What do you think?
Rate this book
En övning i revolution
Det här är berättelsen om en mor, en historia hon själv aldrig ville berätta.
Kapi är mors yngsta dotter, hennes namn betyder den som föddes efter det barn som dött. Kapi kommer till livet med ett uppdrag, de säger att hon skulle trösta mor. Kapi bär detta i kroppen, en känsla av sorg. I Sverige finns kusinerna som sätter upp osynliga pjäser där de vuxna deltar utan sin vetskap. I Sverige finns den lyckliga trångboddheten. I Sverige finns mormor Ma som nog har mystiska krafter och inte tycker om deras far Issaih. Nu när Kapi, mor och Kapis syster kommer till Sverige vill Ma att mor ska lämna Issaih, att hon ska tala om för de svenska myndigheterna att han är farlig, har nära förhållande med den föregående presidentens folk och att han varit tyrannisk mot henne och barnen. Men allt är upp till mor och ingen vet vad hon tänker för hon berättade aldrig sin historia. En historia om gemenskaper, svek, vrede, migration, att föda, arbete och att tvätta – och om en kärlek som aldrig tar slut.
Kayo Mpoyi vill i sin andra roman undersöka minne och historia, likt en arkeolog söker den tolka sådant som aldrig berättades, en mors berättelse. Och frågan som söker sitt svar är om fiktionen verkligen kan fylla tystnaden.
Kapi är mors yngsta dotter, hennes namn betyder den som föddes efter det barn som dött. Kapi kommer till livet med ett uppdrag, de säger att hon skulle trösta mor. Kapi bär detta i kroppen, en känsla av sorg. I Sverige finns kusinerna som sätter upp osynliga pjäser där de vuxna deltar utan sin vetskap. I Sverige finns den lyckliga trångboddheten. I Sverige finns mormor Ma som nog har mystiska krafter och inte tycker om deras far Issaih. Nu när Kapi, mor och Kapis syster kommer till Sverige vill Ma att mor ska lämna Issaih, att hon ska tala om för de svenska myndigheterna att han är farlig, har nära förhållande med den föregående presidentens folk och att han varit tyrannisk mot henne och barnen. Men allt är upp till mor och ingen vet vad hon tänker för hon berättade aldrig sin historia. En historia om gemenskaper, svek, vrede, migration, att föda, arbete och att tvätta – och om en kärlek som aldrig tar slut.
Kayo Mpoyi vill i sin andra roman undersöka minne och historia, likt en arkeolog söker den tolka sådant som aldrig berättades, en mors berättelse. Och frågan som söker sitt svar är om fiktionen verkligen kan fylla tystnaden.
- GenresSwedish Literature
241 pages, Hardcover
Published September 1, 2022
2 people are currently reading
82 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 3 of 3 reviews
November 2, 2022
Jag har höga förväntningar när jag påbörjar Kayo Mpoyis andra roman med den fantastiska titeln. (Debuten Mai betyder vatten var en av fjolårets favoriter.)
Det centrala temat är tystnaden som råder kring olika maktstrukturer; kolonialism, patriarkat, heteronorm, vilka är internaliserade och styr tre generationers kvinnoliv. Ett ämne helt i min smak. Men romanens fragmentariska konstruktion som växlar mellan olika tider, platser och röster – tillsammans med det enligt mig alldeles för stora persongalleriet – förvirrar mig. De första femtio sidorna är jag helt borta, bläddrar tillbaka för att läsa om och titta i namnlistan. Vem är nu Ma och vem är mor, vem är Kadi, och vem är Kapi? (Så lika namn också.) Efter hundra sidor, är det fortfarande rörigt för mig vem som är vem. Det är först efter 150 sidor som diegesen öppnar sig för mig och jag kan börja njuta av läsningen. Hade jag varit ”en sån” som ger upp om böcker hade jag missat hur bra den här faktiskt är när den kokat ner till att handla om det man saknar språk för. Det är ett mycket bra försök att skriva runt budskapet, men träffar inte helt rätt i mig.
Jag tar dock till mig den svenske invandrarens berättelse om trångboddhet i Brandbergen, migrationsverkets frågor, SFI, is i benen, vräkning, ansträngning för att hitta rätt ord i översättning och rätt ingredienser till maträtterna, storhandla utan bil, fel kläder på skolgymnastiken, att som vuxen lära sig cykla, ekonomiska bekymmer, arbetsförmedlingen, utanförskap, rasism/exotifiering och ”white saviorism”. Men också den kongolesiske utvandrarens redogörelse för mottot: On se débrouille (att göra det bästa av vad man har). Klärvoajans och vidskepelse, kindiko (häxkonst) och kristendom, samarbete med kolonisatörer och den gemensamma sången som förenar. Det var förbjudet att trumma när belgarna bestämde. Jag blir intresserad av och läser mer om politikern Patrice Lumumba.
Ibland glimrar Mpoyis prosa till och försätter mig i ett epifaniskt tillstånd. Till exempel när hon skriver om hur Mas mammas hängivenhet och övertygelser som var viktiga för hennes överlevnad kom att kväva nästa generation. Ma i sin tur, växer upp i trygghet och har tid att tänka, läsa och engagera sig politiskt. Sen dör Mas mamma utan att någonsin förstå sig på sin dotter. Eller när det handlar om min favorit; den fula affärskvinnan Luboya som ser sitt (bristande) utseende som en möjlighet (slippa bli gift med en man). Det handlar om moderskap och dess enorma (ibland orimliga) betydelse i människors liv, om att ha en farmor/mormor (koko!) och hur detta hänger ihop med förtröstan.
Det här är en alltför splittrad historia som tycks vilja ha med allt vilket gör att jag som mest blir måttligt intresserad. Däremot älskar jag historien om Mazakongoli så mycket att jag vill spara den här:
”För länge sedan levde en människa, låt oss kalla den Mazakongoli. På den tiden hade människor inte blivit kött och blod ännu utan de var av jord och luft och vatten. De visste inte var en började och en annan slutade. Så de levde så, glada att vara ett. Men Mazakongoli var frågvis. Alla var vana vid Mazakongolis frågor. Va är upp, vad är ner? B´Vad är det? Varför är det? Hur är det?
Men så en dag ställde Mazakongoli en ny sorts fråga. En fråga som var som ett snitt som gick genom Mazakongoli och Mazakongoli var plötsligt inte längre en del av alla. Mazakongoli var ensam i sitt huvud. Alla som hörde och upprepade Mazakongolis fråga blev också de separerade från varandra och fick hud. Varje gång någon ställde frågan vem? skapades en ny seperation. De där är dem, sa vissa. Det här är vi, sa andra. Så blev människan till. Hon fortsatte att fråga vem? och delade sig varje gång.”
Det centrala temat är tystnaden som råder kring olika maktstrukturer; kolonialism, patriarkat, heteronorm, vilka är internaliserade och styr tre generationers kvinnoliv. Ett ämne helt i min smak. Men romanens fragmentariska konstruktion som växlar mellan olika tider, platser och röster – tillsammans med det enligt mig alldeles för stora persongalleriet – förvirrar mig. De första femtio sidorna är jag helt borta, bläddrar tillbaka för att läsa om och titta i namnlistan. Vem är nu Ma och vem är mor, vem är Kadi, och vem är Kapi? (Så lika namn också.) Efter hundra sidor, är det fortfarande rörigt för mig vem som är vem. Det är först efter 150 sidor som diegesen öppnar sig för mig och jag kan börja njuta av läsningen. Hade jag varit ”en sån” som ger upp om böcker hade jag missat hur bra den här faktiskt är när den kokat ner till att handla om det man saknar språk för. Det är ett mycket bra försök att skriva runt budskapet, men träffar inte helt rätt i mig.
Jag tar dock till mig den svenske invandrarens berättelse om trångboddhet i Brandbergen, migrationsverkets frågor, SFI, is i benen, vräkning, ansträngning för att hitta rätt ord i översättning och rätt ingredienser till maträtterna, storhandla utan bil, fel kläder på skolgymnastiken, att som vuxen lära sig cykla, ekonomiska bekymmer, arbetsförmedlingen, utanförskap, rasism/exotifiering och ”white saviorism”. Men också den kongolesiske utvandrarens redogörelse för mottot: On se débrouille (att göra det bästa av vad man har). Klärvoajans och vidskepelse, kindiko (häxkonst) och kristendom, samarbete med kolonisatörer och den gemensamma sången som förenar. Det var förbjudet att trumma när belgarna bestämde. Jag blir intresserad av och läser mer om politikern Patrice Lumumba.
Ibland glimrar Mpoyis prosa till och försätter mig i ett epifaniskt tillstånd. Till exempel när hon skriver om hur Mas mammas hängivenhet och övertygelser som var viktiga för hennes överlevnad kom att kväva nästa generation. Ma i sin tur, växer upp i trygghet och har tid att tänka, läsa och engagera sig politiskt. Sen dör Mas mamma utan att någonsin förstå sig på sin dotter. Eller när det handlar om min favorit; den fula affärskvinnan Luboya som ser sitt (bristande) utseende som en möjlighet (slippa bli gift med en man). Det handlar om moderskap och dess enorma (ibland orimliga) betydelse i människors liv, om att ha en farmor/mormor (koko!) och hur detta hänger ihop med förtröstan.
Det här är en alltför splittrad historia som tycks vilja ha med allt vilket gör att jag som mest blir måttligt intresserad. Däremot älskar jag historien om Mazakongoli så mycket att jag vill spara den här:
”För länge sedan levde en människa, låt oss kalla den Mazakongoli. På den tiden hade människor inte blivit kött och blod ännu utan de var av jord och luft och vatten. De visste inte var en började och en annan slutade. Så de levde så, glada att vara ett. Men Mazakongoli var frågvis. Alla var vana vid Mazakongolis frågor. Va är upp, vad är ner? B´Vad är det? Varför är det? Hur är det?
Men så en dag ställde Mazakongoli en ny sorts fråga. En fråga som var som ett snitt som gick genom Mazakongoli och Mazakongoli var plötsligt inte längre en del av alla. Mazakongoli var ensam i sitt huvud. Alla som hörde och upprepade Mazakongolis fråga blev också de separerade från varandra och fick hud. Varje gång någon ställde frågan vem? skapades en ny seperation. De där är dem, sa vissa. Det här är vi, sa andra. Så blev människan till. Hon fortsatte att fråga vem? och delade sig varje gång.”
October 19, 2025
Boken växte på mig. Den är bitvis svår, det krävs mycket av läsaren för att fullt ut förstå författarens budskap. Vissa passager är otroligt vackra. Kul att boken delvis utspelar sig i min hemkommun.
October 5, 2024
Såg boken på biblioteket och drogs genast till omslaget, började läsa och märkte att jag hade stått i hörnet av romansektionen i en kvart och bara läst. Jag fastade verkligen direkt för boken och har haft svårt att lägga ned den. Ganska lättläst med rätt så korta kapitel, vilket definitivt är en positiv grej. Gillade den väldigt mycket och ser mycket fram emot att läsa Mpoyis första roman med!
Displaying 1 - 3 of 3 reviews