Ut ur min kropp

by Sara Meidell

”När det blir kväll, nästan natt, ordnar jag med balansräkningen. Vad behövs som minst för att hålla hjärnan stilla, slippa falla så olustigt ner i blodsockerfall eller sömnparalys under natten? Så tyst jag kan öppnar jag kylskåpet och tittar på allt jag inte kan äta, det ger en särskild frid.”

Sara Meidell skriver en smärtsamt uppriktig bok om ett liv med ätstörningar. Om att ha gått in och ut ur sjukdomen så länge hon kan minnas. Men det är också en bok om att vara kvinna och kampen för att vara mer än en kropp. Att genom att betvinga växandet, uppnå den totala kontrollen - och friheten. Endast då ges möjligheten att också vara ett huvud, ett rent intellekt.

Samtidigt skildras svältens ljuva rus, där klarhet uppnås och inget kommer åt en, inte ens den största smärta. Om att vara en mamma som inte äter lunch. Men också om det speciella systerskap som uppstår mellan självsvälterskorna, om kvinnorna som gått före i historien, hur hon får kraft och finner likheter med deras liv.

Genres: Nonfiction, Biography, Swedish Literature

201 pages, Hardcover

First published October 1, 2022

Reviews

[Lisa · Rating 2 out of 5]

Difficult to rate, difficult to review.

The debate around this book speaks for itself, and nothing new or exciting can be added to the stream of comments in various media.

In the end it all boils down to the question whether the form of this account of a life dedicated to anorexia and self-fixation is appropriate or not and whether it has a right to a platform even though it may be triggering vulnerable people to relapse into the illness that is mentally contagious by creating a sense of competition or fascination with others suffering from it.

My personal impression is that the author wants to be different and special and distinguish herself from the massive flood of other writers retelling the neverending story of anorexia, and therefore she chose the "shocking" position of unrepenting and proud starvation glorification which refuses to see a healthy eating pattern as a goal as long as the illness provides enough attention and identity for its sufferer.

In the same way drug addicts, criminals, fanatics or alcoholics etc. have the right to tell "their truths", a person who has chosen anorexia as her meaning of life obviously has the same right to stay in her universe and talk about it in a triggering and competitive way. But her right ends there. The reader does not have the obligation to admire unhealthiness and self-centredness as a way to feel above and beyond other people.

A published story has its own life, outside the control of the author. This one was published for fireworks and they promptly appeared and went off in different directions. But they are cheap effects.

And while I acknowledge the author's right to publish this story, I will stick to my right as a reader not to recommend it. There are stories more deserving of a platform out there.

[Elise · Rating 5 out of 5]

stark fyra, på gränsen till en femma. som tidigare sjuk kan jag säga att den absolut skulle kunna trigga och skada någon (den rörde upp väldigt mycket i mig). med det sagt kan jag inte annat än hoppas att många - framförallt behandlare - läser den. sjuka hoppas jag inte läser den - vi som varit, vi som är i anorexin, vet redan hur det är. vi behöver inte påminnas.
sara är otrolig på att skriva, språket är oerhört vackert. skildringen av hur det är att vara sjuk i anorexin är brutalt ärlig. boken visar på varför sjukdomen är så fruktansvärt svår att bli frisk ifrån, och borde ge djupare förståelse för vad allt egentligen handlar om. anorexin är avgrundsdjup i sin komplexitet.

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 4 out of 5]

”Jag minns alla mina barnkläder och hur jag en gång gifte mig i en spetsklänning från H&M i storlek 140.”

Jag tänkte verkligen inte läsa den här (heller), såg Sara Meidells instagram och störde mig på alla likeade selfies av den magra flickkvinnan. Jag brukar undvika alla former av ”thininspiration”. Men så blev det ju en debatt om vad litteratur får och inte får vara och då kunde jag inte låta bli. Den negativa kritiken om att boken kan trigga och fungera som reklam för anorexi har varit så omfattande att författaren ansett sig måste skriva ett svar.

Jag vill påstå att det här är en riktigt bra bok. Meidells prosa är bråkig, suggestiv och poetisk och erbjuder läsaren ett inifrånperspektiv av ätstörningen. Hon skildrar sjukdomens olika sidor, inklusive de positiva. Hon vägrar ta rollen som förebild, hon undviker det tillrättalagda och enkelheter som besvarar våra svåra frågor. Det är väldigt typiskt och tråkigt att man fortfarande sammanblandar böcker av en kvinnlig författare med själva författaren och att man förväntar sig att författaren ska ta ansvar för berättarens beteende.

Jag önskade som ung att jag kunde svälta mig, men det gick över när jag blev hungrig. Det här är mina första erfarenheter av att tänka anorektiska tankar. Det är för mig helt nytt och djupt obehagligt. Det tycks handla om kontroll, att tänka bort kroppen, stå emot impulser och stänga av känslor. Det handlar ganska lite om hur kroppen ser ut – även om spegeln ofta lockar – och väldigt mycket om vad man väl måste kalla allvarlig psykisk störning. Bäst stämmer det, menar Meidell, när man jämför anorexi med drogberoende då svält försätter kroppen i ett extremt vaket och narcissistiskt tillstånd som hon kallar ”jägarläge”. Hon dementerar att det handlar om dödslängtan, tvärtom, hon vill leva men under andra omständigheter. Precis som Thorvall vänder sig berättarjaget redan som litet barn mot uppmaningen att hon ska vara snäll. Hon vill varken vara snäll, lydig eller växa upp till kvinna. Anorexi är en protest mot rådande omständigheter, ett sätt att placera sig i en annan position. Från sitt jägartorn kan berättarjaget titta ner på alla andra vanliga lönnfeta slashasar.

Men hur trivsamt hon än har det där uppe, så är hon ensam. Det blir skilsmässa. Barnen är medberoende. Hennes kropp far illa. Hon hittar samhörighet med andra anorektiska författare; Blixen, Didion, Glück, Carol Oats med flera. I deras och andras texter och i journalanteckningar söker hon efter upphov och förklaringar. Det är uppfriskande att Meidell undviker att söka orsaken hos sina föräldrar, mer än i deras gener möjligen.

För min del har jag nog aldrig velat ha anorexi så lite som efter att ha läst den här skildringen.

[Torbjörn Nilsson · Rating 5 out of 5]

Helt underbar och fängslande! Jag får kliva rakt in i den pågående striden, i det blödande såret. Ja, flera sår, en skilsmässa, ett föräldraskap på bristningsgränsen och framförallt en ätstörning på (och över) gränsen till självsvält.
Förvisso är vissa avsnitt lyriska hyllningar till självsvältens styrka och skönhet, men inte boken som helhet. När hon skiver om jägarläget, megalomanin och sitt journalistiska skrivande, känner jag fullständigt igen mitt eget (lärar)liv.
Boken är ytterst välskriven och Sara har en skarp och genomträngande blick på sig själv (och andra). Och humor!
När sen barnet(n) inom oss släpps fram i texten blir det oemotståndligt.
"en vädjan om att få stå kvar i ljuset orörd och älskad som ett foster i formalin."

[Louise Lennartsson · Rating 4 out of 5]

Jag grät när jag läste Sara Meidells betraktelser av livslängtan och ångesten och kampen att överleva olevbara livsvillkor. Sara ger en direkt tillgång till tillblivelsen av och naturen hos sin anorexi genom reflekterande passus till kvinnors existentiella fångenskap.

”Tills jag hunnit komma på ett sätt att aldrig vara rädd för att förlora mina gränser bestämmer jag mig för att alltid hålla mig med god marginal inom de avtryck som min kropp gjort på bryggan. Jag fotar av de grånade träplankorna med blicken innan märkena av vatten hunnit försvinna.”

Låt konsten finnas.

[Bskee · Rating 4 out of 5]

Svårrecenserad men min mest tankeväckande läsupplevelse på mycket länge. Aktiverade minnen, empati, provokation, sorg, rädsla, lugn och livsglädje. Det är delvis en bok om ett liv i anorexi, en sjukdom som alltför ofta förenklas, trivialiseras och missförstås. Meidell nyanserar, problematiserar, kartlägger, tolkar, provocerar och sätter i kontext. Men det är också en bok om kvinnovarandet och metoder – personliga och historiska – för att förhålla sig till det, och vägra det.

[Mina Widding · Rating 5 out of 5]

Det här är bra. Naket, att kliva in i någons (fiktionaliserade) inre, ta del av den poetiska verklighet jaget byggt upp kring det som är hennes mörker, hennes sjukdom och drog. Det är komplicerat, debatten som pågår visar det om inte annat, men jag står fast vid vars och ens rätt till sin egen berättelse, till litteraturens ickekrav att vara uppbyggelig. Jag har läst tillräckligt många drogromantiska och våldsromantiska berättelser och fiktioner, för att tycka att det skulle vara någon skillnad. Ja, det finns en fara med att läsa om man också är sjuk eller på väg att bli sjuk i anorexi, ja, det är obekvämt ibland och jag finner det bizarrt att sträckläsa boken med en skål ostkrokar på magen och jag liksom de flesta jag känner har någon form av ätstörning som vajar i bakgrunden, men nej, en bok har inte ansvar för vad någon annan gör med orden i den. Det är farligt att läsa en massa annat också, och det måste det vara.
Som självbiografi är det här en ypperlig text. Och det bränns som bara fan. Man ska gå dit, där det bränns.

[Fia Borglin · Rating 3 out of 5]

I mitt jobb som skolsköterska har jag lärt mig otroligt mycket om varför denna vidriga sjukdom är så svår att bli fri ifrån. Om saker det inte skrivits om innan på detta sätt, rus och kickar, kreativitet i jaktstadium. ”Lektioner i att inte äta” provocerar och skapar insikt. Om en redan har störda mattankar jag kan mycket väl tänka mig att detta triggar, precis som pro-ana konton och så mycket annat. Jag är av åsikten att konsten ska få vara fri, så länge den rör sig inom rimliga gränser och t ex inte blir rasistisk. Det finns så många män som skrivit om alkohol- eller drogmissbruk på ett glorifierande sätt, flera av dessa böcker är det vi kallar för klassiker. Istället för att förbjuda bör vi kanske diskutera och här ges ju verkligen en god start för en diskussion om hur vården av anorektiker (och ätstörda generellt) bör bedrivas och om vi borde förändra den.

[wilma · Rating 2 out of 5]

Som bok: inte dålig, inte heller särskilt bra. Tänkte på det min skrivlärare sa om att skriva om den självupplevda erfarenheten: skriver man när man är i det eller ganska snart därefter är det troligt att ens syn är grumlad. Det stämmer för den här boken. Men det stämmer också som Meidell skriver i en egen replik i nån av alla tidningar: varför ska man inte få skriva om ett öppet sår? Det får man. Men jag tror att den här boken stjälps mer än vad den hjälps av den där grumlade blicken. Innehållsmässigt: mycket triggande, detta vet vi, och man bör förmodligen hålla sig borta från den om man har/haft ätstörningsproblematik och inte är säker på att man klarar av att läsa. Diskussionen i media har varit hätsk, och jag läste många av de repliker som skrivits nu direkt efter att jag läst klart boken. Att skriva en bok om anorexi kommer alltid vara provocerande, jag tycker man måste få skriva om den här erfarenheten, även om jag hade uppskattat den mer som bok ifall den varit mer intressant eller välskriven. Boken är ärlig med vad den handlar om, jag ser inte hur det kan vara författarens ansvar hur den sedan blir läst. Det som varit mest toxiskt har varit det som hänt i media, framförallt tidningen Vi:s problematiska intervju, som Meidell själv också anmärker på.
Jag trodde att jag skulle läsa boken och bli arg för att sjukdomen beskrivs på detta sätt, men nu efteråt tycker jag att boken faktiskt skildrade det komplexa i ätstörningen på ett sätt jag inte läst innan - vilket jag tror kan vara en nyttig grej för en som ej haft ätstörningar att kunna ta del av - och jag känner mig framför allt less på grejen med att det som säljer är ”gripande”, ”ärliga”, ”råa” berättelser, men att när det passerar en viss gräns - dvs kvinna med ätstörningar som i sin sjukdom inte har en vilja att bli frisk - blir allt too much. Kritiker flippar ur, alla ska beskriva i tidningar och sociala medier varför just denna skildring är bra eller dålig, okej eller inte okej, nyheter om nån förälder som vill att förlaget ska dra tillbaka boken, andra som tampas med ätstörningar ska skriva om att boken var triggande. Ja den är det! Men den måste väl ändå få finnas… Jag kunde idag läsa den här boken utan att bli vidare triggad, heja heja, men det blir för mig märkligt när man som läsare ska anklaga en författare för att ha skrivit något som man själv inte hanterar att läsa. Så oerhört trist litteraturutbud det skulle finnas. Men ja, jag är inte förvånad över debatten. Anorexia kommer alltid vara provocerande, folk kommer alltid ha starka åsikter.
Bokens low point: en sida som fått titeln ”lektioner i att inte äta” eller nåt i den stilen, där jaget beskriver sina tillvägagångssätt för att äta inget eller minimalt i olika sociala situationer. Tjänade inget syfte i berättelsen i övrigt, onödigt detaljerat sett till allt annat, och kändes mest som att det skulle vara nåt slags shock value, dvs töntigt, onödigt
Bokens bästa parti: när man får höra om hennes samtalsterapi med en psykolog/dyl. som är f.d. missbrukare och behandlar jagets självsvält som ett drogmissbruk. Detta tror jag vård osv hade kunnat bli bättre på att förstå i många fall

boken: sådär. diskussionerna: trista! jag: taggad på att läsa nåt roligare


Tillägg: jag tror att det är bra att folk som ej haft den här typen av problematik kan läsa om hur bestående det är. I boken kan man läsa om olika perioder med anorexidiagnos. Men ätstörningen finns där. Man kan må bra i perioder, men det är nåt underliggande som finns med en, alltid, för olika personer olika mycket, men man blir aldrig helt frisk. Det tror jag kan vara svårt att greppa, och jag tycker att boken gör en god ansats att förmedla det

[Mary Lennox · Rating 4 out of 5]

Detta är en bok som öppnar upp förståelsen kring anorexia, för någon som själv inte drabbats av just det. Det är en magiskt skriven bok, rättfram, målande och sinnlig, och samtidigt en frustrerande bok. Jaget, berättaren, är så full av sig själv, nästan narcissistisk, vilket man absolut blir under vilken psykisk sjukdom som helst, så även jag när jag varit deprimerad eller ångestfylld.

Hon skriver om hur skärpt hon är tack vare svälten, hur denna svält är orsaken till hennes konstnärliga kraft. Hon nämner andra situationer i historien då konst skapats i tillstånd av svält. Men konsten uppstod inte alls från svälten, utan trots den. Konsten hade funnits i alla fall, men Meidell (och Stephan Rössner, forskaren hon nämner) får det att låta som att svälten bidrog till konsten. Men svälten som ett val är en sak, svält under tvång en annan. I stunder av extrem misär, som krig, inflation och klimathot, behöver människor konsten för att överleva, utan att det nödvändigtvis är tillståndet som står till grund för att konsten uppstår.

Oavsett om vi håller med varandra eller inte (vilket det är svårt att göra när man inte delar sjukdomserfarenhet, utan snarare är varandras motsatser när det kommer till sjukdom, anorexi vs perioder av hetsätning) är detta en välskriven och tankeväckande bok som trots allt också bjuder på igenkänning.

[Zara · Rating 3 out of 5]

Lyssnade på ljudboken men inläsningen försämrar tyvärr upplevelsen.
I övrigt en ganska utbroderad bok men stundvis känns den mer skriven för personer som är i det (svälten) än vi som är på andra sidan om den alternativt aldrig varit i den och försöker förstå.

[Stina · Rating 3 out of 5]

Effektiv. Jag är provocerad och rörd, vill uppmana till skärpning och förutsättningslöst trösta samtidigt. Mycket vackert språk, mycket otäck andemening.

[Tabita · Rating 4 out of 5]

Finns många sätt att ta sig an och läsa den här boken. Och många röster och åsikter om den. Först och främst: jag tycker att det är en bra och välskriven bok. Jag tycker om inifrånperspektivet. Språket är stundtals bländande.Särskilt gillar jag referenserna gällande hur kvinnor i olika tider hanterat matvägran, det är mycket intressant men skapar samtligt ett slags galet systerskap i sjukdomen.

Boken ger en god inblick i hur det är att vara den här kvinnan och hur hon lever med sin ätstörning. Den är inte skriven av en tillfrisknad person som berättar ur sitt friska perspektiv hur det var att vara sjuk och för det älskar jag den. Hon är inte frisk. Hon förhärligar sjukdomen hon lever med. För hur skulle hon annars kunna leva med den?

Berörs av hur medberoende barnen är, hur sjukdomen blir norm i familjen.

I och med debatten om boken har det lyfts frågor om ansvar som inte handlar om litterära kvaliteter. Jag hamnar också där. Jag tycker att många av frågorna är rimliga att ställa. Dock tycker jag inte att det är intressant att diskutera huruvida boken borde ha skrivits. Det klart den borde! Men är det vettigt av förlaget att ge ut en bok som kan påverka känsliga individer negativt, rent av orsaka stor skada? Borde litteratur ha ett ansvar för sina läsare?

Som ung hade jag bara svarat att konsten är fri, som 25-30-åring hade jag svarat att konsten också har ett ansvar för hur människor påverkas av den och nu vet jag inte längre riktigt vad jag tänker. Röster måste bli hörda, böcker måste skrivas.

Är boken farlig? Självklart, livsfarlig i fel händer. Liksom Vingklippt ängel, Evelyn spöke och andra böcker var extremt destruktiva för mig i faser av mitt liv kommer säkert den här boken kunna vara en destruktiv bibel för andra. Werther-effekter hit och dit. En stor del av mig tycker att det är så tramsigt att hålla på och diskutera kulturens moraliska ansvar. En annan del av mig ser trasiga och lättpåverkade tonåringar som inte kan hålla distans. Är det kulturens ansvar att se till att de inte mår sämre. Tveksamt.

För mig, just nu: Det är en bra bok, jag kan känna igen många galenskaper i mig själv från när jag mått jäkligt risigt. För att förstå anorexia (självskador, missbruk m.m) måste man också förstå att det finns en massa jävla vinster, annars skulle det inte fortgå och utan kunskap från samhälle och vård kommer ingen hjälp att funka. Boken visar på hur komplex sjukdomen är och jag tänker att vi behöver få vittnesmål som inte är tillrättalagda utifrån rådande narrativ. Vi behöver lyssna på vad den som är mitt i säger. Betyder det att det är allmängiltiga sanningar som levereras? Nej, men det är ett vittnesmål inifrån, ett viktigt sådant!

Men det är såklart lätt för mig, jag är en hyfsat stabil tant nu förtiden. Som kan läsa med distans. Mitt 18-åriga jag hade inte kunnat det. Jag har läst boken med behållning och intresse men önskar den inte i händerna på mitt tonåriga jag eller någon som har den minsta likhet med vem jag var då.

[Marléne Ärlemalm Dahlin · Rating 3 out of 5]

En kulturdebatt om Ut ur min kropp har blossat upp.
Och jo. Den glamoriserar skrivandet, lidandet och svälten. Svält som recept för eufori och att göra sig smal in i döden. Författaren menar att svält ofta gör att hon skriver bättre. Hon jämför sig med Sylvia Plath, Karen Blixen, Joyce Carol Oates och andra stora författare.
Det är tips och instruktioner på hur man ska tänka, hur man ska leva och hur man ska undvika att äta med sina vänner. Hon ifrågasätter oss andra: ”hur kan något så banalt som mattider få styra livet?” Familjen lever utan fasta måltider för att hon ska slippa äta inför barnen. Det medberoende barnet dricker mammas mangojuice för att hon ska slippa.

Men visst ska konsten vara fri. Det här är kanske det enda sätter att på djupet förstå, eller komma i närheten av att förstå, den sjukes tankesätt. Förstå den snedvrida värld den sjuke befinner sig i. Jag landar i att boken bör läsas.

[Ida Stiller · Rating 3 out of 5]

Det håller inte direkt att försöka argumentera för att anorexi är feministiskt och att stora skrivande personer lider av sjukdomen. Det blir larvigt. Dessutom har jag såååååå svårt för skrivande personen som ska romantisera skrivandet på detta sätt. Hallå skriva e ett jobb liksom. Med det sagt gillade jag ändå denna bok och tycker inte att anorexian romantiseras/skönmålas (med brasklappen för att jag kanske e blind för det maa har ej erfarenhet) utan att det framställs som ett helvete

[Eva Wennås · Rating 4 out of 5]

Modig och utlämnande. Jag både förstår och inte förstår. Några kritiker har varnat för att den skulle vara en instruktionsbok i självsvält. Jag vet inte
Läser man den så kanske tankarna redan finns? Tycker den visar så mycket mer samt att språket är outstanding.

[Therese Granlund · Rating 3 out of 5]

Det var så mycket snack om den här boken så jag ville läsa själv. Anorexi är verkligen en fruktansvärd sjukdom. Men får man skriva hur man vill om anorexi? Jag tänker att Meidell måste väl få berätta sin historia även om den kanske inte låter precis så som vi tänkt oss.

[Felicia · Rating 2 out of 5]

Jag gillade egentligen inte hur boken var skriven. Den kan även vara väldigt triggande när den på vissa ställen är rätt så detaljerad. Men lärorikt att få ett perspektiv av en ätstörning i vuxen ålder.

[Eva Gustafsson]

Läst för jobbet

[Anna Ridderstedt · Rating 5 out of 5]

Provocerande, utlämnande, gripande. Språket har ett feberaktigt och drömlikt driv.

[Augusta A Feldtman]

Omläsning och skolläsning.
Slutar aldrig förvånas och fascineras av den här. Som Sandra Beijer skrev, så kittlande att få krypa in i en annans huvud på det här sättet.

[Elsa Törnqvist]

Vackert språk om ett svårt ämne. Vet verkligen inte vad jag tycker om boken i sin helhet dock. Kan tänka mig att den kan upplevas rejält triggande? Romantiserande? Viktigt

[Nora.022 · Rating 3 out of 5]

det är rått och ärligt, men jag kan absolut förstå kritiken gällande att den här boken kan anses ”inspirerande” och triggande. ingen bok att rekommendera pga denna risk, men välskriven och modig skildring.

[Anja Hildén · Rating 3 out of 5]

Någonstans är det så att självsvälten är omöjlig att förstå. Och också omöjlig att skriva om så att det blir begripligt för oss andra. Det här är ett bra försök, och det kanske räcker så.

[Pelle "sometimes here" Parrafin]

Den klarheten är värd att offra väldigt mycket för.

I jägarläget blir vidvinkelseendet breddat, allt blir potentiella hot men det enasåtende är att hoten inte känns som hot utan bara som uppgifter att utföra. Varje sprang vagas da, för även om marken är stenig och vass segrar den uppfyllande känslan av makt och kontroll just i uthoppet, när full överblick över världen för en stund far finnas.

Mitt i den svartvita tillvaro som människan och djuren är programmerade till. Da är jag också en människa, da är jag också ett djur utan färgseende. Da undrar jag alltid hur någon människa eller något djur inte kan vilja stå just där i det svartvita, i tvåvalskorsningarna.

Hur någon kan inte vilja välja en sa fjäderlätt utväg på allt som står i ens väg, alla larm från människor och ting som kräver av dig att du ska vara komplex och nyanserad.

[...]

Vi som alla är autonoma, vi som alla har våra skäl. Vi som är månfarare, alkemister, vi hysterikor, vi sierskor, vi livräddare, vi som räddar oss. Vi som är våra egna gudar, vi som laborerar med kroppsegna substanser, dopaminet, serotoninet, adrenalinet och när det inte räcker går ut på gatorna efter alkoholen, kokainet, amfetaminet.

Vi som hatar att tillhöra ett kött och ett kretslopp, vi som tror att vi är större, som tror att vi är mindre, som skriver ut oss ur kontrakten om kroppen, sexualiteten och moderskapet, vi som vägrar underordnas. Vi som är megalomana och paranoida och alldeles omöjliga att stå ut med, vi som inte heller står ut med oss själva. Vi som inte behöver någon, vi som behöver alla.

[Linnéa Martinsson · Rating 4 out of 5]

”…ett snabbt stråk av glitter genom hjärtat bara…”
Svälten som ett binärt, svartvitt tillstånd som gör livets val lättare när alla färger och nyanser är borta.
Svår att läsa med hjärtat, läste mer intellektuellt trots vår biblioterapeutiska bokcirkel. Detta sätt är det enda jag kan förstå SM, hennes val att svälta. Vår utgångspunkt vid bokvalet, att anorexi är ett symtom på andra problem, kom också på skam då det på många sätt framstår som en sjukdom med genetiskt inslag.
Triggande för anorektiker? Kanske, men för mig var detta en djupt avskräckande läsning om ett nästan helt ödelagt liv där barnen försummas och svälten är en djävulsk drog.

[Berit Lundqvist · Rating 3 out of 5]

1972 släppte Eva Rydberg låten ” Den närsynta bofinken Knut”. Det blev ett jävla liv i pressen. Ett hån mot alla närsynta och synskadade ansåg man. Jag var 14 år vid den tiden och kommer ihåg att jag till en början höll med. I alla fall ända tills jag insåg att jag själv var närsynt.

Så ”Ut ur min kropp” är helt enkelt en femtioårsjubilerande Bofinken Knut. Som bok är den helt ok, men ingen litterär sensation. Tyckte absolut inte att den förskönade anorexi. Och då är jag inte bara närsynt, utan även (ex?)bulimiker.

[Emy Larsson · Rating 4 out of 5]

Otroligt språk! Men men men, samtidigt blir jag så förbannad över kapitlet med rena tips för att svälta sig i smyg. Det tillförde inte berättelsen någonting utan gjorde mig bara arg när jag tänker på hur det kan skada andra att läsa detta. Som icke ätstörd, så gott det går som kvinna i detta samhälle, var det en drabbande bok att läsa om svälten. Att vilja krympa sig själv och stå ut med all smärta i detta och andra situationer.

[Emil Nilsson-Mäki · Rating 5 out of 5]

Stark skildring av ett liv/sjukdomstillstånd inifrån där de förbjudna tankarna får flyga fritt och luftas bortom skammens moralism. Om man aldrig pratar/skriver om dragningskraften i sjukdomar/beroenden kommer vi aldrig sluta döma dem som lider/lever av det. Många / i denna recension, men det sammanfattar egentligen boken bra. Saker, tankar och känslor lever / i / med varandra. De är inte motsatser, bara olika uttryck för samma längtan/lidelse/skam/frihet. Modigt och vackert.

[Malin Angerud · Rating 4 out of 5]

Oroligt välskriven och otroligt hemsk, särskilt för någon som haft en nära anhörig som drabbats av denna vidriga sjukdom. Boken beskriver anorektikerns skruvade tankevärld, där hon ser sitt självdestruktiva och direkt livsfarliga beteende som något beundransvärt. Kan inte beskriva hur hemskt det är att stå bredvid och se på när detta gift biter sig fast i någon man bryr sig om.