I became interested in Karin Boye when I was at university, while reading up on the troubled lives of writers between the world wars. Her complicated life story touched me, and I read her novel "Kallocain", which I enjoyed in the same way as other science fiction novels of that time.
But it was her poetry that blew me away. I think I read all of them within a couple of days, and I actually started to learn some of them by heart, something I had sworn never ever to do again after struggling through the whole of Friedrich Schiller's "Die Bürgschaft" for a Grade 9 poetry assignment (I hated my teacher for that, but now I am rather pleased to be able to start quoting "Zu Dionys, dem Tyrannen, schlich Damon, den Dolch im Gewande, Ihn schlugen die Hächer in Bande, etc, etc, etc....", whenever it's time to earn some bragging rights...).
"Ja visst gör det ont" is my favourite poem. It accompanies me whenever I feel passionately inclined to try something new, and horribly afraid to leave my comfort zone at the same time.
For all those who read in Swedish, this well worth reading over and over again:
"Javisst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusnavinterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nztt som tär och spränger?
Javisst gör det ont när knoppar brister,
ont for det som växer
och det som stänger.
Janog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den trygghet
som skapar världen."