Tjuven

by Stefan Ljungqvist, Alvaro Tapia (Illustrator)

Varelsen stod stilla en stund och sniffade i luften. Den vände ansiktet uppåt samtidigt som den drog bak huvan och riktade blicken mot taket, till platsen där Aurelian satt gömd. Han hade aldrig sett något liknande och ändå hade han stått öga mot öga med både Dödsalver i Irrgångarna under Dunkelmarken och Silverkungens Eldbärare. Han kände håren resa sig på armarna. Varelsen var en Imp från skuggvärlden där det oändliga Mörkret härskade.

Huvudpersonen Aurelian står inför ett hot långt farligare och större än han först förstår när han får syn på Impen. Snart måste han kämpa mot en obeskrivlig ondska som hotar alla människor och väsen som befolkar världen. Följ med Aurelian på ett andlöst äventyr i vilket en uråldrig bok, en stöld och de Tusen Själarnas Ritual till slut tvingar honom långt ner i underjorden. Han vet vad som väntar honom där. En dödlig uppgörelse med den han hatar mest av allt.

Genres: Fantasy

Hardcover

Published June 10, 2022

Reviews

[Isabella · Rating 2 out of 5]

Vissa verkar tro att om en författare bara har en bra idé så spelar utförandet mindre roll, tyvärr är Stefan Ljungqvists "Tjuven" ett prima exempel på varför detta inte stämmer.

"Tjuven" handlar om Aurelian, en föräldralös pojke som inte ens vet hur gammal han är eller vilka hans föräldrar var. Vid en ung ålder flyr han från barnhemmet och är därefter tvungen att stjäla från en tidig ålder. Boken följer dock en lite äldre Aurelian efter att han har blivit upplockad från gatan av en mystisk man som nu är både hans fadersfigur och arbetsgivare. På detta sätt är "Tjuven" ganska standard i genren, det är en science-fantasy bok med en moraliskt grå protagonist som har hamnat på brottets bana för att överleva. Tonalt och handlingsmässigt påminner den mycket om den klassiska tv-spelsserien "Thief" och det var detta som gjorde mig intresserad av boken i första början. Och för att vara tydlig: den här möjliga inspirationen är inte vad som gör att jag ger boken ett så lågt betyg, det finns tillräckligt med skillnader mellan Thief och Tjuven för att den inte ska vara en ren kopia. Garrett och Aurelian är tillräckligt annorlunda som karaktärer för att det inte ska kännas som ett rent plagiat och utöver grundpremissen och staden det utspelar sig i är skillnaden relativt stor rent handlingsmässigt. Det stora problemet med boken är istället språket.

Jag läste den här för att jag köpte det till ett barn i min närhet och jag vet genuint inte vad jag ska göra med boken nu i och med att svenskan i den är så fruktansvärt dålig att det nästan känns omoraliskt att ge den till ett barn som precis håller på att lära sig svensk grammatik. Boken är fylld med felaktig meningsbyggnad, syftningsfel till höger och vänster och nästan värst av allt är att språket är stolpigt. Nästan varannan mening börjar med "han" eller "Aurelian", det finns inget flyt att prata om och att ta sig igenom ett kapitel är en prövning. Boken är fylld av lösryckta meningar där du inte ens vet vad de refererar till och alla action-scener är dötråkiga att läsa eftersom språket är så stelt och repetitivt. "Han gjorde det här" "Aurelian tänkte såhär" Han hoppades att det här skulle lyckas" osv. ad nauseam. Det som utlovades skulle vara fartfyllt är istället långsamt och tråkigt eftersom allting vår huvudkaraktär gör måste förklaras in i minsta detalj. Jag förstår att detta kanske var menat att vara "filmiskt" och sätta in läsaren i scenen, men problemet är att resultatet blir det motsatta. Man tas ut ur det som händer i och med att ens lästakt förstörs helt och hållet av den konstanta repetitionen.

I slutändan är det här förlagets fel, de ska inte ge ut en bok som knappt är läsbar, om de tyckte historien lät som något att satsa på borde de ha begärt editering tills den åtminstone är i ett okej skick. De borde ge resurser till sina författare för att kunna utveckla språket till den grad att historien blir den bästa versionen av sig själv. Om de inte har råd eller tid för detta får de helt enkelt låta bli att ge ut den. Jag förstår att Stefan Ljungqvist har jobbat inom tv-spelsbranchen och detta kanske har smittat av sig på hans skrivande. Jag förstår intuitionen att skriva ett manus som är mer "visuellt" om man har jobbat med ett visuellt medium innan. Problemet är att det inte funkar här. Jag förstår även att det kan vara svårt att återgå till svenska om man tidigare har jobbat mycket på engelska, men som sagt, förlaget hade ett ansvar här. Jag tror att det kan ha funnits en chans för den här boken och den här historien om den hade fått den tid och det arbete som den kräver. Att låta barn läsa om moraliskt grå karaktärer är bra, framförallt nu i en tid där superhjältar är så trendigt är det viktigt att även berättelser om de som inte är supergoda finns. Främst är det viktigt för att öka barns förståelse för att världen inte alltid är svartvit och fiktion är ett väldigt bra ställe för barn att utforska de här idéerna. Det är därför sorgligt att se hur oerhört dåligt resultatet blev. Jag tror verkligen inte det här var ett dödsdömt projekt och, även om jag inte tror Ljunqvist någonsin kommer läsa min recension, så hoppas jag att han i framtiden kommer ta med det språkliga i beräkning när han skriver och kanske vända sig till en privat redaktör eller åtminstone få hjälp av betaläsare eller kanske något så enkelt som en skrivcirkel.

Alvaro Tapia har illustrerat boken och hans illustrationer ger (som alltid) en lyxig känsla. SÅ fina och hjälper verkligen sätta tonen. Om det här var en recension av illustrationerna skulle jag ha gett den 5/5.

(Jag tycker även det är lite sugigt att se att folk på goodreads har gett den här boken dåliga betyg och sen inte orkat skriva ens en mening om varför den nu var så dålig. Jag förstår det med populärare böcker som redan har en massa recensioner, men jag förstår det inte med en bok med (fram tills nu) noll. Seriöst, skärpning.)

[Sarah Hauge · Rating 2 out of 5]

Boken börjar med att Aurelian spanar på ett byte som nyss blivit stulet. Han är en sorts mästertjuv men har anlitat någon annan att göra grovgörat åt honom. Men hon som springer med bytet blir attackerad av imper och Aurelian måste förhindra att de snor hans stöldgods. Han blir skadad men lyckas med uppdraget. Bytet är en bok som han lämnar över till Edel, han som rår om antikvariatet. Boken kan komma att sätta världen ur balans och den måste skyddas till varje pris. Men den mäktige Häxmästaren kommer gör allt i sin makt för att få tag på den. Det kommer inte bli ett kärt återseende för Aurelian.

Jag ville verkligen tycka om boken, omslaget ser fantastiskt ut. Så även bilderna i boken. Men det var såå mycket som jag ville in och redigera. Det var en hel del tillbakablickar som inte alls passade in i berättelsen. Saker "avslöjades" för läsaren innan huvudkaraktären fick veta så jag kunde inte dela chocken med Aurelian. Språket försökte vara allt samtidigt och beskrivningarna kändes miltals långa. Ibland kändes det nästan som ett yngre barn försökt skriva hur de tror "en vuxen skriver". Väldigt mycket repetition av dofter och syner. Exempelvis var lukten av ruttet kött återkommande.

Överlag skulle jag säga att det inte var en bedrövlig läsning, jag ville inte slänga ifrån mig boken. Idéerna finns definitivt där, det märks att författaren vill skapa ett större universum. Något som också förvirrade ibland eftersom jag inte förstod hur allt passade in i världen. För övrigt tyckte jag det var tråkigt att jag inte fick veta namnet på flera av karaktärerna. De två kvinnorna som fanns med hänvisades bara som just det, "kvinnan". Eller "maran", för lite variation. En övrig och - jag förstår- högst personlig punkt: jag kunde inte sluta fnissa åt namnet Edel på en äldre man. Enligt Google är det ett könsneutralt namn men i min värld är det ett tantnamn och inget annat. Ungefär som om den kloka gubben i boken skulle heta Inga-Lill.