What do you think?
Rate this book
De unga vi dödar
Swedish
1 pages, Pocket Book
Published August 8, 2022
39 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 11 of 11 reviews
July 14, 2022
Wow! Språket, känslan, humorn blandat med samhällskritik en mammas oro och en gnutta förtvivlan. Briljant!
October 17, 2021
De unga vi dödar är en tragisk och gripande berättelse som drabbar mig som läsare hårt. Eija Hetekivi Olsson har en unik berättarröst, som inte liknar något annat jag läst. Huvudpersonen Miira har ett eget konstruerat språk som är mycket bildligt och talande. Det är imponerande hur genomgående det är genom hela berättelsen, och hur det är en integrerad del av Miiras personlighet. Ord som paniksprang, hemmahittapå, hörselkontrollerade, inkräktarirriterat osv. Ord som är lätta att förstå, men som skapar en alldeles egen språklig rytm, och en alldeles egen karaktär. Språkligt så tillkommer i De unga vi dödar tillkommer också de talspråksformulerade mess som Miira och Nova utbyter och när Nova pratar är det hela tiden skrivet som talspråk.
Jag tyckte mycket om språket i de första böckerna i trilogin, men det var svårt för mig att komma in läsandet i De unga vi dödar. Det gick inte att läsa den på vardagkvällar, utan att köra fast, och det var först när jag hade längre lästid och var piggare som jag kom in i boken, och det var mer än halvvägs. Miira är en fascinerande karaktär, och hennes styrka är imponerande. Men i De unga vi dödar så får hon ett maniskt drag när hon ska hantera allting. I synnerhet så yttrar det sig när hon pluggar, och hon kastar sig mellan avancerade begrepp som hon läser, väver in det i sina tankar, och det är svårt att hänga med för mig som läsare som inte känner till den här typen av litteratur.
De unga vi dödar är en pamflett att vi måste på allvar göra något åt den svenska skolan. Bilden som Eija Hetekivi Olsson tecknar är desperat och uppgiven, men också en uppenbar uppmaning till politiker, föräldrar och lärare, att vi har ett grundläggande problem. Miira, vars skolgång beskrivits i de två tidigare böckerna, har alltid känt sig utanför, med sämre förutsättningar att klara skolan, och utan vuxna som trott på henne. Ändå har hon tagit sig ända vägen till universitetet, där hon studerar till lärare. Lärarutbildningen beskrivs med en satirisk ton som helt världsfrånvänd, och utan att ge studenterna de verktyg de mest behöver. Miira går ut på VFU och möter en klass teknikelever som hon försöker få studiemotiverade, och som visar sig sitta inne med engagemang som inte synts tidigare. De har gett upp, och frånvaron är hög, liksom antalet underkända. Miiras dotter Nova går i högstadiet, och visar sig såsmåningom vara mobbad. När Miira försöker få skolan att hjälpa till så möts hon av ett kompakt motstånd, lärare som inte vill se konflikter, rektorer som gömmer sig bakom handlingsplaner och dokument, och som skyller allt på Nova. Jag känner igen delar av beteendet, och jag får så ont i magen att det är svårt att läsa vidare. Det är som att se en katastrof närma sig utan att kunna göra något åt det.
De unga vi dödar är tung läsning utifrån ämnet som den behandlar, och Eija Hetekivi Olssons sätt att närma sig ämnet brutalt och ärligt. Hela boken ger mig en uppgiven känsla och jag vet inte hur jag ska komma ur den och göra en insats som betyder något i verkligheten. Författaren själv säger att boken ska vara ångestframkallande. Det har hon lyckats med.
Personligen tycker jag De unga vi dödar är den svagaste delen i en stark trilogi. Miira som vuxen, inklämd i en mall som ska passa, som slängs mellan olika världar, gör berättelsen ryckig. På något sätt saknar jag den unga Miiras jävla anamma. Det finns där, men den vuxna Miira är tragiskt nog mer överkörd av samhället på många sätt.
Eija Hetekivi Olsson är en författare att hålla ögonen på. Och läs den här trilogin! Själv funderar jag på att läsa om den vid tillfälle för att få en helhetsbild. Nu är jag ju dessutom ännu mer nyfiken på Göteborg med omnejd.
Omdöme: Fascinerande och deprimerande bild av svenska skolan och hur den behandlar våra unga.
Betyg: 4
https://lottensbokblogg.wordpress.com...
Jag tyckte mycket om språket i de första böckerna i trilogin, men det var svårt för mig att komma in läsandet i De unga vi dödar. Det gick inte att läsa den på vardagkvällar, utan att köra fast, och det var först när jag hade längre lästid och var piggare som jag kom in i boken, och det var mer än halvvägs. Miira är en fascinerande karaktär, och hennes styrka är imponerande. Men i De unga vi dödar så får hon ett maniskt drag när hon ska hantera allting. I synnerhet så yttrar det sig när hon pluggar, och hon kastar sig mellan avancerade begrepp som hon läser, väver in det i sina tankar, och det är svårt att hänga med för mig som läsare som inte känner till den här typen av litteratur.
De unga vi dödar är en pamflett att vi måste på allvar göra något åt den svenska skolan. Bilden som Eija Hetekivi Olsson tecknar är desperat och uppgiven, men också en uppenbar uppmaning till politiker, föräldrar och lärare, att vi har ett grundläggande problem. Miira, vars skolgång beskrivits i de två tidigare böckerna, har alltid känt sig utanför, med sämre förutsättningar att klara skolan, och utan vuxna som trott på henne. Ändå har hon tagit sig ända vägen till universitetet, där hon studerar till lärare. Lärarutbildningen beskrivs med en satirisk ton som helt världsfrånvänd, och utan att ge studenterna de verktyg de mest behöver. Miira går ut på VFU och möter en klass teknikelever som hon försöker få studiemotiverade, och som visar sig sitta inne med engagemang som inte synts tidigare. De har gett upp, och frånvaron är hög, liksom antalet underkända. Miiras dotter Nova går i högstadiet, och visar sig såsmåningom vara mobbad. När Miira försöker få skolan att hjälpa till så möts hon av ett kompakt motstånd, lärare som inte vill se konflikter, rektorer som gömmer sig bakom handlingsplaner och dokument, och som skyller allt på Nova. Jag känner igen delar av beteendet, och jag får så ont i magen att det är svårt att läsa vidare. Det är som att se en katastrof närma sig utan att kunna göra något åt det.
De unga vi dödar är tung läsning utifrån ämnet som den behandlar, och Eija Hetekivi Olssons sätt att närma sig ämnet brutalt och ärligt. Hela boken ger mig en uppgiven känsla och jag vet inte hur jag ska komma ur den och göra en insats som betyder något i verkligheten. Författaren själv säger att boken ska vara ångestframkallande. Det har hon lyckats med.
Personligen tycker jag De unga vi dödar är den svagaste delen i en stark trilogi. Miira som vuxen, inklämd i en mall som ska passa, som slängs mellan olika världar, gör berättelsen ryckig. På något sätt saknar jag den unga Miiras jävla anamma. Det finns där, men den vuxna Miira är tragiskt nog mer överkörd av samhället på många sätt.
Eija Hetekivi Olsson är en författare att hålla ögonen på. Och läs den här trilogin! Själv funderar jag på att läsa om den vid tillfälle för att få en helhetsbild. Nu är jag ju dessutom ännu mer nyfiken på Göteborg med omnejd.
Omdöme: Fascinerande och deprimerande bild av svenska skolan och hur den behandlar våra unga.
Betyg: 4
https://lottensbokblogg.wordpress.com...
February 7, 2022
Vad jag gillade med den här romanen:
- Miira är en riktig förebild! Hon står upp för sig själv och för de svaga och det är en ynnest att få del av hennes smarta tankar.
- Författaren belyser aktuella samhällsproblem som privatisering av grundskolan, vinsttänk, mobbning och polariseringen av olika klasser.
Mindre bra med boken:
- Språket är inte lika slagkraftigt som i de två tidigare romanerna. Jag bryr mig inte om de akademiska citaten och att lägga in SMS-trådar känns lite förlegat? Det har vi redan sett tidigare.
- Miira har liksom tappat charmen lite som vuxen och jag skulle gärna ha velat veta mer om vad som hände med henne efter tonåren. Vem är exempelvis Novas pappa?
- Slutet var tyvärr lite av ett antiklimax. Dessutom skulle jag ha velat att man utvecklade temat med mobbning lite mer. Nu blev det lite osammanhängande med referenser till skolskjutningar o.s.v.
- Miira är en riktig förebild! Hon står upp för sig själv och för de svaga och det är en ynnest att få del av hennes smarta tankar.
- Författaren belyser aktuella samhällsproblem som privatisering av grundskolan, vinsttänk, mobbning och polariseringen av olika klasser.
Mindre bra med boken:
- Språket är inte lika slagkraftigt som i de två tidigare romanerna. Jag bryr mig inte om de akademiska citaten och att lägga in SMS-trådar känns lite förlegat? Det har vi redan sett tidigare.
- Miira har liksom tappat charmen lite som vuxen och jag skulle gärna ha velat veta mer om vad som hände med henne efter tonåren. Vem är exempelvis Novas pappa?
- Slutet var tyvärr lite av ett antiklimax. Dessutom skulle jag ha velat att man utvecklade temat med mobbning lite mer. Nu blev det lite osammanhängande med referenser till skolskjutningar o.s.v.
October 22, 2021
Det egna språket hos författaren är en röd tråd i boken. Lite staccatoaktigt och mycket högt tempo präglar språket. Det gör att det är lätt att ta sig igenom den. Bra är också att den handlar om en person som sällan får vara med i en roman, nämligen den ensamstående mamman. Den komplicerade relationen till sin egen familj och till sin dotter är välskriven men det finns något annat som skaver i den här berättelsen utan att jag exakt kan sätta fingret på det.
February 20, 2022
Det här är en jobbig bok att läsa, om klass och frustration, vad avtrubbade lärare gör för avtryck och hur det är att slåss i motvind som ung morsa med alldeles för lite pengar och mycket ilska i kroppen.
Eija skriver o kap med ett helt eget språk, där hon gör nya verb och allt går fort, man riktigt känner hur Miiras hjärna går på högvarv.
Eija skriver o kap med ett helt eget språk, där hon gör nya verb och allt går fort, man riktigt känner hur Miiras hjärna går på högvarv.
Read
July 12, 2022Så långt efteråt får jag veta hur det gick med Miira. Gillar förstås lärarsammanhanget och förorten och hur det komplexa med kommunikationen mellan barn och förälder beskrivs. Hur lätt och svårt. Älskar hur författaren skriver ut det hon säger och sedan även det hon tänker direkt i anslutning. Precis så är det att prata med människor. Rösten inuti som man inte alltid vet om den hörs.
December 1, 2022
Åh! Vilket slut! Det fastnade. Ja, inte bara slutet, hela boken. Tungt och viktigt ämne, glödande språk, spännande alldeles egna Eija Hetekivi Olsson-ord. Historien flyger fram. Den väcker så många tankar. Intensiv. Om föräldraskap, tonåringar, mobbning, självskadebeteende och förtryck. Om hur långt elakheter och mobbning kan gå och hur mycket det skadar.
June 16, 2022
Bara läs !
Kändes som man slängdes tillbaka till grundskole tiden .
Som att man fick en käftsmäll och slungades bakåt till mobbing och känslan av utanförskap
Kändes som man slängdes tillbaka till grundskole tiden .
Som att man fick en käftsmäll och slungades bakåt till mobbing och känslan av utanförskap
June 11, 2023
Hjärtskärande läsning. Jag hoppas att det kommer en fortsättning.
July 11, 2023
Tredje delen om Miira. Vet inte om det kommer fler böcker. Ett fruktansvärt (bra) slut. Men som en cliffhanger. De två första delarna heter Ingenbarnsland och Miira. Den här delen var den bästa.
December 31, 2021
Jag gillade verkligen den första boken i serien men den här fick jag inte samma känsla för. Det var något lite tjatigt över hela historien.
Displaying 1 - 11 of 11 reviews