I sin nya bok återvänder Athena Farrokhzad till centrala teman i sitt författarskap, nu genom åsnans gestalt. Denna djurvärldens proletär som dumförklaras för att exploateras, denna migrant som aldrig får lägga ner sin last. Diktsviten rör sig från berättarjagets vardag till vilda fantasier om åsnans olika skepnader och längtansfulla sånger om dess stundande uppror. Arbetskritiken samsas med skildringar av döden i diasporan, och moderskapet framträder i ett nytt sken under stoets antropomorfa natt. Farrokhzad ansluter sig till en litterär tradition från Mulla Nasruddin till Juan Ramón Jiménez, där Ior gått med i RAF och alla år är åsnans.
Μια ποιητική συλλογή που εκτός από τα συμπαθή τετράποδα και τη Ριζοσπαστική Φράξια Όνων μιλά για το πένθος, τη μητρότητα και το Ιράν. Ιδού κάποια ποιήματα: . . . Σ' ένα άσυλο για γαϊδούρια που κατάφεραν να δραπετεύσουν κρέμεται μια ξύλινη επιγραφή: You are a donkey, Mr Danger Εδώ υπάρχουν καρότα σε αφθονία κι ούτε ένας άνθρωπος εν όψει εδώ οι αλογόμυγες είναι εξαφανισμένες και τα κλήματα φυτρώνουν δίπλα στ' άγρια μήλα Τα γαϊδούρια περιφέρονται ελεύθερα και κυλιούνται στη γούρνα σβήνουν τη δίψα τους και χορεύουν στην ακρονεριά Την ώρα του δειλινού ζεσταίνονται στη μεγάλη υπαίθρια φωτιά ρίχνουν μέσα της να καούν τα μαστίγια και οι παρωπίδες, οι σέλες και τα χαλινάρια Πιάνουν τις οπλές τους και τραγουδούν όλα μαζί ένα τραγούδι για τα ζώα, σβέλτα σαν τον άνεμο Δεν έχουν κάποιον τελικό προορισμό και δεν έχουν τίποτα φορτωμένο πάνω τους Παιώνιες, λένε χλιμιντριστά, παιώνιες στους πιονέρους δώστε ρόδα, λένε ψιθυριστά, ρόδα στους επαναστάτες χαρίστε Έχουμε αλλάξει τις συνήθειες κι αιχμαλωτίσει τους σιδεράδες αν έρθετε στα μέρη μας θα χτυπηθούμε μέχρι τέλους με μπαλτάδες αφουγκραστείτε την οργή μας αν νοιάζεστε για την ειρήνη αυτή η ειδωλολατρική περίοδος είναι η δική μας η γαλήνη αλλά μόνο εκείνοι που απελευθερώνουν έναν σύντροφο θα έχουν δικαίωμα να μπουν στη σειρά τη γαϊδουρινή . . . Ω προλετάριε του ζωικού βασιλείου πόσες φορές έχεις κουβαλήσει το ίδιο σου το βάρος Δημιουργείς τόση υπεραξία και δεν λαμβάνεις ως αντάλλαγμα τίποτα άλλο παρά εμπαιγμό Όταν το μαστίγιο δεν πλαταγίζει, προτάσσεται το καρότο σαν ένα ανέφικτο έπαθλο ποτέ σου δεν θα γίνεις ισάξιος του αλόγου Οποία μοίρα για ένα ζώο Δώσ' μου τώρα να κρατώ τα καλάθια σου
Här finns en underton av bitter satir, som är både träffande, rolig och tragisk, tragikomisk på ett sätt som ibland får det att vända sig i magen. Här finns en sorg efter kusiner som är som bröder, som diktjaget skriver fram fram som en sorg som aldrig tar slut, och så måste det kanske vara, för att det också är kopplat till mer än individerna hon sörjer. Åsnan står som symbol för den som känner sig vara längst ner på skalan, för arbetarklassen och immigranterna, och går att igenkänna sig i även om man inte tillhör de grupperna, det handlar om maktpositioner och vem som gör och vem som betalar. Det finns ett stråk om moderskap, om moderskapet både som ett sätt att fortsätta, och som en slags omöjlighet (hur kan man vara mor när man själv också är ett barn). I denna samling som i diktsvit är replikerna viktiga, här i former av anföringsverb och återgivna dialoger som sätter en särskild prägel, ton (i Vitsvit den upprepade formen "Hon sa, min bror sa" osv, som satt sådana spår att jag alltid tänker på Farrokhzad då jag läser den formen hos någon annan).
Vacker, humoristisk, sorgfylld. De persiska fraserna och Farrokhzads längtan till ett fritt Iran fick mig att sakna ett land jag aldrig tillhört. Jag har aldrig läst om sorg så djup och aldrig upplevt så rå ärlighet om en mammas bekännelser av att hennes barn inte ersätter det tomrum hon försökte fylla. Läs!
En blandning av fabel, sorgebearbetning, satir, med mera. Poesi är det i alla fall, den genre jag kanske mest vill förstå men har väldigt svårt för. Vissa stycken här är helt otroliga; matbeskrivningar, kryddor och åsnan framträder tydligt. Blir fascinerad av åsnan som djur och vill läsa mer, om dess symbolik och betydelse i historien, religionen och sagorna. Boken berättar skarpsynt om arbete, moderskap och sorg, men det blir lite för mycket av allt för att något riktigt ska fördjupas.
Ibland går det inte riktigt att säga varför det som berör, berör. En mix av rörliga delar som möter mig, just mig och mitt nu på ett sätt som går in, rakt in. Inte så jävla vackert hela tiden, men sant och känt och en utandning som jordar mina annars ordlösa känslor och tankar.
Eg treng ei mormor å ringe om oppskrifta, ein bror som fyrer opp grillen, ein bror som veit korreks ein vassmelon skal låte Legg ørret til marka, trøystar kjæresten min Ingen veit kva ein kropp kan
Det här är den sortens poesi jag älskar! När en berättelse målas upp men på ett lite absurt vis. När något verkar humoristiskt bara för att sedan slå dig rakt i ansiktet med dess förtvivlan
Läste Athena Farrokhzads "I rörelse" tidigare i år och fick mersmak. Det är någonting visst med Farrokhzads sätt att skriva som slår an någonting. Åsnans år är uppbyggd på ett annat sätt än I rörelse. Åsnans är är mer sammanhängande och har inte separata dikter med olika titlar utan för fram en mer fokuserad bild av åsnan, djurvärldens proletär. Den är både politisk och personlig och sammankopplar även dessa två teman då och då på ett väldigt snyggt sätt. Åsnans år rekommenderas helt klart!
3.75 ⭐️ Farrokzhad skriver med hjärta, smärta och en otrolig förmåga att med enkelhet föra fram livets orättvisor. Mer än vad jag blev tagen av verket fick jag se poetens egna sätt att skriva poesi på, något jag själv inspireras av. Det finns ingen tvekan i att jag kommer söka mig till fler verk i samma stil och av samma författare. Lustigt hur en sådan nedstämd och frågande diktsamling kan göra mig så hoppfull och säker på ordets makt.
Kom inte riktigt in i denna bok, troligtvis för att jag inte förstod den till fullo. En bok får gärna vara vulgär, men denna typen av vulgaritet har jag svårt för. Kanske kommer jag förstå den bättre i framtiden eller kanske är den bara inte för mig. Några av dikterna fastnade jag verkligen för vilket gör denna boken väldigt oklar för mig. Ja, en oklar tvåa helt enkelt.
Den mest pregnanta samtida svenskspråkiga diktsamling jag läst på länge. Farrokhzads bästa, enligt mitt förmenande. Allt är kanske inte perfekt; den dippar lite i mitten, men boken har så att säga mer att stryka under än att lämna ounderstruket.
"[I]iiiiiiiiii o iiiiiiii o iiii o iiiiiiiiiiiii o / oooo oiiii oo iiiiiii o ii / iiii o o o iiiioooiiioooooooooo / iiiiiiiiioooooooii ii ii iiiiii o o o iiiiiiiiiiii / i i iii oooooooooooooooooooo i / o o o oooo iiiiiiiiii" (s. 46).
Att följa ett författarskap och se bördan, känna samhörigheten! Vara rädda tillsammans för att ses som djur. Vända det å uppleva flockens lyssnare, spejare och vittringen om den nya vinden. En vacker bok att sällskapa med genom å ur känslor av sorg, förlust samt förlossningar i flera kroppar!
Älskar ett starkt koncept och detta var så jävla bra gjort. Dikterna i sig var bra men blev ännu bättre i kontext till resten av samlingen. Dock kanske svårt att peka ut en favorit pga detta.