What do you think?
Rate this book
D e kroniskt
»Det kan verka som att allt gått i lås. Terapin har hjälpt. Man träffar en bra man. Får barn. Man blir rik. Man blir lycklig.
Först var man dålig sedan blir man bra.
Jag kan beskriva livet som i Amazing Grace. Jag var tappad. Nu är jag funnen. Även om det också är sant är du kvar. Det river i mig.«
D e kroniskt handlar om kroppen som valuta. Om tid som går baklänges. Ungdomens idioti. Berättelsens joddlande tjatter. Kärnfamiljens dörrar. Jordplattorna som rör sig. En amputerad arm som slänger en rosa blomma i en pöl i en parallell verklighet. Att äga en pundare, men ingen annan. Palmes chilenare. Klonade uskor. Barnet som styr världen. I smyg.
I korridorerna på Huddinge sjukhus, dödsljungen på Järva, knarkrondellen i Malmö skriver Caroline Ringskog Ferrada-Noli smärtans genealogi.
Först var man dålig sedan blir man bra.
Jag kan beskriva livet som i Amazing Grace. Jag var tappad. Nu är jag funnen. Även om det också är sant är du kvar. Det river i mig.«
D e kroniskt handlar om kroppen som valuta. Om tid som går baklänges. Ungdomens idioti. Berättelsens joddlande tjatter. Kärnfamiljens dörrar. Jordplattorna som rör sig. En amputerad arm som slänger en rosa blomma i en pöl i en parallell verklighet. Att äga en pundare, men ingen annan. Palmes chilenare. Klonade uskor. Barnet som styr världen. I smyg.
I korridorerna på Huddinge sjukhus, dödsljungen på Järva, knarkrondellen i Malmö skriver Caroline Ringskog Ferrada-Noli smärtans genealogi.
425 pages, Hardcover
Published September 21, 2022
146 people are currently reading
1445 people want to read
About the author
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
8 books100 followersCaroline Ringskog Ferrada-Noli romandebuterade med "Naturen" 2009. 2016 kom boken "Kära Liv och Caroline" baserad på podcasten En varg söker sin pod som hon har tillsammans med Liv Strömquist. Caroline är utbildad på DI och har skrivit och regisserat serien Juicebaren.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 142 reviews
November 1, 2022
Jag brukar beskriva och tagga en bok som humoristisk om det är författarens intention och om jag skrattar minst en gång. Men efter att ha läst D e kroniskt krävs kalibrering, humoristisk litteratur får en ny innebörd. Jag visste inte att böcker kunde vara så här roliga. Författaren ställer mörkret på scenen för läsaren att sardoniskt skratta åt. När jag inte småskrattar gapskrattar jag alltså åt… eh döden. För det är temat här. Att det var möjligt? Förmodligen bara CRFN – Sveriges roligaste geni, som kan förpacka existentiell skit så snillrikt.
”…en kort kvinna med långt brunt hår, men med fem centimeter vita hårstrån, likt ett påskägg ombundet med en präktig rosett, en sån som Madicken hade i håret, fast runt skallen, som hos en påssjuk, en käklinje som horisonten över havet en disig dag, finns det en horisont? – ett öga där ett blodkärl löpte, en röst som en tjäders…”
Så beskriver hon sig själv, Anne. Anne är fyrtio och har ångest, latinamerikanskt ursprung och två döttrar. Hon är författare, gift och har två bröder varav en är död. Ni fattar, författaren har typ skrivit om sig själv, fast i en parallell värld. Det är modigt att dikta fram en protagonist så lik en själv, och det är väl därför det blir enormt bra. Nu tänker jag dock tvinga mig att släppa huruvida Annes liv överensstämmer med CRFNs och låta texten tala i egen rätt. Det gör den nämligen med bravur.
”Som gravid var jag skyldig samhället en ursäkt då jag successivt hade slutat bidra till det. Jag konsumerade varken upplevelser eller varor.” […] Innan hade jag dragit mitt strå till stacken med att lysa upp ett rum, le åt en busschaufför, göra några gubbar kåta.”
Anne är förmodligen inte helt enkel att gilla, svårast är det nog för henne själv. Jag började älska henne i samma stund som hon etiketterar sjukgymnasten hora. (Jag är sjukgymnast.) ”’Hur mycket väger du’, frågade sjukgymnasten utan att låtsas om att hon var en gränslös hora. Hon stod bredbent i marinblå byxor och piké.” Anne berättar för oss allt vad människan är (därför används ordet äckligt ofta). Hon förkroppsligar den motsägelsefulla, fåfänga och ofullkomliga människan som håller på och kämpar så mycket, mest mot den utmätta tiden.
Anne önskar sig en eltandborste för att hon vill vara en sådan som önskar sig en eltandborste, men blir förtvivlad när hon får en. Ha ha! Hon vill att hennes partner (enligt ideal) ska se hennes riktiga jag och inte stirra sig blind på banala jävla önskelistor. Den kroniska smärtan är sorgen som Anne gömt undan men som tvingar sig till ett uttryck. Hon lever i en verklighet som göder smärtan. Ett samhälle som vägrar benämna mörkret rår heller inte på att bekämpa det.
”Tyvärr, eller vad man ska säga, så styrs inte livet av individen. Livet styrs av tiden (kronos). För enkelhetens skull kan vi kalla tiden döden.”
Det är en fragmentarisk, brutal och underhållande skrift som man läser och njuter av för dess egen skull. Inte för att komma fram till slutet, inte för att få reda på egentligen någonting. Man vet redan vad det rör sig om; vi lever nu sen är vi döda. Det finns en liten handling som börjar med att Anne söker vård för sin kroniska smärta. Men mestadels består boken av korta essäliknande avsnitt, inre monologer som avhandlar minnen från ungdomen som flytt, analyser av vår samtid, vad det är att vara människa och varför det gör ont. Det här är finaste litteratur, det är hantverk och kunnande det vill säga konst. Det är relevant, för Sverige i tiden, originellt, imponerande och fascinerande, det väcker tankar och känslor och det vidgar min värld.
Språket är dynamiskt, ofta intelligent och intellektuellt, ömsom vardagligt, ömsom fult. Prosan är präglad av realism, regelbrott, engelska ord och talspråk. Med en imponerande fingertoppskänsla lyckas hon utstråla både kaxighet och ödmjukhet. Hon håller modaliteten nere och komplexiteten uppe bland annat genom att skriva påståenden men avsluta med frågetecken. ”Mögel har en höstlig kvalitet?” ”Uttalandet av viljan var en motståndshandling?” Hon är som en mix av Ottessa Moshfegh och Michel Houellebecq med sin svarta humor och skarpa blick för samtidens detaljer som bottnar i maktstrukturer kopplade till ras, klass och kön. Alla tre går i samma koppel av existentiell filosofi. CRFN förenklar ingenting vilket gör att saker är på fler sätt samtidigt och ofta med ett visst mått av oklarhet.
”Hon var en öppen spis i andra människors liv, men en öppen spis är inte till för sig själv. Den är till någons tjänst. Jag vill inte att det skulle vara så. Men det var så. Det fick mig att vilja dö. Eftersom det inte var socialt accepterat med självmord hade jag utvecklat kronisk smärta utan egentlig orsak som det stod i mina journaler. Så extremt typiskt tjejer.”
Jag har tidigare – högst mediokert förstår jag nu – resonerat kring fyrtioårskrisen, här och här. I D e kroniskt reder CRFN ut och försvarar begreppet. Problemet tycks ligga i att först är man ung med en verklighet att förhålla sig till, som ska bli bättre sen. Man är någon form av idealist, vissa lyckliga nog att hoppas, man tror på en framtid som skiljer sig stort från föräldrarnas leverne. Att man går på en utstakad väg mot sitt eget mediokra livsöde, fattar man inte. Förrän man blir fyrtio. ”Som om livet när jag blint skapade det själv, blev en likadan version av det jag redan visste.” Nu inser man att man själv är en sådan människa som äcklat en. Man är trött, tråkig, fet, ful och ointressant, man är sin mamma tyngd under ansvar för andra. Som ung lever man i en lögn som man i medelåldern genomskådar. Det är nu för sent för något annat, och för sent för att skylla på andra. Man inser att ens egen vilja kunde haft betydelse om man förstått att uttala den. Dessutom eftersom Anne är kvinna förlorar hon sin funktion som erotiskt subjekt och objekt. Den kvinnliga kroppens förfall tar inte sällan stora kliv framåt i på grund av graviditet. Man fattar att döden inte är något som ännu ska hända, utan att den händer nu hela tiden.
”Vi var så stora att vi kunde beställa öl och så mycket barn att inte bli deprimerade av det.”
Jag tror att CRFN kan vara min generations röst. Hon beskriver åttiotalisterna som världsfrånvända, vi är summan av dekadens. Vi blev unga i en tid då bortförhandlandet av kärlek höll på för fullt. Beroende och känslor skrämmer oss. Vi har inget minne av krig. ”Våra föräldrar är livsförkastande boomers som ägde världen. Inget berörde oss. Vi behövde inget. Vi hade ingen fantasi att förstå lidande, varken bakåt eller framåt.” Vi skapade oss en framtid utan botten. Vi är passiva, saknar doktrin, suger på att säga vad vi vill. Vi pratar om att vi behöver köpa saker, skilja oss, starta företag, resa etcetera. Att vilja något är att ta en risk och en form av ansvar. Vi lever i en porrskadad, ytlig, rasistisk, patriarkal och klassindelad värld. Botox är en väg bort. Vi sätter upp konvexa bänkar så att hemlösa tippar av. Vi har teknik så att vi kan välja att behålla eller abortera foster med downs syndrom. Men vi tipsar varandra gärna om alla psykologer som kan komma till undsättning. ”Psykologi är kvinnans sanning. […] Allt är ditt fel. Kroppens dysfunktion är språket för det.”
”Att gå i terapi var att sminka sig jättelänge.”
”Ingen hade hållit på med kristaller och skit om det hade funnits vård för kvinnor. […] På självmord och kristall väljer man kristall. […] När SSRI:n inte hjälper den här vändan heller är steget försvinnande litet från att rådfråga kaffesump på frågan som är kan det här vara livet.”
Jag ska försöka hejda mig nu, men vill bara avslutningsvis lyfta hur smart hon skriver om aerobics som en förberedelse för något annat och inte en sport i egen rätt. Aerobics handlar om att rusta inför kärlek, i den finns ett löfte om framtiden. Den här boken är värd att läsa bara för hur hon sågar Amelie från Montmartre. Och sist men icke minst. Hon skriver om SEX OCH BRÖSTMJÖLK I SAMMA SITUATION. Äntligen! Har länge stört mig på dess frånvaro, lever vi i ett porrsamhälle eller inte liksom? Vredens druvor bjöd på del ett för snart ett sekel sedan. Först nu kom del två.
Ge nu den här extremrealistiska satiren en chans, eller två. Rörig ordsallad säger någon (snälla läs i alla fall avsnitt 99 och 118 och 142 innan ni ger upp). Det är möjligt, men uppfyller ändå mitt maxantal av fem stjärnor flera gånger om. Det här är en bok att köpa, läsa, stryka under i och läsa igen. Det här är ett konstverk. Jag ska fanimig rama in den.
”…en kort kvinna med långt brunt hår, men med fem centimeter vita hårstrån, likt ett påskägg ombundet med en präktig rosett, en sån som Madicken hade i håret, fast runt skallen, som hos en påssjuk, en käklinje som horisonten över havet en disig dag, finns det en horisont? – ett öga där ett blodkärl löpte, en röst som en tjäders…”
Så beskriver hon sig själv, Anne. Anne är fyrtio och har ångest, latinamerikanskt ursprung och två döttrar. Hon är författare, gift och har två bröder varav en är död. Ni fattar, författaren har typ skrivit om sig själv, fast i en parallell värld. Det är modigt att dikta fram en protagonist så lik en själv, och det är väl därför det blir enormt bra. Nu tänker jag dock tvinga mig att släppa huruvida Annes liv överensstämmer med CRFNs och låta texten tala i egen rätt. Det gör den nämligen med bravur.
”Som gravid var jag skyldig samhället en ursäkt då jag successivt hade slutat bidra till det. Jag konsumerade varken upplevelser eller varor.” […] Innan hade jag dragit mitt strå till stacken med att lysa upp ett rum, le åt en busschaufför, göra några gubbar kåta.”
Anne är förmodligen inte helt enkel att gilla, svårast är det nog för henne själv. Jag började älska henne i samma stund som hon etiketterar sjukgymnasten hora. (Jag är sjukgymnast.) ”’Hur mycket väger du’, frågade sjukgymnasten utan att låtsas om att hon var en gränslös hora. Hon stod bredbent i marinblå byxor och piké.” Anne berättar för oss allt vad människan är (därför används ordet äckligt ofta). Hon förkroppsligar den motsägelsefulla, fåfänga och ofullkomliga människan som håller på och kämpar så mycket, mest mot den utmätta tiden.
Anne önskar sig en eltandborste för att hon vill vara en sådan som önskar sig en eltandborste, men blir förtvivlad när hon får en. Ha ha! Hon vill att hennes partner (enligt ideal) ska se hennes riktiga jag och inte stirra sig blind på banala jävla önskelistor. Den kroniska smärtan är sorgen som Anne gömt undan men som tvingar sig till ett uttryck. Hon lever i en verklighet som göder smärtan. Ett samhälle som vägrar benämna mörkret rår heller inte på att bekämpa det.
”Tyvärr, eller vad man ska säga, så styrs inte livet av individen. Livet styrs av tiden (kronos). För enkelhetens skull kan vi kalla tiden döden.”
Det är en fragmentarisk, brutal och underhållande skrift som man läser och njuter av för dess egen skull. Inte för att komma fram till slutet, inte för att få reda på egentligen någonting. Man vet redan vad det rör sig om; vi lever nu sen är vi döda. Det finns en liten handling som börjar med att Anne söker vård för sin kroniska smärta. Men mestadels består boken av korta essäliknande avsnitt, inre monologer som avhandlar minnen från ungdomen som flytt, analyser av vår samtid, vad det är att vara människa och varför det gör ont. Det här är finaste litteratur, det är hantverk och kunnande det vill säga konst. Det är relevant, för Sverige i tiden, originellt, imponerande och fascinerande, det väcker tankar och känslor och det vidgar min värld.
Språket är dynamiskt, ofta intelligent och intellektuellt, ömsom vardagligt, ömsom fult. Prosan är präglad av realism, regelbrott, engelska ord och talspråk. Med en imponerande fingertoppskänsla lyckas hon utstråla både kaxighet och ödmjukhet. Hon håller modaliteten nere och komplexiteten uppe bland annat genom att skriva påståenden men avsluta med frågetecken. ”Mögel har en höstlig kvalitet?” ”Uttalandet av viljan var en motståndshandling?” Hon är som en mix av Ottessa Moshfegh och Michel Houellebecq med sin svarta humor och skarpa blick för samtidens detaljer som bottnar i maktstrukturer kopplade till ras, klass och kön. Alla tre går i samma koppel av existentiell filosofi. CRFN förenklar ingenting vilket gör att saker är på fler sätt samtidigt och ofta med ett visst mått av oklarhet.
”Hon var en öppen spis i andra människors liv, men en öppen spis är inte till för sig själv. Den är till någons tjänst. Jag vill inte att det skulle vara så. Men det var så. Det fick mig att vilja dö. Eftersom det inte var socialt accepterat med självmord hade jag utvecklat kronisk smärta utan egentlig orsak som det stod i mina journaler. Så extremt typiskt tjejer.”
Jag har tidigare – högst mediokert förstår jag nu – resonerat kring fyrtioårskrisen, här och här. I D e kroniskt reder CRFN ut och försvarar begreppet. Problemet tycks ligga i att först är man ung med en verklighet att förhålla sig till, som ska bli bättre sen. Man är någon form av idealist, vissa lyckliga nog att hoppas, man tror på en framtid som skiljer sig stort från föräldrarnas leverne. Att man går på en utstakad väg mot sitt eget mediokra livsöde, fattar man inte. Förrän man blir fyrtio. ”Som om livet när jag blint skapade det själv, blev en likadan version av det jag redan visste.” Nu inser man att man själv är en sådan människa som äcklat en. Man är trött, tråkig, fet, ful och ointressant, man är sin mamma tyngd under ansvar för andra. Som ung lever man i en lögn som man i medelåldern genomskådar. Det är nu för sent för något annat, och för sent för att skylla på andra. Man inser att ens egen vilja kunde haft betydelse om man förstått att uttala den. Dessutom eftersom Anne är kvinna förlorar hon sin funktion som erotiskt subjekt och objekt. Den kvinnliga kroppens förfall tar inte sällan stora kliv framåt i på grund av graviditet. Man fattar att döden inte är något som ännu ska hända, utan att den händer nu hela tiden.
”Vi var så stora att vi kunde beställa öl och så mycket barn att inte bli deprimerade av det.”
Jag tror att CRFN kan vara min generations röst. Hon beskriver åttiotalisterna som världsfrånvända, vi är summan av dekadens. Vi blev unga i en tid då bortförhandlandet av kärlek höll på för fullt. Beroende och känslor skrämmer oss. Vi har inget minne av krig. ”Våra föräldrar är livsförkastande boomers som ägde världen. Inget berörde oss. Vi behövde inget. Vi hade ingen fantasi att förstå lidande, varken bakåt eller framåt.” Vi skapade oss en framtid utan botten. Vi är passiva, saknar doktrin, suger på att säga vad vi vill. Vi pratar om att vi behöver köpa saker, skilja oss, starta företag, resa etcetera. Att vilja något är att ta en risk och en form av ansvar. Vi lever i en porrskadad, ytlig, rasistisk, patriarkal och klassindelad värld. Botox är en väg bort. Vi sätter upp konvexa bänkar så att hemlösa tippar av. Vi har teknik så att vi kan välja att behålla eller abortera foster med downs syndrom. Men vi tipsar varandra gärna om alla psykologer som kan komma till undsättning. ”Psykologi är kvinnans sanning. […] Allt är ditt fel. Kroppens dysfunktion är språket för det.”
”Att gå i terapi var att sminka sig jättelänge.”
”Ingen hade hållit på med kristaller och skit om det hade funnits vård för kvinnor. […] På självmord och kristall väljer man kristall. […] När SSRI:n inte hjälper den här vändan heller är steget försvinnande litet från att rådfråga kaffesump på frågan som är kan det här vara livet.”
Jag ska försöka hejda mig nu, men vill bara avslutningsvis lyfta hur smart hon skriver om aerobics som en förberedelse för något annat och inte en sport i egen rätt. Aerobics handlar om att rusta inför kärlek, i den finns ett löfte om framtiden. Den här boken är värd att läsa bara för hur hon sågar Amelie från Montmartre. Och sist men icke minst. Hon skriver om SEX OCH BRÖSTMJÖLK I SAMMA SITUATION. Äntligen! Har länge stört mig på dess frånvaro, lever vi i ett porrsamhälle eller inte liksom? Vredens druvor bjöd på del ett för snart ett sekel sedan. Först nu kom del två.
Ge nu den här extremrealistiska satiren en chans, eller två. Rörig ordsallad säger någon (snälla läs i alla fall avsnitt 99 och 118 och 142 innan ni ger upp). Det är möjligt, men uppfyller ändå mitt maxantal av fem stjärnor flera gånger om. Det här är en bok att köpa, läsa, stryka under i och läsa igen. Det här är ett konstverk. Jag ska fanimig rama in den.
January 2, 2023
Slarvigt tänkt, slarvigt skriven, slarvigt utförd, slarvigt korrad.
Känns som att den gick direkt från ett första utkast till publicering? Som att CRFN som varumärke är en fribiljett till publicering, trots att det hon krystat fram är ingenting förutom föraktfulla och typ lite tonårsaktiga reflektioner staplade på varandra? Dessutom blandar hon engelska och svenska på ett töntigt sätt, hon pallar inte böja ord rätt, vissa meningar är oförståeliga pga slarvfel, ett stycke dyker upp två gånger direkt efter varandra?
Tröttsamt med alla dessa böcker om personer som skriver, skrivna av personer som skriver. Måste vi verkligen ha en sån bok till?? Tar fantasin slut där?? Finns inte andra berättelser?? Och boken har inte ens en handling, kallar sig ändå skönlitterär?
Också tröttsamt med hur mycket Anne/CRFN ser ner på andra, framförallt personer som är äldre och tjocka och har mage att försöka vara erotiska. Känner bara: sorgligt att ha CRFNs världsbild, glad att den inte är min.
Känns som att den gick direkt från ett första utkast till publicering? Som att CRFN som varumärke är en fribiljett till publicering, trots att det hon krystat fram är ingenting förutom föraktfulla och typ lite tonårsaktiga reflektioner staplade på varandra? Dessutom blandar hon engelska och svenska på ett töntigt sätt, hon pallar inte böja ord rätt, vissa meningar är oförståeliga pga slarvfel, ett stycke dyker upp två gånger direkt efter varandra?
Tröttsamt med alla dessa böcker om personer som skriver, skrivna av personer som skriver. Måste vi verkligen ha en sån bok till?? Tar fantasin slut där?? Finns inte andra berättelser?? Och boken har inte ens en handling, kallar sig ändå skönlitterär?
Också tröttsamt med hur mycket Anne/CRFN ser ner på andra, framförallt personer som är äldre och tjocka och har mage att försöka vara erotiska. Känner bara: sorgligt att ha CRFNs världsbild, glad att den inte är min.
January 8, 2023
Den här boken tar över mig med en sjuk kraft som inte riktigt går att beskriva. Man läser en mening, MÅSTE läsa en till - och en till - och en till. Och så helt plötsligt har man slukat hela boken och strukit under fraser på var och varannan sida. Skärpan i texten är oerhörd. Här kommer ett urval, bear with me:
1. ”Jag hade vakat över barnen flera nätter i rad. Deras astma gets me every time. Det låter som om de inte kan andas?” (72)
3. ”Jag har inga moraliska saker att säga om kokainet. Jag kan för lite om marknaden. Min känsla är att det kanske inte är superekologiskt?” (111)
4. Jag menar inte att låta som en förnumstig liten f, men det är pengar, inte ålder, som avgör om man har ett bra liv. Förlåt, men det är klass. I mean, åttioåringar jag känner åker jorden runt.” (136)
5. ”De med namn lätta att uttala stänger dörren om sig hos sina föräldrar. Man öppnas och stängs och de traskar omkring som om världen vore deras, vilket den är.” (143)
6. ”Första gången jag träffade Jonathan visste jag att han skulle förstöra mitt liv. Jag kunde bara inte räkna ut hur. Nu vet jag att det är definitionen av kärlek. Det är inte ens en negativ beskrivning. Utan det är kärlek. Även den lyckliga. Den dödar en.” (169)
Tonen i denna bok är otrolig. Språket så närvarande och igenkännande. Talspråk, engelska ord blandas med svenska, korta meningar, frågetecken här och var. CRFN är också komiker? Hon beskriver en ganska vedervärdig vardag: kronisk smärta, abort, rasism och älskar hon verkligen sin man? Men med kärlek, humor och värme, med nästintill vördnad berättas varje fragment ur huvudpersonens vardag. För boken är upplagd på det sättet, korta och ibland längre kapitel, spillror av ett liv. Ibland hänger kapitlen ihop men ofta inte alls. Men ändock vilken jäkla bra röd tråd!!! Vissa teman är återkommande: rasismen beskrivs utifrån hennes egna och andras upplevelser, hur rasismen kan ligga osynlig/synlig mitt i vardagen och hur hon ibland idag kan vara rasist själv. Hon berättar om personer i sitt liv (inte minst alla grannar i Aspudden) och hur hon förhåller sig till dem. Tänkte ni också på att rädslan för att bli våldtagen är återkommande? Men beskrivs bara som i förbifarten. Sådär som det är på RIKTIGT, det som blivit vardag för i princip alla kvinnor idag. Huvudpersonen Anne är väl inte den härligaste, men visst är hon som vi? Det är verkligen en bok om smärta, både fysisk och psykisk. Hur alla händelser gör en till den man är (på gott och ont), hur smärtan från ens tidigare år ligger kvar och trycker på, pyser ut. Slutligen skriver CRFN så träffsäkert underbart om klass, inte minst utifrån hur hon själv är en del av dagens klassystem och hur hennes barndom präglades av en låg klass och elände.
ÄLSKAR språket. Beundrar språket. Det är inte Svenska akademin men fan så bra det är. Jag vill skriva sådär. Jag vill få fram det hon får fram. Jag mår på så många olika sätt när jag läser den här boken. Känner smärtan, skrattar högt, gråter en skvätt. Ge oss fler sådana här böcker. Låt CRFN skriva mer och mer och mer. TACK för detta.
1. ”Jag hade vakat över barnen flera nätter i rad. Deras astma gets me every time. Det låter som om de inte kan andas?” (72)
3. ”Jag har inga moraliska saker att säga om kokainet. Jag kan för lite om marknaden. Min känsla är att det kanske inte är superekologiskt?” (111)
4. Jag menar inte att låta som en förnumstig liten f, men det är pengar, inte ålder, som avgör om man har ett bra liv. Förlåt, men det är klass. I mean, åttioåringar jag känner åker jorden runt.” (136)
5. ”De med namn lätta att uttala stänger dörren om sig hos sina föräldrar. Man öppnas och stängs och de traskar omkring som om världen vore deras, vilket den är.” (143)
6. ”Första gången jag träffade Jonathan visste jag att han skulle förstöra mitt liv. Jag kunde bara inte räkna ut hur. Nu vet jag att det är definitionen av kärlek. Det är inte ens en negativ beskrivning. Utan det är kärlek. Även den lyckliga. Den dödar en.” (169)
Tonen i denna bok är otrolig. Språket så närvarande och igenkännande. Talspråk, engelska ord blandas med svenska, korta meningar, frågetecken här och var. CRFN är också komiker? Hon beskriver en ganska vedervärdig vardag: kronisk smärta, abort, rasism och älskar hon verkligen sin man? Men med kärlek, humor och värme, med nästintill vördnad berättas varje fragment ur huvudpersonens vardag. För boken är upplagd på det sättet, korta och ibland längre kapitel, spillror av ett liv. Ibland hänger kapitlen ihop men ofta inte alls. Men ändock vilken jäkla bra röd tråd!!! Vissa teman är återkommande: rasismen beskrivs utifrån hennes egna och andras upplevelser, hur rasismen kan ligga osynlig/synlig mitt i vardagen och hur hon ibland idag kan vara rasist själv. Hon berättar om personer i sitt liv (inte minst alla grannar i Aspudden) och hur hon förhåller sig till dem. Tänkte ni också på att rädslan för att bli våldtagen är återkommande? Men beskrivs bara som i förbifarten. Sådär som det är på RIKTIGT, det som blivit vardag för i princip alla kvinnor idag. Huvudpersonen Anne är väl inte den härligaste, men visst är hon som vi? Det är verkligen en bok om smärta, både fysisk och psykisk. Hur alla händelser gör en till den man är (på gott och ont), hur smärtan från ens tidigare år ligger kvar och trycker på, pyser ut. Slutligen skriver CRFN så träffsäkert underbart om klass, inte minst utifrån hur hon själv är en del av dagens klassystem och hur hennes barndom präglades av en låg klass och elände.
ÄLSKAR språket. Beundrar språket. Det är inte Svenska akademin men fan så bra det är. Jag vill skriva sådär. Jag vill få fram det hon får fram. Jag mår på så många olika sätt när jag läser den här boken. Känner smärtan, skrattar högt, gråter en skvätt. Ge oss fler sådana här böcker. Låt CRFN skriva mer och mer och mer. TACK för detta.
October 16, 2022
Så svårt att tycka nått om den här?
Ok jag testar.
Har man lyssnat på EVSSP så känner man liksom igen sig, har man läst Naturen känner man igen sig, den här hade kunnat heta Naturen två för det känns typ som att det är samma berättare.
Det här är en bok i genren kvinna som mår piss i storstan, men hon har blivit 40.
Hon söker för kronisk smärta, men var sitter smärtan egentligen? I kroppen, sammhällskroppen eller hjärnan?
Det handlar om smärtan, sorgen, klassen, rasismen, kärleken, minnet, samhället, metoo.
Ibland är det otroligt bra men det är lite för långt och lite för mycket av allt, som att författaren vill få in exakt allt som är samhället. En blandning av dagbok, essä, samhällsanalys utan tydlig struktur eller kronologi, vi befinner oss överallt: inne i huvudet på jaget, då och nu, på Östermalm, i Skåne. Blicken är vass, intelligent och hon förenklar ingenting, tar inte hänsyn till läsaren.
Det handlar liksom inte om att jag "inte gillar" berättarjaget, nej nej, jag älskar ju en mångfacetterad och verklig karaktär, och här stryker jaget verkligen inte läsaren medhårs.
Jag gillar det samtidigt som jag hatar det eftersom texten ibland går mig över huvudet och jag känner mig korkad.
D e kroniskt kan mycket väl bli en generationsroman för 80-talisterna.
Ok jag testar.
Har man lyssnat på EVSSP så känner man liksom igen sig, har man läst Naturen känner man igen sig, den här hade kunnat heta Naturen två för det känns typ som att det är samma berättare.
Det här är en bok i genren kvinna som mår piss i storstan, men hon har blivit 40.
Hon söker för kronisk smärta, men var sitter smärtan egentligen? I kroppen, sammhällskroppen eller hjärnan?
Det handlar om smärtan, sorgen, klassen, rasismen, kärleken, minnet, samhället, metoo.
Ibland är det otroligt bra men det är lite för långt och lite för mycket av allt, som att författaren vill få in exakt allt som är samhället. En blandning av dagbok, essä, samhällsanalys utan tydlig struktur eller kronologi, vi befinner oss överallt: inne i huvudet på jaget, då och nu, på Östermalm, i Skåne. Blicken är vass, intelligent och hon förenklar ingenting, tar inte hänsyn till läsaren.
Det handlar liksom inte om att jag "inte gillar" berättarjaget, nej nej, jag älskar ju en mångfacetterad och verklig karaktär, och här stryker jaget verkligen inte läsaren medhårs.
Jag gillar det samtidigt som jag hatar det eftersom texten ibland går mig över huvudet och jag känner mig korkad.
D e kroniskt kan mycket väl bli en generationsroman för 80-talisterna.
January 9, 2023
D e korrfel
December 4, 2022
Den kräver sin läsare. Ge den en chans, fortsätt läsa. Lova att ge den en chans.
Språket är fragmentariskt. Ibland skitigt, ibland rent. Det är svengelska. Slang. Talspråk. Ibland onödigt detaljerat. Genomtänkt. Ogenomtänkt. Unikt. Och bara så vackert.
Det ytligaste ytligaste avhandlas. Om vikt och utseende. Det blonda smala idealet som en röd tråd genom hela boken. Och så plötsligt, en djupdykning rakt ner i det cyniska bottenlösa.
Att inte vilja umgås med en gammal bekant som fått en sjukdom. Känna blä inför det. Hon skriver det: blä. Det är vämjeligt.
Jaget har ont i kroppen. Springer hos otaliga läkare för att bli av med smärtan. En kväll ber hon sambon om ryggmassage. Utan förvarning för han plötsligt in ett finger i henne.
På innergården i Aspudden tassar grannar runt varandra. Alla fullt medvetna om hierarkierna. Svenska Akademiens ordförande står högst i rang och umgänget är en dans i att finna sin plats.
Man tvingas stirra på det allra fulaste i oss, rakt in i vitögat. Det är modigt skrivet.
Jag fattar inte om tanken är att den här berättelsen ska få oss att skratta eller gråta? Jag gör båda men skrattar mest. Så skruvat.
Resonemang kring etnicitet och utseende är återkommande. Även existensiella funderingar, om Jesus, kulturellt kapital, hierarkier och maktstrukturer. Kändisskap, status, klass, rasism. Det politiska finns i varje ord.
Det är mörkt. Eller nä, det är normalt. D e kroniskt. Jag tror det här är en milstolpe i den nordiska litterära postmodernismen. Den kommer analyseras av forskare och litteraturvetare och ses som ett skyltfönster för vår tid. Jag är frustrerad. Varför har den här boken inte fått mer uppmärksamhet? 426 sidor guld.
Språket är fragmentariskt. Ibland skitigt, ibland rent. Det är svengelska. Slang. Talspråk. Ibland onödigt detaljerat. Genomtänkt. Ogenomtänkt. Unikt. Och bara så vackert.
Det ytligaste ytligaste avhandlas. Om vikt och utseende. Det blonda smala idealet som en röd tråd genom hela boken. Och så plötsligt, en djupdykning rakt ner i det cyniska bottenlösa.
Att inte vilja umgås med en gammal bekant som fått en sjukdom. Känna blä inför det. Hon skriver det: blä. Det är vämjeligt.
Jaget har ont i kroppen. Springer hos otaliga läkare för att bli av med smärtan. En kväll ber hon sambon om ryggmassage. Utan förvarning för han plötsligt in ett finger i henne.
På innergården i Aspudden tassar grannar runt varandra. Alla fullt medvetna om hierarkierna. Svenska Akademiens ordförande står högst i rang och umgänget är en dans i att finna sin plats.
Man tvingas stirra på det allra fulaste i oss, rakt in i vitögat. Det är modigt skrivet.
Jag fattar inte om tanken är att den här berättelsen ska få oss att skratta eller gråta? Jag gör båda men skrattar mest. Så skruvat.
Resonemang kring etnicitet och utseende är återkommande. Även existensiella funderingar, om Jesus, kulturellt kapital, hierarkier och maktstrukturer. Kändisskap, status, klass, rasism. Det politiska finns i varje ord.
Det är mörkt. Eller nä, det är normalt. D e kroniskt. Jag tror det här är en milstolpe i den nordiska litterära postmodernismen. Den kommer analyseras av forskare och litteraturvetare och ses som ett skyltfönster för vår tid. Jag är frustrerad. Varför har den här boken inte fått mer uppmärksamhet? 426 sidor guld.
January 31, 2023
Varför måste svensk samtida skönlitteratur vara så jävla intetsägande hela tiden. TRÅKIGT. (Okej, det finns säkert massor med spännande verk därute, men jag är trött trött trött på detta alltför vanligt förekommande fenomen.)
Visst, det fanns emellanåt väldigt tankeväckande formuleringar, och en del intressant bildspråk, men inte så mycket mer.
Att kasta ur sig massa "provokativa" påståenden om vartannat utan att löpa linan ut tillintetgör liksom både intentionen och effekten. Att inte få sitta med en tanke, en fundering, en reflektion, det gör att texten bara känns rörig.
En läsupplevelse som började bra men som slutade med att jag tvingade mig igenom de sista 50 sidorna (till ingen nytta, egentligen).
Romanen hade också behövt en till runda korrläsning.
(Och guuud vad svengelskan gjorde mig irriterad. Skriker medelålderskris på ett väldigt töntigt sätt.)
--
1-2 stjärnor
Visst, det fanns emellanåt väldigt tankeväckande formuleringar, och en del intressant bildspråk, men inte så mycket mer.
Att kasta ur sig massa "provokativa" påståenden om vartannat utan att löpa linan ut tillintetgör liksom både intentionen och effekten. Att inte få sitta med en tanke, en fundering, en reflektion, det gör att texten bara känns rörig.
En läsupplevelse som började bra men som slutade med att jag tvingade mig igenom de sista 50 sidorna (till ingen nytta, egentligen).
Romanen hade också behövt en till runda korrläsning.
(Och guuud vad svengelskan gjorde mig irriterad. Skriker medelålderskris på ett väldigt töntigt sätt.)
--
1-2 stjärnor
July 29, 2023
3,5 minst!! I mina ögon en skarp samtidsskildring med stundtals oerhört starka partier om smärta, kvinnoliv och relationer. Neurotisk och ironisk med massa mörk humor. Språk som kändes uppfriskande, som ett havsbad på Österlen ungefär. Blev ofta chockad och provocerad men gillade det. Vissa partier hade kunnat tas bort, så att pärlorna fått skina.
January 10, 2023
Svår bok att betygsätta. Stundtals gripande läsning men ofta ett konstlat och krystat språk som vill för mycket. Dock en historia jag inte läst förut.
December 29, 2022
Pendlade mellan 3 och 4 stjärnor men den fick 3 pga har hört att CRFN beter sig som en fjortis samt är otrevlig mot servicepersonal. Boken var rolig och obehaglig. Mycket stream of consciousness vilket jag uppskattade. Fylld av slappa spaningar och en del äckligt kroppsligt. Bjöd på några FNISS.
Men nu är frågan…. Hinner jag läsa 59 böcker? Tbc.
Men nu är frågan…. Hinner jag läsa 59 böcker? Tbc.
November 7, 2022
skrattade. lite äcklig.
December 28, 2022
En grötig ström av dystra tankar. Väl paketerade i kraftfulla formuleringar och starkt (ibland grovt) språk.
Är den utlämnande och naken? Jag vet inte, kanske. Imponerande att en bok som är skriven så explicit och öppet, utan att sky detaljer, trots detta verkar ha mest att säga mellan raderna. Det är ganska vackert gjort.
Den är fin i sin fulhet.
Är den utlämnande och naken? Jag vet inte, kanske. Imponerande att en bok som är skriven så explicit och öppet, utan att sky detaljer, trots detta verkar ha mest att säga mellan raderna. Det är ganska vackert gjort.
Den är fin i sin fulhet.
September 29, 2023
Kan inte för mitt liv förstå hypen? Slarvigt, oskönt och spretigt skriven. Känns som att hon desperat försöker skriva unikt men det blir bara krystat och känns inte genuint. Små stunder glimmar berättelsen till men det räddar inte helheten tyvärr.
April 29, 2024
mmmm!!!!! sprang in på biblioteket och lånade denna innan jag ens hade hunnit läsa ut rich boy, så sugen var jag på att läsa mer av henne. och nu undrar jag vrf det tagit mig så lång tid att läsa crfn?? som att jag tänkt att jag antagligen kommer gilla d men bara inte tagit tag i d, kanske varit rätt att det inte skulle vara så bra som jag ville att d skulle va. i början gillade jag denna mindre än rich boy. men den växte verkligen på mig. tyckte hon hade många bra spaningar om, så, ~samhället~. typ det kapitlet om att kvinnor vänder sig till kristaller och tarotkort för att det inte finns vård för kvinnor. hon är ju rolig också, på ett väldigt mörkt sätt, behövde ofta paus o läsa upp nåt kul för närmst sörjande. och, on a more serious note, delen om alexander o våldtäkterna, och abortkapitlena, gick verkligen rakt in. tyckte hon hade skrivit om det jättefint och verkligen nyanserat, hon vågar skriva d som man tänker men inte skulle säga högt. ibland var boken lite virrig, ibland tappade jag bort mig i utläggningar som liksom inte rörde sig framåt så mycket. hade kanske kunnat rensas lite till. därför får den bara 4 stjärnor. men jag tycker läs den!
January 2, 2025
Otrolig.
November 28, 2023
sååå blandade känslor. Delvis rolig och liksom jätte jobbig för hennes samtids skildring är ett laddat vapen mot själen. Jaget är MISERABELT men humant i dess posthumana nihilism. Vad menar jag med det? Jo, allt är skit och ingenting kan bli bra, kronsik smärta är bara i huvet, ätstörda mammor uppfostrar ätstörda barn och man kan skaffa 3 barn tillsammans med mannen man äcklas av. Men vi liksom accepterar det och väljer att vara så här toxsiska som vi är för att världen är inte bättre än så och har aldrig lovat vara det häller. Och det är liksom den nya mänskliga?
Men varför är det typ stavfel i boken?
Men varför är det typ stavfel i boken?
December 9, 2022
Osäker på vad det är som gör att jag inte kunde sluta läsa. Kanske för att läsa den här boken känns som att tjuvlyssna på någons tankar. Osammanhängande, ologiskt och logiskt samtidigt och framförallt ohämmade fria associationer - men ändå fängslande.
December 28, 2022
Jag sveps med av de knivskarpa formuleringarna. De är klara, osentimentala, cyniska. Det visar allt det fula i vår samtid men på ett roligt sätt. Jag känner igen mig hela tiden, jag kan nästan alltid spegla mig i den fulhet som beskrivs. Det gör ont men också gott.
Många tankar känner jag igen från En varg söker sin podd, men här är det kanske ännu mer kondenserat. Det gör sig bra. Det är om det gamla vanliga: klass, etnicitet, att vara kvinna, kändisskap. Om makt och status. Om att bära all livets smärta i kroppen.
Här kommer något som är ovanligt för mig som läsare: jag gillar att det knappt finns någon plot eller handling. Det fragmentariska flödet med sin skärpa är allt i denna bok. Ibland försöker handling ändå smyga sig på och då blir jag irriterad - bort, du hör inte hit! Du är inte relevant här, herr handling. Det är också detta som lite drar ner min känsla för boken.
Många tankar känner jag igen från En varg söker sin podd, men här är det kanske ännu mer kondenserat. Det gör sig bra. Det är om det gamla vanliga: klass, etnicitet, att vara kvinna, kändisskap. Om makt och status. Om att bära all livets smärta i kroppen.
Här kommer något som är ovanligt för mig som läsare: jag gillar att det knappt finns någon plot eller handling. Det fragmentariska flödet med sin skärpa är allt i denna bok. Ibland försöker handling ändå smyga sig på och då blir jag irriterad - bort, du hör inte hit! Du är inte relevant här, herr handling. Det är också detta som lite drar ner min känsla för boken.
January 28, 2023
Ordsallad.
Read
February 3, 2023Nej, nej, nej.
August 2, 2023
Tog lite väl länge att läsa klart denna bok. Stundtals lättläst, stundtals oförståelig. Massa lösa trådar, ingen vidare djupdykning i karaktärerna och saknade budskap. Var initialt positivt inställd till temat om smärta och vissa delar var väldigt berörande men kändes överlag slarvigt skriven.
July 21, 2024
Den här var bra. Känns som att läsa en spanares dagbok, skarp samtidsskildring i kombination med ett språk som känns lite som att det saknats en redaktör. Vilket piggade upp! Kul och mörk på samma gång. @Monika tror att du skulle gilla denna
February 25, 2024
D här va inte en bok för mig?
Känner jag borde ha fattat att en bok med den här titeln inte skulle gå hem???
Det finns en gräns för hur många påståenden som avslutas med frågetecken man orkar läsa, och den gränsen nådde jag redan efter några kapitel.
Känner jag borde ha fattat att en bok med den här titeln inte skulle gå hem???
Det finns en gräns för hur många påståenden som avslutas med frågetecken man orkar läsa, och den gränsen nådde jag redan efter några kapitel.
August 19, 2025
2,5 kanske. På pappret verkligen en bok för mig men hade väldigt svårt för den tbh :( Tycker faktiskt det räcker med meningar som bara är tre ord nu.
March 14, 2023
nästlades in i den här såriga sjuka komiska världen väldigt mycket. hänförd
August 1, 2023
Kanske ändå att boken får 2,5 poäng. Jag är trött på att läsa om självhatande huvudperson som beskriver kroppshat och som inte förändras under berättelsens gång. Framför allt så stör jag mig på bloggspråket trots att jag sträckläste boken. Huvudpersonen har noll positiva karaktärsdrag men också inte tillräckligt dåliga för att det ska väcka något i mig. Jag kan inte bry mig mindre om hennes smärta och förlust av en bror som 17-åring. Det är bara menlöshet i karaktärens värld av innerstad och kulturella personer. Jag kan inte känna igen mig i utseendehetsandet heller. Nej, detta är inte bra tyvärr. Det är en slags stil att skriva som att ingenting betyder någonting, men jag vill känna när jag läser. Jag känner inte annat än en trötthet när jag lägger undan boken.
October 31, 2022
Underbar läsning. Har gråtit och skrattat. Jag fann det befriande att inte ha intrig i fokus utan att få svepas med i dessa korta vackra fragment av minnen, tankar, möten, absurda observationer, utspel och relationer.
April 9, 2023
3,5 egentligen. Den är intressant - och jag har svårt att sortera ut vad jag egentligen tycker. Till skillnad från många gillar jag den språkliga kompotten; eller kanske snarare - bryr mig inte så mycket om, men lutar åt att gilla? Sen är vissa delar otroliga och andra mediokra; så som jag tänker mig att en människas tankar är. Anne är en anti-hjälte som känns fast i sånt tänk man har när man mår som sämst- just för hon mår som sämst! Fascinerad över vissa tankegångar medan andra känns utnötta och gjorda. Den stora behållningen för mig ligger i vissa liknelser och anekdoter och övriga texten är på sätt och vis en flod som bär fram dessa guldkorn.
Jag förvirras hela tiden av att undra vad som är sant i förhållande till författarens liv - vilket hon passande nog också kommenterar när hon nämner att vara författare är att likna vid att dra fram ett styckningsschema av sig själv och välja vilken del man vill sälja av sig själv (fantastiskt exempel - kul skrivet!). Jag försöker koncentrera mig på verket men faller dit om och om igen. Vill greppa mobilen och googla fram ledtrådar. Istället försöker jag lugna mig med att ”gör det på slutet när du läser recensionerna” (- jag har som vana (huvudregeln med undantag etc) att läsa recensioner och andras åsikter först efter att ha läst verket för jag inbillar mig att jag då har lättare att komma till kärnan om vad jag egentligen tycker och att särskilja mina intryck från andras på det sättet; samtidigt som jag är alldeles för nyfiken på vad andra tycker för att inte läsa dessa alls - så att läsa efteråt blir min kompromiss i det hela. På ett för-tonårskt sätt vill jag kanske också kunna skrika ”jag tänkte det själv och inte influerat av vad XY tyckte” - om nu det skulle skett; men tankemodellen haltar ju, såklart, för alltid är man påverkad av nått - men sätter punkt för resonemanget där.)
Jag förvirras hela tiden av att undra vad som är sant i förhållande till författarens liv - vilket hon passande nog också kommenterar när hon nämner att vara författare är att likna vid att dra fram ett styckningsschema av sig själv och välja vilken del man vill sälja av sig själv (fantastiskt exempel - kul skrivet!). Jag försöker koncentrera mig på verket men faller dit om och om igen. Vill greppa mobilen och googla fram ledtrådar. Istället försöker jag lugna mig med att ”gör det på slutet när du läser recensionerna” (- jag har som vana (huvudregeln med undantag etc) att läsa recensioner och andras åsikter först efter att ha läst verket för jag inbillar mig att jag då har lättare att komma till kärnan om vad jag egentligen tycker och att särskilja mina intryck från andras på det sättet; samtidigt som jag är alldeles för nyfiken på vad andra tycker för att inte läsa dessa alls - så att läsa efteråt blir min kompromiss i det hela. På ett för-tonårskt sätt vill jag kanske också kunna skrika ”jag tänkte det själv och inte influerat av vad XY tyckte” - om nu det skulle skett; men tankemodellen haltar ju, såklart, för alltid är man påverkad av nått - men sätter punkt för resonemanget där.)
July 20, 2024
Otrolig bok! En bok om existens, både den egna och hela världens. Med ett otroligt öga för detaljer och ett nästan poetiskt sätt att uttrycka sig på så binder hon så fint samman ett livsöde med den röda tråden smärtan. Detta är en sån typ av bok som jag behlver en penna till så att jag kan stryka under. Avgrundsdjup sorg och humor, kärlek och hat. Klass och feminism och rasism och funkofobi och allt annat bajsnödigt, utan att det inte uppfattas som politisk korrekt eller just bajsnödigt. Absolut läsvärd!
Displaying 1 - 30 of 142 reviews