What do you think?
Rate this book
Ixelles
Sedan Mio dog har Rut ensam uppfostrat den son de fick tillsammans, och skapat ett liv åt dem: hon har ett hus vid havet, en del i rikedomen, och anställning på den gåtfulla "agenturen", som med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten. Pojken, som nu är tio år, vet ingenting om sin far: inte hur han levde, inte hur han dog. Han är trygg. Räddad.
En dag får Rut höra att det på ett sjukhus ligger en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon plockar med darrande händer den ålderdomliga cd-spelaren ur hans ryggsäck. Skivan i den skimrar som guld. Det är Mio som talar på den. Mio som borde vara död. Han säger: ”Det finns tak här där man ser ända ut till havet. Här i biblioteket över ingenting.”
Johannes Anyurus nya roman, den första sedan augustvinnaren De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är en polyfon och vindlande roman om vänskap och längtan, och ett kärleksbrev till fiktion, påhittade liv och bibliotek.
En dag får Rut höra att det på ett sjukhus ligger en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon plockar med darrande händer den ålderdomliga cd-spelaren ur hans ryggsäck. Skivan i den skimrar som guld. Det är Mio som talar på den. Mio som borde vara död. Han säger: ”Det finns tak här där man ser ända ut till havet. Här i biblioteket över ingenting.”
Johannes Anyurus nya roman, den första sedan augustvinnaren De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är en polyfon och vindlande roman om vänskap och längtan, och ett kärleksbrev till fiktion, påhittade liv och bibliotek.
422 pages, Hardcover
First published September 16, 2022
128 people are currently reading
2027 people want to read
About the author
Johannes Anyuru
19 books255 followersJohannes Anyuru, born 23 March 1979, is a Swedish poet and author. His father is from Uganda and his mother is Swedish.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes...
http://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes...
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 162 reviews
November 7, 2022
Jag har funderat och funderat hur jag ska kunna skriva en rättfärdig recension av Ixelles som totalt knockade mig. Språket, berättandet, karaktärena, miljöerna och nästan hintarna av magisk realism gjorde så jag föll pladask för boken.
Jag har tidigare läst De kommer drunkna i sina mödrars tårar av Anyuru och älskade även den, och därför var jag så nervös över att plocka upp Ixelles ifall den inte skulle leva upp till mina förväntningar. Men vet ni vad? Den krossade dem och lämnade mig ensam med ett tomrum när bokens sista sida var utläst - och det enda jag ville var att börja om på första sidan igen. Det är hopp, vemod, längtan, samhällskritiska kommentarer, känslan av att höra hemma någonstans, känslan av det ovetande och hur man ska kunna ta hand om någon om man knappt kan ta hand om sig själv.
Det som gör Anyuru till en så fantastisk författare är hur han komponerar ihop sina berättelser. Det är så många lager i den här historien, det är så mycket som pågår under ytan som man kan missa vid en första läsning men kanske snappa upp i en andra eller tredje omläsning. Skrivsättet är poetsikt, men samtidigt inte för poetsitk så det går ovanför huvudet på en. Det var så många gånger jag bara ville rycka ur en sida från boken, köpa en tavla och hänga upp sidan på väggen.
Ska du läsa en bok iår, grabba tag i den här.
Jag har tidigare läst De kommer drunkna i sina mödrars tårar av Anyuru och älskade även den, och därför var jag så nervös över att plocka upp Ixelles ifall den inte skulle leva upp till mina förväntningar. Men vet ni vad? Den krossade dem och lämnade mig ensam med ett tomrum när bokens sista sida var utläst - och det enda jag ville var att börja om på första sidan igen. Det är hopp, vemod, längtan, samhällskritiska kommentarer, känslan av att höra hemma någonstans, känslan av det ovetande och hur man ska kunna ta hand om någon om man knappt kan ta hand om sig själv.
Det som gör Anyuru till en så fantastisk författare är hur han komponerar ihop sina berättelser. Det är så många lager i den här historien, det är så mycket som pågår under ytan som man kan missa vid en första läsning men kanske snappa upp i en andra eller tredje omläsning. Skrivsättet är poetsikt, men samtidigt inte för poetsitk så det går ovanför huvudet på en. Det var så många gånger jag bara ville rycka ur en sida från boken, köpa en tavla och hänga upp sidan på väggen.
Ska du läsa en bok iår, grabba tag i den här.
November 28, 2022
”Vi har ingenting, det är därför.”
Det är därför man ljuger om att man kommer från Djurgården istället för Botkyrka, eller som i Johannes Anyurus värld Ixelles istället för 2070. Det är därför man saknar hopp och drömmer om ingenting? Eller drömmer man om rikedom och hög status som kriminell? Det är därför man stjäl mopeder och säljer droger? Man kanske tycker att man har ingenting att förlora.
Om grannarna bär Moncler och kör Tesla så är Adidas och moped fattigt. Att folk svälter någon annanstans i världen hör inte till sammanhanget. Människan är ett flockdjur och närhetsprincipen gäller. Samhällets djupa klassklyftor är förödande även om båda grupperna har mer idag än tidigare. Att Janne Josefsson inte ser några fattiga barn är oväsentligt när skillnaden mellan människors tillgångar är stor. Den ena sidan kommer uppleva att de har ingenting. Ingenting att hänga upp livets möjligheter på. Ingenting är ett nyckelord med hemska följder.
Johannes Anyuru är en samtidens och mellanförskapets mästerförfattare. (Autokorrekt vill ändra mästerförfattare till mästerförfalskare, och det är just det – och tvärtom – som boken handlar om.) Hans stilsäkra Ixelles är en roman, ett pussel, ett rollspel, en metafor. En berättelse om berättelser. Det är också namnet på en rik förort i Bryssel som han aldrig varit i. Jag älskar att han låter boken vara en projektionsyta för fantasier på samma sätt som politiker när de pratar om förorten de aldrig varit i och således inte vet något om. Anyuru avstår dock förenklingar, teorier och råd om vilka tag som ska tas. Han sköter sitt arbete som poetisk författare exemplariskt och bevarar hela tiden suggestionen. Men jag hittar massvis med politik i den här romanen; systemkritik, problematisering av ”pojklekar”, etiken i enskilda individers val jämfört med politikens modeller. Att människan tvingas till självmotsägelser eftersom systemet hon lever i upprätthålls av och gör våld på densamma. För många människor står valet mellan nationalism eller rasism.
”..det stämmer helt enkelt inte att det skulle vara en lösning på brottsligheten att män lär sig gråta. Om något gråter manliga brottslingar mer än andra män.”
Ramberättelsen utspelar sig i en framtid där jobb och fritid är samma sak, man äter insekter och bär svarta smycken gjorda av avställda rymdfärjor. Fejk news, trollfabriker, propagandacentraler, reklam och PR-firmor har sammansmält till ännu en nivå av bedrägeri. Man dricker Jupiter vilket får mig att misstänka att Coca Cola Company har blivit uppköpt av Elon Musk. Ruth är huvudperson. Hon är poet och klassresenär, hon har lämnat 2070 för Ixelles och hon jobbar med att skapa fiktiva personer åt rika som vill påverka opinionen. Hon ljuger också om sin egen bakgrund för sin son Em. Hennes kille och Ems pappa Mio är död.
”Vi läser en bok och börjar gråta. […] Och det är inte för att personerna i boken är verkliga. Utan för att så mycket av oss själva är fiktion.”
Jag misstänker att författaren finns att finna i flera av Ruths angelägenheter inte minst när det kommer till intresset för språk, verklighet, fiktion, sanning och berättelser. Vad är vad och var går gränserna? När Anyuru skriver om poesin som kraft, uttryck, hopp, biljett bort, biljett hem njuter jag i fulla drag. Jag tänker på att Bibeln, Koranen med flera är tydliga bevis för människans oföränderliga behov av berättelser. Han påminner mig samtidigt om att det finns baksidor av ett ogudaktigt, modernt och kapitalistiskt samhälle där vi ljuger och skor oss på ränta utan dåligt samvete och från vars mark våra fötter svävar allt högre. Religion kan bidra med stabilitet och trygghet, en källa till tröst och ett rum där döden får plats. Att tro kan innebära att ödmjuka sig och att stå kvar med fötterna i myllan.
Ixelles är en väldigt smart och pretentiös roman som jag läser nästan enbart med huvudet. Dess korta avsnitt har skiftande perspektiv och kronologi. Det är ett imponerande intrikat romanbygge som ibland känns väl tekniskt och stolpigt. Jag får inte läsningen att flyta riktigt och jag tycker inte att jag kommer karaktärerna helt nära. Men ibland kommer avsnitt som berör mig ner i kroppen.
“En dag ska jag hitta avdelningen för ingenting.” La section de rien – den gången tänkte jag att han pratade om döden.
Ingenting är också ett land i fjärran, ungefär som en idévärld. Kanske är det dit man kommer när man dör? Mio är fysiskt borta men finns kvar i tankar, minnen, berättelser och hans röst finns på en guldskiva. Han finns avmålad på ett av höghusen i 2070 som ska rivas på grund av gentrifiering. Men på avdelningen ingenting kommer han alltid att finnas kvar så länge man pratar om honom, tänker på honom eller skriver om honom. Det är tydligt att författaren vet vad det innebär att förlora någon, och att vilja hedra någons minne genom att förvandla denne till guld. Filologiskt guld.
Det är därför man ljuger om att man kommer från Djurgården istället för Botkyrka, eller som i Johannes Anyurus värld Ixelles istället för 2070. Det är därför man saknar hopp och drömmer om ingenting? Eller drömmer man om rikedom och hög status som kriminell? Det är därför man stjäl mopeder och säljer droger? Man kanske tycker att man har ingenting att förlora.
Om grannarna bär Moncler och kör Tesla så är Adidas och moped fattigt. Att folk svälter någon annanstans i världen hör inte till sammanhanget. Människan är ett flockdjur och närhetsprincipen gäller. Samhällets djupa klassklyftor är förödande även om båda grupperna har mer idag än tidigare. Att Janne Josefsson inte ser några fattiga barn är oväsentligt när skillnaden mellan människors tillgångar är stor. Den ena sidan kommer uppleva att de har ingenting. Ingenting att hänga upp livets möjligheter på. Ingenting är ett nyckelord med hemska följder.
Johannes Anyuru är en samtidens och mellanförskapets mästerförfattare. (Autokorrekt vill ändra mästerförfattare till mästerförfalskare, och det är just det – och tvärtom – som boken handlar om.) Hans stilsäkra Ixelles är en roman, ett pussel, ett rollspel, en metafor. En berättelse om berättelser. Det är också namnet på en rik förort i Bryssel som han aldrig varit i. Jag älskar att han låter boken vara en projektionsyta för fantasier på samma sätt som politiker när de pratar om förorten de aldrig varit i och således inte vet något om. Anyuru avstår dock förenklingar, teorier och råd om vilka tag som ska tas. Han sköter sitt arbete som poetisk författare exemplariskt och bevarar hela tiden suggestionen. Men jag hittar massvis med politik i den här romanen; systemkritik, problematisering av ”pojklekar”, etiken i enskilda individers val jämfört med politikens modeller. Att människan tvingas till självmotsägelser eftersom systemet hon lever i upprätthålls av och gör våld på densamma. För många människor står valet mellan nationalism eller rasism.
”..det stämmer helt enkelt inte att det skulle vara en lösning på brottsligheten att män lär sig gråta. Om något gråter manliga brottslingar mer än andra män.”
Ramberättelsen utspelar sig i en framtid där jobb och fritid är samma sak, man äter insekter och bär svarta smycken gjorda av avställda rymdfärjor. Fejk news, trollfabriker, propagandacentraler, reklam och PR-firmor har sammansmält till ännu en nivå av bedrägeri. Man dricker Jupiter vilket får mig att misstänka att Coca Cola Company har blivit uppköpt av Elon Musk. Ruth är huvudperson. Hon är poet och klassresenär, hon har lämnat 2070 för Ixelles och hon jobbar med att skapa fiktiva personer åt rika som vill påverka opinionen. Hon ljuger också om sin egen bakgrund för sin son Em. Hennes kille och Ems pappa Mio är död.
”Vi läser en bok och börjar gråta. […] Och det är inte för att personerna i boken är verkliga. Utan för att så mycket av oss själva är fiktion.”
Jag misstänker att författaren finns att finna i flera av Ruths angelägenheter inte minst när det kommer till intresset för språk, verklighet, fiktion, sanning och berättelser. Vad är vad och var går gränserna? När Anyuru skriver om poesin som kraft, uttryck, hopp, biljett bort, biljett hem njuter jag i fulla drag. Jag tänker på att Bibeln, Koranen med flera är tydliga bevis för människans oföränderliga behov av berättelser. Han påminner mig samtidigt om att det finns baksidor av ett ogudaktigt, modernt och kapitalistiskt samhälle där vi ljuger och skor oss på ränta utan dåligt samvete och från vars mark våra fötter svävar allt högre. Religion kan bidra med stabilitet och trygghet, en källa till tröst och ett rum där döden får plats. Att tro kan innebära att ödmjuka sig och att stå kvar med fötterna i myllan.
Ixelles är en väldigt smart och pretentiös roman som jag läser nästan enbart med huvudet. Dess korta avsnitt har skiftande perspektiv och kronologi. Det är ett imponerande intrikat romanbygge som ibland känns väl tekniskt och stolpigt. Jag får inte läsningen att flyta riktigt och jag tycker inte att jag kommer karaktärerna helt nära. Men ibland kommer avsnitt som berör mig ner i kroppen.
“En dag ska jag hitta avdelningen för ingenting.” La section de rien – den gången tänkte jag att han pratade om döden.
Ingenting är också ett land i fjärran, ungefär som en idévärld. Kanske är det dit man kommer när man dör? Mio är fysiskt borta men finns kvar i tankar, minnen, berättelser och hans röst finns på en guldskiva. Han finns avmålad på ett av höghusen i 2070 som ska rivas på grund av gentrifiering. Men på avdelningen ingenting kommer han alltid att finnas kvar så länge man pratar om honom, tänker på honom eller skriver om honom. Det är tydligt att författaren vet vad det innebär att förlora någon, och att vilja hedra någons minne genom att förvandla denne till guld. Filologiskt guld.
April 22, 2023
Gissar helt på startdatum för den läsningen, men det känns som att jag har läst och läst och läst, men ändå inte kommit nånvart - varken i boken eller plotten. Visst är språket vackert, stilistiskt, men själva berättelsen blir lite för spretig för min smak. Den hänger liksom lite i luften och jag har svårt att få ett grepp om händelseförloppen.
Samtidigt lyfter Anyuru klasskillnader och människoöden aktuella för vår tid på ett av de vackraste vis jag varit med om på länge. Och hans karaktärer och platser målas fram med ömhet och eftertanke, tydliga stämningar och kontraster.
Men det är nåt som fattas. Jag kom liksom aldrig framåt - sen var det slut. Svårsmält.
Samtidigt lyfter Anyuru klasskillnader och människoöden aktuella för vår tid på ett av de vackraste vis jag varit med om på länge. Och hans karaktärer och platser målas fram med ömhet och eftertanke, tydliga stämningar och kontraster.
Men det är nåt som fattas. Jag kom liksom aldrig framåt - sen var det slut. Svårsmält.
October 27, 2022
Språket riktigt sjunger i Ixelles av Johannes Anyuru. Det är både poetiskt och fungerar många gånger metafysiskt.
Historien rör sig på flera plan, i en nutid där Ruth lever med sin son Em. Em som hon fick med Mio som nu är död, eller är han det?
Historien utspelas också i ett gränsland där spelreglerna för verkligheten suddas ut.
Där är spelledaren (Em?) och där finns avdelningen för ingenting. En plats jag tolkar som att idéer och tankar aldrig dör, även om personerna som för fram dem gör det.
Genom Ruth kommer vi också djupare in i tanken om tankar, att allt går att manipulera genom hennes jobb på "argenturen". Men det är också en historia om utanförskapsområde och rasism.
"De ringer alltid efter väktare när de ser våra barn" säger hon. Skriv det. Skriv att det inte spelar någon roll om de sköter sig eller inte."
Boken är helt klar svår att definiera eller helt sätta fingret på men däri ligger också dess genialitet. Ixelles av Anyuru är helt klart en litterär upplevelse!
Historien rör sig på flera plan, i en nutid där Ruth lever med sin son Em. Em som hon fick med Mio som nu är död, eller är han det?
Historien utspelas också i ett gränsland där spelreglerna för verkligheten suddas ut.
Där är spelledaren (Em?) och där finns avdelningen för ingenting. En plats jag tolkar som att idéer och tankar aldrig dör, även om personerna som för fram dem gör det.
Genom Ruth kommer vi också djupare in i tanken om tankar, att allt går att manipulera genom hennes jobb på "argenturen". Men det är också en historia om utanförskapsområde och rasism.
"De ringer alltid efter väktare när de ser våra barn" säger hon. Skriv det. Skriv att det inte spelar någon roll om de sköter sig eller inte."
Boken är helt klar svår att definiera eller helt sätta fingret på men däri ligger också dess genialitet. Ixelles av Anyuru är helt klart en litterär upplevelse!
January 24, 2023
Den är bländade vacker stundtals, intressant och illavarslande MEN formen står i vägen för mig. Läsningen blir snårig och ibland tappar jag orienteringen helt.
March 19, 2023
(I read the audiobook narrated by Siham Shurafa; this edition isn’t on Goodreads yet and I can’t add it.)
Johannes Anyuru is probably my favourite current Swedish novelist. His writing is breathtaking. This novel is larger in scope than De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, if less immediately engaging; less driven by plot and more by a yearning to understand the world. There is such a rich tapestry of characters here, all of them vivid as the depiction of place is vivid. I suppose Ixelles is a book about the intersection of truth and fiction, of memory and make-believe, about the reality and irreality of the world we inhabit. It is also a book about immigrant identity and generational trauma. A book about time. A snapshot of urban Europe here and now. A deeply poetic reflection on poetry. I’m going to be thinking about this novel a lot and I’m sure I will return to it to try to grasp the magic of the language and its meaning.
Johannes Anyuru is probably my favourite current Swedish novelist. His writing is breathtaking. This novel is larger in scope than De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, if less immediately engaging; less driven by plot and more by a yearning to understand the world. There is such a rich tapestry of characters here, all of them vivid as the depiction of place is vivid. I suppose Ixelles is a book about the intersection of truth and fiction, of memory and make-believe, about the reality and irreality of the world we inhabit. It is also a book about immigrant identity and generational trauma. A book about time. A snapshot of urban Europe here and now. A deeply poetic reflection on poetry. I’m going to be thinking about this novel a lot and I’m sure I will return to it to try to grasp the magic of the language and its meaning.
January 29, 2023
Trevande början. Sedan helt otroligt fram till, och med, den sista meningen.
April 3, 2023
Anyurus språk är som något helt annat. Det är lätt och hårt och får mig som läsare att glida genom sidorna. Historien spänner över en värld som verkar större och påverkar historiens karaktärer mer än vad de kanske förstår vilket är intressant eftersom karaktärerna i historien försöker påverka världen, både den som varit, den som är och den som ska bli.
March 2, 2023
En bok som är lite svår att förstå sig på men också att släppa. Jag misstänker att det finns många bottnar i den. Läs den pga:
-språket är vackert och hårt, ungefär som flinta
-en blinkning till Liftarens guide till galaxen när området 2070 ska rivas för att ge plats åt en anslutande väg mellan mer viktiga områden
-den heter “Ixelles” och inte “2070” för det är där man ljuger att man kommer från
-det är gamla poeter och inte AI som frammanar den alternativa berättelsen/opinionen/propagandan på internet
-det är klass, det är samhälle, det är mellanförskap på ett sätt som inte skriver någon på näsan
-språket är vackert och hårt, ungefär som flinta
-en blinkning till Liftarens guide till galaxen när området 2070 ska rivas för att ge plats åt en anslutande väg mellan mer viktiga områden
-den heter “Ixelles” och inte “2070” för det är där man ljuger att man kommer från
-det är gamla poeter och inte AI som frammanar den alternativa berättelsen/opinionen/propagandan på internet
-det är klass, det är samhälle, det är mellanförskap på ett sätt som inte skriver någon på näsan
March 5, 2023
Eurostartåget gled genom det belgiska landskapet och jag tänkte att därborta är nog Ixelles. Tycker så mycket om när författare förlägger handlingen till oförutsägbara, mer eller mindre vagt fiktionaliserade platser. Tänker t.ex. på Maardam och typ allt av Sara Stridsberg.
Däremot var den alldeles för fragmentarisk och svårfångad för ljudboksformatet. Blev nästan en #adnf - tautologiskt uttryckt- men som sagt, Storytel är mitt sätt att tillgodogöra mig nyskriven svensk litt i väntan på nästa Sverigevistelse.
Däremot var den alldeles för fragmentarisk och svårfångad för ljudboksformatet. Blev nästan en #adnf - tautologiskt uttryckt- men som sagt, Storytel är mitt sätt att tillgodogöra mig nyskriven svensk litt i väntan på nästa Sverigevistelse.
February 3, 2023
En poetisk och filosofisk skildring av identitet, utanförskap, innanförskap och samhälle. Jag var nog för trött när jag läste den egentligen för det är ingen enkel bok, varken språkligt eller berättarmässigt. Men skickligt skriven och vindlande snårig. Många trådar som känns lösa och en del som kändes för enkla. Men samtidigt behövdes det enkla för att skapa en botten. En förankring i det verkliga.
July 14, 2024
3,5 pga jag är inte tillräckligt smart för Anyuru! Men jag gillade den ändå, som samhällskommentar
Read
February 27, 2023Gillade mycket
September 20, 2025
väldigt vackert skriven, men den liksom pågår och pågår och sen är den slut. Även om handlingen i sig inte är svår att greppa så är händelseförloppet väldigt luddigt och nästan ofokuserat. Scenerna är också ofta så poetiskt beskrivna att jag tappar bort mig.
detta har varit min tunnelbane-bok till och från jobbet i en månad, så kan också va mitt fel att jag inte riktigt gett den rätt uppmärksamhet… men ändå.
detta har varit min tunnelbane-bok till och från jobbet i en månad, så kan också va mitt fel att jag inte riktigt gett den rätt uppmärksamhet… men ändå.
September 20, 2023
Knivskarp roman om samhället och systemet. Tillhörighet och utanförskap. Påverkan, liv och död. Anyurus språk och berättande alltid lika eget och fantastiskt.
November 29, 2022
Det finns en kärlekshistoria och ett mord, man vet inte vem mördaren är och pojken som dog blev hypad, fick kultstatus i området han växte upp, en förort, segregerad. Det finns en kvinna som var hans flickvän och födde hans barn, en poet som rekryteras till en agentur där hon skriver fram mänskoliv som på olika sätt påverkar opinionen för det ena eller andra, dold propaganda, kapitalistiskt styrd, dvs köpt för dyra pengar. Myten om den kultförklarade pojken som dog får nytt liv genom mystiska cdskivor där någon med hans röst talar om en utopisk plats. Vi får veta mer och mer om honom, om flickvännen, om deras kärlekshistoria och slutligen om mordet. Det vecklas upp skickligt, bit för bit. Det handlar om flera saker under ytan, som migration och integration och mellanrummet det innebär att vara i, en omöjlighet egentligen. Det handlar om språkets, litteraturens makt att påverka, ett tudelat svärd tänkte jag skriva, men det heter väl tudelad tunga, tveeggat svärd? Lite dystopisk känsla men ändå inte, lite magisk realism men ändå inte, främst är det nog poesi. Och sorg, över världen, över mänskligheten, att det är så här, kanske lite uppgivenhet.
Upplevde lite splittrat i läsningen, hängde inte med i allt, det gjorde det till en lite trögare läsning som krävde mycket av mig som läsare.
Upplevde lite splittrat i läsningen, hängde inte med i allt, det gjorde det till en lite trögare läsning som krävde mycket av mig som läsare.
December 20, 2023
Ja men detta är en bok man "ska" gilla. Augustnominerad författare och poet som skriver politiskt och om utsatta människor, deras önskningar och drömmar. Texten snuddar vid dystopi, ibland scifi men det kan vara språket som lurar mig.
Bitvis är det briljat, som inledningen, sen tappar det tyvärr fart. Jag menar inte att alla böcker måste vara så händelsedrivna att sidorna vänder sig själva men när jag liksom inte får tag i en story eller handling och det hoppar mellan olika människor och det ändå står och stampar så tröttnar jag lite.
Jag vacklar mellan att okej, jag förstår, det är svinbra till att nej nu förstår jag inte alls.
Språkligt poetiskt utan att vara platt men nja det funkar inte riktigt för mig ändå.
Bitvis är det briljat, som inledningen, sen tappar det tyvärr fart. Jag menar inte att alla böcker måste vara så händelsedrivna att sidorna vänder sig själva men när jag liksom inte får tag i en story eller handling och det hoppar mellan olika människor och det ändå står och stampar så tröttnar jag lite.
Jag vacklar mellan att okej, jag förstår, det är svinbra till att nej nu förstår jag inte alls.
Språkligt poetiskt utan att vara platt men nja det funkar inte riktigt för mig ändå.
January 26, 2023
Är det här en dystopi eller en skruvad samtidsskildring? Är den sorglig eller hoppfull? Oavsett vilket är den svår att skaka av sig. För även om berättelsen är medvetet krånglig slår jag ihop den och kan bara tänka att jag också bara önskar att Mio, och de unga han kanske representerar, inte hade behövt dö.
This entire review has been hidden because of spoilers.
November 18, 2022
beautiful writing but I find the book pretty confusing overall
December 31, 2022
Enorm läsupplevelse. Som alltid med Anyuru. Så vackert och romantiskt och sorgligt och roligt och stort och smart. Vart är alla hans priser!!!!!! 20- talets bästa bok! Already here!
January 15, 2023
Jättebra, sorgset och vackert språk
January 5, 2025
Anyuru seiler opp som en av mine favorittforfatter i Norden. Belgia er grått i Ixelles, både i forstedenes fattigdom og det moderne metropolets glass og betongfasader. Fargene dryppes inn via levende karakterer og et språk som gir dem pusterom. Tenker jeg lar floskeltoget stoppe der, men helledussen for en bok.
January 4, 2025
Ixelles kertoo menneen ja nykyisen kautta tarinan syrjäytymisestä, erilaisuudesta, väkivallasta, maahanmuutosta, huumeista sekä ihmisyydestä. Kirjailija onnistuu luomaan runollisen kielen kautta hämmästyttävän sekä ravistelevan kirjan, jota on vaikea laskea käsistä.
March 25, 2023
Fantastiskt målande språk som många gånger blir poetiskt. En berättelse som skildrar kärlek,familjedynamik,klasskillnader och mycket mer 4,5 ⭐️
January 12, 2024
Bra men inte häpnadsväckande bra. Närmre 2 än 4 stjärnor. Det är snyggt hur frågetecknen under bokens gång rätar ut sig ett efter ett. Men den lämnar en del frågetecken kvar
July 24, 2025
Läste 100 sidor och la ner den
Karaktärerna känns oengagerande, handlar om ingenting eller så är handlingen för diffus för mig iallafal
Hoppar fram och tillbaka i tid vilket gör det svårt att komma in i boken. Miljön är så grå och det känns som att alla är olyckliga
Karaktärerna känns oengagerande, handlar om ingenting eller så är handlingen för diffus för mig iallafal
Hoppar fram och tillbaka i tid vilket gör det svårt att komma in i boken. Miljön är så grå och det känns som att alla är olyckliga
July 12, 2023
Helt tagen av den här boken och Johannes Anyurus språk. Fyfan vad vackert och starkt. Obligatorisk läsning faktiskt.
Read
November 26, 2023(for school)
one word: huh
one word: huh
April 1, 2023
For me his worst book. To curved and forced somehow. I would have loved it without the jumping around maybe, but I guess he needs the style to keep writing. Focus
Displaying 1 - 30 of 162 reviews