Euforia: Una novela sobre Sylvia Plath

by Elin Cullhed, Ainize Salaberri (Translator)

Embarazada de su segundo hijo, Sylvia Plath y su marido Ted Hughes se embarcan en el bucólico proyecto de renovar una antigua rectoría en el campo donde criar a sus pequeños. El mundo se expande y se contrae para Sylvia: su vida es idílica en apariencia, pero su gran deseo de escribir se ve constantemente frustrado por las obligaciones de madre y esposa. A su vez, se siente completamente prisionera de su amor por Ted: sin él la vida no tiene sentido, pero no puede pensar, no puede escribir mientras él esté cerca. Así, cuando decide abandonarla para huir con su amante, Sylvia comenzará a escribir frenéticamente en un estado de dolor, fiebre y euforia que abrirá la etapa de mayor esplendor artístico de la poeta, haciendo que su nombre pase a la historia.

La novela, que termina antes de su suicidio en febrero de 1963, trata de replantear la narración de una de las escritoras más famosas e infames del siglo XX para centrarse únicamente en su vida. Euforia es una historia extraordinariamente moderna, escrita con inteligencia feroz e irreverencia ―como la mujer que retrata―, que le ha valido el prestigioso August Prize y el reconocimiento del mundo editorial europeo, que la ha saludado como una de las revelaciones literarias del año.

Genres: Fiction, Historical Fiction, Swedish Literature, Audiobook, Mental Health, Literary Fiction, Feminism

344 pages, Paperback

First published March 1, 2021

About the author

Born 1983

Reviews

[Terrie Robinson · Rating 4 out of 5]

"Euphoria" by Elin Cullhed is a Women's Literary Fiction Story!

I knew little about Sylvia Plath before I decided to listen to this audiobook. I've heard of her only novel "The Bell Jar", which I've never read, and I'm aware she wrote poetry, and lastly, that she took her own life at a fairly young age.

Despite the few things I did know about Sylvia Plath, listening to this story, with its beautiful prose and exceptional narration, is both disturbing and enlightening. It's deeply thoughtful, thought-provoking, and smothered in the mid-century "yin and yang" of marriage.

However, the reader is told up front that this is a fictive story of Sylvia Plath. This Sylvia wants a perfect marriage and family, to be the perfect wife and mother, all while striving to keep pace with her artistic side, her writing, and her brilliance.

This re-imagined story is of the last year of the fictive Sylvia's life. The audiobook narrator, Kelley Burke, is so believable in her voicing as the main character in a manic state while attempting to be a ceaseless voice of reason. She's bursting with unfiltered emotion and her tirades on the contrasting juxtapositions in her life are often hard to listen to.

With that said, this reader enjoyed the heck out of this story. It drew me in and has made me hungry to discover more about the real Sylvia Plath, the woman, the gifted artist and writer, and I couldn't imagine a better introduction. I highly recommend this audiobook!

Thank you to NetGalley, HighBridge Audio, and Elin Cullhed for an ALC of this book. It has been an honor to give my honest and voluntary review.

[Roman Clodia · Rating 3 out of 5]

Afterwards he felt almighty. He had conquered America, he had stretched his own limits, he had perfected the motif: the woman who must die.

I'm always ambivalent about fictional recreations of real people, especially those who, like Plath, have distinctive and well-known voices of their own. From her searing, seething poems in Ariel to her sunny, deceptive letters to her mother Aurelia, and her journals which offer an inner voice, Plath is known to us in an unusual way, her facets and dimensions alternate and glitter in various modes.

Her poetry might not be autobiographical in any linear, simplistic sense, but she draws on her frustrations, her anger, her joy and her triumphs, her sensuality and sense of body, her rage and her incandescence that might sometimes appear as a death wish, or an annihilation from which is forced a shining rebirth.

The realities, too, of Plath's life and her marriage with the serial philanderer, Ted Hughes, has had excessive exposure; and her life is, all too often, seen through the hindsight of her death.

All of which is to say that it's hard to see what this book is trying to add to the story, one which has been documented, transformed, analysed and fictionalised, with other players making interventions and writing over Plath's own voice. Me, I'm unable to resist another opportunity to experience someone else's Plath but my ambivalence over this is clear.

There's no doubt that Cullhed is respectful of the real Sylvia but, at the same time, I can't help wondering if it's a little lazy to write a book which is so much about the way women, especially creative women, are repressed and oppressed by patriarchy and hanging that tale on someone with a ready-made and well-known story? It saves having to delineate character, for a start, and while there is a strong narrative voice, it's not any of the voices that I associate with the real Plath.

So I think I'm saying read this if you want to learn about the final year of Plath's life and marriage to Ted Hughes; read this if you want a book about how even a marriage between supposedly creative equals still ends up with the wife doing the housework, looking after the kids, feeding everyone, running the family's social and domestic life while the husband, even when in charge of one-year-old Frieda for just a few hours still leaves her alone so he can just write a few lines of poetry owed to the BBC. Read this if you want a view of what it means to inhabit a female body, from pregnancy to post-partum breastfeeding and recovery, sex and affection. Read this if you want the vicarious sense of watching your husband slide into infidelity.

I just think this story isn't only Plath's, however intensely, courageously and furiously she has testified to all this and far, far more. And if you haven't read Plath's own words, her fiery, brilliant, luminous words that speak so tenderly and ragingly of what it means to be alive and in her head, I hope this book will lead you to Sylvia Plath in all her glory.

Thanks to Canongate for an ARC via NetGalley.

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 4 out of 5]

Eufori är en litterär fantasi om den amerikanska författaren Sylvia Plath som skrivit den virtuosa Glaskupan. Den här romanen utspelar sig under Plaths sista levnadsår, då äktenskapet med författaren Ted Hughes kraschade, strax innan hon valde att avsluta sitt liv. När jag googlar för att få reda på hur mycket i romanen som överensstämmer med verkligheten (en hel del) inser jag till min stora fasa, att den kvinna som Hughes lämnar Plath för (Assia Wevill) också tar sitt och sin fyraåriga dotters liv.

Men nu är det inte självmord det här ska handla om. Det framgår tydligt av Cullheds disposition. Det finns många andra skäl att minnas Sylvia Plath. Hon var en skicklig konstnär men också mamma och den ekvationen verkar kroniskt svår att få ihop. Inte minst om man har manodepressiva svårigheter vilket verkade vara fallet för Plath.

Cullhed tar oss med på en känslomässig bergochdalbana via Plaths medvetandeström. Ena stunden har hon en grandios självuppfattning (eufori) för att i nästa förakta sig själv svårt. Det handlar om kärlek och äktenskap, modersrelationer, skrivande förstås och hur man ska hantera sitt jag. Det är fängslande och intressant.

Jag tycker det är modigt av Cullhed att hoppa i en så stor kostym. Hon fyller ut den, även om jag inte är helt hänförd. Jag jämför ofrivilligt med Stridsbergs Drömfakulteten om Solanas, som tillhör samma genre och som jag var helt tokig i. Cullheds prosa har hög modalitet, ibland blir det övertydligt. Det är många ord, på gränsen till babbligt stundtals. Jag förstår att språket är avsett att förmedla Plaths inre persona vilket givetvis inte hela tiden behöver, eller ens skall ha, ett högt litterärt värde. Men det drar å andra sidan ner läsupplevelsen. Stilen framstår som något anakronistisk för mig. Jag får inte ihop Plaths tankegångar med tiden (60-tal) eller att personen som skrev den fantastiska Glaskupan skulle tänka i dessa ordalag. Jag har å andra sidan inte läst Plaths brev, det har uppenbrligen Cullhed gjort. Under läsningen funderar jag på om det kanske hade varit bättre att gestalta en kvinna vilken som helst, istället för att göra anspråk på att platsa inom Plaths konturer. Eftersom man vet hur det slutar, behöver spänningen ligga i berättandet och det gör det, delvis. Med fler öppna frågor och lösa trådar, kanske jag hade blivit hänförd.

Däremot har författaren utan tvivel lyckats med att gestalta en verkligt komplex och mångbottnad kvinna. Hon ringar in patriarkala och misogyna strukturer som medför svårigheter att få ihop livet som fru, dotter, mamma och konstnär. Det tycks dessvärre aldrig bli någon anakronism.

[Lauren coffeebooksandescape · Rating 1 out of 5]

DNF @ 50%
I couldn’t get into this. The internal dialogue was awful, and it was a truly depressing piece of fiction. I’ve spoken to others that have the same view too. Do not recommend.

[Kristīne · Rating 5 out of 5]

No reklāmas plakāta:
“Proza žilbina, bet dzīve…”

Ļoti spēcīgs romāns visās tā izpausmēs. Proza - lakoniski skarba un tajā pašā laikā radoši maiga. Radošu personību virtuves skati, kā tas ir - būt dzejniecei, rakstniecei un vēl sievietei, mātei, sievai. Dzīve pārāk sakāpinātā emocionālā spriegumā. Pasaules literatūras vēstures lappuses.
Bija interesanti, šerminoši, jaudīgi, sāpīgi, radoši, patiesi.

[Evelina Liliequist · Rating 3 out of 5]

Eg 3,5.
Ironiskt nog hade jag nog föredragit om den här romanen tagit bort Sylvia Plath som förebild för dess fiktiva dito som huvudperson. Jag förstår inte riktigt grejen med att skriva en fantasi kring en verklig person, visst är Plath en komplex och lockande person och visst fångar romanen en bild av den verkliga förlagan som i viss mån överensstämmer med min bild/fantasi av Plath. Men fortfarande, varför behovet av en verklig förlag om det inte är en autobiografi utan en fiktiv roman? Det hade varit en (lika) bra story om det varit ett relationsdrama som handlat om en kvinnlig poet, vem som helst. Ja förmodligen lite bättre eftersom jag då inte känt behovet av att stanna upp och fundera över om något av detta verkligen var träffande av den verkliga förlagan.

[Amanda Almén · Rating 2 out of 5]

Jag har svårt att se poängen med att skriva en hypotetisk historia om en människa som faktiskt har funnits. Läser då mycket hellre en biografi, där jag vet att allt är sant. Det här mellantinget mellan fantasi och verklighet lockar egentligen inte mig. Jag har samma känslor för Eufori som jag har för Rodham av Curtis Sittenfeld, en bok som tyvärr riskerar att bli ståendes oläst i min bokhylla för all framtid. Men självklart är det därför lite extra roligt när man ”tvingas” ta sig an en bok man är skeptisk till - förhoppningarna är ju att mina fördomar grusas.

En femtedel in är det fortfarande jobbigt, och dessutom lite pinsamt, att det är påhittat. Att det handlar om en riktig människa, men att jag lyssnar på tankar och meningar som någon annan lagt i munnen på den personen. Jag känner mig snokande, påkommen och lite smutsig.

En tredjedel in finner jag fortfarande boken seg, så jag väljer att gå över till ljudbok. Ljudboken har en helt otrolig inläsning av Lena Endre! 🙌🏻

Men.
Jag störs fortfarande av att jag inte vet om saker skett på riktigt eller om det är påhitt. Det blir som en röra av tankar, och historien hamnar i skymundan.

Har nästan helt tröttnat när boken närmar sig de sista kapitlen. Jag har nog med mitt eget huvuds ständiga flöde av tankar. Därför har jag svårt för att engagera mig i någon annans - dessutom påhittade - tankesvammel. För till sist blir det rent av tjatigt! Jag drar upp ljudboken till 2.0 gånger hastigheten (det snabbaste som går på Bookbeat), för att det ska gå fortare. Till sist rusar jag tillsammans med Endre och Plath rakt in i väggen, och när de sista orden kommer är jag nästan inte beredd på att det (äntligen) är över.

Nej, tyvärr. Vill du veta mer om Plath är mitt råd att istället läsa hennes egna, faktiska, dagböcker.
Eller de verk hon själv publicerat.
För att låta någon annan sätta ord i hennes mun tycker jag var en märklig och inte speciellt gemytlig upplevelse, som åtminstone inte passar mig.

[Aija · Rating 5 out of 5]

Zviedru autores Ēlinas Kullhēdas literārā fikcija par amerikāņu autores Silvijas Plātas pēdējo dzīves gadu ir mana šī gada pirmā pieczvaigžņu grāmata.
Izcili uzrakstīta proza par sievieti, kas dzīvo starp būšanu sev un citiem. Tas, kā grāmatas autorei ir izdevies šķietami ietiekties Silvijas Plātas prātā un uztaustīt visas lejas un ielejas, tumšos nostūrus un eiforijas pilnās virsotnes, ir kaut kas neiedomājams. Joprojām domāju par to, kā tapis šis teksts. Kā?!
Tas ir romāns par sievietes būšanu, par radīšanu, par dzīvošanu pēc sabiedrības noteikumiem, bet vienlaikus par izmisīgu vēlmi rakstīt, būt tekstā, būt rakstniecei. Visticamāk, autorei palīdzējusi pašas personiskās dzīves pieredze, jo arī Ēlinas Kullhēdas vīrs ir rakstnieks, un romāns, iespējams, sanācis pašreflektīvs.
Izcils Jolantas Pētersones tulkojums. Izcils grāmatas latviešu izdevuma vāks. Man nav kritisku piezīmju, vien pārdomas par to, kam šo gribētos ieteikt. Droši vien tiem, kas nebaidās emociju šūpoļu un kas novērtē labi uzrakstītu tekstu.
Tā retā reize, kad nožēloju, ka man nav grāmatas personiskā eksemplāra.

[Laubythesea · Rating 4 out of 5]

4,5⭐️

Lo que hace Elin Cullhed en ‘Euforia’ es brillante, absorbente, conmovedor e inspirador. Es también temerario y valiente (al inicio de la lectura pensé, “madre mía, ¿de verdad se ha atrevido a meterse en la cabeza de Sylvia Plath?”), pero por suerte, le sale más que bien.
 
En esta novela, planteada desde el minuto uno como una ficción y no como una biografía, acompañamos a Sylvia Plath, es más, somos Sylvia Plath, durante el final de su matrimonio con Ted Hughes. Un periodo donde la pareja vivía en la pequeña localidad de Devon, Sylvia estaba en los meses finales de su segundo embarazo y ‘La campana de cristal’ buscaba editores. Un periodo del que se ha escrito y especulado mucho, pero en este caso es diferente, porque no busca reconstruir, sino insisto, nos muestra una ficción (eso sí, que parte del estudio de las cartas, diarios y obra de Plath).
 
Cullhed imagina una posible realidad de Sylvia, y al mismo tiempo, permite una doble lectura de la novela, puesto que en realidad lo que hace es mostrar la vida de una mujer que se siente lejos de su casa, lejos de su familia, rodeada de una soledad acuciante en un pueblo que no puede satisfacer sus inquietudes, en una relación con tintes tóxicos, en constante lucha de egos, una mujer madre de dos niños a los que adora pero que absorben todo su tiempo y energías, alguien que no se reconoce en su cuerpo y al día siguiente es capaz de adorarse, una mujer que no encuentra su espacio para desarrollar su carrera mientras su marido tiene el privilegio de poder poner su obra como prioridad… Una mujer que hace malabares para que su yo artista-madre-esposa-hija-mujer independiente dentro de las estructuras patriarcales imperantes. Una mujer que es Sylvia Plath, pero que también podrías ser tu. Y, de hecho, la autora lo escribió tras pasar por una situación similar, no es casualidad que la novela grite verdades y sepa a testimonio.
 
Con el avance de las páginas, la protagonista se ve en una situación personal muy complicada y los pensamientos, sentimientos y crisis vital generalizada a la que tiene que enfrentarse, te angustian al leerlo, pero en cierta manera también te acompañan y te dan fuerzas en situaciones a las que es fácil enfrentarse durante la vida. Quizá esto os resulte extraño conociendo el final de la vida de Sylvia Plath, sin embargo, la novela termina en el momento perfecto para lanzar un mensaje muy distinto al que podemos imaginar.
 
Además, la autora logra crear una comunión perfecta entre su protagonista y su estilo. Siempre bello y depurado, pero lineal, sosegado y luminoso en los buenos momentos; atropellado, fragmentado y con la justa medida de desconcertante cuando la ansiedad, la pena, los nervios, la insatisfacción y la falta de sueño invaden a Sylvia. No hay una coma ni una palabra que estén al azar en la novela.
 
En mi opinión, uno de los aspectos que da un gran valor a este texto es cómo rompe con el discurso generalizado en torno a Sylvia Plath, quien parece definida únicamente por sus problemas de salud mental y su muerte. Cullhed nos enseña, conecta y pone en valor a la Sylvia viva, mujer, poeta, madre… inteligente, brillante, llena de dudas, sensible y sola.
 
Más que en una novela me he sentido en una montaña rusa de emociones, me ha llenado de frustración y pena, como ver sufrir a una amiga, saber que alguien que quieres se ahoga de soledad y, aun así, hay mucho hueco para el orgullo por su lucha y fuerza; y también para alguna sonrisa.
 
Una novela que te invita a leerla intensamente, con todos tus sentidos. Con mil detalles y matices de los que me es imposible hablar aquí. Imprescindible para quien tenga interés en la figura de Sylvia Plath, pero que la trasciende para hablarte a ti directamente.

[Agris Fakingsons · Rating 4 out of 5]

..šodien ir Silvijas Plātas dēla miršanas gadadiena. beidzot izlasīju šo grāmatu. kaut vietām likās, ka autore nav pazīstama ar fantastisko Plātas biogrāfiju "Red Comet", romāns ir izdevies baudāms un emocionāli bagāts. daudz no šīm emocijām arī man sanāca pārdzīvot laikā, kad grāmatu lasīju. bet kā kaislīgam Plātas fanam, šo lasīt bija gandrīz kā skatīties filmu, kas balstīta uz grāmatas motīviem – visu labi zini, tikai šis tas tomēr ir citādāk. | 3,5*

[Alva Rasmussen · Rating 1 out of 5]

Extremt dålig! Känns mest som ett övergrepp på en verklig människas (familjs) historia och psyke. Det finns inte en enda replik i hela boken som en verklig människa skulle komma på att säga. Språket är överdådigt, onödigt vulgärt och fullproppat med metaforer som inte alls fungerar. Kanske är överdrivet upprörd men den har ändå vunnit ??AUGUSTPRISET?? när det för mig är ett mysterium att den ens blivit publicerad. Det känns som att bokens existensberättigande ligger i att den behandlar "viktiga teman" vilket till viss del är sant, men det räcker inte för att en bok ska vara bra.

[Ellis ♥ · Rating 3 out of 5]

Euforia di Elin Cullhed, candidato al Premio Strega Europeo 2023 e vincitore dell'August Prize, è un resoconto romanzato e immaginario dell’ultimo anno di vita di Sylvia Plath; quello che poi sfocerà nel suo suicidio perché l’idillio della vita matrimoniale s’incrina e vengono alla luce le pressioni familiari e domestiche - date anche dalla presenza della piccola Freida e dalla gravidanza di Nicholas - che sottraggono tempo alla sua amata scrittura. Diventa sempre più difficile per lei destreggiarsi e mantenere un equilibrio tra carriera e sfera domestica, si sente sempre più dipendente dal marito e in trappola in quella casa di campagna che doveva essere il loro posto felice ma che, giorno dopo giorno, si trasforma in una campana di vetro. I tradimenti di Ted si fanno sempre più frequenti fino a provocare il definitivo allontanamento di lui che sceglie di abbandonarla e trasferirsi dall’amante, lasciandola sola nel dolore della separazione e nell’accudimento dei bambini.
La scrittrice svedese tenta di avvicinarsi – riuscendoci - alla passionalità e al fervore stilistico della poetessa statunitense e ciò traspare in questo monologo interiore che assomiglia a un vero e proprio fiume in piena. L’euforia del titolo è rappresentativa della prosa che risulta febbrile, quasi rabbiosa. Si concentra molto sulla vocazione letteraria soffocata dalle incombenze della quotidianità e dai doveri materni, sul matrimonio tumultuoso con Ted Hughes - acclamato dai contemporanei e in ascesa più della stessa Plath con cui c’è quasi una sorta di rivalità – e il sentirsi mortificata nel ruolo di brava donnina di casa, moglie e madre che la società di allora riservava alle donne mentre la Plath faceva di tutto per valicare i limiti di quello status. Ritrae con coerenza il dissidio interiore provato di contro all’esteriorità fatta di spensieratezza e un caldo sorriso da mostrare a tutti gli altri. Eppure arrivata all'epilogo mi sono dovuta ricredere – motivo per il quale ha perso una stellina nella valutazione finale - capisco che l'autrice abbia voluto dare un’impronta "ottimistica" e speranzosa, ma chi legge di Sylvia Plath sa bene a quale triste destino è andata incontro e tanto più che il libro andava ad abbracciare l'ultimo suo anno di vita mi è dispiaciuto tantissimo che ci sia stato questo taglio netto e non abbia approfondito le ragioni che l'hanno portata a compiere quel gesto estremo. Per il resto, nonostante qualche ripetizione di troppo, è un romanzo che ho apprezzato e mi sento di consigliare.
Se siete arrivati fin qui vi lascio una chicca che ho scoperto per caso, nella silloge Tremate! Poesie d'amore per donne libere e ribelli, ovvero un componimento nel quale la poetessa femminista Robin Morgan imputa, in maniera caustica ed esplicita, la colpa della morte di Sylvia Plath solo ed esclusivamente a Ted Hughes. Ve la riporto 😊

Robin Morgan, Accusa (1972)

Come posso
accusare
Ted Hughes
di ciò che l’intero establishment
letterario e critico inglese e americano
ha tentato in tutti i modi di negare,
senza mai argomentarlo con tante parole, naturalmente:
l’assassinio di Sylvia Plath
?

Sarebbe sufficiente notare
la già deplorevole controversia
creata in larga misura dalle poesie e dalle lettere della Plath stessa
che si riferiscono ai peccatucci di quel caro uomo,
ma

l’accusa di stupro si potrebbe considerare
una metafora,
e inoltre, ad un uomo è permesso dalla legge stuprare
la moglie, nel corpo e nella mente.
È anche perfettamente legale se lui fa il lavaggio del cervello
ai figli di lei.
Non è un crimine se si impossessa del suo linguaggio poetico
o se si rifiuta di dare le prove d’accusa più rivelatrici
di lei contro il suo carceriere.
Non è illegale se lui fa un sacco di soldi
diventando il suo editore postumo,
e non compie reato, lui, scrivendo, guarda caso,
sbavature di versi puerili e pretenziosi.

Visto che ha avuto successo una volta
nel commettere
il matrimonio perfetto,
chi potrebbe biasimare Hughes se ci prova ancora.
Anche il secondo fu un suicidio,
o non lo sapevate?
Il suo nome era Assia Guttman Wevil.
Non la sposò mai formalmente — il che non è reato.
Lei traduceva poesie dall’ebraico
e aveva paura di perdere la sua bellezza.
È la donna della poesia Lesbos della Plath,
e, puntualmente,
scelse lo stesso metodo di chi l’aveva preceduta;
entrambe trovarono i vapori del forno meno letali
dell’amore del marito.

Una madre ebrea nel senso più eroico,
portò con sé sua figlia Shura.
A parte questo, fu identico.
Che coincidenza.
Ma solo dei paranoici potrebbero pensare
che una cosa così strana ridondanza costituisca
il movimento donnicida di un solo uomo.

La Plath, ad esempio, era chiaramente squilibrata
per scrivere delle poesie così terribili su Hughes,
La Guttman, poi, era ovviamente pazza
per uccidere sua figlia
piuttosto che lasciarla educare da Hughes.
E io, d’accordo, sono evidentemente psicolabile
per ritenere che entrambe erano sane come Cassandra,
o anche per scrivere questo in poesia, e non
in codice.

Ma mi è concesso, se non altro,
di accusare
A. Alvarez,
George Steiner, Robert Lowell,
e le legioni di critici necrofili
di congiura: perché piangono la genialità della Plath
e insieme parlano condiscendenti della sua follia perché annacquano
la sua rabbia, seppelliscono le sue idee politiche,
e aiutano, incoraggiano e ricompensano
il suo esecutore perfettamente legale.
Dire tutto questo non è diffamatorio, è solo pericoloso.

È anche perfettamente legale, capite,
che gli editori siano
o uomini
o codardi
o membri della stessa confraternita.

Quanto a me, non ho nessun desiderio di mettermi in mostra —
ma solo di essere efficace.

Ma poi si sa, noi donne cambiamo spesso idea.
È una nostra caratteristica.
Così magari non potremo, dopo tutto,
liberare Frieda e Nicholas,
suonare una notte il campanello
ed entrare, uno stuolo di sue ammiratrici adolescenti,
e disarmarlo di quell’arma con cui ci ha torturate,
ficcargliela in bocca, cucirgli intorno le labbra di poetastro,
e fargli saltare il cervello.
Chi lo sa?

Nel frattempo
Hughes
si è sposato di nuovo.

[Sandra Koka (pielasit_sirdi) · Rating 4 out of 5]

"Es esmu histēriķe. Mans vīrs aizpiš manu trauksmi."



Literārais orgasms.



Lasi un kaifo, bet gluži tāpat kā jebkurā kaifā ir arī zemie kritieni, kas sajaucas ar prāta neskaidrības miglu, emocijas svaidot aplitūdā no augstākai laimes katarses līdz prozaiskai katastrofai.

Ja sākumā meklēju atbildes, vai “Eiforija” jālasa komplektā ar Silvijas Plātas “Stikla kupols”, lai radītu sagatavošanās darbus romāna labākai izpratnei, tad tagad neesmu pārliecināta, vai vēlos sagraut Kullhēdas izfantazēto vīziju par reālo prozaiķi Plātu. Galu galā šis darbs ir fikcija, iedvesmojoties no rakstnieces dzīves, tomēr tas pats par sevi ir spēcīgs romāns par ikvienu radošu sievieti, kura mēģina balanstēt starp sievas/mātes/meitas lomu un sevis pierādīšanu radošā profesijā.

Autores spēja atbrīvot galveno varoni un ļauties savām dziļākajām dziņām, ir tik atbrīvojoša. Un reizē biedējoši reāla. Atkailināta gan fiziski intīmā līmenī, gan emocionāli satricinošā, attainojot sievietes neskaitāmās personības šķautnes, kurā jāatrod vieta ikvienai lomai, tajā pat laikā nepazaudējot sevi. Galvenā varone ir tik ļoti pieķērusies vīram, tāpēc sāpes zaudējot šīs attiecības, ir paralizējošas un liek meklēt sevi no jauna.

Jaunās sievietes ķermeniskā apzināšanās un savas seksualitātes apjaušana, iziet cauri vairākiem dzīves posmiem- no apjūsmotas pielūgsmes līdz cilvēkbērna iznēsāšanai un neremdināmām alkām iemācīties iemīlēt un svinēt pašai sevi.

Zinot reālās personas Silvijas Plātas traģisko likteni, var tikai nojaust, kādas ciešanas šeit netiek aprakstītas, kas likušas jaunajai sievietei izdarīt pašnāvību. Šeit ir milzu cerības tikt atzītai un nokārtot savu dzīvi, pierādīt sevi ne tikai kā lielisku māti, bet arī atzītu rakstnieci, šajā vīriešu mežonīgās arogances dominējošajā pasaulē. Tik ļoti sajutu varones personību.

Drosmīgi, atkailinoši un sievišķīgi emocionāli.



4.5 zvaigznes



"Viņš bija vēss kā atdzesēsts cūkas šķiņķis." (57.lpp.)

[Mark Kwesi · Rating 3 out of 5]

Underwhelming. I read this take on Sylvia Plath's final years as research for my own novel (the German translation, since I don't speak Swedish). I was fascinated by the subject and the underlying narrative, and in general, I love meandering inner monologues. But the author tries too hard to emulate Plath's voice, aiming at being both edgy and poetic, which renders the writing tiring in the long run, sometimes cringy, and overall inconsistent. Not a bad novel, but I was left disappointed.

[Chris · Rating 3 out of 5]

I think I would have liked this novel better if the characters hadn’t been called Sylvia and Ted. Now I kept comparing the Sylvia/Ted marriage to what I’ve read in biographies, wondering what the true version may have been and it distracted me from the actual story. Maybe this book would work better if you know absolutely nothing about these two great writers; it didn’t really work for me.

[Inga Grencberga · Rating 5 out of 5]

[..] kad mana rakstīšana pieklust, tad pieklusa arī vilks [..]

Romāns par ikonisko rakstnieci Silviju Plātu.

[..] tā ir tik trausla, es nodomāju. Tā ir tik trausla, šī būšana rakstniekam. [..]
Šī ir grāmata par Sievieti radītāju - bērnu, ģimenes, mīlestības, dzejas, romānu, vīriešu ego, savas vietas zem saules un pie okeāna, radītāja. Un šī gāmata ir par to, kā sadzīvot ar visām šīm “radītājām sevī”.

Šī grāmata ir tik laba, ka sūrst un sāp. Tik laba, ka gribas lauzt sev doto solījumu atpūsties un salikt sevi atpakaļ kopā - tomēr šovasar rakstīt!

Labi, ka man ceļojuma somā līdzi arī Silvijas Plātas biogrāfija. Tagad to.

[emanumela · Rating 3 out of 5]

Sylvia Plath è l’io narrante degli ultimi anni della sua vita, del suo matrimonio, della nascita dell’ultimogenito, della vita in campagna, della sua malattia mentale. Nel complesso ben scritto ma a tratti estenuante, ripetitivo.

[Ella Tansley · Rating 2 out of 5]

This fictional account of Sylvia Plath’s last few years of marriage to Ted Hughes forces you to routinely remind yourself that this isn’t an actual memoir.

Read it if: you’re a fully paid-up Plath and Hughes nerd.

Don’t read it if: you prefer to keep the 1950s/60s housewife fantasy alive in your mind.

Most of the book is set against the backdrop of the couple’s first summer in Devon, and I enjoyed the depiction of the sense of claustrophobia and loss of leaving a city of the apparent idylls of country life.

I am fairly familiar with the story of Plath and Hughes’ relationship, so I knew to expect heartache, betrayal and ultimately, loss. A lot of the themes in this book are very moving, particularly when it comes to the frustration of writers’ block, dealing with the repercussions of mental illness, and raising young children at a time where there was very little support. The author captures these difficult emotions perfectly, in a way that makes them really hit home. I don’t believe anyone could read this book and not doubt that the 1950/60s housewife stereotype is nothing but pure misplaced nostalgia. Plath’s misery in this novel is absolutely visceral.

With thanks to Canongate and NetGalley for this ARC in exchange for an honest review

[Mae Lender · Rating 5 out of 5]

Üldiselt ma väga ei armasta sedasorti kuulsa inimese ilukirjanduslikku kastmesse valamist. Mis on mõneti veider, sest kui rääkida autori subjektiivsusest, siis eks ole need elulooraamatud ju ikka ja alati ennekõike autori enda nägu.
Aga ma ütlen, et kui nüüd hetkeks visata vuhinal peast Sylvia Plath kui s e e Sylvia Plath ja lugeda seda romaani lihtsalt kui ühe loominguga tegeleva naise viimase eluaasta lugu (ja nagu loominguga tegelemine poleks ise juba piisavalt hull, siis ühtlasi elab ta koos teise loomeinimesega, ja ka see pole veel kõik, vaid ta/nad on ka kahe väga väikese lapse vanemad), siis see on hea. Isegi väga hea. Ma tahan näha seda naist, kes end siinsetel lehekülgedel ära ei tunne ja innukalt kaasa ei nooguta.

[Mind the Book · Rating 3 out of 5]

Som att bläddra igenom de foton vi sett på Plath & Hughes i Devon eller att läsa Sylvias dagbok - tror jag. Möjligen är hennes sista år i livet överdokumenterade, vilket gör det här verket en aning överflödigt. Samtidigt kan vi väl aldrig kan få nog, så publik finns. Vi uppskattar reffar som läppstiftet och Ariel och värjer oss mot månaden februari, som obönhörligen kommer - eller inte, eftersom det här är en litterär fantasi.

Det var ett misstag att lyssna, särskilt med en så känd uppläsare, som liksom står i vägen för läsupplevelsen, och varför kollar man inte upp uttal av personnamn före inspelning.

[Matilda · Rating 3 out of 5]

Att skriva exofiktivt (Ja - jag fick googla, insåg själv att det inte var fråga om den på senare tid så omhuldade autofiktionen, bara nästan!) är ju ett vågat grepp. För hur mycket kan man tillskriva (och i viss mån därmed mytologisera) en person som faktiskt levt? Som har barn som fortfarande i allra högsta grad är i livet? Mycket, vill jag spontant säga. När personen i fråga är död blir det ett fall av moral och att visa någon slags respekt, vilket ju i sig är svårmätbara parametrar i konstens värld. För vem är att avgöra vad någon får skriva eller inte. Det som i det här fallet faktiskt får det att skava lite hos mig är som sagt att Frieda, i skrivande stund strax över 60, blir en central karaktär i boken. Sylvias lilla tjej, som blir av med sin mor när hon endast är tre år gammal. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det skulle vara för henne att läsa ett porträtt av det här slaget av sin mor.

För nog är det ett rätt närgånget porträtt. Sida efter sida målar Cullhed en sargad kvinnas inre, en kvinna som tampas med rollerna av att vara både mor, älskande och storslagen poet, och man kommer som läsare in i ett virrvarr av känslostämningar och - bitvis - ren mani. Jag tycker att platser och tankar beskrivs på ett sätt som fångar mig, och som bjuder på något nytt på varje sida. I alla fall till en början.

Det här är en härligt frigjord och lekfull roman rent textmässigt tycker jag, där man får en känsla av att Cullhed haft roligt när hon skrivit. På något sätt blir jag glad av språket och finner det porlande och klädsamt rappt, samtidigt som det ibland kan bli lite väl många utsvävningar i meningsväg. En bit in i boken får jag nästan svårt att hålla fokus på handlingen, det blir som att läsa ett spoken word där sinnesstämningar byts av i hiskelig takt och med smattrande tempo. Sättet som boken fångade mig på i början blir till slut lite väl invant, och jag tycker faktiskt är boken är lite för lång. Eftersom storyn inte är överdrivet linjär (och inte bör vara det, i ett sånt här porträtt) så hålls hela berättelsen uppe med sitt språk. Det gör att mitten av boken blir lite väl långrandig, och upplevs nästan som svammel. Jag hade önskat en mer balanserad avvägning av framåtskridande och språkkonst mellan låt säga sida hundra till tvåhundra.

...För slutet fångar mig lika starkt som de inledande kapitlen! Här tycker jag verkligen att språket är riktigt vackert och med vetskapen om hur Plaths liv fick sitt slut blir de sista sidorna hjärtskärande. Jag kan även uppskatta att Cullhed valt att inte författa just den tidsperioden, utan fokusera tidslinjen en bit innan hennes död. Ted är, såklart, en central aspekt av Sylvias liv som hennes tankar förargligt ofta återkommer till, och jag inte låta bli att fundera på om han var en såpass avgörande pusselbit i hennes liv och mående som det utmålas som här. Kanske.

Mina armar var tunna som papper, jag hade knappt rest mig från hela det hysteriska företaget med att föda barn och amma barn och få psykbryt och influensa och mjölkstockning och gräla med en sinnessjuk man - jag förlorade nio kilo bara i augusti och september!! - och nu satt jag här och var tom.
Om jag formade ljud med munnen kanske tystnad var allt som kom.

Många verkar tycka att Cullhed gör sig själv en björntjänst när hon väljer att skriva utifrån Plath, och att hon hade kunnat skippa det biografiska helt. I viss mån håller jag med, men samtidigt känner jag att det då kanske hade behövts en helt annan historia. Jag uppskattar det rappa och rätt moderna språket i den här kontexten, det känns ändå som att narrativet och sättet Cullhed skriver på "väger upp" varandra och ger nån slags modern nerv till ett redan väldigt omskrivet liv. Med det sagt ser jag verkligen fram emot vad Cullhed kan skriva framöver! Det skulle vara kul med en mindre förutsägbar plot.

[reading is my hustle · Rating 4 out of 5]

review to follow

[Ieva Strazdiņa [mrs.lasitaja] · Rating 5 out of 5]

Par sievietes prāta tumšajiem nostūriem. 〰️

Šis ir autores radīts stāsts par to, kāds varēja būt rakstnieces Silvijas Plātas pēdējais dzīves gads. Stāstā noteikti ir daudz patiesības un autore tik prasmīgi runā Plātas vietā, ka es noticēju katram vārdam.

Silvija Plāta ir autore, kas precējusies ar dzejnieku Tedu Hjuzu. Viņai šķita, ka viss būs kā pasakā – divu radošu prātu savienība, skaista ģimene. Taču izrādījās, ka divi autori nevar būt vienlīdzīgi svaru kausos un Plāta ir ne vien rakstniece, bet arī mamma, kura savas ambīcijas ir spiesta paslaucīt zem tepiķa, lai būtu laba sieva un mamma.

Un tieši šajā – kā Silvijas pašas prāt viņa (ne)tiek galā ar visām lomām, manuprāt, var spoguļoties ļoti daudzas sievietes. Sevišķi tās, kuras kļuvušas par mammām, bet vēlas piepildīt savu dzīvi arī ārpus šīs lomas.

Silvijā ir viss – šarms, ambīcijas, mīlestība, greizsirdība, alkas būt pamanītai, alkas būt atzītai, šaubas, kaisle, atriebība, iekāre, nožēla … tik daudz un piesātināti, turklāt bez stinga enkura, ka šis viss viņā rada eksploziju un īstajā dzīvē Silvija Plāta nolemj no tās aiziet.

Svarīgs stāsta aspekts ir ne vien Silvijas attiecības ar vīru un bērniem, bet arī ar māti un tēvu. Otrās Silviju ir padarījušas gaužām trauslu un ievainojamu un iespējams visvairāk ietekmējušas to, kāda izvērtās viņas dzīve.

Šī ir viena no tām grāmatām, par ko šķiet gribas pateikt tik daudz, bet tajā pat laikā negribas runāt nemaz, jo tik daudz tur visa kā, kur spoguļoties pašai un to visspilgtāk raksturo šis citāts:

“Bet man taču ir jāvar, es atbildu. Man taču ir jāvar!”

Bet vai ir?

Autores valoda un tulkojums ir brīnišķīgs. Stāsts – drosmīgs.

Man patika un, ja vēl neesi paguvis izlasīt – pievērs šai grāmatai uzmanību! 🩷

Piezīme sev pašai – jāizlasa vienīgais romāns, ko Plāta savas dzīves laikā uzrakstīja – “Stikla kupols”.

[Petra · Rating 4 out of 5]

4.5 stars.

What happened to Sylvia Plath? What made her kill herself? Elin Cullhed's novel Euphoria doesn't exactly answer to them but she really manages to get inside the head of a woman who has been betrayed and abandoned by her husband. It's a raw retelling of the last year Plath lived, as raw and poetical as Plath's own poems.

I was one of the girls who found solace from the words of Sylvia Plath as teenager. However, I hardly know anything else about her life than her suicide and turbulent marriage to the poet Ted Hudges. Euphoria is pure fiction, as Cullhed reminds us, but it draws inspiration both from the biographic sources and Cullhed's own experiences as mother.

In the center of the novel is marriage and motherhood. Plath is suffocated by the lonely life she lives in England with two of her children and unfaithful husband. She yearns to be a woman that writes and not only a mother and a wife that takes care of the family.

Euphoria is a haunting tale of a woman falling into depression. I was immersed with it when I was reading it and felt the pain of Plath in personal level. When the book touches you in the places you don't want it to, you know it's an incredible novel. It's violent and crude at parts but so incredibly loaded with anger, depression and sorrow. I highly recommend it to people who love Sylvia Plath's poetry but in general to everyone like dark stories about women haunted by their unhappy lives.

[Rebecca · Rating 3 out of 5]

Swedish author Elin Cullhed won the August Prize and was a finalist for the Strega European Prize with this first novel for adults. Euphoria is a recreation of Sylvia Plath’s state of mind in the last year of her life. It opens on 7 December 1962 in Devon with a list headed “7 REASONS NOT TO DIE,” most of which centre on her children, Frieda and Nick. She enumerates the pleasures of being in a physical body and enjoying coastal scenery. But she also doesn’t want to give her husband, poet Ted Hughes, the satisfaction of having his prophecies about her mental illness come true.

Flash back to the year before, when Plath is heavily pregnant with Nick during a cold winter and trying to steal moments to devote to writing. She feels gawky and out of place in encounters with the vicar and shopkeeper of their English village. “Who was I, who had let everything become a compromise between Ted’s Celtic chill and my grandiose American bluster?” She and Hughes have an intensely physical bond, but jealousy of each other’s talents and opportunities – as well as his serial adultery and mean and controlling nature – erodes their relationship. The book ends in possibility, with Plath just starting to glimpse success as The Bell Jar readies for publication and a collection of poems advances. Readers are left with that dramatic irony.

Cullhed seems to hew to biographical detail, though I’m not particularly familiar with the Hughes–Plath marriage. Scenes of their interactions with neighbours, Plath’s mother, and Ted’s lover Assia Wevill make their dynamic clear. The prose grows more nonstandard; run-on sentences and all-caps phrases indicate increasing mania. There are also lovely passages that seem apt for a poet: “Ted’s crystalline sly little mint lozenge eyes. Narrow foxish. Thin hard. His eyes, so embittered.” The use of language is effective at revealing Plath’s maternal ambivalence and shaky mental health. Somehow, though, I found this quite tedious by the end. Not among my favourite biographical novels, but surely a must-read for Plath fans.

Marriage is claustrophobic here, as in so many of the books we read for Literary Wives Club. Much as she loves her children, Plath finds the whole wifehood–motherhood complex to be oppressive and in direct conflict with her ambitions as an author. Sharing a vocation with her husband, far from helping him understand her, only makes her more bitter that he gets the time and exposure she so longs for. More than 60 years later, Plath’s death still echoes, a tragic loss to literature.

Originally published on my blog, Bookish Beck.

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 4 out of 5]

Språket, nerven!

[Leo · Rating 4 out of 5]

Eufori is an fiction based on Sylvia Plays life and you get to sit in hear head while she go through life and it's often a very raw and honest voice you read. It feelt very realistic and I enjoyed reading the book. (The book is in Swedish but I'm writing my reviews in English to make more people understand)

[Malin · Rating 4 out of 5]

Lite svår att komma in i först eller så hade jag för höga krav på att jag skulle hänga med i allt från början? Men sedan var det som att jag sögs in i Plaths huvud varje gång jag öppnade boken. Även om det bara blev en kort stunds läsning så var det som att jag var i hennes huvud. En intressant, sorglig och tankeväckande upplevelse!

[Johanna Hammarström · Rating 3 out of 5]

Jag läste nyligen "The Unabridged Journals of Sylvia Plath" och ett citat därifrån lyste i mitt huvud när jag läste "Eufori": "/.../that's why I could marry him, knowing he was a better poet than I /.../"

I vissa stunder tycker jag Cullhed fångar min bild av Plath, som en kvinna som ständigt tvingas in i roller - de roller hon tror förväntas. Plaths eget språk känns igen och karaktären blir levande i rader som:
"Jag vill slicka på en klubba och känna hur sockret och tiden upplöses i mig, jag vill vakna en sommardag med kaffet i handen och behöva skriva skiten ur mig tills tiden också stannar och konserveras och rinner av som havsvatten och förlåter mig."

I andra stunder känner jag inte igen min syn på Plath då hon stundtals blir för övertydlig, grov och hatisk. Min enda kritik mot boken är egentligen att berättelsen ibland blir övertydlig och upprepande i Plaths lidande över äktenskapet.

Överlag väljer jag att läsa "Eufori" som en symbol för det kvinnliga författarskapet som får stå i skuggan av det manliga. En symbol för kvinnan som får offra sig för mannens karriär.

Jag rycktes helt klart med i läsningen och det var väldigt intressant som ett fan av Plath att få se henne tolkas "sent" i livet av Cullhed.

[Sintija Meijere · Rating 3 out of 5]

Fikcija par slavenās literātes Silvijas Plātas dzīves pēdējo gadu.
Ar šo grāmatu man bija reālas love-hate attiecības.
Man ļoti patika autores valoda, stils un spēja izlikt uz papīra tik daudz emociju, seksualitāti, pārdzīvojumus un filosofiju. Patika aprakstītā emocionālā sadursme starp būšanu rakstniecei, sievietei, mājsaimniecei un slavena vīra sievai. Lasījās tiešām viegli un aizraujoši.
Bet - esmu jau teikusi, ka man pa dzīvi nenormāli besī "ēteriskās psihopātes" un Plāta bija tieši tāda. Jā, viņa cieta no depresijas, izdarīja pašnāvību 30 gadu vecumā. Palasot wikipēdijā viņas biogrāfiju, daudz kas tapa skaidrs. Un tomēr - ik pēc pāris lpp. man gribējās viņu iepļaukāt.
3,5 ⭐️