What do you think?
Rate this book
Tribunalen
»Är du Unicorn97?« »Ja.« »Och du är domare?« »Ja.« »I en feministdomstol?« »Tribunal. Tribunal heter det.« »Och i den här ... tribunalen står jag inför rätta för problematiskt beteende? Det låter inte jätteallvarligt.« »Hallå, jo. Det är allvarligt. Så allvarligt det kan bli, faktiskt. Dessutom är du åtalad för grovt problematiskt beteende.« Tribunalen kretsar kring Josephine K som en dag häktas utan att få veta vad hon står anklagad för. Hennes öde vilar i händerna på influencerdomaren Unicorn97 och tusentals arga följare. Är det ett dåligt skämt? En misslyckad möhippa? Eller en helt vanlig dag på internet?
Audiobook
Published June 1, 2022
2 people are currently reading
132 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 19 of 19 reviews
July 16, 2022
Det här är andra gången på bara några månader jag läser en bok som beskrivs som en "feministisk variant av Kafka". Ny het trend?
Jag håller med i sak: företagssponsrad t-shirt-feminism gör rörelsen tandlös, cancelkulturen är onyanserad, etc. Men den nedvärderande blicken på dagens unga och de övertydliga poängerna gör att jag upplevde boken som präktig.
Jag håller med i sak: företagssponsrad t-shirt-feminism gör rörelsen tandlös, cancelkulturen är onyanserad, etc. Men den nedvärderande blicken på dagens unga och de övertydliga poängerna gör att jag upplevde boken som präktig.
June 23, 2022
Nog är det bitande satir alltid. Formen är perfekt för att driva romanens poänger och det är väl genomfört. Blir sugen på att läsa Kafka! Jag har läst Åkestam Wikner tidigare och uppskattar hennes sätt att debattera, provocera och hur hon återkommer till att feminism är något man GÖR - inte något man har på en t-shirt. Det som skaver i mig med den här romanen är en von oben-blick som jag tycker står lite i vägen. Satir är bäst när den sparkar uppåt. Och visst, influencers av typen Unicorn97 (tribunalens domare), med stora plattformar och lång följarsvans, är i praktiken makthavare. De kan avgöra en människas framtida karriär genom att göra tummen upp eller tummen ner. Men i boken beskrivs de genomgående utifrån att de inte kan stava, använda citattecken korrekt, hänga med i komplexa resonemang eller uttrycka sig ordentligt. Lägg till det beskrivningarna av regnbågsfärgat hår, långa naglar och pimplande av energidrycker. Allt i bjärt kontrast mot den svala, smarta och högutbildade Josephine som fokuserar mer på system och mönster än individer. Just det svala, smarta och coola är vår tids kvinnoideal, helst med ett vackert hem och perfekt plockbricka. En eldfängd, rättfram och lite gapig kvinna som drar för snabba slutsatser gillar däremot ingen? Hysterikan blir aldrig poppis, det vet vi, men nog blir det sömnigt utan henne i längden…
För mig förtog det lite av det jag tycker är en av romanens viktigaste poänger: Det finns inga perfekta feminister - och det är som det ska.
För mig förtog det lite av det jag tycker är en av romanens viktigaste poänger: Det finns inga perfekta feminister - och det är som det ska.
July 10, 2022
Någon måste förtalat Josephine K. ty utan att ha gjort något ont häktades hon en morgon. Hon står åtalad i en feministisk tribunal för grovt problematiskt beteende. Rättegången sänds dessutom live och kommentarsfältet flödar av syrliga kommentarer och arga emojis. Jag gillar verkligen parafrasen på Kafkas Processen och tycker den gör en utmärkt utgångspunkt för den här romanen.
Jag är med Åkestam Wikner på hennes resonemang i mångt och mycket. Poängerna hon gör är kanske uppenbara (möjligen lite uttjatade?) för många men jag tycker ändå ofta det är mitt i prick på hur jag själv tänkt när jag rör mig runt bland internets djupa vatten. På instagram och separatistiska grupper på facebook har jag ofta fått känslan av att majoriteten av användarnas feminism mäts i vem som säger rätt saker, har rätt åsikter, rätt utseende och som likear rätt inlägg - det är något man som individ ÄR och starkt sammankopplat med identiteten, men inte något man GÖR. Ibland har jag upplevt det som väldigt ytligt.
Samtidigt som många av mina tankar speglas finns också en viss ambivalens. En del av tribunalens kritik är kanske befogad? Dessutom finns det ett visst mått av förlöjligande av, och kanske till och med förakt för, domaren unicorn97 (som leder rättegången) och hennes likar - hon uttalar ofta vanliga ord fel, kan inte stava, pimplar energidryck och verkar kanske inte alltför klyftig. Detta i kontrast till vår huvudperson Josephine som är cool och smart, vilket lämnar ett visst mått av avsmak i munnen. Jag väljer dock välvilligt att se det som att det är fenomenet det representerar (att ha rätt t-shirt med “girl power” på instagram), och inte individerna, som förlöjligas.
Jag är med Åkestam Wikner på hennes resonemang i mångt och mycket. Poängerna hon gör är kanske uppenbara (möjligen lite uttjatade?) för många men jag tycker ändå ofta det är mitt i prick på hur jag själv tänkt när jag rör mig runt bland internets djupa vatten. På instagram och separatistiska grupper på facebook har jag ofta fått känslan av att majoriteten av användarnas feminism mäts i vem som säger rätt saker, har rätt åsikter, rätt utseende och som likear rätt inlägg - det är något man som individ ÄR och starkt sammankopplat med identiteten, men inte något man GÖR. Ibland har jag upplevt det som väldigt ytligt.
Samtidigt som många av mina tankar speglas finns också en viss ambivalens. En del av tribunalens kritik är kanske befogad? Dessutom finns det ett visst mått av förlöjligande av, och kanske till och med förakt för, domaren unicorn97 (som leder rättegången) och hennes likar - hon uttalar ofta vanliga ord fel, kan inte stava, pimplar energidryck och verkar kanske inte alltför klyftig. Detta i kontrast till vår huvudperson Josephine som är cool och smart, vilket lämnar ett visst mått av avsmak i munnen. Jag väljer dock välvilligt att se det som att det är fenomenet det representerar (att ha rätt t-shirt med “girl power” på instagram), och inte individerna, som förlöjligas.
June 6, 2022
I Tribunalen ställs Josephine K. inför rätta i en feministisk domstol. Hon har agerat problematiskt(!). Som en Kafkaälskare är det underhållande och tacksamt när Nina Åkestam Wikner rör sig mot romanformen och förpackar sina tankar i en Processen-esque politisk satir. Jag sträckläser boken och skrattar vid flera tillfällen, och blir provocerad inte bara en gång.
Språkligt är romanen enkel med en hög ton av raljans i gestaltningen av de arketypiska feministiska influencers som ställer Josephine K. inför rätta. Unicorn97 slänger bland annat med felaktigt stavade och uttalade ord och akademiska uttryck, pratar om analyser som är ’självklara’, men som aldrig tillåts att utvecklas. Det är inte hennes uppgift att utbilda Josephine och inte heller hennes ansvar att utveckla vad hon menar med sin kritik. Unicorn97 och Minnioner, samt de tusentals följare som kommenterar Josephines fall blir här en representation för den kollektiva dumhet som så gärna uppstår inom sociala mediers arena för aktivism och diskussion.
Budskapet är tydligt: Det är omöjligt att tillfredsställa alla och inte trigga någon. Sociala medier är kanske ett starkt forum för att nå ut och kommunicera, men en arena för intellektuella samtal är det inte. I Feministfällan varnar Åkestam för risken att tro att feministisk teori skulle gå att sammanfatta i en meme. Men kanske den viktigaste kritiken, som också genomsyrar den här romanen enligt mig, är att sociala medier inte bara begränsar det teoretiska formatet, utan också flyttar fokus från strukturen till individen. Är P problematisk? När P gjorde/sade/handlade/delade/gillade X, var detta bra eller dåligt? Visst, sådana samtal är intressanta. Människor bör tänka efter hur de pratar, ifrågasätta invanda mönster av exempelvis sexism eller rasism. Men när individen är en representation för gott eller ont är det dömt att misslyckas, för är inte alla mer eller mindre problematiska i kraft av att delta i förtryckande strukturer? Är P rasist eller inte? Är detta ens en relevant fråga när P lever i en rasistisk struktur och per automatik kommer att delta i rasistiska praktiker och sociala normer som genomsyras av rasism? I detta individfokus riktas strålkastaren bort från kärnan i hur fenomen såsom sexism och rasism uppkommer och består; det handlar aldrig om en enskild, utan allas ageranden utifrån invanda mönster och beteenden.
En av de intressantare aspekterna av romanen är dock de tillfällen då Josephine faktiskt vacklar. Hon tvingas i sitt förhör att konfronteras med sina egna privilegier, till bakgrunden av en enorm följarskara som gärna påpekar hur privilegierad hon faktiskt är. Problemet är dock hur hon ska förhålla sig till sina privilegier, något som varken hon eller Unicorn97 eller Minnioner verkar ha ett bra svar på. Bör hon känna skam? Delvis verkar det som att hon gör det. Bör hon avlägsna sina privilegier? Detta framstår som omöjligt. Be om ursäkt? Är frukterna av allt hennes feministiska arbete ingenting värda för att hon kommer från en privilegierad bakgrund? Kanske, antagligen inte, känner Josephine själv. Hon har ju ändå arbetat hårt, tänker hon. Alltid i feminismens namn, och kanske är det just för att hon är privilegierad som hon kunnat göra det. Borde hon då inte gjort det?
Det är lätt att tänka sig att detta är ett problem unikt för den samtida feminismen. Men folk beter sig som skit – i alla stora sociala rum. Amber Heard och Johnny Depp-rättegången visar på hur absurt det är att leva i en tid där kollektiva drev etablerar sanningar och digitala domar gentemot enskilda personer som råkar fånga allmänhetens intresse. I bakgrund av detta landar Tribunalen oerhört rätt i tiden.
Såklart finns det grymma, drivna feministiska profiler på Instagram som gör skillnad. Instagram kan vara en enastående ingång till forum och en teoribildning som (enligt mig) erbjuder stöd och hjälp för många som mår dåligt, en positiv kraft i en värld som känns begränsad i all sin frihet, och ett sätt att rikta frustration mot handling för de som lider av förtryck i olika former. Men just känslan av att aktivism mäts i att säga rätt saker, att gilla rätt posts och dela rätt inlägg eller hålla med om rätt saker, får mig också att undra vad som faktiskt görs och hur mycket tid som går åt till att fokusera på detaljer och individer.
Kanske är den här karikatyren som Åkestam målar upp lite trött, jag vet inte, men den har nog en resonans som bottnar hos många. Och kanske Unicorn97 själv kommer att förstå problematiken när hon till sist själv ställs inför Tribunalen.
Språkligt är romanen enkel med en hög ton av raljans i gestaltningen av de arketypiska feministiska influencers som ställer Josephine K. inför rätta. Unicorn97 slänger bland annat med felaktigt stavade och uttalade ord och akademiska uttryck, pratar om analyser som är ’självklara’, men som aldrig tillåts att utvecklas. Det är inte hennes uppgift att utbilda Josephine och inte heller hennes ansvar att utveckla vad hon menar med sin kritik. Unicorn97 och Minnioner, samt de tusentals följare som kommenterar Josephines fall blir här en representation för den kollektiva dumhet som så gärna uppstår inom sociala mediers arena för aktivism och diskussion.
Budskapet är tydligt: Det är omöjligt att tillfredsställa alla och inte trigga någon. Sociala medier är kanske ett starkt forum för att nå ut och kommunicera, men en arena för intellektuella samtal är det inte. I Feministfällan varnar Åkestam för risken att tro att feministisk teori skulle gå att sammanfatta i en meme. Men kanske den viktigaste kritiken, som också genomsyrar den här romanen enligt mig, är att sociala medier inte bara begränsar det teoretiska formatet, utan också flyttar fokus från strukturen till individen. Är P problematisk? När P gjorde/sade/handlade/delade/gillade X, var detta bra eller dåligt? Visst, sådana samtal är intressanta. Människor bör tänka efter hur de pratar, ifrågasätta invanda mönster av exempelvis sexism eller rasism. Men när individen är en representation för gott eller ont är det dömt att misslyckas, för är inte alla mer eller mindre problematiska i kraft av att delta i förtryckande strukturer? Är P rasist eller inte? Är detta ens en relevant fråga när P lever i en rasistisk struktur och per automatik kommer att delta i rasistiska praktiker och sociala normer som genomsyras av rasism? I detta individfokus riktas strålkastaren bort från kärnan i hur fenomen såsom sexism och rasism uppkommer och består; det handlar aldrig om en enskild, utan allas ageranden utifrån invanda mönster och beteenden.
En av de intressantare aspekterna av romanen är dock de tillfällen då Josephine faktiskt vacklar. Hon tvingas i sitt förhör att konfronteras med sina egna privilegier, till bakgrunden av en enorm följarskara som gärna påpekar hur privilegierad hon faktiskt är. Problemet är dock hur hon ska förhålla sig till sina privilegier, något som varken hon eller Unicorn97 eller Minnioner verkar ha ett bra svar på. Bör hon känna skam? Delvis verkar det som att hon gör det. Bör hon avlägsna sina privilegier? Detta framstår som omöjligt. Be om ursäkt? Är frukterna av allt hennes feministiska arbete ingenting värda för att hon kommer från en privilegierad bakgrund? Kanske, antagligen inte, känner Josephine själv. Hon har ju ändå arbetat hårt, tänker hon. Alltid i feminismens namn, och kanske är det just för att hon är privilegierad som hon kunnat göra det. Borde hon då inte gjort det?
Det är lätt att tänka sig att detta är ett problem unikt för den samtida feminismen. Men folk beter sig som skit – i alla stora sociala rum. Amber Heard och Johnny Depp-rättegången visar på hur absurt det är att leva i en tid där kollektiva drev etablerar sanningar och digitala domar gentemot enskilda personer som råkar fånga allmänhetens intresse. I bakgrund av detta landar Tribunalen oerhört rätt i tiden.
Såklart finns det grymma, drivna feministiska profiler på Instagram som gör skillnad. Instagram kan vara en enastående ingång till forum och en teoribildning som (enligt mig) erbjuder stöd och hjälp för många som mår dåligt, en positiv kraft i en värld som känns begränsad i all sin frihet, och ett sätt att rikta frustration mot handling för de som lider av förtryck i olika former. Men just känslan av att aktivism mäts i att säga rätt saker, att gilla rätt posts och dela rätt inlägg eller hålla med om rätt saker, får mig också att undra vad som faktiskt görs och hur mycket tid som går åt till att fokusera på detaljer och individer.
Kanske är den här karikatyren som Åkestam målar upp lite trött, jag vet inte, men den har nog en resonans som bottnar hos många. Och kanske Unicorn97 själv kommer att förstå problematiken när hon till sist själv ställs inför Tribunalen.
July 22, 2022
Spot on.
September 17, 2023
Läst som en satir över den feministiska rörelsen i sociala medier-eran blir det lite platt och övertydligt. Men jag gillar tanken att se boken som en gestaltning av känslan hos en äldre generation när en yngre tar över en rörelse. De yngres nya dumma språk, deras förakt för det gamla och bristen på respekt. Klaustrofobin när gamla regler inte gäller längre och det man var van vid inte finns kvar. Men jag misstänker att författaren mest ville säga att det är dumt att leta fel hos andra feminister, att debatten blivit löjlig och att man inte kan tillfredsställa alla. Det är i och för sig inte fel, men mindre intressant.
January 1, 2023
Detta är en samtida roman. Om man har följt lite feminister eller liknande på Instagram och olika kvinnor så känner man igen delar. Man ser olika delar.
Jag tyckte boken var väldigt tänkvärd och bra.
Hur fungerar samhället numera?
Hur ska våra barn växa upp?
Klart läsvärd och en bra start på året.
Jag tyckte boken var väldigt tänkvärd och bra.
Hur fungerar samhället numera?
Hur ska våra barn växa upp?
Klart läsvärd och en bra start på året.
February 25, 2023
Riktigt kul läsning! Om feminismen idag. Och människor. Och den nya generationen. Smart och roligt.
July 24, 2022
Stundtals träffsäker, men också… tyvärr… något raljant. Högläste en del ur den första delen av boken då jag fastnade för flera klockrena passager, men ju längre in i boken jag kom desto mer sömnig upplevde jag den. Tror att den här berättelsen hade gjort sig bättre i en bok på
120 sidor i stället för drygt 250.
120 sidor i stället för drygt 250.
August 19, 2022
En klockren satir över hur delar av samhällsdebatten tyvärr ser ut idag.
Ja, det är viktigt att vi fortsätter lära varandra om vikten av jämställdhet och vad vi kan göra för ett mer jämställt samhälle. Men det är också viktigt att vi inte klandrar folk som FÖRSÖKER agera rätt. Ett försök är fortfarande ett steg i rätt riktning mot samma mål! För låt oss vara ärliga: hur ska folk vara villiga att ens försöka, när de genast möter mothugg och kritik om de inte lyckas perfekt på första försöket?
Ja, det är viktigt att vi fortsätter lära varandra om vikten av jämställdhet och vad vi kan göra för ett mer jämställt samhälle. Men det är också viktigt att vi inte klandrar folk som FÖRSÖKER agera rätt. Ett försök är fortfarande ett steg i rätt riktning mot samma mål! För låt oss vara ärliga: hur ska folk vara villiga att ens försöka, när de genast möter mothugg och kritik om de inte lyckas perfekt på första försöket?
June 6, 2022
Briljant!! Smart, rolig och med mycket igenkänning om diskussioner på nätet presenterat på ett underhållande och fantasifullt sätt.
July 2, 2022
En enda lång påminnelse om hur omöjligt det är att göra rätt som feminist, eller människa för den delen, idag. Intressant och träffande men också lite väl raljant ibland för min smak. Störigt slut.
October 9, 2022
Hur får man något att bäst fastna i minnet? Humor. Sarkasm. Hela den här boken sväller av det och jag tuggar mer än gärna i mig allt. Med eller utan kniv och gaffel.
En samhällskritisk satir om hur man gör rätt. Eller fel.
Varje mening och stycke innehåller välformulerade små sting gentemot konsumtionshets och unga (och vuxnas) överkonsumtion av andras åsikter på nätet, idiotiska "colabs" mellan influencers och företag och alla mängder syrlig energidryck som florerar överallt.
Min flickvän har tidigare sagt, när jag själv hamnar i diskussioner om något med en vän eller kollega: "... men Johan.. ni är ju på samma lag".
Vi strävar efter samma resultat men kan- ändå - inte låta bli att tjafsa om _hur_ det bör göras. Det är precis vad den här boken representerar. Josephine och de två unga tjejerna i Tribunalen vill samma sak. Men i strävan efter det anser många att "DU TRAMPADE MIG FAEN PÅ TÅRNA". När man själv vill skriva (i CAPS): lägg ifrån dig mobilen för i h-e.
För mig var boken purrfekt från första till sista sidan.
Ett "whaaaaat?!"-moment när jag läste sista sidan och ser att boken är slut. Huvudpersonen Josephines tid i den feministiska tribunalen, är plötsligt över och det slutar a la Severance.
PS. Snälla se serien. Den är badass. Minst lika badass som den här boken.
10 feministiska satirskildringar av våran dumma jävla värd av 10 möjliga.
August 3, 2022
Jag tyckte väldigt mycket om Nina Åkestam Wikners förra bok, Feministfällan, och uppskattade hennes podd Något Slags Känsla också. Men för mig övertygar hon inte som romanförfattare.
Boken handlar om Josephine K som åtalas för grovt problematiskt beteende av en feministisk tribunal. Den kan ses som en kafka-liknande satir som synar dagens feministiska rörelse och kritiserar hur sociala medier, sponsrade samarbeten, och ett hätskt debattklimat tillsammans lämnar lite utrymme för eftertanke, att testa nya idéer och konstruktivt agerande. Josephine K har många likheter med författaren själv och det är tydligt att mycket inspiration (och frustration) kommer från författarens eget liv.
Även om intern kritik är viktigt, missar denna bok målet enligt mig. För att vara satir så är den påfallande torr och får mig inte att skratta en enda gång. Kritiken verkar mest sparka mot de individer som saknar akademiska meriter och har svårt med stavning och korrekta termer. Det förekommer också långa utläggningar under rättegången som ger en undervisande ton, vilket gör att boken inte riktigt känns som en roman. Slutet känns också något hafsigt.
Överlag en intressant idé men tyvärr inte så mycket mer än så.
[2.5 ☆, audiobook]
Boken handlar om Josephine K som åtalas för grovt problematiskt beteende av en feministisk tribunal. Den kan ses som en kafka-liknande satir som synar dagens feministiska rörelse och kritiserar hur sociala medier, sponsrade samarbeten, och ett hätskt debattklimat tillsammans lämnar lite utrymme för eftertanke, att testa nya idéer och konstruktivt agerande. Josephine K har många likheter med författaren själv och det är tydligt att mycket inspiration (och frustration) kommer från författarens eget liv.
Även om intern kritik är viktigt, missar denna bok målet enligt mig. För att vara satir så är den påfallande torr och får mig inte att skratta en enda gång. Kritiken verkar mest sparka mot de individer som saknar akademiska meriter och har svårt med stavning och korrekta termer. Det förekommer också långa utläggningar under rättegången som ger en undervisande ton, vilket gör att boken inte riktigt känns som en roman. Slutet känns också något hafsigt.
Överlag en intressant idé men tyvärr inte så mycket mer än så.
[2.5 ☆, audiobook]
June 14, 2022
Mycket "tänkvärd" och relevant, ord sattes på många av nutida dilemman. Jag hade lite svårt för alla referenser som var rätt extrema. Men tycker att många som är intresserade av nutida feminism och debatt på sociala medier (och överlag) ska läsa den!
September 30, 2022
Spännande plot men mycket i språket (alla användarnamn och uttryck som skulle gestalt woke-kulturen på nätet) kändes lite……cringe. Slutet var också lite tunt. Fattade inte riktigt och hade velat veta mer.
June 7, 2022
Den här boken måste man läsa - både formulerings- och feministkul, och samtidigt Kafkaläskigt.
July 26, 2022
Stundtals kul satir! Lite överdriven ibland dock. Blir sugen på att läsa Kafka!
Displaying 1 - 19 of 19 reviews