Som om Dödligt Vapen möter Snuten i Hollywood i bokform. Äntligen är den efterlängtade uppföljaren om Sveriges coolaste deckarduo Hansson och Nilsson här.
Mordfallet på popstjärnan Davy Tyler har fått sin explosiva upplösning. Hansson och Nilsson ska till slut få en välförtjänt solsemester. Istället stormar Sveriges mest kända artist, Ester Maria Edensdotter, in på kontoret i desperat behov av hjälp. Hennes höggravida dotter, Dina, är kidnappad.
Medan Hansson och Nilsson frenetiskt jobbar för att hitta Dina oskadd är de själva jagade av en elitsoldat med ett enda mål: Att döda Hansson och Nilsson som hämnd för sin brors död. Parallellt planerar ett satanistiskt hårdrocksband att mörda Dina på det mest bestialiska sätt. Live på scen framför sin rabiata publik.
Hansson & Nilsson Löser Fallet Igen är en originell och spännande bladvändare om mörkret i människors själar och musiken som binder ihop dem.
Jag har läst Hansson & Nilsson löser fallet igen av Christoffer Sorner.
Att få hänga med deckarduon Hansson och Nilsson ett par dagar har i vanlig ordning varit ett rent nöje. Sprit, våldsam körning, sjyst 80-talsmusik, action, konstant rökande och en underbart cynisk och ironisk ton är den snabba sammanfattningen. Men det ligger så mycket mer under ytan. Kängor åt både främlingsfientlighet och vrickad människosyn i allmänhet, men också åt förlegade ”manlighetsnormer”. Hansson är en av de coolaste tjejerna jag stött på i litteraturen och Nilsson, han fattar grejen.
Som jag skrev älskar jag ironin som präglar stora delar av boken, och vem vore jag om jag inte kunde bjussa på ett litet citat?
”Och när de ändå drömde kanske en regnbågsfärgad enhörning skulle flyga dem i säkerhet efteråt.”
Men slutet … När kommer del tre? För det kommer väl en del tre? Det måste det göra!
Japp, jag rekommenderar givetvis denna (och del ett om ni inte läst den). Skrattanfall och nagelbitande utlovas.
Detta är den andra boken om deckarduon Hansson & Nilsson. Den första heter Hansson & Nilsson löser fallet och den kom ut 2021. Denna kom ut 2022.
Jag skulle rekommendera att man läser den första boken innan man ger sig på denna. Visserligen skulle man inte ha några problem att hoppa rätt in i denna, men vissa saker skulle gå över ens huvud även om de viktigaste sakerna återberättas för läsaren.
Något som författaren har stått sig fast på när det kommer till stilen i denna bok och i hela serien är att det skall, när man läser boken, komma över en en känsla av 80-talet och den tidens popkultur när det kommer till alls typer av nöje. Här haglar det referenser högt och lågt från film och musik. Men inte bara det, saker som man kan kalla för tidstypiska och fått lite av kultstatus kommer fram här också. Jag lovar att levde man på 80-talet så kommer man att få en nostalgikänsla när man läser denna bok. Jag fick en riktig flashback när Vira blåtira nämndes, som var min favoritdryck när den fanns, den blåa tungan och allt.
Då jag är uppväxt på den tiden och slukade alla 80-talsfilmer jag kom över så passar bokens referenser mig som handen i handsken. Och att han sedan har gjort allt, handling som karaktärer och miljöer, för att återskapa ett slags 80-tal som man känner igen från dessa filmer gör inte saker sämre.
När det kommer till 80-talskaraktärer så är de i filmerna mer eller mindre stereotyper och ibland nästan en parodi på sig själv. Och det är det han återskapar, med kärlek, i karaktärerna som finns mellan bokens pärmar. Det är inte bara karaktärerna utan också situationerna och sakerna som blir dessa stereotyper.
Radarparet Hansson & Nilsson kallar sig för Rock ’n’ Roll-detektiverna och är Sveriges främsta, kanske enda, privatdeckare som är specialiserade på att ta sig an fall inom musikvärlden. De är stenhårda, precis som en 80-tals hjälte skall vara, men samtidigt så har de en slags dumhet i sig i sitt agerande. Det är nästan som att Dum & Dummare och parat sig med Chuck Norris. De klarar sig ibland ur knipor av slumpen mer än skickligheten, som finns där också.
Hansson har en bil, som vi fick veta i första boken, som hon håller högst av allt, denna går inte av för hackor och i denna bok så får vi lära känna bilen ännu bättre. Den är som om man har tagit bilen från Blues Brothers och hon kör den värre än i Cannonball Run.
I första boken så hängde vi med deckarparet på deras äventyr, som var lite löst hopknutet, det var mera en resa som vi fick ta del av. Här är den fokuserad på en handling och man känner att boken och serien har vuxit sedan första boken.
En annan sak som jag märkte med denna bok var att även om den likt den första var full med humor så fanns det i denna ett mörker och en mera allvarlig stämning som ruvade över handlingen. Visserligen är det stunder som är mörka och allvarliga som i nästa stund bryts av med något komiskt. Detta gör att det känns som det finns ett mera djup i denna bok än det gjorde i första boken.
Författaren visar verkligen att han kan sitt 80-tal när det kommer till populärkulturen och jag rekommendera denna bok till alla som längtar tillbaka till VHS och kansettbandens tid, när hårdrock var hårdrock och one-liners slog tätt i backen. Nostalgifaktorn går till elva.
Asså som jag har väntat på Hansson och Nilsson löser fallet igen! Och holy guacamoly, gissa om den levde upp till förväntningarna!
Så här: Hanson och Nilsson har knappt kvicknat till sen de avslöjade Davys mördare och samtidigt gjorde köttfärs av den piratkopierande skinnskalleligan i första boken när Dina, dotter till Sveriges mest folkkära artist, blir kidnappad av några riktiga avgrundsyngel. Samtidigt är någon ute efter hämnd på våra favvodeckare.
Hansson och Nilsson må vara skönaste deckarduon sen… eller nä, kanske någonsin. Än en gång haglar onelinersarna, 80-tals referenserna ger mig tårar i ögonen av nostalgi, de flygande smockorna räcker åt alla och stake-outsen är... tja, underhållande. De är lika spritmarinerade som vanligt och Hanssons bolmande får mig att hålla andan mer än en gång. Volvon lever om som vore den en demon utsänd från helvetet för att hämta hem skurkarna. Jag älskar att Volvon får bli en egen karaktär och scenen när Nilsson närmar sig den ensam kan vara min favorit!
Christoffer hotade med att tvåan skulle vara, som alla tvåor med självaktning, mörkare. Det är den. Så mörk. Stundtals ruskig. Bad guysen spelar i samma liga som Kali maa-snubben i Indiana Jones och de fördömdas tempel. De är jätteonda! Eller vad sägs om det här: ”Han behövde inget vapen för att döda. Han var ett vapen” Underbart. Men när deckarduon blir en trio är allt förlåtet och lyckan total.
Där första boken var full av händelser som for omkring överallt för att förankra oss i Hanssons och Nilssons värld är den här mer linjär. Det går så fort! Jag klamrar mig fast för glatta livet och efteråt har jag Hanssonfrilla. Lovar!
Om Hansson och Nilsson löser fallet igen vore ett väder skulle den vara en tropiskt varm sommarnatt som luktar kaprifol, varm asfalt och alldeles för mycket cigarettrök.