Ramberättelsen är till en början fascinerande, men blir så småningom lite långrandig även om jag uppskattar kulmen i Genève (särskilt som jag också nyss läst Eurotrash), att det bygger vidare på konstnären Björn Lewins verk och kloka kopplingar till vår samtid.
Bitvis riktigt lysande är berättelsen om bokens huvudperson och hans syster, och den familj han avpolletterats från. Skildringen av julfirandet är fullkomligt tindrande.
Jag skulle vilja bli berörd av skildringen i slutet av saknaden efter döttrarnas barndom, men blir det tyvärr inte. Har inte nått fram till den sorgen, det sammanbrottet. Är ännu mest tacksam att den tiden är över.
Klas egen inläsning av boken förhöjer läsupplevelsen.
Ett litet smakprov ur boken:
"Mannen stelnade till, satt med soppskeden halvvägs mellan tallriken och munnen och glodde på mig, först uttryckslöst, med en min som kunde dra åt vilket håll som helst - åt överraskad ilska eller häpen glädje. En klart interimistisk min, så att säga."
Nu har det gått en vecka sedan jag läste boken och skrev ovanstående, och kan konstatera att jag nyss hade glömt att jag läst boken. Tydligen lättviktig, men nöjsamt att lyssna/läsa medan det pågick.