I år skulle det svenska rasbiologiska institutet ha fyllt hundra år. Om det hade funnits kvar. Det lades ned 1958 och med tiden har en rad felaktigheter och missförstånd kommit att prägla dess eftermäle.
Sverige var ett av de länder där detta tänkande fick fäste ? Vad man än kan höra var landet inte först och inte värst, men vi har ansvar för vår egen historia och de spår som lever kvar. Ola Larsmo följer upp framgångarna med förra årets Tio lektioner i svensk historia och fortsätter att vända på stenar i det svenska historiemedvetandet. Det är intressant att se hur rasbiologin växer fram. Men också hur värderingarna sedan ändrades och en demokratisk humanism växte fram. Om vi ska kunna välja rätt väg i framtiden måste vi också veta var vi kommer ifrån.
Det här är enastående bra bok och en enastående viktig bok. Larsmo skriver på en effektiv och njutsam prosa, det märks att han är skönlitterär författare. Genom sin detaljerade kunskap i ämnet skriver han fram hela den komplexa historia som rasbiologin och steriliseringarna var samtidigt som han slår sönder moderna och högst politiserade myter om dessa företeelser. Boken är ett kunskapsmässigt ljus i ett politiskt mörker och avslutas med an appell om demokrati, människovärde och vikten av kunskap. Detta är en bok alla ska läsa.
Jodå, detta är en god, lärorik och lättillgänglig introduktion till rasbiologin i Sverige och världen. I jämförelse med den strålande lilla föregångaren "Tio lektioner i svensk historia" uppfattade jag det dock som att Larsmo inte fullt ut fick bästa ordning på den expanderade framställningen i denna sin elfte, mycket mer omfattande "lektion". Boken känns bitvis en aning stökig i (det förvisso faktaspäckade och engagera(n)de) kringhoppandet, och den har ganska många upprepningar. Ett bättre redaktörskap hade kanske kunnat renodla stringensen och klarheten, och definitivt kunde en del små skrivfel ha städats bort.