What do you think?
Rate this book
Som en riktig man
»Lena Liljendahls romandebut Som en riktig man målar upp ett Stockholm där våra invanda kulturella könsskillnader är omvända och tillspetsade. Lika mycket som romanen är en kommentar till verklighetens ojämlikhet, är den en gripande historia om föräldraskapets glädjeämnen, krav och konventioner, och om att sträcka ut en hand.« Betyg: 4 av 5 - BTJ
Johan har sett fram emot att bli pappa i hela sitt liv, men när det väl händer är han ändå inte beredd. Trots varningarna har han inte kunnat föreställa sig vad oron, vaknätterna och förkylningsvabbandet skulle göra med honom.
Och ändå finns det - tack vare ett välordnat samhälle - både fadervårdscentral och papparum på de stora arbetsplatserna. Allt för att männen ska kunna fullgöra sin viktigaste uppgift: att ta hand om sin avkomma.
Men Johan håller på att gå sönder inombords. Att både ta hand om ett litet barn och sköta ett deltidsjobb som marknadsassistent är svårare än han trodde. Samtidigt har hans fru Sara fullt upp med sitt chefsjobb och kan varken erbjuda stöd eller tröst. Situationen blir en stor prövning för förhållandet - och inte blir det bättre när de anställer barnpojken Pål.
Som en riktig man är en skarp, engagerande och underhållande roman om vad som händer när könsrollerna kastas om.
LENA LILJENDAHL är född och uppvuxen i Skåne, men numera bosatt i Stockholm. Hon har en kandidatexamen i litteratur och arbetar som expert inom boendefrågor. Som en riktig man är hennes första roman.
Johan har sett fram emot att bli pappa i hela sitt liv, men när det väl händer är han ändå inte beredd. Trots varningarna har han inte kunnat föreställa sig vad oron, vaknätterna och förkylningsvabbandet skulle göra med honom.
Och ändå finns det - tack vare ett välordnat samhälle - både fadervårdscentral och papparum på de stora arbetsplatserna. Allt för att männen ska kunna fullgöra sin viktigaste uppgift: att ta hand om sin avkomma.
Men Johan håller på att gå sönder inombords. Att både ta hand om ett litet barn och sköta ett deltidsjobb som marknadsassistent är svårare än han trodde. Samtidigt har hans fru Sara fullt upp med sitt chefsjobb och kan varken erbjuda stöd eller tröst. Situationen blir en stor prövning för förhållandet - och inte blir det bättre när de anställer barnpojken Pål.
Som en riktig man är en skarp, engagerande och underhållande roman om vad som händer när könsrollerna kastas om.
LENA LILJENDAHL är född och uppvuxen i Skåne, men numera bosatt i Stockholm. Hon har en kandidatexamen i litteratur och arbetar som expert inom boendefrågor. Som en riktig man är hennes första roman.
196 pages, Hardcover
Published January 1, 2022
3 people are currently reading
23 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 4 of 4 reviews
July 11, 2022
Som en riktig man är en lågmält berättad vardagsnära historia som stil- och innehållsmässigt får mig att tänka på Agnes Lidbecks roman, Finna sig, om en kvinnas vardag under småbarnsåren. Precis som Lidbecks roman handlar Som en riktig man om hur huvudpersonen försöker leva upp till omgivningens förväntningar, och längtar efter att bli sedd och älskad, med skillnaden att det nu är småbarnslivet ur en mans perspektiv som skildras. Och med en rejäl twist.
Johan och Sara väntar barn och Johan oroar sig för att hamna i den klassiska mansfällan. Börja arbeta deltid, ta alla vab-dagar, halka efter lönemässigt, stå för den mesta markservicen, förfalla kroppsligt och att Sara skall ledsna på honom. När Elsa har fötts tar Johan huvudansvaret, i praktiken hela ansvaret, för både Elsa, familjen och att bjuda in till och arrangera middagar, kalas, julaftnar och midsommarfester. Han lever så som han drömt om hela sitt liv. Men stressen och ångesten ökar successivt i takt med för litet sömn, för stort ansvar och för litet känslomässig närhet med Sara.
Efter drygt ett år skolas Elsa in på förskolan och Johan går ned i arbetstid för att kunna fortsätta att ha huvudansvaret för barn, familj och hem. Men deltid innebär inte att arbetsuppgiften blir färre, snarare att de nu måste bli klara på kortare tid. Samtidigt arbetar Sara ännu mer än tidigare och Johan tvingas försöka klara pusslet med barn och arbete ensam. Det blir sakta värre.
Som en riktig man är en oerhört träffsäker samtidsskildring med en ögonöppnande twist. Att växla de traditionella könsrollerna under småbarnsåren är ett smart drag och blev en lätt chockartad upplevelse, eftersom snedfördelningen blev så mycket tydligare. Som när författaren skildrar hur kvinnor visserligen också gärna arrangerar exempelvis resor. Men vid närmare eftertanke är det då oftast lyxigare resor, bara för dem själva som par. Men så fort det finns en social aspekt med, som att bjuda in till middagar, kalas, julaftnar, midsommarfester, är det oftast männen som är projektledare.
”Ni män kan väl snacka ihop er och ordna något som funkar för alla”, hette det ofta. ”Ni är bättre på det, och ni brukar ju få till det till slut, hehe.” Ibland kunde Sara till och med lämna över telefonen till Johan mitt i ett samtal efter att hon sagt: ”Oj, du jag har inte koll på det. Men prata med Johan, han vet nog.”
Trots att jag tycker att jag är väl medveten om den klassiska könsuppdelningen mellan män och kvinnor, blev jag väldigt berörd när det skildras på det här sättet. Det säger en hel del om hur strukturer och beteenden blir normaliserade och accepterade utan vidare reflektion i ett samhälle.
Som sagt, en fascinerade bok. Den skulle kunna vara ett inlägg i jämlikhetsdebatten, samtidigt som den är en insiktsfull och fängslande skildring av hur livet kastas omkull och våra invanda roller förändras när vi blir föräldrar.
Johan och Sara väntar barn och Johan oroar sig för att hamna i den klassiska mansfällan. Börja arbeta deltid, ta alla vab-dagar, halka efter lönemässigt, stå för den mesta markservicen, förfalla kroppsligt och att Sara skall ledsna på honom. När Elsa har fötts tar Johan huvudansvaret, i praktiken hela ansvaret, för både Elsa, familjen och att bjuda in till och arrangera middagar, kalas, julaftnar och midsommarfester. Han lever så som han drömt om hela sitt liv. Men stressen och ångesten ökar successivt i takt med för litet sömn, för stort ansvar och för litet känslomässig närhet med Sara.
Efter drygt ett år skolas Elsa in på förskolan och Johan går ned i arbetstid för att kunna fortsätta att ha huvudansvaret för barn, familj och hem. Men deltid innebär inte att arbetsuppgiften blir färre, snarare att de nu måste bli klara på kortare tid. Samtidigt arbetar Sara ännu mer än tidigare och Johan tvingas försöka klara pusslet med barn och arbete ensam. Det blir sakta värre.
Som en riktig man är en oerhört träffsäker samtidsskildring med en ögonöppnande twist. Att växla de traditionella könsrollerna under småbarnsåren är ett smart drag och blev en lätt chockartad upplevelse, eftersom snedfördelningen blev så mycket tydligare. Som när författaren skildrar hur kvinnor visserligen också gärna arrangerar exempelvis resor. Men vid närmare eftertanke är det då oftast lyxigare resor, bara för dem själva som par. Men så fort det finns en social aspekt med, som att bjuda in till middagar, kalas, julaftnar, midsommarfester, är det oftast männen som är projektledare.
”Ni män kan väl snacka ihop er och ordna något som funkar för alla”, hette det ofta. ”Ni är bättre på det, och ni brukar ju få till det till slut, hehe.” Ibland kunde Sara till och med lämna över telefonen till Johan mitt i ett samtal efter att hon sagt: ”Oj, du jag har inte koll på det. Men prata med Johan, han vet nog.”
Trots att jag tycker att jag är väl medveten om den klassiska könsuppdelningen mellan män och kvinnor, blev jag väldigt berörd när det skildras på det här sättet. Det säger en hel del om hur strukturer och beteenden blir normaliserade och accepterade utan vidare reflektion i ett samhälle.
Som sagt, en fascinerade bok. Den skulle kunna vara ett inlägg i jämlikhetsdebatten, samtidigt som den är en insiktsfull och fängslande skildring av hur livet kastas omkull och våra invanda roller förändras när vi blir föräldrar.
January 2, 2023
Tänk hur mönster blir så tydliga när man vänder på könsrollerna. Det här är en träffsäker liten pärla till bok om varför vi måste bli långt mer jämställda än vad vi är nu. I de grundläggande strukturerna står vi fortfarande och stampar på samma ställe.
April 15, 2024
Underhållande och tänkvärd! Intressant med omvända föräldraroller och jag kunde verkligen relatera till huvudkaraktären. Roliga och tragiska vardagsproblem som jag tror de flesta småbarnsföräldrar känner igen sig i. Passar sig utmärkt som bokklubbs-bok. Finns väldigt mycket att diskutera!
April 23, 2024
Om du lever i sfären där man verkligen hatar mansbäbisar och det strukturella patriarkatet, kommer du att älska denna (bok)rapport. Om du inte delar den världsbilden kan du lägga dina surt förvärvade slantar på annat.
Idén med boken är alltså att skapa en bild av det ojämlika förhållandet mellan man och kvinna i en typ av samtidsskildring. För att skapa denna tydliga bild väljer författaren Liljedahl att byta plats på könen. Liljedahl tilldelar mannen Johan alla drag som kategoriseras som "typiskt kvinnliga", såsom det obetalda arbetet hemma/jobbet, Johans ängslan över känslor, lån, och social yta utåt, samt problemet att bajsa på offentliga toaletter. Kvinnan Sara får alla (och då menar jag alla) egenskaper som alla typiskt normtoxiska män någonsin haft. Manbäbis, dryg, jobbar för mycket, tar inte hand om barnen, vill bara ha sex för sin egen njutnings skull, tjänar massor med pengar och är såklart otrogen. Detta är alltså grunden för vad ett samhällsskildrande förhållande ska vara, såklart överdrivet för effekt, men gäsp? Dessa redan insparkade dörrar ramlar snart av karmen och behöver vi verkligen öka klyftorna i denna debatt ytterligare med ett könsskillnad-Kaczynski-manifest?
Liljedahl svänger och kränger mellan kapitlen i de swappade könen, och i vissa avsnitt känns det som att hon glömt bort bytet helt i karaktärernas känslolägen och ageranden. De första kapitlen är lite kul, speciellt idén om att man får ett pin beroende på hur man väljer att föda sitt barn. Men jag som läsare tröttnar fort när den faktiskt i början fantasikittlande feministiska texten övergår till ren narcissism. Det är inte bara Saras toxiska beteende som är fel, det är även bekanta, kollegor, präster och familjer som skaver i sitt agerande mot Johan. Jag förstår vad Liljedal vill få fram, men är det verkligen rätt sätt att åberopa något strukturellt när hela världen är vänd mot vår huvudperson som "bara" vill göra allt perfekt, överallt, hela tiden?
Det roligaste i texten är när topplocket går för Johan när Sara tidigt en morgon åker till jobbet utan att fråga hur Johans dag är. Skulle min partner ställa frågan innan jag öppnat ögonen, "Hur är min dag?" hade det nog varit dags att rekommendera en hälsoundersökning. Mycket av de som Johan möter i bokens skildring är problem, men det har inget att göra med att han är en man.
Slutet är inte heller direkt överraskande då allt strukturellt tydligen slutar bara om man är singel. Då kommer samhället sluta döma dig, stressen lägger sig, man är en bra förälder varannan vecka och man kan unna sig en cola till pizzan utan att tänka på figuren.
Kul koncept. Totalt misslyckat utförande och förlåt, men den som godkände denna titel måste haft som uppsåt att denna bok skulle misslyckas.
Idén med boken är alltså att skapa en bild av det ojämlika förhållandet mellan man och kvinna i en typ av samtidsskildring. För att skapa denna tydliga bild väljer författaren Liljedahl att byta plats på könen. Liljedahl tilldelar mannen Johan alla drag som kategoriseras som "typiskt kvinnliga", såsom det obetalda arbetet hemma/jobbet, Johans ängslan över känslor, lån, och social yta utåt, samt problemet att bajsa på offentliga toaletter. Kvinnan Sara får alla (och då menar jag alla) egenskaper som alla typiskt normtoxiska män någonsin haft. Manbäbis, dryg, jobbar för mycket, tar inte hand om barnen, vill bara ha sex för sin egen njutnings skull, tjänar massor med pengar och är såklart otrogen. Detta är alltså grunden för vad ett samhällsskildrande förhållande ska vara, såklart överdrivet för effekt, men gäsp? Dessa redan insparkade dörrar ramlar snart av karmen och behöver vi verkligen öka klyftorna i denna debatt ytterligare med ett könsskillnad-Kaczynski-manifest?
Liljedahl svänger och kränger mellan kapitlen i de swappade könen, och i vissa avsnitt känns det som att hon glömt bort bytet helt i karaktärernas känslolägen och ageranden. De första kapitlen är lite kul, speciellt idén om att man får ett pin beroende på hur man väljer att föda sitt barn. Men jag som läsare tröttnar fort när den faktiskt i början fantasikittlande feministiska texten övergår till ren narcissism. Det är inte bara Saras toxiska beteende som är fel, det är även bekanta, kollegor, präster och familjer som skaver i sitt agerande mot Johan. Jag förstår vad Liljedal vill få fram, men är det verkligen rätt sätt att åberopa något strukturellt när hela världen är vänd mot vår huvudperson som "bara" vill göra allt perfekt, överallt, hela tiden?
Det roligaste i texten är när topplocket går för Johan när Sara tidigt en morgon åker till jobbet utan att fråga hur Johans dag är. Skulle min partner ställa frågan innan jag öppnat ögonen, "Hur är min dag?" hade det nog varit dags att rekommendera en hälsoundersökning. Mycket av de som Johan möter i bokens skildring är problem, men det har inget att göra med att han är en man.
Slutet är inte heller direkt överraskande då allt strukturellt tydligen slutar bara om man är singel. Då kommer samhället sluta döma dig, stressen lägger sig, man är en bra förälder varannan vecka och man kan unna sig en cola till pizzan utan att tänka på figuren.
Kul koncept. Totalt misslyckat utförande och förlåt, men den som godkände denna titel måste haft som uppsåt att denna bok skulle misslyckas.
Displaying 1 - 4 of 4 reviews