken är inte en förespråkare för rätten till abort, den här boken är snarare abortmotståndare i sin tro om att livet ska göra ont och att döden och lidande bara är ännu en del av livet som man måste omfamna. Det är knappast ett budskap som är stärkande för kvinnor, som enligt den här boken ska vara lyckliga över att de får förlossningsskador eftersom de är ett tecken på den kärlek och uppoffring man har gjort för sitt barn. När en av livbärarna dör i boken behandlas det heller inte som en tragedi som hade kunnat förhindras, utan används bara för ännu en predikan om hur män använder det här systemet för att förtrycka kvinnor. Det är en bok som med ena handen matar en viss grupp av kvinnors offermentalitet samtidigt som den med andra handen slår mot de som är svagast.
Och som att det inte är illa nog att bli tvångsmatad med propaganda om hur härligt det är att ha en kropp som gör ont så är också språket fasansfullt. Klumpig prosa är blandad med bland de mest onaturliga dialog jag någonsin har läst. Och som att det inte var illa nog går allt med snigelfart, inget får lämnas åt läsarens fantasi, allt, allt, allt måste berättas om i detalj. När huvudkaraktären får sin första mens, att hennes syster inte gillar hennes pojkvän (systern är förresten en helt och hållet överflödig karaktär), när Mirjam och hennes pojkvän skaffade sin katt, allt måste redogöras för!
Det är synd att se att årets mest omtalade svenska sci-fi ska vara ett sånt här bottennapp, men jag kan inte rekommendera den här boken till någon. Inte för historien, inte för språket, inte för de hiskeligt tråkiga karaktärerna.
June 8, 2022
Wow. Just wow!
September 20, 2022
Den här boken lämnar mig med många tankar och frågor. Den känns som ett inlägg i en samhällsdebatt som jag upplever som ganska urspårad - jag vet inte om det är så det är tänkt för jag har inte läst om boken någonstans innan jag råkade hitta den på Storytel och blev nyfiken.
Scenariot är verkligen otäckt - strävan efter jämställdhet och att alla ska kunna få barn oavsett kön och relation (fast man måste bli godkänd först, utredning görs och p-chips stängs av) i kombination med en rätt osannolik teknikutveckling har lett till att människor istället för graviditet och förlossning sår eller planterar i plantager där foster sedan i tio månader växer i ”livkapslar” för att sedan skördas. Alla kan, med hjälp av medicin, amma. Detta sätt har i denna framtidsdystopi kommit att ses som det säkraste och därmed rekommenderade/påtvingade sättet att få barn. Ett Storebror ser dig-samhälle beskrivs där vårdpersonal och socialtjänst porträtteras som nyttiga soldater, helt utan värme.
En liten sista hemlig motståndsrörelse i form av en Jordmor på en gammaldags gård finns dock, dit kommer huvudpersonen för att kunna fortsätta sin graviditet och föda sitt barn. Pappan till barnet vill att de ska plantera vilket förstås leder till en svår konflikt dem emellan - han har ju också hela samhällsapparaten bakom sig, vilket gör att den gravida huvudpersonen framstår som högst oansvarig, som har riskerat barnets liv.
Jag kunde inte lägga ifrån mig boken, även om slutet egentligen var rätt förutsägbart (och hemskt). Jag älskade skildringarna av graviditet, förlossning och puerperium - de kändes skrivna av någon som nyss varit där själv. Det finns alldeles för lite skrivet om denna oerhört speciella tid. Jag som är barnmorska själv gillade också Jordmors lite kärva attityd till liv, död och föräldraskap - även om det är långt ifrån inställningen vi som arbetar som barnmorskor idag har. Kanske skulle vi bli såna om det var underjordisk gerillaverksamhet vi ägnade oss åt.
Men - nånting skaver rejält. Är det detta scenario de debattörer som är emot transpersoners och hbtq+personers rättigheter ser framför sig? Är det något i denna stilen man ser framför sig när man upprörs över inkluderande språk i informationstexter på 1177 tex, där man för att alla gravida ska kunna känna igen sig och känna att informationen är till och för även dem väljer att skriva ”den gravida” och ”partnern/medföräldern” istället för ”den gravida kvinnan” och ”pappan”? Att detta är första steget mot ett samhälle likt det i boken och att för att hålla detta stången måste man tyvärr kasta några under bussen? Det känns… well, mycket osannolikt. Rent praktiskt får vi inte veta varken hur sådd, uttag av foster och plantering går till eller hur dessa livkapslar kan hålla foster vid liv, och det är klart att jag inte kräver det av författaren, det hade dessutom blivit en mycket tråkigare bok. Men att scenariot är mycket långt borta och knappast någonsin möjligt, det tror jag vilken fertilitetsläkare som helst skulle intyga.
Scenariot är verkligen otäckt - strävan efter jämställdhet och att alla ska kunna få barn oavsett kön och relation (fast man måste bli godkänd först, utredning görs och p-chips stängs av) i kombination med en rätt osannolik teknikutveckling har lett till att människor istället för graviditet och förlossning sår eller planterar i plantager där foster sedan i tio månader växer i ”livkapslar” för att sedan skördas. Alla kan, med hjälp av medicin, amma. Detta sätt har i denna framtidsdystopi kommit att ses som det säkraste och därmed rekommenderade/påtvingade sättet att få barn. Ett Storebror ser dig-samhälle beskrivs där vårdpersonal och socialtjänst porträtteras som nyttiga soldater, helt utan värme.
En liten sista hemlig motståndsrörelse i form av en Jordmor på en gammaldags gård finns dock, dit kommer huvudpersonen för att kunna fortsätta sin graviditet och föda sitt barn. Pappan till barnet vill att de ska plantera vilket förstås leder till en svår konflikt dem emellan - han har ju också hela samhällsapparaten bakom sig, vilket gör att den gravida huvudpersonen framstår som högst oansvarig, som har riskerat barnets liv.
Jag kunde inte lägga ifrån mig boken, även om slutet egentligen var rätt förutsägbart (och hemskt). Jag älskade skildringarna av graviditet, förlossning och puerperium - de kändes skrivna av någon som nyss varit där själv. Det finns alldeles för lite skrivet om denna oerhört speciella tid. Jag som är barnmorska själv gillade också Jordmors lite kärva attityd till liv, död och föräldraskap - även om det är långt ifrån inställningen vi som arbetar som barnmorskor idag har. Kanske skulle vi bli såna om det var underjordisk gerillaverksamhet vi ägnade oss åt.
Men - nånting skaver rejält. Är det detta scenario de debattörer som är emot transpersoners och hbtq+personers rättigheter ser framför sig? Är det något i denna stilen man ser framför sig när man upprörs över inkluderande språk i informationstexter på 1177 tex, där man för att alla gravida ska kunna känna igen sig och känna att informationen är till och för även dem väljer att skriva ”den gravida” och ”partnern/medföräldern” istället för ”den gravida kvinnan” och ”pappan”? Att detta är första steget mot ett samhälle likt det i boken och att för att hålla detta stången måste man tyvärr kasta några under bussen? Det känns… well, mycket osannolikt. Rent praktiskt får vi inte veta varken hur sådd, uttag av foster och plantering går till eller hur dessa livkapslar kan hålla foster vid liv, och det är klart att jag inte kräver det av författaren, det hade dessutom blivit en mycket tråkigare bok. Men att scenariot är mycket långt borta och knappast någonsin möjligt, det tror jag vilken fertilitetsläkare som helst skulle intyga.
September 24, 2025
En dystopisk framtid där forskningen kommit så långt att alla barn odlas utanför kvinnans livmoder i plantager. Hela processen från fertilisering till "skörd" medikaliseras in i det minsta. Vid första anblick skulle det kunna vara en kvinnlig frigörelse och ett steg till ett mer jämlikt samhälle, men att föda vaginalt förbjuds med hänvisning till barnets och kvinnans lidande, och den djupt kroppsliga anknytningen mellan mor och barn tillåts inte existera av hänsyn till att det inte vore rättvist mot fadern. Patriarkatet och mäns bestämmelserätt över kvinnor kvarstår. Huvudpersonen flyr undan samhället med sitt barn i magen för att föda utanför plantagerna.
Intressant ny fallvinkel på kvinnors rätt till sin egen kropp. Och en för mig ny och obehaglig reflektion kring när män tränger sig in i vad som i grunden kan ses som en kvinnlig rätt. Är det möjligt eller ens önskvärt med ett så i grunden jämlikt föräldraskap?
Hade önskat mer dystopi, var dock tidvis riktigt obehaglig men själva prosan drog ner det.
Intressant ny fallvinkel på kvinnors rätt till sin egen kropp. Och en för mig ny och obehaglig reflektion kring när män tränger sig in i vad som i grunden kan ses som en kvinnlig rätt. Är det möjligt eller ens önskvärt med ett så i grunden jämlikt föräldraskap?
Hade önskat mer dystopi, var dock tidvis riktigt obehaglig men själva prosan drog ner det.
January 25, 2023
Intressant vinkel, ett samhälle där graviditet i stort rationaliserats bort till förmån för plantager där "groddarna" kan "sås" och övervakas i genomskinliga kapslar. Jaget och hennes partner beslutar att bli gravida på ett traditionellt sätt, men tanken är att "plantera" barnet när det väl får fäste. Jag är inte helt hundra på att jag köper historien kring anomalin, och risken vid en planterad kontra att barnet får växa i magen, vilket är premissen till att hon överhuvudtaget rymmer för att föda på en hemlig gård för traditionella livbärare. Men boken får en att fundera på olika regler och traditioner kring barnafödande, positivt och negativt, och det var en välskriven bok som var lätt att läsa långa sjok i taget av.
July 8, 2024
Dystopisk histora om en tid där familjebildning innebär byråkrati och godkännande och där fostret "sås" i plantager som sedan skördas. I denna tid har tekniska framstegen möjliggjort att föräldrarna kan vara exakt lika delaktiga och obekvämligheter och smärta som en graviditet och förlossning för med sig ses som förlegat och rent av oetiskt.
Boken väcker spännande frågor om rätten till sin kropp, sina val, jämställdhet och vad som betraktas som naturligt.
Boken väcker spännande frågor om rätten till sin kropp, sina val, jämställdhet och vad som betraktas som naturligt.
April 17, 2025
Jag gillar att den öppnar upp för diskussioner kring graviditet, kroppens funktioner, kvinnans rätt till sin kropp, föräldrars rätt till sina barn och hur mycket man kan kontrollera. Jag gillar också att Ina Rosvall inte gör det lätt för en att ta ställning utan verkligen öppnar för diskussion.
Men det är för långt, tradigt och lite tråkigt. Särskilt i början av boken. Ändå intressant bok för tex en bokcirkel.
Men det är för långt, tradigt och lite tråkigt. Särskilt i början av boken. Ändå intressant bok för tex en bokcirkel.
September 9, 2022
Väldigt intressant perspektiv. Typ sci-fi om graviditet. Inte så mycket sci-fi, mer graviditet (vilket uppskattades då bokens sensmoral blev tydlig). Såg det hela som en film framför mig, och hur allt knöts ihop gjorde mig delad emot alla karaktärer i boken. Absolut läsvärd & tänkvärd. Dock ledde mig in i mörka platser i huvudet & stundtals var språket fattigt
August 3, 2022
En bok som liknar Kallocain, samtidigt som den inte alls liknar Kallocain. Den är inte dålig, men jag tyckte inte alls om att läsa den. Mest av allt är jag oändligt tacksam över att jag slipper göra en litterär analys av Livbärarna.
March 1, 2024
Intressant men också mer än vad jag klarade av ang barn och barnafödande. I en dystopi genre klart väldigt unik och det gillar jag. Men lite väl mycket om barn och en mors relation till ett barn och sen med en grafisk förlossning på det också. Mycket att ta in. Men samtidigt glad att jag läst den.
March 31, 2024
Helt otrolig! Så många intressanta frågeställningar som diskuteras. Skulle bli en riktigt bra film. Särskilt mäktig att läsa nu när jag själv bara är ett par veckor från att föda mitt första barn. Vågar man hoppas på en uppföljare?
June 16, 2022
Helvete. Vilken bok. Egentligen vill jag skriva allt jag känner och tänker nu, nu, nu men måste samla mig först. För det är så mycket. Omöjligt mycket.
July 7, 2022
Betyg: 4.5
July 24, 2022
Helt okej! Vill aldrig någonsin föda barn efter det här.
July 29, 2022
Boken i sig är inte den bästa i klassen jag läst, men jag välkomnar varmt den nya trenden att skriva real sci-fi om reproduktion från kvinnlig perspektiv!
August 29, 2022
Lite hackigt språk. Plottwist på slutet men antar att jag läst för många feel-goodromaner....alla historier har inte lyckliga slut. Vill inte vara gravid efter detta iaf.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Read
October 10, 2022Gillade så mycket idén om denna men håller inte i praktiken tyvärr.
February 11, 2023
Dystopi men ändå aktuell på något skärmande sätt. I grunden en fråga om kvinnans rätt till sin kropp, när en i grunden intressant tanke helt spårar ut.
July 15, 2024
Jättebra om graviditet, kvinnokroppen och att äga rätten till sin egen kropp, sina val och sina egna upplevelser. Tycker många ska läsa! Påminde mig om Ishiguro’s Never let me go.
July 13, 2025
Hjärtekrossande, politisk, tragisk, otrolig
Displaying 1 - 27 of 27 reviews