En otroligt stark diktsamling om en familj, om ett stat, hem, Kurdistan, om död, om sorg, om att minnas och om att börja om, formas om.
”Da brukade säga
döden är oss närmare än ögonfransarna
Men jag är inte rädd för att dö, sa hon
Jag är rädd för att vara kvar
[…]
Varje dag måste man slå vakt om sin sanning
Varje dag måste liv skapas på nytt och på nytt
och plötsligt en dag undrar vi vart all tid tagit vägen
Trots allt är jag övertygad, det här är bara del 1:
Det finns en fortsättning, bara då kan allt falla på plats”
Dikterna är smärtsamma, råa, vackra, rörande. Mellan dikterna finns citat från andra dikter och texter som jag tycker passar berättelsen bra. De ger berättelsen ytterligare djup, formar den till en helhet. Jag älskar hur Masifi i dikterna skriver om dikter, analyserar diktkonsten och pratar om hennes kärlek till språk och ord.
”Hon förklarade att i varje dikt finns ett hjärta
För alla element i en dikt har en funktion
så som allt i kroppen har en funktion
Det var diktens hjärta hon lärde oss
och det är dit jag alltid återvänder
[…]
Jag talade med poeternas röster, jag trädde in i
historiens närvaro och ljudens universum
Och med tiden skedde något”
Dikterna gav mig tröst. Min mormor gick bort några dagar sen och många av dikterna gav mig både hopp och kunde sätta ord till mina egna känslor just nu.
”Till mig själv sa jag i bitar måste du delas
hur annars skapas nya formationer
hur annars blev du den du är
Till mig själv sa jag
dikt och språk och barndom tar aldrig slut”
Även om boken är en diktsamling är den samtidigt en berättelse, en helhet. Och den är stark och magisk, den är andlig och ger hopp. Fulländad till och med?
”Sambandet mellan stämband och själ
Det som har styckats kan bara bindas samman i språk”