Nu har jag väl läst fler Lundell-böcker än jag hört hanses sånger. Ja. Och vi är nog lite mätta på varandra. Men vi ger oss inte.
Bara i denna bok är han uttryckligen “pissed” 15 gånger. Det är fler gånger än jag läst Lundell-böcker och hört hanses sånger – tillsammans. Det är många gånger och det är onekligen mer tell än show.
Bäst är kanske när han kallar värmeljus för kanineld. Jävla pajas. (Handhjärta.)
Började på denna i typ mars. La av i mitten någonstans och fortsatte häromdagen. Det man slås av i denna fina bokserie är hur oerhört magnetiskt formatet är. Vardag, blandat med samtid och poesi.
Den mest häpnadsväckande sekvensen i denna bok är ändå när Uffe pissar på sig i bilen utanför Coop. Och sen kör han hem helt avslappnat med kiss i brallan. Det är en förbryllande scen som jag har tänkt på minst en gång i timmen sen jag läste den häromdagen.
Cirklarna rubbas, både för författaren och läsaren. En gold digger anländer till Lundells självvalda gerontoland. Övergår överraskande snabbt i en trivsam tvåsamhet; jobba i varsin del av huset, åka iväg till något lunchställe, se serier och filmer på kvällen. Alla relaterar.
Om höjdpunkten i V5 (åtminstone enligt mitt bräckliga ljudboksminne) var när Uffe utbrister ungefär "Det stod på tidningens k-sida att jag personifierar 68:a. NEJ, jag personifierar -67!" är en lycklig stund i V6 när han plötsligt dammar av And It Stoned Me. Under Belfastveckan i feb förra året hade jag ju en liten Van the Man-revival och gick på pilgrimsfärd till huset där Familjen Morrison en gång bodde. #mindthebookonlocation
I övrigt: Trump, avståndsaggro på Coop, vaccinväntan och dagliga rundor till t.ex. galleriet eller återvinningen på Willys parkering. Får trots allt inte nog och lyssnar nu på de tre senaste V på raken. Både svennigt och exceptionellt på samma gång. Hur blev det med de engelska och tyska översättningarna?
Bra men i slutändan för mycket raljerande om Covid-19 och Donald Trump vilket är förståeligt sett till när boken skrevs, men så här i backspegeln vill man helst bara lägga det bakom sig. Utöver det är det främst Lundells betraktelser om de små skeendena i vardagen som är böckernas största styrka, samt om man som i mitt fall är intresserad utav fåglar så bidrar de små utläggningarna om hans fågelskådande en extra krydda.
En intressant upplevelse att få en påminnelse om hur det var under pandemin, innan vaccinet. I likhet med tidigare V-böcker högt och lågt om stort som mindre; historien med N skapar extra dimension. Ordrikt och åsiktsrikt som tidigare, men aldrig tråkigt, alltid slagkraftigt.
Det blir förstås tjatigt och tradigt. Men med kärlekshistorien så händer det ngt. Tvivlet, euforin, längtan och behovet av ensamhet. Han är så enkel och komplex. Och jag faller. Som alltid.