En bok för ingen

by Isabella Nilsson

Att vara Ingen och dikta för Ingen är inte den mest kreativt stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig mot, inget att göra avstamp från, inget att knyta an till, inget att sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp om. Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga dödliga - och till deras skara hör faktiskt även nationalskalderna - behöver i regel lite hjälp på traven, något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form.

Brevskrivaren i Isabella Nilssons nya bok låter tankarna löpa fritt och egensinnigt. I dialog med 275 rubriker i Friedrich Nietzsches berömda aforismsamling Den glada vetenskapen dyker hon ner i enskilda författarskap, reflekterar över mänsklighetens egenheter och brottas med sina egna tvångstankar. En bok för Ingen är en bok för alla som någon gång känt sig som en underpresterande övermänniska.

342 pages, Paperback

First published September 1, 2022

Reviews

[Johan Thilander]

Många, för att inte säga de allra flesta av dessa texter och aforismer är rent genialiska, bildade och träffsäkra. Sen finns här en nästan tvångsmässig lustighet som ibland fått mig att stöna och himla med ögonen - men det kanske bara är jag som är tråkmånsen?

[Henrik]

Nilsson skriver personligt utlämnande, lekfullt och allvarligt, vackert, bildat och i alla händelser tänkvärt. Vi är nog många kantstötta, litet trasiga läsare som finner en sorts själsfrändskap i hennes litteratur.

Här finns den sortens språkspel som läsaren sedan tidigare förknippar Isabella Nilsson med. (”Människor som anstränger sig hårt för att inte gå i taket går ofta in i väggen.”) Här finns många fina, ofta mörkt stämningsfulla citat varstans insprängda. (”Livet är ett tillstånd av icke-självmord” säger E.M. Cioran; ”Mitt liv är ingenting som skall mätas” säger Stig Dagerman.) Jag berörs starkt av hennes personliga berättelser om tvångsvård. Kanske allra mest av aforism nr. 186 där hon som barn tror att hon dödat griskultingar genom att mata dem med makaroner och gurkbitar. När hon förstår att kultingarna överlevt människofödan mår hon först bättre. ”Men när veckorna sedan gick och allting stillade sig och blev som vanligt var det ändå något som aldrig mer ville bli helt igen. Plötsligt hade jag kommit till smärtsam insikt om att jag befann mig i världen på nåder. Jag blev lättskrämd och självkritisk. Utvecklade noggranna kontrollsystem och ritualer, aldrig mer ett förhastat beslut eller en oövertänkt rörelse. Kroniskt dåligt samvete. En gång mördare, alltid mördare.” (s. 184)

Jag förhäver mig, men när hon i aforism nr. 136 citerar en passage av Kristoffer Leandoer kan jag betrakta mig som en riktig läsare. Så här skriver han:

Det finns två sorters läsare. Dels de som läser utifrån sin delaktighet i världen, de som vill veta hur man gör saker, hur allting fungerar och hänger ihop, de praktiska läsarna som söker fakta och sammanhang. Dels de riktiga läsarna, de som läser utifrån sin brist på delaktighet i världen, de som läser för att få kompensation och tröst. De som aldrig kan få nog, aldrig kan få riktigt vad de söker, eftersom böcker inte är världen och inte kan erbjuda gemenskap i världen, bara gemenskap utanför världen.

Passagen kommer från Leandoers borgeska roman De försvunna böckernas bibliotek som jag läste för några år sedan. Visst är det förmätet att tala om riktiga läsare, de som läser på det riktiga sättet eller av de riktiga skälen, men jag tillhör ändå den skara läsare som Leandoer kallar för riktig. Jag läser kompensatoriskt för att jag saknar något som livet inte har att ge mig. Hur kan man sakna något som man aldrig haft? Jag vet inte. Kanske har Isabella Nilsson ett svar på den frågan, eftersom hon också sällar sig till de riktiga läsarnas skara — de som i litteraturen söker riktning.

[Julia Eriksson · Rating 3 out of 5]

Betyg: 3,5

Klokt, kul och tillgängligt! Isabella Nilssons texter är som de där smarta pratorna i en podcast som man gillar och önskar att man hade tänkt ut själv.

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 2 out of 5]

Inte min typ av bok tyvärr

[Emanuel · Rating 5 out of 5]

ett bi flyger in
byter strumpor i hast
flyger ut

[Emma Olsson · Rating 3 out of 5]

Reviewed for Swedish Book Review

["Robert Ekberg" · Rating 4 out of 5]

Att i ena stunden citera bernt erikson för att i nästa kurtisera med povelsk flugighet är ju svårt att hata. Fast frågan är hur väsensskilt det är. Det enda som egentligen går att störa sig på är den omedvetna fånigheten; det malmstenska lull-lull-lallet samt den medvetna fånigheten; det malmstenska lull-lull-lallet.

[Andreas Möss · Rating 4 out of 5]

I picked up this book in the local library without having heard a single word about it beforehand. The concept peaked my interest, and it seemed interesting and resonated with something I've been working on too. The book reads a little bit like aphorisms, and sometimes inspired by Emil Cioran, and a bit like a poetic diary and observations where someone has collected their best bits, and tried to make mosaic of them.

Isabella Nilsson talks a lot about Nietzsche, and I guess the parts where his (and Nietzscheans) misogyny comes closest it's get's weird and interesting. I'm don't get why women would get into Nietzsche. There's a lot other authors and philosophers, like Houellebecq, Kierkegaard and so on. It's sometimes nice to read, but I often didn't follow her fuzzy logic. Sometimes she replaces depth with snappy little sentences, which made me go "hmm", but fine. I can like aphorisms in small dosages, but it also becomes a bit too navel gazing for me too sometimes, even Cioran feels that way to me sometimes, and this book bordered to it as well, but in the end I still pretty much liked "En bok för ingen".

[Mina Widding · Rating 4 out of 5]

Ångestaforismer och galghumor/svart humor kring tvångstankar, anorexia nervosa och depression, framskrivna i dialog med otalig litteratur, som överlevnadsskrivande. "Brev", ibland som korta iakttagelser eller en ordvits, ibland längre miniessäer (en oxymoron?), och bara ibland ett tilltal till ett du, som den tänkta brevmottagaren. Inspirerande, igenkännande, medkännande, tragikomiskt.

[Christian Swensson · Rating 4 out of 5]

Märklig bok, ingen roman. Många träffsäkra iakttagelser. Underfundig.