På skolgården står ett stort pingisbord. Det finns inga pingisrack så vi springer runt, runt, runt. En dag snubblar jag mitt i springet.
PANG! Rakt på marken låg jag och fattade inte nåt. Jag såg bara himmel och lite jacka.
- Lever du!? ropade Sisse.
- Jag tror det, viskade jag.
Sen hördes en massa fotsteg, för hela skolgården hade sett smällen. Ettorna kom, tvåorna kom, Niklas i fyran kom och några på fritids kom. Alla i kören kom, långa Anna i trean kom, och sen kom halva femman och två från sexan. Alla ville se Såret!
Så var vi tillbaka på skolgården (som i augustvinnande Gropen). Barnperspektivet sitter som en smäck! Blod och smärta samt den ljuvaste uppmärksamhet på grund av såret. Realistisk text och illustrationer i naturfärger. Charmig och fin.
Som bibliotekarie skäms jag lite för att jag inte är ett superfan av Adbåge... De böcker jag läst har varit helt okej men jag är inte sådär lyrisk som många är!
Underbar formulerat som vanligt av Adbåge! Det finns igenkännande känslor och miljöer. Man är tillbaka på skolgården och där skadar sig huvudkaraktären vilket resulterar i ett sår. Denna gång har de vuxna ingen kritisk syn på händelsen. Utan omgivningen omfamnar och stödjer den skadade till deras bästa förmån. Huvudkaraktären börjar gilla uppmärksamheten och känner rädsla och sorgsamhet att såret kanske försvinner. Men även om den gör det, lämnar sår ofta spår av sig och fina minnen. Charmerande och underbar läsning. Har inte älskat illustrationerna av Adbåge men jag uppskattar dess enkelhet och att det saknas en genusformulering i bilderna.
Fantastiska bilder som förstärker en otroligt gripande historia. Både jag och min fyraåring gillar den här boken mycket och kan läsa den om och om igen. Emma fångar verkligen känslor på ett bra sätt i både text och bild. Det sätt hon kopplar ihop de vardagliga händelserna med känslorna bjuder verkligen in till dialog mellan barn och vuxen.