Sorglig och hoppfull och lagom suggestiv. Man vet inte om mamman kommer tillbaka. Jag tror inte det, mitt barn tror det. Författaren behärskar det naivistiska perspektivet väl. Bra blandning mellan vardagen i den inre och yttre världen.
Hmm alltså, jag tyckte den var jättejättefin med illustrationerna och karaktärerna och detaljerna i bilderna. Men lite väl tungt att barnet var den som fick komma och muntra upp pappan. Påminner mig lite långsökt om avsnittet i krakelpodden vid namn ”Varför ska kidsen rädda klimatet?”
This entire review has been hidden because of spoilers.