En ensom skikkelse sidder i mørket og skriver verden frem i sin bog, men mister hurtigt grebet om fortællingen, der synes at have fået sit eget vildtvoksende og voldsomme liv. Forfatteren må løsne grebet om historien.
Bogen – en selvrådig skabelse er en kraftpræstation af en roman, der tager sit afsæt i Bibelen og følger dens fikspunkter ganske frit, mens den reflekterer over kreativitet, litteratur, humanitet og frihed. Og om mennesket som flygtning i verden. En stor roman for alle læsende mennesker.
Niklas Rådström har skrivit en reflekterande roman baserad på Bibeln. Och det är onekligen tankeväckande på många sätt.
Som den flitiga söndagsskoleelev jag var återuppväcker läsningen minnen av hur jag tog emot de här berättelserna som barn. Särskilt det gamla testamentet innehåller ju en mängd mycket starka berättelser om ohyggligt skoningslöst våld. Om de rättrognas rätt att utplåna de otrogna och oliktänkande. Det är på många sätt tankeväckande hur man som barn på ett ganska oreflekterande sätt tar in sådana här berättelser. Och vad det i förlängningen skulle kunna leda till.
Niklas Rådström har skrivit en bok som lyfter fram frågeställningar ur Bibelns berättelser och låter läsaren få reflektera över dem, utan att han själv tar en tydlig ställning.
Det här är en bok man kan ägna mycket lång tid att läsa. Det är tydligt att författaren ägnat åratal att läsa och reflektera över förlagan.
Niklas Rådström skriver en gudabenådat vacker svenska och samtaget med en tankeväckande text blir det både en vila och en intellektuell gymnastik att läsa.
Att läsa en populärtolkning av Bibel kräver kanske att man verkligen är på rätt humör i fyrahundra sidor. Men detta är bra och tycker man att Boken verkar intressant när man läser om den, så kommer man nog ha behållning av den. Trots delar som är väl tyngda av krig och släktfejder så håller den greppet och är oväntat lättläst och vackert skriven. Man följer Gud när hen skriver människornas historia och får följa med änglarna genom århundradena som blir förmänskligade med allt som följer med det.
Även om jag anser att allmänbildning är bra och att jag inte är särskilt allmänbildad i kristendomshistoria måste jag säga att det kanske inte var så bildande för mig att lyssna på denna bok. Intressantast var delarna om författarens (dvs Guds) kval inför sitt skrivande, dilemmat med att karaktärerna får egen vilja, mao klassiska dilemman för en författare.
Den här var svår att recensera. Tre stjärnor är kanske lite lågt, kanske är den bättre, men när jag får höra att boken är som gamla testamentet skrivet ur någon sorts Guds perspektiv, då förväntar jag mig mer. Jag förväntar mig något mer genomtänkt, jag förväntar mig ett försök att förklara ologiska saker som något annat än raseriutbrott hos författaren och jag förväntar mig något som faktiskt känns modernt.
Det är häftigt att läsa gamla testamentet, det är det. Det är häftigt att följa tankarna hos den som skriver det, och det är spännande hur gamla och nya testamentet på slutet vävs ihop i en underlig tidsröra. Men det finns saker jag inte klarar av. Jag klarar inte av "Guds" särbehandling av kvinnor och män, och framför allt klarar jag inte av det när boken själv verkar tro att den är så vansinnigt modern. Jag klarar inte av att författaren är så gnällig, och så snabbt förvandlas till en avundsjuk mes som inte gör någonting. Som bara iakttar. Nej, ger man sig på att skriva Bibeln förväntar jag mig faktiskt mer.