Mer än fyrtio år senare fortsätter Dynasty och Unmasked väcka debatt. Skivorna markerade en viktig brytpunkt i Kiss karriär då musiken blev lika viktig som den eldfängda showen. Bandet ömsade skinn och skapade två melodiösa album som bortsett från den discodoftande hitsingeln I Was Made For Lovin' You länge levde i skymundan i diskografin. I dag har dessa plattor fått nytt liv hos fansen och för första gången presenteras hela deras historia i bokform.
Kiss - Den sista dynastin beskriver slutet av en era och början på en ny. Boken sätter fokus på musiken från 1979 och 1980, inklusive Peter Criss soloalbum Out of Control, och skildrar en turbulent tid där spökmusiker, medlemsbyte och en ny prålig image vände upp och ner på bandets fundament. Nya intervjuer med låtskrivare, ljudtekniker, studiomusiker och omslagsmakare varvas med unikt källmaterial och exklusiva livebilder.
Det här är författarnas tredje gemensamma bok. Carl Linnaeus är en av Sveriges mest välmeriterade musikjournalister som 2013 gav ut bästsäljaren Kiss - Den osminkade sanningen. Alex Bergdahl är en välrenommerad föreläsare som sedan 2015 ligger bakom den hyllade Kiss-podcasten Alex Room Service. Förord av Andreas Carlsson, entreprenör och medkompositör till Paul Stanleys Live To Win.
Nog för att jag skulle förhandsbeställt en bok signerad Alex Bergdahl och Carl Linnaeus så fort jag hört om den oavsett. Men när jag insåg vad boken skulle handla om blev det extra intressant.
Tidigare utgåvor (”Partners in crime” del 1 och 2) har varit läsvärda och bestått av olika nedslag eller aspekter av Kiss karriär och historia. Men i ”Den sista dynastin” får vi historien om åren 1979-1980 – plus några år innan och efter - och i synnerhet om albumen ”Dynasty” och ”Unmasked”.
”Unmasked” var min första egna vinylskiva – jag har räknat och kommit fram till att jag fick den för snart 40 år sedan. Jag var inte gammal och förstod långt senare att ”Unmasked” inte brukade nämnas som en av Kiss stoltaste stunder. Men som barn älskade jag omslaget, musiken och allt annat som hade med Kiss att göra. Under senare år har skivan omvärderats och jag har sett en del musiker nämna den som en av sina favoriter.
Här berättas om allt om den förändrade gruppdynamik som sker i bandet efter soloplattorna och hur Peter Criss (bokstavligen) försvinner från trumpallen under ”Dynasty”. Vidare till den påföljande och påkostade turnén ”The return of Kiss” som blir allt annat än ett segertåg. Hur Peter hoppar av bandet och Anton Fig fortsätter spöktrummandet på kommande plattan ”Unmasked” - vars omslag ändå visar den klassiska sättningen med katten bakom trummorna. Eric Carr får jobbet som ersättare och ny turné väntar. Ett kapitel angående Peter Criss soloalbum från 1980 (”Out Of Control”) finns också som ett intressant sidospår.
Nya (och äldre?) intervjuer med bland andra Vini Poncia, Gerard McMahon, Victor Stabin och Peppy Castro fördjupar våra kunskaper om vad vi hör och ser på ”Unmasked” (och även ”Dynasty”), samt annan fakta som herrar Bergdahl och Linnaeus i sedvanlig ordning redogör generöst för. Författarna ägnar också varsitt kapitel åt personliga reflektioner om skivorna låt för låt.
Ska jag komma med någon kritik så kanske de kursiva styckena där författarna ger röst åt varje enskild medlem är något överflödiga... samtidigt är det inte mycket av den varan, och kanske finns här ett frö till skönlitterär gestaltning av våra sminkade hjältar framöver? (Har det skrivits fiktion om episoder ur Bergmans liv borde någon likväl kunna göra spännande fiktion av Dynasty-inspelningen ..)
Nej, har man något som helst intresse av den här perioden av Kiss karriär finns inga undanflykter – läs. Min fascination och kärlek till bandet finns kvar, om än inte på samma sätt som för ca 40 år sedan. Ändå, jag slog igen pärmarna med ”Talk To Me” i bakgrunden och rysningar längs ryggraden och önskade mig några hundra sidor till... tack Alex och Carl!
Den här, den tredje boken, skiljer sig från de tidigare, då den fokuserar på en specifik era, 1979-1980. Detta är förstås någonting som författarna skulle kunna bygga vidare på (1992-1995, please?) och ge ut en rad uppföljare. Ken Sharp gjorde den förträffliga "Kiss - Nothing to Lose" på ett likartat (och utmärkt) sätt med fokus på perioden 1972-1975.
Stilen i "Den sista dynastin" känns igen från tidigare böcker och de populärkulturistiska särdrag som skribenterna utsatts för under uppväxten genomsyrar texten. De varvar intervjuer, analyser, humor och fakta i en härlig mix.
För att få ut maximalt av boken bör du kunna ditt Kiss, men många kapitel fungerar även om du är en noob. Personligen har jag lite svårt att gå igång på kapitlen om Peter Criss soloplatta från 1980 och djupdykningen i Ace Frehleys synnerligen annorlunda alster, som han gjorde utanför Kiss, Eugene. Ibland upplever jag att författarna, likt arkeologer på en utgrävning, grävt så djupt och letat så länge att man tror att varenda faktoid/fakta man funnit är en veritabel guldklimp. Det är det inte alltid. Men det kan vara svårt att sålla då man lagt så stor möda på att finna någonting.
Förutom den något svagare sista tredjedelen av boken, så tycker jag man lyckats att få till en grymt läsvärd Kiss-bok. Lite synd att största scoopet, intervjuer med Vini Poncia, fick denne att helt plötsligt börja ge flera intervjuer med andra innan boken släpptes.
Låt oss hoppas att bokserien blir en tetralogi! Gimme More!
Lite oväntat ändå att gilla en bok om två skivor jag gillar så pass lite som Unmasked och Dynasty. Två av de skivor jag lyssnat minst på i Kiss-katalogen. Det kommer sannolikt inte den här boken att ändra på.
Men det betyder ju inte att tidsperioden och historien är ointressant. Tvärtom. Det händer väldigt mycket under de här få åren. Avbrott, uppbrott, genombrott.
Och jag är glad att Bergdahl och Linnaeus hittade ett nytt hörn att gräva i som triggade dem att skriva en tredje bok tillsammans. Bara att hålla tummarna för att de hittar ett fjärde så att postersamlingen blir, om inte komplett så åtminstone en kvartett.
Ska jag sura på nåt är det möjligen att jag hittade fler korrekturfel i den här boken än de tidigare. Till och med nån lite felstavning på gränsen till faktafel (har så klart inte skrivit ner det, så nu måste jag kanske läsa om för att bekräfta mitt påstående?).
Hur som helst: fin skit! Och jag har inga som helst problem med att de vänder på de obetydligaste av stenar.