What do you think?
Rate this book
Løpe ulv
Ulf Norrstig er 70 år, pensjonert skogvokter og formann i det lokale jaktlaget. Han har vært gift med læreren Inga i nesten fem tiår. De to trenger ikke alltid å snakke så mye, men deler kjærligheten til både bøkene og naturen. Et møte med en ulv, en tidlig morgen i skogen, viser seg å få store konsekvenser, ikke bare for Ulf, men for samtlige innbyggere i den svenske bygda.
Ekman gir leseren storslagne naturskildringer, en vakker kjærlighetshistorie og et skarpt blikk på vår tid og hvordan vi behandler naturen rundt oss, i denne korte fortellingen som vil bli stående som et hovedverk i hennes store forfatterskap.
Ekman gir leseren storslagne naturskildringer, en vakker kjærlighetshistorie og et skarpt blikk på vår tid og hvordan vi behandler naturen rundt oss, i denne korte fortellingen som vil bli stående som et hovedverk i hennes store forfatterskap.
176 pages, Hardcover
First published August 24, 2021
147 people are currently reading
3396 people want to read
About the author
Kerstin Ekman
58 books260 followersKerstin Lillemor Ekman is a Swedish novelist.
She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 623 reviews
August 20, 2021
Ulf Norrstig (med sitt passande namn) är protagonist och jaget i den här berättelsen. Han är sjuttio år, bor i Hälsingland och pensionerad jägmästare. Han fångar omedelbart mitt intresse med sina funderingar, minnen och kritiska blickar på moderniteter och på sina tidigare övertygelser. Jag känner en hoppfullhet av att läsa om människor som lär sig nytt, omprövar sina kunskaper och ändrar inställning. Men samtidigt en stor vemodighet över hur människan behandlar andra djur och vår gemensamma natur.
”Frostrosor slog ut på verandans fönsterglas. Saltkristaller klättrade och blev till kvistar och utskott. Alla ville bli något: kvist, mossa, ros, vinge. Den vita bläsen på en hästpanna blev en stjärna. Men människoverk var något annat. Ljusmöglet av stora städer bredde ut sig formlöst och erövrade planeten. Man såg det när man flög.
Som fåglar flyger vi inte.”
Jag tycker mycket om hur Ekman väver in tankar om språk, natur, klimat, glesbygd och om skillnader och likheter mellan människan och andra djur. Miljöbeskrivningarna är en fröjd som alltid när Ekman håller i pennan. Givetvis kretsar handlingen också kring hundar. Ekman måste vara en av våra mest hundälskande författare.
”Hundar med sina korta intensiva liv har alltid gett mig stor glädje. De vet ingenting om döden och inget om utdöende heller. De har fått mig att förstå och att känna deras glädje i nuet. Glädjen i att springa. Att vara hemma i stora områden. Att hitta vatten.
Jag sitter och ser på drivande skyar och moln medan jag väntar på honom. Jag tillhör en art som kan urskilja en form som aldrig upprepar sig.”
Det här är förstås också ett inlägg i debatten om jakt i allmänhet, och om vargjakt i synnerhet. Om ouppklarade jaktbrott och att på små orter håller man kanske inne med vittnesbörd om grannen.
Ulf lever med Inga vars tankar och känslor vi inte får veta något om, men kan föreställa oss. Jag gillar förstapersonsperspektivet då det lämnar luckor i texten och öppnar för tolkningar. Ekman genomför det med bravur.
Jag känner vördnad inför att läsa Ekmans intelligenta prosa som är präglad av livserfarenhet. Exempelvis hur hon skriver om otrohet som en bagatell (ur Ulfs synvinkel). Det låter konstigt och hade jag läst det för 20 år sen hade jag inte tyckt om det, men nu uppfattar jag det som fullständigt realistiskt. Det mesta pågår ju i gråzonerna.
”Frostrosor slog ut på verandans fönsterglas. Saltkristaller klättrade och blev till kvistar och utskott. Alla ville bli något: kvist, mossa, ros, vinge. Den vita bläsen på en hästpanna blev en stjärna. Men människoverk var något annat. Ljusmöglet av stora städer bredde ut sig formlöst och erövrade planeten. Man såg det när man flög.
Som fåglar flyger vi inte.”
Jag tycker mycket om hur Ekman väver in tankar om språk, natur, klimat, glesbygd och om skillnader och likheter mellan människan och andra djur. Miljöbeskrivningarna är en fröjd som alltid när Ekman håller i pennan. Givetvis kretsar handlingen också kring hundar. Ekman måste vara en av våra mest hundälskande författare.
”Hundar med sina korta intensiva liv har alltid gett mig stor glädje. De vet ingenting om döden och inget om utdöende heller. De har fått mig att förstå och att känna deras glädje i nuet. Glädjen i att springa. Att vara hemma i stora områden. Att hitta vatten.
Jag sitter och ser på drivande skyar och moln medan jag väntar på honom. Jag tillhör en art som kan urskilja en form som aldrig upprepar sig.”
Det här är förstås också ett inlägg i debatten om jakt i allmänhet, och om vargjakt i synnerhet. Om ouppklarade jaktbrott och att på små orter håller man kanske inne med vittnesbörd om grannen.
Ulf lever med Inga vars tankar och känslor vi inte får veta något om, men kan föreställa oss. Jag gillar förstapersonsperspektivet då det lämnar luckor i texten och öppnar för tolkningar. Ekman genomför det med bravur.
Jag känner vördnad inför att läsa Ekmans intelligenta prosa som är präglad av livserfarenhet. Exempelvis hur hon skriver om otrohet som en bagatell (ur Ulfs synvinkel). Det låter konstigt och hade jag läst det för 20 år sen hade jag inte tyckt om det, men nu uppfattar jag det som fullständigt realistiskt. Det mesta pågår ju i gråzonerna.
January 7, 2024
5/5
Toks skandinavų Stouneris – tai nereiškia, kad taip pat gerai kaip Stouneris, nes jos man dar niekas nepramušė, bet vis tiek graži, jautri, melancholiška, skausminga knyga. Labai nemėgstu to banalaus „žmogaus ir gamtos ryšio“ apibūdinimo, o ir atrodo, kad čia, visgi, kur kas daugiau, nei tai – tame ryšyje yra labai daug kaltės, labai daug suvokimo, kad kai viena pusė tik nuolat duoda – prieglobstį, džiaugsmą, ramybę, pabėgimą – kita pusė tik atima, žudo, kerta, naikina. Yra čia ir stiprus žmogaus ir literatūros motyvas, kuomet vyras paguodos ir supratimo ieško knygose, ypač pasakojančiose apie gamtą – kaip tvarkėsi žmonės prieš jį? Ar buvo dėkingesni? Ar buvo geresni? Ieškoma ir pasiteisinimo, net ir puikiai suvokiant, kad tai tik būdas save nuraminti.
Man atrodo, kad čia – nuostabus besikeičiančių amžių, požiūrių ir kartų paveikslas, kuomet vyras supranta, kad nebegali galvoti, kad tiesiog elgiasi kaip jo tėtis ar jo senelis – jie gyveno kitaip, galimybės buvo kitos, o išgyvenimo klausimas buvo aiškus ir be daugybės skirtingų atsakymų. O dar aukščiau knygą į kitą lygmenį pakylėja žmogaus ir šuns santykis – žmogus tik vienas, o gyvenimo šunų daug, bet meilė atsiskleidžia ne tik per pasiniurkymus ir pasiglostymus, bet ir per rūpestį, net jei jo aukščiausias taškas – nušauti gyvūną, kad jis nebesikankintų. Kas šiuolaikiniam žmogui skaudu, tačiau nebūtinai žiauru. Todėl tarp manęs ir pagrindinio herojaus – dar viena karta ir mūsų problemos jau labai skirtingos, tačiau trumpas pokalbis, kuriuo ši knyga tampa, vis tiek skausmingai malonus ir abipusiai reikalingas.
Toks skandinavų Stouneris – tai nereiškia, kad taip pat gerai kaip Stouneris, nes jos man dar niekas nepramušė, bet vis tiek graži, jautri, melancholiška, skausminga knyga. Labai nemėgstu to banalaus „žmogaus ir gamtos ryšio“ apibūdinimo, o ir atrodo, kad čia, visgi, kur kas daugiau, nei tai – tame ryšyje yra labai daug kaltės, labai daug suvokimo, kad kai viena pusė tik nuolat duoda – prieglobstį, džiaugsmą, ramybę, pabėgimą – kita pusė tik atima, žudo, kerta, naikina. Yra čia ir stiprus žmogaus ir literatūros motyvas, kuomet vyras paguodos ir supratimo ieško knygose, ypač pasakojančiose apie gamtą – kaip tvarkėsi žmonės prieš jį? Ar buvo dėkingesni? Ar buvo geresni? Ieškoma ir pasiteisinimo, net ir puikiai suvokiant, kad tai tik būdas save nuraminti.
Man atrodo, kad čia – nuostabus besikeičiančių amžių, požiūrių ir kartų paveikslas, kuomet vyras supranta, kad nebegali galvoti, kad tiesiog elgiasi kaip jo tėtis ar jo senelis – jie gyveno kitaip, galimybės buvo kitos, o išgyvenimo klausimas buvo aiškus ir be daugybės skirtingų atsakymų. O dar aukščiau knygą į kitą lygmenį pakylėja žmogaus ir šuns santykis – žmogus tik vienas, o gyvenimo šunų daug, bet meilė atsiskleidžia ne tik per pasiniurkymus ir pasiglostymus, bet ir per rūpestį, net jei jo aukščiausias taškas – nušauti gyvūną, kad jis nebesikankintų. Kas šiuolaikiniam žmogui skaudu, tačiau nebūtinai žiauru. Todėl tarp manęs ir pagrindinio herojaus – dar viena karta ir mūsų problemos jau labai skirtingos, tačiau trumpas pokalbis, kuriuo ši knyga tampa, vis tiek skausmingai malonus ir abipusiai reikalingas.
April 10, 2023
Beautiful. A book truly suspended in time. The protagonists are Ulf and Inga. Ulf is a gamekeeper and Inge is a former literature teacher. The two seventy-year-olds live in an enchanted village in northern Sweden, where time passes slowly like nowhere else on Earth. Winters are magical, white, icy and silent, but summers are starting to get warm even at those latitudes and Ulf, who is now close to retirement, begins to make a balance of his life and realizes how many things have changed. He also realizes how much he himself has changed and how as a young man he loved to hunt and report his kills of prey in special diaries while now he begins to feel aversion to that violence which instead still gives excitement to his friends. Ulf reflects on how strong his bond with nature is and how rooted in him is the love for a land to which mankind is doing a lot of violence. Ulf has a small trailer hidden and semi-abandoned in the woods and he uses it as a lookout point for the animals that pass by, as well as a point for long afternoons of reflection on his life. One day, from this trailer, Ulf sees a magnificent specimen of wolf, lonely like him and proud like him. From this experience a period of change will begin for Ulf, in which he will discover a new relationship with his wife Inga and a new and more solid communion of feelings with her. And towards the end of the book there is also room for a small thriller moment. A really good book, which for someone like me who loves the Scandinavian regions is like a dive into a magical world. The silent, snowy woods are where I wanted to be with Ulf. Five stars, definitely. Also because Kerstin Ekman's writing style is something very particular, which recalls in something Jack London and in something Jack Kerouac.
January 11, 2022
Jaha? tänkte jag efter 20 sidor. Varför ska jag läsa om denna gubbe och hur han spanar på en varg i Hälsingland? Men herregud vad jag drogs med. Och jag ställer upp på allt gott som sägs om denna bok. Jag blev faktiskt lite tagen av hur mycket jag gillade den. (Är jag Kerstin Ekman-omvänd??) en speciell bok där vargen får vara en egen huvudperson, vi får följa vargens instinkter och drifter via Ulf och hans kamp att rädda vargen från jägare i hans eget jaktlag.
Naturbeskrivningarna, snön, de korta meningarna, tystnaden, bäckkaffe, alla ord som är skrivna på dialekt, det långsamma stillsamma tempot, vargens vackra väsen (och andra djur för den delen) beskrivet gång på gång, den fina och mänskliga relationen mellan Ulf och Inga, mysteriet, Ulfs ångest, att tänka om, nostalgin PLUS MYCKET MER!!
Läs den. Även om du inte (som jag!) gillade ”Händelser vid vatten” eller tror att du skulle vara intresserad av detta lågmälda drama.
Naturbeskrivningarna, snön, de korta meningarna, tystnaden, bäckkaffe, alla ord som är skrivna på dialekt, det långsamma stillsamma tempot, vargens vackra väsen (och andra djur för den delen) beskrivet gång på gång, den fina och mänskliga relationen mellan Ulf och Inga, mysteriet, Ulfs ångest, att tänka om, nostalgin PLUS MYCKET MER!!
Läs den. Även om du inte (som jag!) gillade ”Händelser vid vatten” eller tror att du skulle vara intresserad av detta lågmälda drama.
October 8, 2021
Usch älskar Kerstin Ekman så otroligt mycket. Kanske främst för att jag säljer hennes böcker och det är så kul att prata med de som köper böckerna, inga fans är roligare än Kerstin Ekmans. Igår pratade en kvinna och jag i säkert tio minuter, hela samtalet var rakt av analyser av Ekmans Hunden samt hennes Pukehornet. Det var underbart. Ja den här boken är också underbar förresten!!! Inte ett överflödigt ord och ändå ryms så mycket berättelse på så få sidor. En studie i berättarteknik! Fulländad. Pärla. Mm-mm! *chef’s kiss*
November 4, 2023
Ulfas - buvęs aistringas medžiotojas. Dabar, stuktelėjus aštuntai dešimčiai, medžioklinis šautuvas pakabintas ir Ulfas permąsto savo gyvenimą. Sveikata nebe ta, o ir neeilinis patyrimas paskatina savirefleksiją. Tas neeilinis įvykis - vyro užmatytas vilkas. Galėtų tai būti dar vienas iš daugybės jo matytų vilkų, bet ne. Šįkart viskas kitaip. Šis vilkas kaip cunamis išjudina vyro vidinius išgyvenimus ir tampa atspirties tašku permąstyti savo ryšį su gamta, gyvūnija ir pačiu savimi.
Skaitydama galvojau apie tai, kad neretai rašytojai taip desperatiškai ieško to, kažko, kad visiškai pamiršta dalykus, kurie vyksta čia ir dabar. Tas patoso troškimas yra gal kažkieno kelias į sėkmę, bet, kiek stebiu, skandinavų litaratūrą, tai jie nesiblaško. Jų įkvėpimo šaltinis - kasdienybė, kasdienė būtis ir tas yra be galo žavu. Aštresnių pojūčių mėgėjams ir greitesnės bei aštresnės literatūros mylėtojams skandinavų kūryba gali pasirodyti blanki, bet tik ne tiems, kurie ieško gylio, o ne pločio, būties, o ne buities, vyksmo, bet ne veiksmo. O kuris skaitytojo tipas esate Jūs?
Kažkodėl skaitydama turėjau jausmą, kad tas vilkas yra lyg vidinis Ulfo "aš". Gyvenimas artėja link pabaigos ir nori nenori tu lieki labiau vienas nei iki tol. Kaip tas vilkas. Tu klaidžioji savyje, pergalvoji dalykus, išsigrynini. Viskas daug aiškiau ir kartu daug labiau atsparu išorės veiksniams. Mes stebime kaip Ulfas ne kartą ir ne du pasirenka savo sąžinę. Jis puikiai žino, kas yra teisinga ir leidžia sau būti ne komandos dalimi, bet teisingu individu. Kartu pabaigoje matome ir išmintingąją Ulfo pusę. Jis nėra teisingas dėl teisingumo. Gerai pasveria dalykus ir duoda šansą. Plačiau apie ką čia kalbu nedetalizuosiu, nes sugadinčiau skaitymo malonumą, bet pasakysiu tiek - ilgai plūduriavusi ši istorija, ramiai plaukusi, pabaigoje finalas tampa labai puikia atomazga. Kažkaip sujudino ir sujaudino.
Žavėjausi Ulfo ir Ingos duetu. Pora jau daug metų kartu ir toks žavus jų kasdienis šokis buityje. Kaip jie jaučia vienas kitą ir elegantiškai praslienkia. Netrukdo vienas kito, bet jaukiai papildo vienas kito buvimą. Jie draugai, kurie yra atskiri individai su savo vidiniais išgyvenimai, bet ne susilieję į vienį, o pasirinkę būti kartu. Tas Ingos rūpestis Ulfu - juk kiekvienas savojojame, kad kažkas mumis pasirūpintų. Buvo taip šilta ir gera skaityti kaip sugulę jie klausosi vienas kito kvėpavimo, iš kvėpavimo dažnio ir gylio supranta kada kitas miega. Čia yra tikrasis intymumas.
Puiki skandinaviško tipo knyga. Lėta, gili, plaukianti. Daug savirefleksijos, jaukaus buvimo. Medžioklės fone autorė permąsto tokias temas kaip senatvė, žmogaus santykis su gamta ir buvimas poroje. Šiek tiek priminė Stounerį, šiek tiek Seethaler. Patiko ir rekomenduoju.
📕 Susitikime IG: https://www.instagram.com/dar.viena.p...
📕 Susitikime Facebook: https://m.facebook.com/dar.viena.puslapi
Skaitydama galvojau apie tai, kad neretai rašytojai taip desperatiškai ieško to, kažko, kad visiškai pamiršta dalykus, kurie vyksta čia ir dabar. Tas patoso troškimas yra gal kažkieno kelias į sėkmę, bet, kiek stebiu, skandinavų litaratūrą, tai jie nesiblaško. Jų įkvėpimo šaltinis - kasdienybė, kasdienė būtis ir tas yra be galo žavu. Aštresnių pojūčių mėgėjams ir greitesnės bei aštresnės literatūros mylėtojams skandinavų kūryba gali pasirodyti blanki, bet tik ne tiems, kurie ieško gylio, o ne pločio, būties, o ne buities, vyksmo, bet ne veiksmo. O kuris skaitytojo tipas esate Jūs?
Kažkodėl skaitydama turėjau jausmą, kad tas vilkas yra lyg vidinis Ulfo "aš". Gyvenimas artėja link pabaigos ir nori nenori tu lieki labiau vienas nei iki tol. Kaip tas vilkas. Tu klaidžioji savyje, pergalvoji dalykus, išsigrynini. Viskas daug aiškiau ir kartu daug labiau atsparu išorės veiksniams. Mes stebime kaip Ulfas ne kartą ir ne du pasirenka savo sąžinę. Jis puikiai žino, kas yra teisinga ir leidžia sau būti ne komandos dalimi, bet teisingu individu. Kartu pabaigoje matome ir išmintingąją Ulfo pusę. Jis nėra teisingas dėl teisingumo. Gerai pasveria dalykus ir duoda šansą. Plačiau apie ką čia kalbu nedetalizuosiu, nes sugadinčiau skaitymo malonumą, bet pasakysiu tiek - ilgai plūduriavusi ši istorija, ramiai plaukusi, pabaigoje finalas tampa labai puikia atomazga. Kažkaip sujudino ir sujaudino.
Žavėjausi Ulfo ir Ingos duetu. Pora jau daug metų kartu ir toks žavus jų kasdienis šokis buityje. Kaip jie jaučia vienas kitą ir elegantiškai praslienkia. Netrukdo vienas kito, bet jaukiai papildo vienas kito buvimą. Jie draugai, kurie yra atskiri individai su savo vidiniais išgyvenimai, bet ne susilieję į vienį, o pasirinkę būti kartu. Tas Ingos rūpestis Ulfu - juk kiekvienas savojojame, kad kažkas mumis pasirūpintų. Buvo taip šilta ir gera skaityti kaip sugulę jie klausosi vienas kito kvėpavimo, iš kvėpavimo dažnio ir gylio supranta kada kitas miega. Čia yra tikrasis intymumas.
Puiki skandinaviško tipo knyga. Lėta, gili, plaukianti. Daug savirefleksijos, jaukaus buvimo. Medžioklės fone autorė permąsto tokias temas kaip senatvė, žmogaus santykis su gamta ir buvimas poroje. Šiek tiek priminė Stounerį, šiek tiek Seethaler. Patiko ir rekomenduoju.
📕 Susitikime IG: https://www.instagram.com/dar.viena.p...
📕 Susitikime Facebook: https://m.facebook.com/dar.viena.puslapi
August 30, 2021
Herrejisses, vilken fin bok. Om att åldras, om naturen, om att leva med hund. Finast av allt är skildringen av relationen mellan Ulf och Inga, hur mycket som ryms i kärleken till någon man delat ett helt liv med. Älskar dessa vardagsbetraktelser.
October 26, 2021
Efter all beröm "Löpa varg" fått av recensenter hoppades jag på att det skulle vara en av Ekmans bättre böcker, men jag tyckte att den var en besvikelse. Inte dålig egentlig, Ekman skriver för bra för det, men den här historien om hur den tidigare så jaktfrälsta huvudpersonen på äldre dagar byter åsikt om vargens rätt att vara är för platt och för enkel. Jag har ingenting emot korta romaner med enkel handling; om vi håller oss vargar är Jack Londons "Skriet från vildmarken" ett fantastiskt exempel på hur bra det kan bli. Men här finns det ingenting som gör berättelsen till någonting mer än den enkla ytan visar; om du vet i stora drag vad den handlar om vet du också i detalj vad som kommer hända, så förutsägbar är den. Handlingen är inte allt i en bok, och Ekmans prosa och hantverksmässiga skicklighet gör ju att jag ändå sätter en trea, men den här gången har hon gjort det för lätt för sig med en roman helt utan komplicerande inslag. Lägg därtill ett slut som bara inträffar, utan finess, och en trea är om möjligt ett för högt betyg.
August 21, 2025
Non saprei da che parte cominciare salvo dire che si tratta di un grande libro che si legge da solo non appena _semplicemente_ si inizia.
Forse si tratta di un libro che racconta di quanto i sentimenti ringiovaniscano mentre il nostro corpo invecchia o forse è la solita storia dello sfruttamento insensato e crudele della natura e degli animali che ci circondano.
Comunque sia sarebbero quattro stelle e mezzo e tanta voglia di conoscere meglio questa autrice (Kerstin Ekman).
Forse si tratta di un libro che racconta di quanto i sentimenti ringiovaniscano mentre il nostro corpo invecchia o forse è la solita storia dello sfruttamento insensato e crudele della natura e degli animali che ci circondano.
Comunque sia sarebbero quattro stelle e mezzo e tanta voglia di conoscere meglio questa autrice (Kerstin Ekman).
December 15, 2021
Himla bra. Läs den!
August 21, 2024
Pirmas sakinys: Buvo šalta.
Kerstin Ekman (g. 1933 m.) yra švedų klasikė, o 2021 m. jos romanas "Virsti vilku" naujausias jos grožinės literatūros kūrinys. Knygoje jaučiamas autorės amžius ir statusas: romane keliami klausimai dėl besikeičiančios visuomenės (konkrečiai – gyvenimas kaimo bendruomenėje), aplinkosaugos, kažkada priimtų sprendimų (plynieji pramoniniai miškų kirtimai vs. atrankiniai kirtimai; medžioklė kaip paveldas vs. kaip išgyvenimo poreikis šiais laikais).
Pasakojimas sklandus, gražus, šiltas, nors rašoma apie Šiaurę ir žiemą. Ypač gražiai ir šiltai pavaizduoti Ulfo ir Ingos santykiai (šeima, supratimas, palaikymas). Romane daug simbolių, daug paralelių, daug gamtos, daug Švedijos ir jos šiaurės detalių, kurios atkreipė mano dėmesį ir sudomino (maistas gali būti ir sumuštinis, tačiau visada turi būti kava, net ir lauko sąlygomis; artėjant audrai, reikia pripildyti kibirus, nes gali nebūti elektros; metinės medžiojimo kvotos bei teisė reguliacinei medžioklei ir daug kt.). Daug nelengvo gyvenimo – švedų klasikė jį rodo sutaurindama, tačiau neperspausdama.
Vienintelis dalykas, kuris nepatiko – kaimo santykis su valstybe: kai reikia, bendruomenė klausimus sprendžia pagal savo supratimą ir praktiką, o ne pagal įstatymus, tačiau kai prispiria bėda, pasipila priekaištai, kur žiūri valdžia ir kodėl nepadeda valstybė. Tačiau čia ne romano, o bendruomenės (ir ne tik švedų) problema.
Nustebčiau, kad būtų daug tokių, kurie perskaitę knygą, nestotų į gamtos (šiuo atveju – vienišo vilko) pusę, tačiau tokia nuomonė greitai pasikeičia, kai vilkai išpjauna avis (net jeigu savininkai pamiršo jas uždaryti į tvartą, nes šventė) ar stumbrai išmindžioja pasėlius.
P. S. Pavadinimą "Löpa varg" būtų tiksliau versti kaip "Bėgantis vilkas". Toks pavadinimas, mano nuomone, prasmingesnis nei "Virsti vilku" ir pagal siužetą (judėjimas vs. tapsmas).
Kerstin Ekman (g. 1933 m.) yra švedų klasikė, o 2021 m. jos romanas "Virsti vilku" naujausias jos grožinės literatūros kūrinys. Knygoje jaučiamas autorės amžius ir statusas: romane keliami klausimai dėl besikeičiančios visuomenės (konkrečiai – gyvenimas kaimo bendruomenėje), aplinkosaugos, kažkada priimtų sprendimų (plynieji pramoniniai miškų kirtimai vs. atrankiniai kirtimai; medžioklė kaip paveldas vs. kaip išgyvenimo poreikis šiais laikais).
Pasakojimas sklandus, gražus, šiltas, nors rašoma apie Šiaurę ir žiemą. Ypač gražiai ir šiltai pavaizduoti Ulfo ir Ingos santykiai (šeima, supratimas, palaikymas). Romane daug simbolių, daug paralelių, daug gamtos, daug Švedijos ir jos šiaurės detalių, kurios atkreipė mano dėmesį ir sudomino (maistas gali būti ir sumuštinis, tačiau visada turi būti kava, net ir lauko sąlygomis; artėjant audrai, reikia pripildyti kibirus, nes gali nebūti elektros; metinės medžiojimo kvotos bei teisė reguliacinei medžioklei ir daug kt.). Daug nelengvo gyvenimo – švedų klasikė jį rodo sutaurindama, tačiau neperspausdama.
Vienintelis dalykas, kuris nepatiko – kaimo santykis su valstybe: kai reikia, bendruomenė klausimus sprendžia pagal savo supratimą ir praktiką, o ne pagal įstatymus, tačiau kai prispiria bėda, pasipila priekaištai, kur žiūri valdžia ir kodėl nepadeda valstybė. Tačiau čia ne romano, o bendruomenės (ir ne tik švedų) problema.
Nustebčiau, kad būtų daug tokių, kurie perskaitę knygą, nestotų į gamtos (šiuo atveju – vienišo vilko) pusę, tačiau tokia nuomonė greitai pasikeičia, kai vilkai išpjauna avis (net jeigu savininkai pamiršo jas uždaryti į tvartą, nes šventė) ar stumbrai išmindžioja pasėlius.
P. S. Pavadinimą "Löpa varg" būtų tiksliau versti kaip "Bėgantis vilkas". Toks pavadinimas, mano nuomone, prasmingesnis nei "Virsti vilku" ir pagal siužetą (judėjimas vs. tapsmas).
July 10, 2025
[4.5 / 5.0] ★★★★★
Innbundet, Norsk (Bokmål), Fra Bokhyllen
Dette er en liten og lavmælt, men stor roman med fine naturskildringer fra de svenske skoger i Helsingland.
Det handler om pensjonisten Ulf som fra ung alder var jeger, og jobbet med skogsforvaltning, om hans forhold til natur, dyr og klima, og hans forholdt til konen Inga og menneskene rundt ham, og om et selvoppgjør ...
En ny favoritt!!!
Innbundet, Norsk (Bokmål), Fra Bokhyllen
Dette er en liten og lavmælt, men stor roman med fine naturskildringer fra de svenske skoger i Helsingland.
Det handler om pensjonisten Ulf som fra ung alder var jeger, og jobbet med skogsforvaltning, om hans forhold til natur, dyr og klima, og hans forholdt til konen Inga og menneskene rundt ham, og om et selvoppgjør ...
En ny favoritt!!!
August 28, 2024
Hälsingland, Kesk-Rootsi hajaasustatud metsad. Ulf Norrstig on südamega kimpus olev pensionipõlve pidav metsaametnik ning eluaegne jahimees, kohaliku jahiseltsi esimees, abikaasa ja lugupeetud kogukonna liige. Istub oma seitsmekümnenda sünnipäeva lumisel varahommikul rabaäärsel künkal rohelises haagissuvilas, mille ta kord vaatamata abikaasa pilgetele endale ostis. See on tema koht, koht, kus ta käib vaikust nautimas. Tol hommikul märkab Ulf hunti ning miski tema sees muutub pöördumatult.
„Ma arvan, et sa peaks midagi ette võtma.
Lund lükata ma ju ei tohi.
Ma pean silmas midagi, mis mõttele tööd annaks. Miks sa ei võiks oma jahipäevikuid ette võtta?
Mille kuradi pärast ma peaks lugema kõigist, kellelt ma olen elu võtnud?
Ta oli tükk aega vait, siis ta ütles:
Elu võtnud?
Just nimelt, vastasin mina. Viimasest kui kuradi jänesest.
Sa ütlesid elu võtnud.
Ma ei saanud õieti aru, mida ta mõtles, nii et olin vait.
Varem sa oleksid öelnud kõigist, keda ma olen õnneks võtnud.
Kui ta oli ära kööki läinud, istusin ma ja pöörasin neid sõnu peas nii- ja teistpidi. Tal oli õigus. On suur vahe, kas rääkida kõigist, kellelt sa oled elu võtnud, või kõigist, kelle sa oled õnneks võtnud. Kõigist, kelle ma lasknud olen, nii oleks see muuseas kõlanud. Kas sõdurid sõjas ütlesid: kõik, kelle me lasksime? Või oli neil veel nii palju inimlikkust alles, et nad ütlesid: kõik, kelle me tapsime?“ (lk 30)
Taipasin praegu, et mulle meeldib mõelda, et üldiselt ma mingitest torisevatest vanameestest lugeda ei viitsi, kui tean nimetada hoobilt terve rida raamatuid, mis on mulle meeldinud väga ja räägivad ühel või teisel moel just nimelt torisevatest vanameestest. Nii seegi pealt paista pisike raamatuke, mis oma sisult on tohutu mitmes erinevas mõttes, mitmekihiline ja tervet rida teemasid käsitlev.
Läbi vana mehe monoloogi arutleb Ekman vananemisega seotud muutuste ja paratamatuks lahkumiseks valmistumise üle, leppimise üle kõige kaasnevaga. Ulf, olles kord heitnud pilgu suursuguse hundi kahvatukollastesse silmadesse, kogeb miskit ootamatut ja ilmutusliku taipamist, mis kutsub esile tõelise eksistentsiaalse kriisi. Vana mees heidab hindava pilgu tagasi oma elule. Tema tegevus metsaametnikuna, mis olid need ajendid, mis sundisid teda allkirjastama selgelt loodusvaenulise otsuseid? Missugune oli tema isa ja vanaisa, aga ka on tema enda ja üldse inimese suhe looduse ja keskkonnaga? See on lugu mälust ja keelest, aga ka nt kogukonnast, inimeste omavahelistest suhetest, kaastundest ja vastutusest. Lisaks kaunis lugu pikast abielust, mida on kujutatud erakordselt tundlikult läbi argiaskelduste, nagu ka kõike muud, läbi vana mehe napisõnaliste mõttekatkendite.
Kui raamatu algus on üdini mõtisklev tekst mehest, kes korraga näeb oma elu hoopis uues valguses, siis raamatu poole pealt tempo tõuseb ja lugu läheb kriminaalseks. Koletu kuritegi pannakse toime ning asja lahendamine muutub mitmel põhjusel Ulfi südameasjaks. Miljöö ja karakterid, loodus ja inimpsüühika, kõik need sõnades ütlemata jäänud, kuid sümbolitest ja nappide ridade vahelt ometi selgelt loetavad seisukohad on erakordselt kütkestavad. Lohutav ja üdini lummav raamat inimeseks olemisest kõige suuremas plaanis.
„Ma arvan, et sa peaks midagi ette võtma.
Lund lükata ma ju ei tohi.
Ma pean silmas midagi, mis mõttele tööd annaks. Miks sa ei võiks oma jahipäevikuid ette võtta?
Mille kuradi pärast ma peaks lugema kõigist, kellelt ma olen elu võtnud?
Ta oli tükk aega vait, siis ta ütles:
Elu võtnud?
Just nimelt, vastasin mina. Viimasest kui kuradi jänesest.
Sa ütlesid elu võtnud.
Ma ei saanud õieti aru, mida ta mõtles, nii et olin vait.
Varem sa oleksid öelnud kõigist, keda ma olen õnneks võtnud.
Kui ta oli ära kööki läinud, istusin ma ja pöörasin neid sõnu peas nii- ja teistpidi. Tal oli õigus. On suur vahe, kas rääkida kõigist, kellelt sa oled elu võtnud, või kõigist, kelle sa oled õnneks võtnud. Kõigist, kelle ma lasknud olen, nii oleks see muuseas kõlanud. Kas sõdurid sõjas ütlesid: kõik, kelle me lasksime? Või oli neil veel nii palju inimlikkust alles, et nad ütlesid: kõik, kelle me tapsime?“ (lk 30)
Taipasin praegu, et mulle meeldib mõelda, et üldiselt ma mingitest torisevatest vanameestest lugeda ei viitsi, kui tean nimetada hoobilt terve rida raamatuid, mis on mulle meeldinud väga ja räägivad ühel või teisel moel just nimelt torisevatest vanameestest. Nii seegi pealt paista pisike raamatuke, mis oma sisult on tohutu mitmes erinevas mõttes, mitmekihiline ja tervet rida teemasid käsitlev.
Läbi vana mehe monoloogi arutleb Ekman vananemisega seotud muutuste ja paratamatuks lahkumiseks valmistumise üle, leppimise üle kõige kaasnevaga. Ulf, olles kord heitnud pilgu suursuguse hundi kahvatukollastesse silmadesse, kogeb miskit ootamatut ja ilmutusliku taipamist, mis kutsub esile tõelise eksistentsiaalse kriisi. Vana mees heidab hindava pilgu tagasi oma elule. Tema tegevus metsaametnikuna, mis olid need ajendid, mis sundisid teda allkirjastama selgelt loodusvaenulise otsuseid? Missugune oli tema isa ja vanaisa, aga ka on tema enda ja üldse inimese suhe looduse ja keskkonnaga? See on lugu mälust ja keelest, aga ka nt kogukonnast, inimeste omavahelistest suhetest, kaastundest ja vastutusest. Lisaks kaunis lugu pikast abielust, mida on kujutatud erakordselt tundlikult läbi argiaskelduste, nagu ka kõike muud, läbi vana mehe napisõnaliste mõttekatkendite.
Kui raamatu algus on üdini mõtisklev tekst mehest, kes korraga näeb oma elu hoopis uues valguses, siis raamatu poole pealt tempo tõuseb ja lugu läheb kriminaalseks. Koletu kuritegi pannakse toime ning asja lahendamine muutub mitmel põhjusel Ulfi südameasjaks. Miljöö ja karakterid, loodus ja inimpsüühika, kõik need sõnades ütlemata jäänud, kuid sümbolitest ja nappide ridade vahelt ometi selgelt loetavad seisukohad on erakordselt kütkestavad. Lohutav ja üdini lummav raamat inimeseks olemisest kõige suuremas plaanis.
September 6, 2021
This is a story about loyalty and the love of nature, the love of animals and the love of one human being for another. It is also about fear and hatred and about betrayal, about where ignorance and hatred can lead. I enjoyed reading it.
May 11, 2025
[...] jis yra jo paties vienatvė. Jis pripildytas jos.
May 18, 2023
Min första bok av Kerstin Ekman och den förtjänar verkligen all hype! Jag vet inte vad det är med mig och naturskildringar/berättelser som är centrerade kring människans ofta negativa påverkan på miljön. Jag är verkligen ingen naturmänniska själv (nu menar jag inte att jag skiter i miljöförstöring och dylikt) men det är någonting med natur i litteratur som ofta hittar ett hem hos mig. T.ex. Helen Macdonalds H som i Hök och Charlotte McConaghys Den sista migrationen.
Löpa varg följer i huvudsak den pensionerade jaktmästaren Ulf Norrstig. Han är vad man stereotypt tänker sig en norrländsk traditionell redig karl. En som bor på landsbygden, en jaktintresserad skogsägare. Det jag gillar skarpt med romanen är att Ulf spenderar en stor del av boken med att utvärdera och förändra sina tankar och åsikter kring naturen, djuren, jakt och människans del i det hela. Han får vara traditionellt manlig samtidigt som han ger uttryck för tvivel och ett förändrat, "mjukare" tankesätt i förhållande till dessa frågor.
Relationen mellan Ulf och hans fru är också otroligt fint skildrad. Traditionell men mjuk och full av kärlek efter ett liv tillsammans.
Grundhandlingen kretsar kring vargen Högben. Ulf ser honom genom sitt fönster och känner genast en stark koppling och empati för vargen. I en by där vargföraktet är stort och ett jaktlag som ibland bryter mot regler och lagar vet han att vargen kan vara illa ute.
Jag tänker att Löpa varg skulle gå att sätta i händerna på högstadie/gymnasieelever som är intresserade av jakt. Boken är inte så lång och är tyvärr en av få i sitt slag som behandlar just jakt. (Hör min bön förlag och ge ut mer böcker om jakt och fiske för alla åldrar!)
Löpa varg följer i huvudsak den pensionerade jaktmästaren Ulf Norrstig. Han är vad man stereotypt tänker sig en norrländsk traditionell redig karl. En som bor på landsbygden, en jaktintresserad skogsägare. Det jag gillar skarpt med romanen är att Ulf spenderar en stor del av boken med att utvärdera och förändra sina tankar och åsikter kring naturen, djuren, jakt och människans del i det hela. Han får vara traditionellt manlig samtidigt som han ger uttryck för tvivel och ett förändrat, "mjukare" tankesätt i förhållande till dessa frågor.
Relationen mellan Ulf och hans fru är också otroligt fint skildrad. Traditionell men mjuk och full av kärlek efter ett liv tillsammans.
Grundhandlingen kretsar kring vargen Högben. Ulf ser honom genom sitt fönster och känner genast en stark koppling och empati för vargen. I en by där vargföraktet är stort och ett jaktlag som ibland bryter mot regler och lagar vet han att vargen kan vara illa ute.
Jag tänker att Löpa varg skulle gå att sätta i händerna på högstadie/gymnasieelever som är intresserade av jakt. Boken är inte så lång och är tyvärr en av få i sitt slag som behandlar just jakt. (Hör min bön förlag och ge ut mer böcker om jakt och fiske för alla åldrar!)
December 12, 2023
4,5
Stillferdig og vakker sak, om natur, alderdom og kjærlighet. Traff meg mye sterkere enn jeg trodde den skulle.
🌲☕️🐺☕️🌲
Trekker fra en halv stjerne utelukkende fordi slutten kom litt brått, og fordi krim-elementet i boka føles litt unødvendig.
Stillferdig og vakker sak, om natur, alderdom og kjærlighet. Traff meg mye sterkere enn jeg trodde den skulle.
🌲☕️🐺☕️🌲
Trekker fra en halv stjerne utelukkende fordi slutten kom litt brått, og fordi krim-elementet i boka føles litt unødvendig.
December 1, 2022
CW caccia, specismo, violenza su animali e descrizioni (animal cruelty)
Ho apprezzato molto l’inizio, ma dopo la metà si è sgonfiato pian-piano, spostandosi da dove pensavo sarebbe andato verso altri temi. E i temi sono importanti, pure ben scritti se vogliamo. La parte finale l’ho trovata un po’ confusa, sbrigativa, senza soluzione: d’altra parte che soluzione pretendere da una generazione (l’autrice è nata nel 1933) che in molti casi non ha nemmeno fatto sua la consapevolezza dell’emergenza climatica?
Se siete sensibili alla caccia e violenze/uccisioni di animali, ci sono parti abbastanza descrittive, non so se lo consiglierei. Come letteratura contemporanea di una comunità di pensionati cacciatori (e i rapporti tra di loro, con l’ecosistema ecc), ci sta ma io mi aspettavo altro. Poi negli ultimi capitoli diventa pure mezzo mystery/giallo: era proprio indispensabile? Io ne avrei fatto anche a meno.
Ho apprezzato molto l’inizio, ma dopo la metà si è sgonfiato pian-piano, spostandosi da dove pensavo sarebbe andato verso altri temi. E i temi sono importanti, pure ben scritti se vogliamo. La parte finale l’ho trovata un po’ confusa, sbrigativa, senza soluzione: d’altra parte che soluzione pretendere da una generazione (l’autrice è nata nel 1933) che in molti casi non ha nemmeno fatto sua la consapevolezza dell’emergenza climatica?
Se siete sensibili alla caccia e violenze/uccisioni di animali, ci sono parti abbastanza descrittive, non so se lo consiglierei. Come letteratura contemporanea di una comunità di pensionati cacciatori (e i rapporti tra di loro, con l’ecosistema ecc), ci sta ma io mi aspettavo altro. Poi negli ultimi capitoli diventa pure mezzo mystery/giallo: era proprio indispensabile? Io ne avrei fatto anche a meno.
December 2, 2022
Mä tykkään, kun kirjan päähenkilö on +70 vuotias mies. Pidin siis tämänkin kirjan päähenkilöstä, miehestä joka on ikänsä metsästänyt ja toiminut metsästysseuran johtajana. Suden nähdessään hän alkaa pohtimaan uudestaan suhdettaan metsästykseen ja tappamiinsa eläimiin. Ei varmaan kovin yleistä, mutta pidin tästä sävystä romaanissa kovasti. Pidin myös pitkän avioliiton kuvauksesta. Sanoisin että 3,5⭐️ eli ei mikään huikea lukukokemus, mutta hyvä kirja kuitenkin. Lyhyt, joten tämän lukee hetkessä ja kerronta vetää hyvin.
January 8, 2023
Så avskalad, enkel och vacker berättelse som egentligen bara handlar om en gubbe som spanar på en varg? Okej lite mer än så kanske, men så imponerande hur mycket berättelse som ryms i en sån liten bok. Läs!
December 29, 2022
Unfortunately there's no English translation available. Maybe soon, but if I translate it freely, you can read it as 'Wolf fever'. It's a beautiful story about life and it's meaning, about the relationship between humans and nature. It starts with Ulfe, who becomes 70 years old and his wife Inga. He lives somewhere up north in one of the Scandinavian countries. He hunts when it's allowed, he loves dogs, especially his own dog Zenta and he has an old caravan in the woods. It's in this caravan that he meets a lone wolf: a big male, high on his paws and he names him 'High Paws'. Very weird, but it's in human's nature to give even names to wild animals who live freely. He is deeply touched after locking eyes with this beautiful animal. Seeing this wolf sets Ulfe to think about his own life, his past, his family and his marriage with Inga. Being a hunting master was one thing he thought to enjoy, but after observing the wolf, he turns his back to hunting and asks himself why there is always a need to kill. Short after the meeting with the wolf, the wolf gets killed, out of hunting season. Ulfe is determined to solve the murder, but when he finally finds the killer, then the nature of forgiveness sets in and at the end you ask yourself what is more worthy: the animal or the human killer?
I loved the observations of Ulfe, his simple, but deep thoughts about life, marriage, choices and how he questioned everything he did: logging wood, killing animals...Afeter seeing the wolf, his whole thinking changed. He was always a hunter and since boyhood he had his hunting journals, with his observations. Looking back on them, he find only short notes, nothing interesting and he comes to think how we handle nature. You can put it together as that we are the hunter, the destroyer...It's also a book about aging and decay. Inga is a sweet wife, who is there for Ulfe, for better and for worse, even when he suffers from a couple of heart attacks and she is the one that insists on washing him. It's in this little, gentle gestures, in their conversations, that you discover the love for each other.
Besides that, the wolf has returned to Belgium (the country where I live) since a couple of years now. This book is a great example of the fear, the hate and the misunderstanding that people have against this majestic animal.
I loved the observations of Ulfe, his simple, but deep thoughts about life, marriage, choices and how he questioned everything he did: logging wood, killing animals...Afeter seeing the wolf, his whole thinking changed. He was always a hunter and since boyhood he had his hunting journals, with his observations. Looking back on them, he find only short notes, nothing interesting and he comes to think how we handle nature. You can put it together as that we are the hunter, the destroyer...It's also a book about aging and decay. Inga is a sweet wife, who is there for Ulfe, for better and for worse, even when he suffers from a couple of heart attacks and she is the one that insists on washing him. It's in this little, gentle gestures, in their conversations, that you discover the love for each other.
Besides that, the wolf has returned to Belgium (the country where I live) since a couple of years now. This book is a great example of the fear, the hate and the misunderstanding that people have against this majestic animal.
December 4, 2023
Atmintis yra keistas, taip, tiesiog bauginantis dalykas. Senas sandėlis negyvų kaulų ir žodžių, kurie bet kada gali išnirti ir atgyti."
Man ši - viena tų knygų, kuri nedaugžodžiaudama užkabina giliausias ir jautriausias temas. Ji atrodo tokia stipri, kad kiek sunku ir apibūdinti kylantį jausmą. Man ji apie tokį esminį žmogaus susitikimą su savimi ir viskuo, ką jis turi apie save. Žmonėmis, gyvūnais, daiktais, gamta. Apie ryšį ir santykį, ir savęs, nugyvenusio nemažą gyvenimo tarpą, ištyrimą. Baimes pažvelgt į savo baimes ir galų gale drąsą pripažint klaidas. Jeigu kiekvienam būtų duota patirt tiek gylio ir atvirumo visų pirma prieš save, o tada, įsidrąsinus, prieš kitą - neišvengiamai praturtėtume.
Skaitant vis norėjau, kad parašytų ką nors iš kitų perspektyvos, iš vilko, iš žmonos. Bet tada supratau, kad iš tiesų mes taip ir gyvename, savo pasaulyje, savo mintyse, juk sakoma, kad žmogus gimsta ir miršta vienas. Čia ne apie tai, kad šalia kas nors yra, bet apie visus kismus, mintis ir jausmus, kuriuos mes patiriame unikaliai kiekvienas sau asmeniškai, viduje. Ir knyga tokia. Ji ir apie ryšį, bet ir tą vienišumo pasaulyje jausmą. Man joje tobulai atspindėta žmogaus kelionė, kurioje kiti yra šalia, bet visi virsmai vyksta tik jam, jo galvoje ir širdyje.
Aš suprantu, kad ją galima perskaityti ir tik kaip paprastą istoriją, apie seną medžiotoją, pamačiusį vilką. Aišku, galima. Bet aš gavau kvietimą joje pamatyti daugiau. O ir aprašoma pora labai priminė mano santuoką, nors tiek metų kartu dar neskaičiuojam. Lengvai panyrau, jaučiau, susitapatinau. Stipriai ir išgyvenau.
Knygos anotacijoje Skanska Dogbladet rašo, kad ši knyga - sintezė visko, kas geriausia literatūroje. Ir aš 100% pritariu.
Man ši - viena tų knygų, kuri nedaugžodžiaudama užkabina giliausias ir jautriausias temas. Ji atrodo tokia stipri, kad kiek sunku ir apibūdinti kylantį jausmą. Man ji apie tokį esminį žmogaus susitikimą su savimi ir viskuo, ką jis turi apie save. Žmonėmis, gyvūnais, daiktais, gamta. Apie ryšį ir santykį, ir savęs, nugyvenusio nemažą gyvenimo tarpą, ištyrimą. Baimes pažvelgt į savo baimes ir galų gale drąsą pripažint klaidas. Jeigu kiekvienam būtų duota patirt tiek gylio ir atvirumo visų pirma prieš save, o tada, įsidrąsinus, prieš kitą - neišvengiamai praturtėtume.
Skaitant vis norėjau, kad parašytų ką nors iš kitų perspektyvos, iš vilko, iš žmonos. Bet tada supratau, kad iš tiesų mes taip ir gyvename, savo pasaulyje, savo mintyse, juk sakoma, kad žmogus gimsta ir miršta vienas. Čia ne apie tai, kad šalia kas nors yra, bet apie visus kismus, mintis ir jausmus, kuriuos mes patiriame unikaliai kiekvienas sau asmeniškai, viduje. Ir knyga tokia. Ji ir apie ryšį, bet ir tą vienišumo pasaulyje jausmą. Man joje tobulai atspindėta žmogaus kelionė, kurioje kiti yra šalia, bet visi virsmai vyksta tik jam, jo galvoje ir širdyje.
Aš suprantu, kad ją galima perskaityti ir tik kaip paprastą istoriją, apie seną medžiotoją, pamačiusį vilką. Aišku, galima. Bet aš gavau kvietimą joje pamatyti daugiau. O ir aprašoma pora labai priminė mano santuoką, nors tiek metų kartu dar neskaičiuojam. Lengvai panyrau, jaučiau, susitapatinau. Stipriai ir išgyvenau.
Knygos anotacijoje Skanska Dogbladet rašo, kad ši knyga - sintezė visko, kas geriausia literatūroje. Ir aš 100% pritariu.
October 17, 2021
Nån som läst och gillar lika mycket som jag? I klassisk Ekmanstil målar hon en trollsk och samtidigt jordnära värld i Hälsinglands glesbygd. Jag fattar inte hur hon lyckas skapa den speciella känsla jag får endast av hennes böcker. Kanske är det ovanligt korthugget språk, kanske är det de säregna karaktärerna, kanske är det miljöbeskrivningarna som har något mystiskt över sig.
Pensionerade jägaren Ulf har en förkärlek till en av traktens vargar som han kallar Högben. På ålderns höst har han blivit allt mer sentimental och hamnar därmed i klinch med byns jaktlag: råbarkade karlakarlar som slänger käft och spottar snus. Vackert gestaltad är också Ulfs fru Inga, en trofast och lågmäld kvinna som Ulf delar alla sina tankar med.
Det är häftigt att Kerstin Ekman i den lilla världen väver in både vargfrågan och klimatförändringarna med utfiskade sjöar och gamla fiskare som måste ställa om.
Jag säger då det. 180 sidors spänning. Jag börjar till och med längta lite efter min barndoms vresiga gubbar som jag fick dras med.
Pensionerade jägaren Ulf har en förkärlek till en av traktens vargar som han kallar Högben. På ålderns höst har han blivit allt mer sentimental och hamnar därmed i klinch med byns jaktlag: råbarkade karlakarlar som slänger käft och spottar snus. Vackert gestaltad är också Ulfs fru Inga, en trofast och lågmäld kvinna som Ulf delar alla sina tankar med.
Det är häftigt att Kerstin Ekman i den lilla världen väver in både vargfrågan och klimatförändringarna med utfiskade sjöar och gamla fiskare som måste ställa om.
Jag säger då det. 180 sidors spänning. Jag börjar till och med längta lite efter min barndoms vresiga gubbar som jag fick dras med.
April 8, 2023
Ekman kirjoittaa jälleen lumoavasti ja luo tiiviin tunnelman. Olisin kuitenkin halunnut syvemmälle ihmismieleen. Tuntui, että vasta vähän lämmiteltiin. Teos siis tuntuu jäävän minun makuuni kesken. En voi olla vertaamatta sitä Tapahtui veden äärellä -romaaniin, joka on monin eri tavoin suuri.
July 28, 2024
god bok, dette! ulf og inga er veldig flotte hovedkarakter, og jeg koste meg med dynamikken og forholdet deres. utviklingen hos og refleksjonene til ulf også strålende. litt krim mot slutten som ikke fanga meg helt, bare, men alt i alt en god opplevelse
August 18, 2024
Un incrocio da un romanzo e un noir. Non riuscivo a staccarmi dalla lettura.
February 2, 2022
Den pensionerade jägmästaren Ulf Norrstig är fortfarande aktiv som jägare och ledare för jaktlaget. När han en dag sitter och spanar i sin gamla husvagn får han se vargen. Så självklar och ädel på sina höga ben. Efter det mötet förändras Ulf.
En bok med fantastiska natur- och djurbeskrivningar! Det känns som om jag befinner mig i Hälsingland och upplever det som Ulf Norrstig upplever. Efter mötet med vargen - som han kallar Högben - är det som om han får en annan syn på allt och det känns helt naturligt. Med tanke på att vi får följa en mans perspektiv och att jag lyssnar på en mans uppläsning så skulle jag lätt kunna tro att det är en man som har skrivit boken. Det är skickligt gjort av Ekman. Hon skildrar även ett ömsint porträtt av Ulfs och Ingas äktenskap, som är fullt av omtanke och respekt.
Jag vill egentligen inte skriva mer om boken, jag tror det är bättre att läsa utan att veta för mycket innan. Lennart Jähkel tycker jag också förhöjer upplevelsen med sin uppläsning, så jag kan varmt rekommendera ljudboken!
En bok med fantastiska natur- och djurbeskrivningar! Det känns som om jag befinner mig i Hälsingland och upplever det som Ulf Norrstig upplever. Efter mötet med vargen - som han kallar Högben - är det som om han får en annan syn på allt och det känns helt naturligt. Med tanke på att vi får följa en mans perspektiv och att jag lyssnar på en mans uppläsning så skulle jag lätt kunna tro att det är en man som har skrivit boken. Det är skickligt gjort av Ekman. Hon skildrar även ett ömsint porträtt av Ulfs och Ingas äktenskap, som är fullt av omtanke och respekt.
Jag vill egentligen inte skriva mer om boken, jag tror det är bättre att läsa utan att veta för mycket innan. Lennart Jähkel tycker jag också förhöjer upplevelsen med sin uppläsning, så jag kan varmt rekommendera ljudboken!
April 5, 2022
Det är en trögstartad berättelse. Det tar en stund innan man kommer in i Ekmans sätt att skriva. Men sen rullar det på.
Berättelsen smyger på en och kryper in under huden. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på när jag började läsa boken. Men är nu glad att ha läst den.
Jag börjar verkligen gilla berättelsen efter björnattacken. Den beskrivs så intressant att det som följer efter också blir intressant.
Jag började på en svag etta i betyg, men berättelsen växte så mycket att jag slutar på en trea trots att berättelsen är kort växer den så mycket. Slutet var dock lite av ett antiklimax. Jag hade förväntat mig mer av det.
Berättelsen smyger på en och kryper in under huden. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på när jag började läsa boken. Men är nu glad att ha läst den.
Jag börjar verkligen gilla berättelsen efter björnattacken. Den beskrivs så intressant att det som följer efter också blir intressant.
Jag började på en svag etta i betyg, men berättelsen växte så mycket att jag slutar på en trea trots att berättelsen är kort växer den så mycket. Slutet var dock lite av ett antiklimax. Jag hade förväntat mig mer av det.
December 6, 2022
Ikäsyrjintään taipuvainen saattaisi katsella Suden jälkeä paheksuen. Mitä voi antaa nuoremmalle lukijalle lähes 90-vuotiaan kirjailijan kirja, jonka pääosassa toikkaroi 70-vuotias hyvinvoiva ruotsalaismies? Vastaus on tietysti: paljonkin, etenkin kun se lähes 90-vuotias kirjailija on Ruotsin kansallisaarre, vuonna 1959 kirjallisen uransa aloittanut Kerstin Ekman.
Tämän kompaktin romaanin pääosassa on juuri 70 vuotta täyttävä Ulf, Uffe, joka on tehnyt pitkän uran metsästyksenjohtajana ja työn puolesta metsähallituksella hakkuita suunnitellen. Juuri ennen syntymäpäiväänsä Ulf näkee suden ja tämä kohtaaminen niksauttaa Uffen sisältä jonkun pienen vivun peruuttamattomasti toiseen asentoon. Ehkä muutos on ollut kehkeytymässä jo muutenkin, mutta susi on se viimeinen korsi. Eläinten tappaminen alkaa tuntua pahalta.
Uffen metsästysporukka saa sudenkaatoluvan ja onnistuukin kaatamaan naarassuden. Se ei ole Uffen näkemä uros, mutta metsästysporukka tietää kyllä senkin olemassaolosta. ”Se helvetin tuholainen on pakko listiä!”, uhoaa joku metsästäjistä. Uffea kuvottaa ja samalla hän tietää aikansa metsästyksenjohtajana olevan lopussa.
Jostain syystä Uffe ei pysty kertomaan suden kohtaamisesta tai ajattelunsa muutoksesta vaimolleen Ingalle. Tarkkana ihmisenä Inga kyllä huomaa, että jokin on muuttunut:
Suden jälki on hieno kirja. Se kuvaa taidokkaasti monia mielenkiintoisia asioita. Ensinnäkin on Uffen ajattelun muutos ja se kehitys, miten edistysuskoisesta metsätalouden työkalusta kuoriutuu kriittisempi suhde ihmisen ja luonnon väliseen suhteeseen. Toiseksi kirja on hieno kuvaus Uffen ja Ingan pitkäikäisestä avioliitosta ja kahden vanhenevan ihmisen vuorovaikutuksesta. Kolmanneksi kirja luotaa muistia ja muistamista, kun Uffe pohdiskelee vanhoja jahtimuistojaan ja miettii, missä määrin muistot ovat luotettavia ja missä kohtaa nykyinen ajattelu värittää vanhoja muistoja uusin sävyin.
Eikä Kerstin Ekman olisi Kerstin Ekman, ellei tarinassa olisi vähän rikoselementtiä. Tarinassa tapahtuu hurjia käänteitä ja kirja huipentuu rikokseen, jonka selvittelyyn Uffekin sekaantuu. Ei rikosjuonta niin paljoa ole, että Suden jälkeä lähtisin dekkariksi luokittelemaan, mutta onpahan vähän jotain mysteeriä ihmeteltäväksi ja rakentamaan kirjalle tyylikäs ja jännittävä lopetus.
Kirja on luonnollisesti kaikella kokeneen mestarin ammattitaidolla kirjoitettu. Suomennos on vuodesta 1998 asti Ekmanin teokset suomentaneen Pirkko Talvio-Jaatisen käsialaa ja tyylikästä työtä sekin. Ei siis ole mitään syytä ikäsyrjinnälle. Vuonna 1933 syntynyt Ekman on tiukasti kiinni ajankohtaisissa asioissa. 70-vuotiaan ruotsalaismiehen ajatusmaailma ja elämänpiiri voi hyvinkin olla tutustumisen arvoista.
Tämän kompaktin romaanin pääosassa on juuri 70 vuotta täyttävä Ulf, Uffe, joka on tehnyt pitkän uran metsästyksenjohtajana ja työn puolesta metsähallituksella hakkuita suunnitellen. Juuri ennen syntymäpäiväänsä Ulf näkee suden ja tämä kohtaaminen niksauttaa Uffen sisältä jonkun pienen vivun peruuttamattomasti toiseen asentoon. Ehkä muutos on ollut kehkeytymässä jo muutenkin, mutta susi on se viimeinen korsi. Eläinten tappaminen alkaa tuntua pahalta.
Uffen metsästysporukka saa sudenkaatoluvan ja onnistuukin kaatamaan naarassuden. Se ei ole Uffen näkemä uros, mutta metsästysporukka tietää kyllä senkin olemassaolosta. ”Se helvetin tuholainen on pakko listiä!”, uhoaa joku metsästäjistä. Uffea kuvottaa ja samalla hän tietää aikansa metsästyksenjohtajana olevan lopussa.
Jostain syystä Uffe ei pysty kertomaan suden kohtaamisesta tai ajattelunsa muutoksesta vaimolleen Ingalle. Tarkkana ihmisenä Inga kyllä huomaa, että jokin on muuttunut:
Tarkoitin jotain askarrusta ajatuksillesi. Mikset ottaisi työn alle niitä jahtipäiväkirjojasi.
Minkä pahalaisen takia pitäisi lukea kaikista, jotka on tappanut?
Inga oli pitkään vaiti. Sitten hän sanoi:
Sanoitko kaikista, jotka?
No tietysti, minä vastasin. Joka ainoa hemmetin jänes on merkattu ylös.
Sinä sanoit että kaikista, jotka.
En oikein tajunnut, mihin hän pyrki, joten pysyin vaiti.
Ennen olisit sanonut kaikesta, minkä.
Suden jälki on hieno kirja. Se kuvaa taidokkaasti monia mielenkiintoisia asioita. Ensinnäkin on Uffen ajattelun muutos ja se kehitys, miten edistysuskoisesta metsätalouden työkalusta kuoriutuu kriittisempi suhde ihmisen ja luonnon väliseen suhteeseen. Toiseksi kirja on hieno kuvaus Uffen ja Ingan pitkäikäisestä avioliitosta ja kahden vanhenevan ihmisen vuorovaikutuksesta. Kolmanneksi kirja luotaa muistia ja muistamista, kun Uffe pohdiskelee vanhoja jahtimuistojaan ja miettii, missä määrin muistot ovat luotettavia ja missä kohtaa nykyinen ajattelu värittää vanhoja muistoja uusin sävyin.
Eikä Kerstin Ekman olisi Kerstin Ekman, ellei tarinassa olisi vähän rikoselementtiä. Tarinassa tapahtuu hurjia käänteitä ja kirja huipentuu rikokseen, jonka selvittelyyn Uffekin sekaantuu. Ei rikosjuonta niin paljoa ole, että Suden jälkeä lähtisin dekkariksi luokittelemaan, mutta onpahan vähän jotain mysteeriä ihmeteltäväksi ja rakentamaan kirjalle tyylikäs ja jännittävä lopetus.
Kirja on luonnollisesti kaikella kokeneen mestarin ammattitaidolla kirjoitettu. Suomennos on vuodesta 1998 asti Ekmanin teokset suomentaneen Pirkko Talvio-Jaatisen käsialaa ja tyylikästä työtä sekin. Ei siis ole mitään syytä ikäsyrjinnälle. Vuonna 1933 syntynyt Ekman on tiukasti kiinni ajankohtaisissa asioissa. 70-vuotiaan ruotsalaismiehen ajatusmaailma ja elämänpiiri voi hyvinkin olla tutustumisen arvoista.
Displaying 1 - 30 of 623 reviews