Med utgångspunkt från Björn Lövins installationskonst och framförallt ILAC, International Life Assurance Company spinner författaren vidare på historien om doktor John Löwenskjöld.
Klas Östergren was born in Stockholm in 1955 and is the author of several novels including the landmark Gentlemen (1981) and its sequel, Gangsters (2005). A leading star of Swedish literature for nearly three decades, he has won the Piratenpriset and the Doblougska prize from the Swedish Academy. A founder of the rock band Fullersta Revolutionary Orchestra, Östergren has also worked as a translator, playwright, and scriptwriter for television and screen, and he co-wrote Mikael Håfström's film Ondskan, which was nominated for an Oscar for Best Foreign Language Film. He now lives with his wife and three children in the seafront town of Kivik in southern Sweden.
Jag vet inte om mitt betyg är präglat av när den här boken kommer ut. Efter frustrationen efter det val som vi har haft, efter jag upplevt en otrolig trötthet på sociala medier. Slumpen kanske. Jag vet inte. Kanske är det Östergrens förmåga att få läsaren själv att tänka. Att genom att karaktärernas tankar hela tiden är ofullständiga så brottas man själv att fortsätta sina tankegångar. Att försöka precisera, omvärdera och komma till nya slutsatser. Att sen försöka leva med dem. Jag är glad att han fortsätter skriva och att hån håller samma höga nivå.
Inte en av hans bästa kanske. Ändå väldigt bra. Språket är som alltid fantastiskt och han är verkligen en mästare på det där med att antyda allt som anar där bakom. Uppskattar arkitekturupproret-dissarna också.
KÖs språk är helt unikt. Vardagligt och ledigt men med en högtravande air. En karaktärs min är ”interimistisk”. Det är svårt att älska, men lika svårt att hata. Det är Östergrenskt.
Denna roman är delvis mycket intressant och fint berättad men den är också långrandig och svår rent tematiskt. Inte KÖs bästa i min värld. Men inte en av hans sämre heller.
Alltid en njutning att befinna sig i Östergrens värld. Denna gång blir jag inte lika engagerad men språket, sättet att bygga upp stämningar är som vanligt briljant.
En bok om trygghet och hur den gör oss otrygga i längden. Boken följer en man som efter pensionen utreder ett mord på en känd ledare för ett försäkringsbolag, som dessutom var en bekant till familjen när han växte upp.
På det stora hela tyckte jag den var jättebra. Jag gillade hans sätt att bygga upp stämningen och at skapa en bild av huvudpersonen och miljöerna.
Dock så blev jag lite konfunderad över själva mordhistorian som inledde boken. Den bara försvinner halvvägs och trots att det verkar vara huvudspåret i första delen av boken rinner den mest bara ut i sanden.
Men som sagt, på det stora hela var den bra och läsvärd och lämnade mig med en massa intressanta funderingar.
Ramberättelsen är till en början fascinerande, men blir så småningom lite långrandig även om jag uppskattar kulmen i Genève (särskilt som jag också nyss läst Eurotrash), att det bygger vidare på konstnären Björn Lewins verk och kloka kopplingar till vår samtid. Bitvis riktigt lysande är berättelsen om bokens huvudperson och hans syster, och den familj han avpolletterats från. Skildringen av julfirandet är fullkomligt tindrande. Jag skulle vilja bli berörd av skildringen i slutet av saknaden efter döttrarnas barndom, men blir det tyvärr inte. Har inte nått fram till den sorgen, det sammanbrottet. Är ännu mest tacksam att den tiden är över. Klas egen inläsning av boken förhöjer läsupplevelsen. Ett litet smakprov ur boken: "Mannen stelnade till, satt med soppskeden halvvägs mellan tallriken och munnen och glodde på mig, först uttryckslöst, med en min som kunde dra åt vilket håll som helst - åt överraskad ilska eller häpen glädje. En klart interimistisk min, så att säga." Nu har det gått en vecka sedan jag läste boken och skrev ovanstående, och kan konstatera att jag nyss hade glömt att jag läst boken. Tydligen lättviktig, men nöjsamt att lyssna/läsa medan det pågick.
Klas Östergren är briljant! Det inledande mordet i Bremen rullas upp. Efter ca 3/4 av boken är vi inte i närheten av förklaring kring mordet eller för den skull huvudpersonens engagemang i frågan. Men... i den sista skälvande kapitlen är upplösningen lika självklar och begriplig. Trådarna sys ihop i en väv och jag bara ler. Tack för det!
Första halvan av boken var FEM GULDSTJÄRNOR! Sen kom den in i en svacka men repade sig igen mot slutet. Rubriken speglar innehållet otroligt bra. Och i min vokabulär finns nu några nyord så som frigolitmedeltiden.
Den först bok av Östergren som jag läst, och över lag en bra berättelse. En dåtidsdystopi, om det nu finns något som heter så, och många tänkvärda referenser även till nutiden. Jag störde mig dock på typsnittet, som försvårade läsningen.
Välskriven och lättläst bok, utan någon egentlig handling som drev boken framåt. Gillade mest karaktärsbeskrivningarna speciellt av huvudpersonens syster, och boken tappade lite när hon inte längre var med i handlingen.