Den här dagboken inleds i april -21 när magnolian blommar på Österlen. Läser i mars -23 och magnolian blommar här i London. Uffe stör sig på padel-konformismen och vi är igång!
Har påpekat det förut, men det är anmärkningsvärt hur nära textraderna från 'Öppna landskap' Lundell lever, FORTFARANDE. Ändå sägs det att de skrevs i trakten av Laholm och Veinge, på andra sidan Sverige. Min sida, för övrigt. Ett par andra rader ur hans s.k. låtskatt som etsat sig fast är "jag har levt utan lust på en bortglömd kust". Ska det blir Portugal någon gång då?
Vardagarna är inte så tokiga för en 7o-plus:are: upp 6, vandra, frukost, skriva, ärenden (återvinningen i Måsalyckes claim to fame), liten lunch, skriva, läsa, slumra, ateljén, middag, sovrummet med anteckningsblock och TV. Ifall Uffe emigrerar önskar jag att gården blir museum och galleri.
Nu lämnar jag Storytel för den här ggn, men jag ser att V8 och V9 redan är på väg...
Klar med 464 sidor Österlenvardagar. Alltid lite vemodigt att lämna det umgänget. Tämligen lik de andra 6 böckerna, men anar jag en lite mjukare Lundell...? Njaee, kanske. Han mjuknar när han skriver om nya kvinnan N, men blir genast orolig och tveksam när hon börjar prata om att flytta ner permanent för att leva ihop. Att varva 14 dagar på hans gård, 14 dagar själv hemma på Söder i Stockholm fungerar alldeles utmärkt för honom. Där lämnas vi... I Lundells värld är tvåsamheten aldrig okomplicerad. ”Ambivalensen är varje mänsklig varelses ihärdigaste följeslagare”, skriver han. "Det, som mer än något annat, driver texten framåt i Lundells Vardagar, är däremot nyfikenheten, törsten efter kunskap, att förstå, att vässa förmågan till analys över existensen ytterligare. Lundell slutar inte fråga, fortsätter brottas med vem han är och vad den där meningen vi förutsätts söka egentligen är. Det är också detta som gör läsningen oupphörligt njutbar och meningsfull." recenserade Ann Heberlein, Svenska Dagbladet. Jag instämmer. Men, slår det mig, kommer han någon vart i det där sökandet? Ändrar han uppfattning i något? Gör någon det? Eller vill han egentligen bara bekräftas i det han tycker sedan tidigare? Vill vi alla det? Man kan inte lära gamla hundar att sitta, sägs det. Men ska man det? Måste man det?
Kär med dessväre föga galen. Tunnast dittills. Hinner blott med fem "pissed” varav en var i referat av annans upprördhet. En gång med prefixet “blåslampe-”. Jaja.
Handlar mest om mat.
“Imponerande vedugn, imponerande degblandare” (s. 233).