Bertellin väkevä ja vaivaton kerronta piirtää puhuttelevan kuvan suvun vaiheista, siirtolaisten ikävästä ja äitien ja tyttärien haastavista suhteista 1950-luvun pohjalaiskylässä.
Pohjanmaan lakeudet ovat kahdeksanvuotiaalle kanadansuomalaiselle Marlenelle ja hänen kaksoselleen Susannelle tuttuja vain vanhempien puheista, kunnes siirtolaisperhe palaa koti-Suomeen. Paluu Vöyrille on yhtä katkeransuloinen kuin lähtö Atlantin toiselta puolen, eikä elämä suju kuten suunniteltiin. Ikuinen kaipuu on nuoren Marlenen kasvutarina ja sisarteos Ikävän jälkeen -romaanille, jossa näkökulma on Marlenen äidin. Bertellin proosa vangitsee siirtolaiskokemuksen ja vaikenevien ihmisten tunnot ilmavin virkkein ja kysyy, miten sokea ihminen voi lähimmilleen olla.
Fint skriven, gillar de korta kapitlen och uppskattar också att få en forstättning till Vänd om min längtan. Särskilt upplyftande avslut för Maria blev det ju tyvärr inte. Lite lider helheten av att både Vänd om min längtan och Heiman rör sig i samma stil och, tycker jag, gör det bättre. Har märkt tidigare att jag inte är ett fan av barnperspektiv i berättelser för vuxna? Kanske ett hinder för mig i läsningen, men det blev bättre ju längre in i berättelsen jag kom. Språket är som alltid med Bertell en juvel.
4,5 om vi ska vara petnoga, och för att jag vacklat lite fram och tillbaka, men i vilket fall, när man tänker på hur bra boken är vid flera tillfällen under läsningen så förtjänar den en femma. Jag tycker så mycket om Len! Den positionen som det berättas ur, och hennes udd och ifrågasättande av sin omvärld, det är guld. Hon är så rak, så sig själv, ärlig även när hon ljuger och gör saker hon inte borde. Korta kapitel, berättas liksom lite punktvis, nedslag i viktiga händelser, en barndom/uppväxt som innebär en nypositionering i världen (rent faktiskt och upplevelsemässigt), när hemresan från Kanada inte blir som föräldrarna trott. Berättar femtiotal (visst? jag är dålig på årtionden) också, husmorstid, och uppbrytandet från det, om könsroller, om framtidstro.
Lyssnat, tror att författarens inläsning även påverkar mitt höga betyg, det blev en extra dimension.
Det här känns lite som Väinö Linnas "Här under polstjärnan", fast i modern tappning. Jag har tyckt att Bertell skriver så otroligt dystert, men i den här boken finns det lite mera hopp. Hopp om att det efter allt elände kanske svänger för nästa generation. Den här boken är en riktig bladvändare, med samma korta men effektiva kapitel som i de tidigare böckerna.
Läste denna bok som ljudbok och före det har jag läst parallellromanen. Flickan Marlene berättar om hur livet ter sig efter att familjen rest tillbaka över Atlanten till hemlandet och en österbottnisk by, var allt inte blir såsom föräldrarna hoppats på. Vi följer hennes egen utveckling och nyfikenhet för att tolka relationer, människor, samhället - ja världen. Stor del av boken vidrör saknad men vartefter boken framskrider känner jag att hoppet får större plats. Värd att läsa!
En njutning att läsa. Gripande beskrivningar som tar sig in under huden. Vilken lyx att ha sådana författare i Österbotten. Len lämnar en saknad efter sig.
Viivyttelin kirjaa lukiessa, ettei loppuisi ja ennenkuin osasin siitä mitään sanoa, nukuin muutaman yön, että tasaannuin. Kirja oli todella hyvä.
Bertell todellakin osaa kirjoittaa niin että sydän sulaa ja kiinteytyy, pehmenee ja laajenee, tyhjenee ja täyttyy ja lopulta, muutaman yön jälkeen tuntuu täydeltä, täytetyltä.
Bertell pureutuu päätösosassa yhden suvun vaiheisiin, siirtolaisten ikävään, paluuseen kotikonnuille,äiti-tytär-suhteista 1950-luvun pohjalaiskylässä. Päähenkilön silmät ovat kahdeksanvuotiaan lapsen, lopulta nuoreksi naiseksi kasavan Marlenen ja hänen kokemuksen kautta Bertell kertoo perheen paluun Kanadasta Pohjanmaalle, englanninkielisestä maailmasta ruotsinkieliseen, Vöyriin mistä vanhemmat toiselle mantereelle lähtivät, jossa kaiken piti olla ihanaa, kaikkien piti ottaa heidät, valtameren takaa tulleet avosylin vastaan, elämän piti olla rikasta niin henkisesti kuin materiaalisestikin. Näin ei tietenkään käynyt ja edellisessä, trilogian keskimmäisessä, Marlenen äidin Marian silmin nähty maailma on nyt lapsen silmin aivan erilainen. Ja kuitenkin aivan sama; ihmiset ovat selän takana puhuvia, pikkusielusia, tekopyhiä, itsekeskeisiä juoruilijoita. Kulissit pidetään kunnossa ja kaikki, jotka eivät tuttuun lokerikkoon mahdu, sysitään muun ulkosyrjälle, että syrjältä lopulta putoaa pois. Bertell kirjoittaa myös Marlenelle tarinan, jossa yhteys isoäitiin ja elämästä sivuun jääneeseen äidin veljeen Axeliin sekä keuhkotautiin kuolevaan pieneen poikaan kuvataan kauniisti ja suhde uuteen ystävään aaltoliikkeineen kuvataan siten,että ystävyyden moninaiset säkeet ja niistä kirvonneet syyt lopulta veivät heidät kaikki erilleen toisistaan, ymmärrettävästi. Ja itku tuli kun lehmät kuolevat kylmyyteen, vasikat paleltuvat. Pieniä suuria kohtauksia kirjassa.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Hetken mielijohteesta nappasin tämän kirjaston pöydältä ja luin sen kahdessa päivässä. Vasta lopuksi tajusin, että kirja oli trilogian viimeinen osa. Missä ne muut, tänne äkkiä! Sanoja ei tuhlata, mutta tarina kulkee ja henkilöt hahmottuvat napakasti. Tästä minä pidän.
Sträckläste den här och Vänd om min längtan på en dag, totalt fast i den här världen. Den här är bättre än föregångaren, mer utforskande o mindre dement.