Huvudpersonen i Anna Axfors roman är en ung och lovande författare och poet. Långt innan hon själv får barn längtar hon efter att bli mamma. Men när det väl händer blir ingenting som förväntat. Tillvaron med barnet liknar inte sociala medier-flödets berättelser om bebisbubblor och kärlek, och den lilla bebisens behov av sin mamma känns alltför tungt att bära. Vem är hon nu? Varför känner hon ingenting? Har hon drabbats av en förlossningsdepression eller är hon bara lat? Är det amningen och sömnbristen som gör det så svårt för henne att skriva, eller är moderskapet helt enkelt inte förenligt med rollen som författare och konstnär?
En dag i öknen är en brutal och närgången undersökning av moderskapet och den första tiden med småbarn. Med sitt nakna språk, på samma gång poetiskt och humoristiskt, når Anna Axfors nya lager i den stora berättelsen om att föda, göda och ansvara för ett litet barn.
Jag uppskattar verkligen en svensk roman som har utforskandet av den enskilda upplevelsen som form. På samma vis som Maggie Nelson eller Sheila Heti går Axfors in i den egna upplevelsen, skärrskådar den, kontextualiserar och återberättar. Styrkan för mig ligger i beskrivningen av händelser och när Axfors stannar i sina tankar. Jag upplever den som svagare i de teoretiska och refererande delarna som för mig blir något ytliga.
Tyckte om den här, igenkänning i delar, som den existentiella krisen i att bli mamma, den starka driften att skaffa barn som går emot ens förnuft. Uppskattar hennes raka språk och egna ton +oförutsägbara iakttagelser.
Jag tänker att jaget i Anna Axfors ’En dag i öknen’ inte gillar praktiska saker. Att den tysta kunskapens mind-set stör jagets författarskapet. Det är romantiskt och anledningen till att jag själv varit akut inlagd med psykotiska symptom. Men, ja, tiden glömmer Wolf bort men inte Axfors. För att skriva behöver en tid inte bara husrum och pengar. Det krävs tid och kanske Én dag i öknen’ ett porträtt över den känslosamma frustrationen jaget upplever att ej längre kunna skriva när andan faller på, ej heller på rutin eller scheman för jaget behöver sömn, fylla och mat. Konstnärligt arbete har aldrig brytt sig om det. Det är en vilseledande ekonomi. Eller är berättarjaget fast i idealbilden av hur ens skrivande ska se ut? Ej tillgänglig att ändra. Jaha, nu är mitt skrivande på neddränkta servetter och kanske kan jag skaffa mig en assistent som kan skriva ner anteckningarna i ett dokument? Dream life,eller? När jag hör om människor som stiger upp kl. 4 så tänker jag, sömn, sömn, sömn, dessa jävlar har inga psykotiska anlag, inte heller ADHD så de lätt och jämt kan gå ner i djup koncentration, eller så röker de weed precis innan som min room mate eller så känner de så väl av gränserna för sin mat-och-sovklocka så att de förmår manipulera den. Hoppas Axfors skriver om tantrakursen.
Mardrömmen om att bli mamma. Lånade denna av en bekant som absolut hatade den, därför gick jag in med låga förväntningar. Den var mycket bättre än jag trott! Jag har själv inga barn men har stund till stund funderat över hur glorifierade barn är och varför det är ett krav bestämt av normen. Jag tycker om de korta kapitlen och hur historian långsamt makar sig framåt genom boken. Många roliga stunder men även långtråkiga delar - även de tråkiga delarna blev intressanta tack vare sättet hon skriver. Vissa kapitel bestod av endast en eller två rader och var jätteskumma, vilket uppskattas stort. T.ex. ett kapitel där allt som stod var "Hur liten får en människa bli? Hjortronsötma."
Boken är väldigt värd att läsa. Den beskriver moderskapets berg och dalbana, men författarem behåller sin egen ton, av varken för stor sorg eller för stor glädje. Tonen känns som en sann, egen röst, äkta. Det är kanske tonen av acceptans att nu, nu när jag är mamma, kan jag inte ångra det, utan jag måste mötas av livet, och jag måste möta livet. Det finns ingen bestämd väg att gå - jag måste skapa min väg. Vem ska torka geggamojan från golvet? Jo, jag. Och densamma personen ska imorgon gå och dricka ett glas vinn på krogen för att känna sig som sin egen, som den som en gång har varit sig själv, men inte mamma.
Jag gillar formen. Undersökande kring egen erfarenhet, syna i sömmarna. Jag känner mig rätt bekväm med min frivilliga barnlöshet, boken stärker det beslutet. Böcker av det här slaget balanserar alltid på en gräns, i det här fallet privilegiet den är skriven utifrån. Å ena sidan det banala och naiva och bortskämda, å andra sidan ärligheten i den position hon skriver ifrån. Jag kan känna av båda sidorna och landar ändå i uppskattningen över det undersökande uppsåtet, att hon vågar skriva om att moderskapet inte alltid känns naturligt.
Ärligt, oväntat (men diskret) humoristiskt och drabbande om en kvinnas kollision med moderskapet. Älskar den samtidigt som jag tycker den är ojämn, särskilt språkligt ("Hur liten får en människa bli? Hjortronsötma"). Tar med mig att moderskapet inte förändrar en, utan ställer den man redan är på prov, vilket kan bära eller brista, och krossa drömmar. Det innebär också att alla moderskapsskildringar är anekdotiska. Alla är mammor på sitt eget sätt vad nu än modersmyter, samtiden eller mödrarna själva tror sig veta om mödrar. Enligt boken borde jag i egenskap av barnlös inte vara så intresserad av detta heliga banala, men det är jag!
"Bara för att mammor är kvinnor så betyder det inte att de vet hur man är vare sig kvinna eller mamma, det är en helt okänd terräng för vem som helst, man lär sig, men man har det inte i sig. Man får det i sig, och det är ett slag i magen, det rycker undan benen på en. Kvinnor kan inte."
3.5. Jag har inte barn, jag vet inte om jag vill ha barn men jag har en rädsla i mig att det är exakt detta som jag kommer gå igenom. Sparar och ska läsa igen i framtiden ifall jag får barn. Vi får se om den har varit till en tröst då.
En bra bok fångar en även om man inte har en direkt relation till det den beskriver. Jag har inte barn men kan relatera till mycket i den här boken. Ofta är det träffsäkert i allt sitt trevande. Ibland hade den kunnat vara lite hårdare redigerad, nån sida här och där känns alldeles överflödiga och drar ner det totala intrycket.
Igenkänning. Ett av de korta kapitlen reflekterade över det svåra i att skriva om moderskapets olika sidor utan att såra det framtida äldre barnet. Allt kan inte sägas, mycket är fortsatt tabu men Axfors gör det bra utifrån en önskan att förstå sig själv. Och kärleken kommer efterhand för nästan alla, tack och lov.
Va uppiggande! :) Tyvärr fann jag den trist (kanske bara för att jag letade uppsatsmaterial igen?) och grå och blä. Är väl tanken då det är hennes upplevelse…? Men jag tror dessvärre att jag stöttar tanken i teorin, men i praktiken get den mig ingenting.
Kanske egentligen en trea, men började med att lyssna på boken och var redo att ge upp pga klarade inte av uppläsningen. Blev provocerad. När jag sedan läste var det betydligt bättre och mer sympatiskt. En bok som ska läsas, ej lyssnas.
Den här vet hypad. Jag är inte mamma. Men kände inte heller så mycket för Axfors. Förstår att den skapar debatt och jag inget att säga om det. Överlag okej bok.
Det var mycket i boken som jag har gått omkring och tänkt på, om jag kan relatera till det hon skriver och ur vilka perspektiv. Den är tyvärr lite förutsägbar
Vem vill ta på sig ansvar för att påminna mig om att jag måste sluta läsa korta böcker om sådant jag är ytterst ointresserad av, tex den utnötta *undersökningen* av moderskapet?